Jag har alltid försökt förbli vän med mina gamla pojkvänner. Jag har aldrig (förutom senast då kanske) varit med om en breakup där man skiljts åt med hårda ord och hat i blicken. Det har oftast varit förståelse. Visst, en och annan tår och ett och annat brustet hjärta, men aldrig att man skiljts som ovänner. Det har känts skönt att kunna behålla den personen i mitt liv, oftast mycket sporadiskt men ändå. En gång så älskade man ju faktiskt den personen mest av allt. Man gick igenom mycket tillsammans, man förändrades för alltid på grund av den personen. Men detta inte sagt att jag har har några slags aktiva känslor för mina ex (förutom C då) bara att det känns skönt att minnas varandra med glädje och att faktiskt kunna krama om varandra på stan och kanske till och med ta en fika ibland, istället för att ångra varje sekund man spenderade tillsammans.

När jag därför kom hem till Övik ett par veckor så ringde jag Mats, en kille som jag var tillsammans med för 6 år sedan. Vi var tillsammans i ca tre år och var faktiskt till och med förlovade. Kalla det ungdomens galenskap men jag trodde faktiskt att det skulle vara vi hela livet. Vi var bästa vänner i över ett år innan vi blev tillsammans och därför har det känts naturligt att vi varit goda vänner efter att vårt förhållande tog slut med 2000. Vi brukar alltid träffas, ta en fika och catch up när jag är hemma i stan.

Nu är det så att hans nuvarande sambo inte vill att vi träffas. Hon känner sig “obekväm” med att vi har kontakt och när jag ringde honom tidigare i veckan och frågade om vi skulle ta en öl, så lät han undvikande och hade mer eller mindre en whatever-attityd. Väldigt ovanligt för att vara honom, han brukar alltid vara på bra humör och sugen på att ses. Imorse fick jag ett mail som förklarade det hela.

“(Flickvännen) har väldigt dåliga erfarenheter när det gäller att pojkvänner har träffat sina ex. Det gör att det känns väldigt obehagligt för henne om vi skulle träffas…. för hennes skull, så tror jag det är smidigast om vi inte träffas. Jag vill inte att du ska ta illa upp…”

Jag förstår honom och jag vet inte varför jag blir så stött eftersom det inte direkt var så att vi hade jättebra kontakt eller var bästa polare. Självklart ska han vårda sitt förhållande och sätta henne först. Men det känns som att jag gjort nåt fel. Som att han genom att låta bli att träffa mig, medger att det är “fel” att vi träffas. Känner mig bara så osynlig och straffad. Jag vet att det låter konstigt.. men så är det. Jag känner mig dömd till “pojkvänstjuv” av någon som jag aldrig ens träffat.

Men det handlar inte om mig. Det handlar om dem. Och jag önskar dem all lycka. Och jag som precis gnällde på folk som tror att universum kretsar runt dem. Man ska inte kasta sten i glashus eller hur var det..

5 kommentarer

0

Yey! Jag har hittat en plastmamma till Puzzi! Tack så underbart jättemycket Matti, hon kommer få det jättebra hos dig! Men usch vad jag kommer sakna henne.. jaja, temporär lösning! Mitt liv är fullt av sådana these days. Och mamma tar Mitzi.. skönt. Då är det bara jobb och lägenhet kvar då! Piece a cake!

1 kommentar

0

Fan va jag avgudar min Soffis. Hon tar in mig, ger mig tak över huvudet och till och med del i hennes garderob. Löööv you bästis!

Ikväll har jag gjort vuxensaker. Sökt en massa jobb och en massa lägenheter. Så det så.

1 kommentar

0

All ära till Markus som sedan första stund haft en speciell plats i mitt hjärta. Men ikväll tog Erik ett djupdyk i känslopoolen med “Crazy” och knödde över Markus litegrann på tronen. Så pass att jag var tvungen att ringa och rösta på honom. Och när han i luren säger sådär sammetslent smörigt men samtidigt manligt “Jättestort tack för din röst” så blir man ju nästan lite småkär. Ja Sofia, jag ger mig, SnyggErik är McDreamy. Och jag är 26 år. Faktiskt.

Men sedan rev Markus av “Bridge over troubled waters” så att håren stod upp lite här och där. Så då var jag ju tvungen att ringa och rösta på honom med. Men Erik är ju faktiskt singel. Lite lammkött kan ju vara gott såhär i höstmörkret.

5 kommentarer

0

Nej, jag har inte raderat en massa inlägg, min server fick en härdsmälta och bestämde sig för att radera alla inlägg jag gjort sen i söndags. Dessutom så är hela Fans.Inc borta. Shit happens.

Jag är nog aldrig känt mig så orotad någonsin och det skrämmer skiten ur mig. Det visade sig igårkväll att lägenheten på söder inte får hyras ut längre i 2:a hand för bostadsrättsföreningen sätter käppar i hjulen. Ägaren vill fortsätta hyra ut men föreningen ska tydligen grina. *mutter* Hon skulle prata med den men enligt min kompis så ska jag nog inte hoppas för mycket.

Och roomie har ju självklart inte hört av sig än. Så jodå, hemlös igen var det visst?

3 kommentarer

0

Trött… tröttare.. Linda..

Att köra 120 mil på mindre än 24 timmar drar nog musten ur vem som helst. Satt uppe på Lidingö och jobbade in på småtimmarna och sedan fick jag blunda några timmar med Kalle Kanin tätt intill mig på soffan som var en halvmeter kortare än mig. Sedan var det upp, in i bilen och styra kosan hem mot Norrland igen. Det småregnade hela vägen och vindrutetorkarna var modell begagnad, till slut blir man helt slut i skallen av att försöka stirra igenom en helt suddig vindruta när långtradarna sprutar upp gegga och salt på den. Sista 20 milen fick jag köra med kalluft i bilen och ge mig själv ett par örfilar då och då för att hålla mig vaken.

Knappt hann jag innanför dörren hemma så bar det av till Swedbank Arena, Öviks nya stolthet, för att kolla in MoDo-Frölunda. Det är säkert 10 år sedan jag var på elitseriehockey sist så det var ett härligt rus! Syrran, jag och mamma hojtade och klappade och levde rövare, medan herrarna i sällskapet, min bror och min morbror, tittade konstigt på oss och klappade med lite halvhjärtat. Finn ett fel? Självklart spöade Norrlänningarna skiten ur de stackars Göteborgarna, matchen slutade 6-2.

Nu har jag förhört syrran på hennes stundande kemiprov imorgon, att redovisa beståndsdelarna i plast mitt i natten är inte det enklaste vill jag lova. Nu förtjänar både hon och jag en hel massa mys med John Blund.

Nighty-nite.

1 kommentar

0

Linda huserar för tillfället på Lidingö. Hur i hela friden hamnade jag här kan man undra?

Jo, det ska jag berätta för er! Min käre morbror ringde mig i arla morgonstund (runt 14) och undrade om jag hade lust att åka ned till Stockholm och leverera en hylla för hans företag som skulle över till Finland på nån invigning. Fråga inte. Javisst sa jag glatt och hoppade i hans pickup och styrde söderut.

7 timmar senare virrade jag runt i Stockholm City och försökte hitta till Västberga Åkeri. Inte det lättaste när man aldrig kört bil i Stockholm och dessutom har noll lokalsinne. Och on top of that, en stendöd mobil. Efter mycket snurrande runt 22-tiden en måndagkväll så uppenbarade sig åkeriet som en skänk från ovan och av med hylla jag blev.

Snabbladdning av mobil, kartutskrifter med vägbeskrivning till Lidingö av snälle Pelle på expeditionen och så ut på motorvägen igen. Allt gick rätt smidigt, trots att jag var rätt livrädd och vilsen nånstans där mellan Norrtull och Östermalms IP.

Och här är jag nu, hemma hos Cicci och Mathias på Lidingö, redo att totalkrasha, är sååå trött efter alla timmar bakom ratten i mörkret. Våren får gärna komma nu tack!

Tillbaka till Norrland imorrn. Imorrn kväll blir det hockey, MoDo – Frölunda, let’s kick some ass!

Inga kommentarer

0

Flytten närmar sig med stormsteg, men ett monumentalt problem kvarstår.

Katterna.

Mina älskade hårbollar får inte följa med till Stockholm. Jag har inte hittat något ställe som tar emot husdjur och det ser inte ut som att det kommer ske inom den närmaste tiden. Och mina två livlinor verkar inte så sugna på det längre. Pappsen har fått tillbaka sin allergi, förmodligen på grund av täta besök till dottern och kan därför inte adoptera tillfälligt. Mamma var väl halvsugen redan från början men gick med på att förbarma sig över Mitzi eftersom att hon mest springer ute och är mysknäkatt ut i klospetsarna.

Puzzi då? Min lilla ögonsten. Hon som ligger och sover på min arm eller spinner på min bröstkorg och puffar mig på hakan. Hon har varit med mig sedan hon var en liten tofs och har tytt sig till mig och bara mig. Andra tycker inte hon är något rolig eftersom hon inte ligger i knät eller låter någon hålla henne i famnen speciellt länge. Men när hon själv kommer och kelar så är hon världens underbaraste. Fortfarande liten som en kattunge men vilja som en gammal kärring.

Kan inte, vill inte göra mig av med dem. What to do??

Inga kommentarer

0

Pweeeddyy! Mer här..

Förresten, klänningen var från Zara, jag fick svar på mailet jag skrev till stylisten på Idol. Tyvärr var det hennes privata och inköpt i somras.. :( Hon tipsade dock om butiken Beyond Retro på Åsögatan som har ett bra utbud på tyllkjolar som kan piffa upp vilken klänning som helst! Tack Helene! :)

Inga kommentarer

0