Om att byta riktning.

Idag stängde jag ner Comme-Ci. Det var long time coming men det känns ändå lite trist när man väl kommer till den punkten. Men också väldigt skönt. Att ta steget och inte ha det hängande över sig som ett mörkt moln som bara stjäl energi.

Det var inte så dramatiskt egentligen, hela grejen. Comme-Ci var en skitbra idé. Men utan personal, resurser och tid så kostade det mer än det smakade. Det var skitkul medan det varade men när jag kom till punkten att satsa eller lägga ner så kändes det vettigare att lägga ner. Det finns så många aktörer där ute som gör e-handel så grymt bra. Då är det bättre att jag lägger min tid på något som är unikt för mig. Något som bara jag kan göra riktigt, riktigt bra.

Och det är saker på gång. Herregud. Om ni följer mig på Twitter och Instagram (och det borde ni) så vet ni att jag var på Internetdagarna och Internet Discovery Day i tisdags och pitchade Better Bloggers. Och fick sådan makalöst bra feedback. Det märks verkligen att det här behövs.

Jag är alltså på väg in i Startup-världen. Att bli entreprenör. Typ. Det känns helknäppt och skitläskigt och så himla rätt. Det här kommer bli en jävla resa alltså. Häng med.

It’s been a ride and I loved riding with you.

Nu är det över. Tre galna månader under filmfestivalens rekordår och tonvis med film, sena kvällar, cava och fantastiska människor. Det har varit tufft, underbart och jag har varit jättetrött och jätteglad samtidigt. Och nu är det slut. Bara sådär. Lite skönt. Mycket sorgligt.

Foto-2014-11-21-19-47-02

Underbara medlems-Anna med håret that can do no wrong och Johanna som är för liten för att gå på systemet (HUR gammal jag kände mig när jag insåg det?!).

Foto 2014-11-21 19 59 44 (1)

En liten del av det fabulösa gäng jag spenderat all min vakna tid med på sistone.

Foto-2014-11-21-19-46-28

Sara har inte jobbat med festivalen men hon kom ändå för att fira. Och vi firade att vi sågs igen efter alldeles för långt uppehåll.

Foto-2014-11-21-19-57-26

Teknik-Adam, medgrundare av Cavaklubben (även den som såg till att alla filmer var på rätt plats vid rätt tid) och med det galnaste håret. Bra person.

Foto-2014-11-21-20-32-01Och bästa Olle, Min hamn i stormen, min chefredaktör. En mycket kompetent och härlig person.

 

Min kropp är ett krig.

Står i godan ro denna morgon och sminkar mig när TV4:s nyheter rapporterar något som fick mig att känna som att jag fått ett slag i magen.

“Överviktiga kostar lika mycket som världens krig”.

Jag mår så illa över detta uttryck och jag blir så förbannad. Min kropp jämförs alltså med lemlästning och folkmord. Hur vågar man jämföra människors KROPPAR med det vidrigaste som finns?

Man drar även alla överviktiga över en kam. Det sägs inget om hur mycket man tränar, hur man äter eller hur ens livsstil är i övrigt. Hur ens hälsa är i övrigt. Men döms bara baserat på hur ens kropp ser ut.

Så vitt jag vet har min övervikt inte kostat världen en enda jävla krona. Så hur vågar ni kasta en sådan vidrig jämförelse i ansiktet på mig?

Det är inte nog med att vi tjocka får dras med folks blickar och nedvärderande åsikter dagligen, att vi varje dag måste kämpa mentalt för att känna oss som värdiga människor i samhällets ögon. Nej, nu är vi inte bara lata, okunniga och utan disciplin. Vi är nu även lika jävliga som krig.

PS. Överviktiga kostar isf även lika mycket som ett par slott, ett gäng diamanter och en Rolls Royce med. Det hade varit en mer värdig jämförelse.

warfat

Pretty much the same?

Våren hos Polhem PR

Igår var jag på Polhem PR på presslunch för att kika på deras nyheter för våren. Det är så himla mysigt att bara glida omkring där i showroomet och i lugn och ro klämma och känna på produkterna. En nackdel är ju dock när ha-begär bubblar upp till ytan – inget finns ju i butik ännu!

2014-11-19 12.35.12

Jag hängde med Mia en liten stund, alldeles för kort men så kan det bli ibland (när man inte kan hålla tider).

2014-11-19 12.56.54

Bland nyheterna fanns det superspännande smyckesmärket Lumitoro. De erbjuder smycken i silver, brons och stål – samtliga 3D-printade! Så galet häftigt. Och snyggt!

2014-11-19 12.41.53

Kollektionen “Tubii” från Lumitoro.

2014-11-19 13.03.19

Rejäla cravings för den här bikerjackan i puderrosa mocka från Maison Scotch.

2014-11-19 13.08.00

Den relativt nya designern Victoria Chan är en av mina favoriter. Så stilrent men ändå innovativt. Här en väst/cape. Loves!

2014-11-19 13.12.29

Så sprang jag på Nina och fick kika på nyheterna i beautyhörnan. Så kul att ha med sig ett proffs när man gör det.

2014-11-19 13.21.25

Märket Maria Åkerberg är för mig helt nytt men verkar väldigt spännande – och är ekologiskt! Jag fick med mig några prover hem så återkommer med tycke och smak senare. Nina har raveat över märket tidigare, bl.a. här.

Stockholms filmfestival 2014

sff14

Detta collage får symbolisera de senaste 12 dagarna fyllda av hårt arbete (även om det inte syns på bilderna), röda mattor, film, inspirerande samtal, kändisar, kreativ bombasticitet och de mest fantastiska kollegor man kan önska sig. Tack ni underbara – utan er hade det inte varit ens i närheten av lika roligt som det blev. <3

Vill ni se fler bilder från filmfestivaläventyret finns en hel drös här »

Stockholm Stories

I lördags stannade jag hemma och kollade film och klappade djur istället för att gå på festivalen. Jag har blivit mer och mer intresserad av svensk film på sistone, mycket tack vare att det numera finns svensk film som går utanför Göta Kanal-Sällskapsresan-Beck-genrerna. Det, tillsammans med att jag blivit mer insatt i det svenska filmväsendet.

I lördags såg jag “Stockholm Stories“, en svensk “Love Actually”, dock inte lika fluffig och gullig men liknande på det sättet att det är många storylines som flätas ihop. I slutet blir det lite en känsla av att världen är ganska liten ändå. Alla är sammankopplade på något vis.

Jag älskar att se staden jag bor i på film. Det blir en sådan romantisk bild av verkligheten man lever i. Också väldigt roligt att se Filip Berg och Julia Ragnarsson (båda nominerade till Rising Star som Julia vann) i filmen, som jag träffat ett par gånger under den här festivalresan.

Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.40.37 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.43.45 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.44.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.46.29 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.47.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.47 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.54.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.55.32 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.57.11

Vackra Stockholm.

Välkommen tillbaka!

Så, sedan sist vi sågs har följande hänt: 

– Jag fick bloggen nedstängd IGEN pga av något tekniskt mumbojumbo som jag inte fattar.

– Jag fick nog och bestämde mig för att flytta bloggen till något mer pålitligt än Hostgator, mitt webbhotell. Eftersom jag gillar folket på Binero och jag har andra sajter där så blev det dit.

– Jag flyttade domänen och det gick jättesmidigt. Men att flytta domänen innan man flyttar sajten är ju inte tokmart för vad händer då? Jo, domänen säger “ehh, det finns ingenting här!”.

– Sedan la jag de få lediga timmar jag hade på dygnet att flytta över ett nästan 10 år stort bloggarkiv och asmycket material.

– Sedan några fler timmar på databaser som inte ville samarbeta.

– Men så trollade Binero och nu funkar allt igen! HURRA!

– Och där är vi nu. Välkommen tillbaka till bloggen. Allt är likadant fast annorlunda.

PS. När jag flyttade bloggen hade jag 6,666 inlägg. Coincedence?! I think not.

Fars dag utan far

Fars dag. Konceptet har surrat runt mig likt irriterande myggor de senaste veckorna. Varenda butik uppmanar mig att hylla denna fantastiska fadersfigur som jag uppenbarligen bör ha i mitt liv. Och så kulminerar det hela i en orgie av pappabilder på alla sociala medier. Alla är så tacksamma över sin far, alla är så lyckliga och trygga. Och jag säger bara, grattis. Own it.

Men om man inte har en pappa att fira då? 

Jag har inte pratat med min pappa på drygt 1,5 år. Detta av många anledningar som jag bland annat skrivit om här.  Vissa har legat och puttrat i många år. Vissa var plötsliga, chockerande och väldigt privata. Det det i slutändan handlade om var att koppen rann över.

Jag var så trött på att inte bli sedd. Att inte bli hörd och inte bli sedd för den jag var utan att jag på något vis hade blivit en låtsasperson i hans liv. Något han hade format efter sina egna uppfattningar och önskningar och som låg så himla långt från sanningen. Och jag? Mitt riktiga jag var egentligen inte så intressant. För han frågade sällan om mitt liv. Jag var alltid den som ringde. Och i slutändan var han den enda som pratade.

Jag tror inte det här var medvetet. Men även fast jag sagt det till honom så många gånger så tog det aldrig skruv att allt jag ville ha, var en pappa. Som såg mig. Som lyssnade på mig. Som var trygg och som inte svek.

Han var aldrig elak. Han var snarare typen som lovat guld och gröna skogar och gråter inför en och lovar och svär att saker ska bli annorlunda och att jag är det viktigaste. Hans förstfödda. Hans skatt. Och sedan infrias det aldrig. Orden blir aldrig konkreta. Men orden har varit vackra och därför har det varit så vansinnigt svårt att släppa taget.

Efter att jag bestämde mig att sluta ringa honom den där aprildagen förra året har han inte kontaktat mig en enda gång. Inte ett samtal, inte en födelsedagshälsning, ingenting. Det enda jag gjorde var att sluta ringa, för att se om han skulle gå halva vägen. Det var inte ett dramatiskt samtal, det var ett samtal som alla andra. Men han har inte hört av sig en enda gång sedan jag slutade vara den som hörde av mig.

Ändå funderar jag varje dag på om det här är rätt. Han är ju ändå min pappa. Min enda pappa. Och jag väljer att inte ha honom i mitt liv. Likväl väljer han att inte ha mig i sitt, men ändå.

Detta är ett val jag gör varje dag, och även fast jag vet att han gör mig besviken och ledsen och att jag känner mig så liten när han gör det så undrar jag, är det inte värt det bara för att ha en pappa?

When Uma came to town.

I fredags fick vi finbesök på festivalen, riktig stjärnglans som hette duga. Uma Thurman, som senaste veckorna tapetserats över hela stan på postern för festivalen, var i stan för att ta emot Stockholm Achievement Award, och hela stans presskår fanns på plats för att få en bild.

Jag var en av de få fotografer på plats inne på biografen under prisutdelningen och Face2Face som föregick den, så här får ni en liten godbit bara för er.

Foto-2014-11-07-18-17-03

Foto-2014-11-07-18-18-23

Foto-2014-11-07-18-29-47

Foto-2014-11-07-18-41-21

Foto 2014-11-07 18 45 28

Foto 2014-11-07 18 51 02

Foto 2014-11-07 19 04 37

Foto 2014-11-07 19 10 01Uma bjöd på en väldigt rolig och avslappnad intervju där hon berättade om sitt svenska arv, om vilka råd hon fick på sin första film av Glenn Close och hennes eget bästa råd till nya skådespelare; “Var modig!”.

Tidigare på fredagen höll Uma presskonferens, den videon kan ni se här!