Det händer spännande saker här ute i förorten. De senaste 3 timmarna har ett gäng killar stått lutade över en liten bil på min innergård med en kudde på motorhuven, en jättestor lampa i trädet och en kamera. Jag vet inte riktigt va de gör men jag tyckte att jag såg ett manus. Nästa svenska storfilmen på G?

Det blev en söndagsutflykt till Nacka Forum med Carin, foccacia och lite span i butiker (vill fortfarande lägga vantarna på Linns oerhört snygga halsband från Indiska) innan Neo äntrade scenen och rev av en hejare till falsett (trots att han påstod själv att han var jättehes). Omslaget blev kanonbra om jag får säga det själv (och det får jag) och jag är så mallig! Neo hade fått massor med beröm för det, så jag suger åt mig som den lilla stolta svamp jag är.

Man skulle kunna tro att Linus, aka Neo, är sponsrad av MediaMarkt.

Bäst? Pja, if you say so!

Nu blir La Linda sminkblogg en sväng.

Jag glömde ju som sagt allt  mitt smink hos Carin förra helgen och har därför gått omkring (eller, ja, till och från jobbet) som ett spöke hela veckan. Men med tanke på att det var dags för en ny mascara i vilket fall som helst så gled jag in på Kicks i fredags, på jakt efter en ny. En tjej (med grymma fransar) förbarmade sig över mitt osminkade anlete och frågade vad jag var ute efter i form av ögonhår. “Dina”, svarade jag och då klämde hon den här i handen på mig. Clinique lash power mascara. Låt inte den pyttelilla borsten lura dig, det här är rollsroycemascara, let me tell you. De blir lååånga och måååånga. Så nu är det jag och Clinique. Vi är som peas and carrots (tajta alltså).

Så nu när jag äntligen fått på mig någon sorts ansikte ska jag bege mig ut på byn. Forum Nacka väntar och signering av Neos platta (ni vet, den jag designat *skrytskryt*). Måste ju få se den in the flesh liksom.

Lördagkväll. Melodifestival. Nyduschad. Och färdig med inlämningsuppgiften. Ett helt dygn innan den ska vara inne. Hur bra det blev vet jag inte, men den här lättnaden är obeskrivbar. Kan detta innebär att jag får en hel söndag ledig?

Alltså, nu är det verkligen magkatarr delux jag har att göra med. Har redan knaprat upp dagens opremazoldos och inte har det blivit bättre för det. Och nu sitter jag här och försöker plugga och skriva inlämningsuppgift och vill bara gå och självdö en stund (alternativt ta ut magsäcken temporärt). Feck. Vill inte. Har inte tid.

Fy fan. Say it isn’t so. Jag känner mig förbannad och uppgiven och hoppas verkligen inte att det är någon som har klantat sig här. Och att försvaret sedan mörkar. Det skulle vara så otroligt respektlöst mot Gunnar, Johan och deras anhöriga. Mot svenska folket och de som varje dag riskerar sina liv där nere.

Tiramisù och Let’s Dance. Socker och salsa. Claudia och Mathias. Tior en masse. Det är fredag och jag är rätt nöjd med tillvaron.

Och Solsidan alltså. Riktigt kul ju. Och det säger jag med ärlig förvåning.

Nu är det så här va. Jag jobbar 100%. Jag pluggar 50%. Sedan frilansjobbar jag lite på det. Det är liksom lite mycket just nu. Och jag blir lite ledsen för det är så mycket mer jag vill göra. Jag vill blogga glatt och ostressat och inspirerat om tankar och känslor och fint och lite hjärtasmärta och sånt. Jag vill designa nytt lite här och där. Jag vill dricka drinkar med vänner och jag vill sminka mig lite oftare. Men jag orkar inte. Det finns inte tid, det finns inte ork, det finns inte hjärtslag och timmar så det räcker.

Det är konstigt att man kan vara så glad och levande och lycklig och samtidigt så überstressad. Det här trycket över bröstet som jag inte riktigt kan skaka av mig, det gör mig lite orolig. Och så blir jag ännu mer stressad. Anar ni catch 22?

Men jag är glad. Jag behöver bara andas lite oftare.

Jag måste ha den. Måstemåstemåste ha den. Ser ni ärmarna? De är enorma. Jag älskar enorma ärmar. Det är en fetisch jag har. Och den är skitbillig. Jag tänker födelsedag. Jag tänker bröllop. Jag tänker uteservering. *andnöd*

När kommer den här förbaskade trädgårdskollektionen i butik?

Idag är det ett år sedan den där magnifika, galet nerviga dagen i London. Ett år, helt vansinnigt hur fort tiden går!

Försök att bortse från det faktum att jag är osminkad och ser smått förjävlig ut och fokusera istället på vad ni ser över axeln på mig. That’s right – soool! Den värmer snoken, den smälter snöhelvetet – basically, we like it. Och det kvittras, det droppar, det slaskar och det är inte snorkallt längre! Jonathan, jag ser ljuset!

Jomen alltså, jag är ju här. Jag har bara väldigt ont i magen. Känner mig väldigt obloggig och osocial.

Plus att jag glömde mitt smink hos Carin i lördags. Så jag gömmer mig från omvärlden en liten stund.

I lördags kväll hade Carin 25-årsfest. Det såg lite ut så här.

Gissa vilka två som precis kommit hem från Filipinerna…

Oscarsgalan. För första gången sedan 2001 såg jag den inte live. Nej, jag låg istället dubbelvikt och kved eftersom helvetet som kallas magkatarr hade bestämt sig för att komma på besök igen. Oh yes. Och ungefär så har det fortsatt hela dagen. Klockan börjar närma sig 18 och nu börjar jag se ljuset i tunneln.

För att distrahera mig själv så kollade jag istället galan nu på eftermiddagen. Det var inte det lättaste att ducka resultaten i hela 9 timmar, men det är ju så mycket roligare med överraskningar.

Jämfört med förra årets gala (Hugh Jackman, kom tillbaka!) var årets gala en katastrof. Väldigt otajt och inte speciellt underhållande. Steve Martin och Alec Baldwin, alltså, jag vet inte, men jag drog inte ens på smilbanden. Inte en enda gång. Generellt så kändes de flesta presentationerna väldigt påtvingade och stela, som att alla låg under producentens piska, trist! Men det fanns en och annan positiv sak med.

1) Neil Patrick Harris intro. Sådärja. Musik, dans och driveri. Så ska det se ut.

2) Ben Stiller. Roligast på hela kvällen.

3) Klänningarna. I år hade nog alla lyckats tror jag. Maggie G och Rachel McAdams var härliga färgklickar och jag gillade även bl.a. Demi Moore och Vera Farmiga, det var inte direkt någon som misslyckades fatalt i år.

4) Sandra Bullock och hennes läppstift. Och hennes tal. Major tearjerker. Jajaja, jag vet att Meryl Streep borde ha vunnit, men jag är så glad för Sandy. Sedan måste tilläggas att Sandy härom dagen även vann en Razzie, vilket gör henne smått historisk iom att det är första gången en skådespelerska vinner en Oscar och en Razzie samma år. Man måste ju älska henne för att hon faktiskt dök upp och tog emot priset.

5) The Hurt Locker och Kathryn Bigelow. Det är så härligt att kunna säga “rätt film vann”. Sedan är det lite extra kul att det för första gången blev en kvinnlig vinnare i kategorin Bästa Regi.

Världens polispådrag nere vid Tallinkfärjan i Frihamnen nu på morgonen. Jag anar blåstester för hela slanten.

Farbror Blå (i gula västar) har även gett lite extra kärlek och uppmärksamhet till en mörk skåpbil. Hmmm…