Fortfarande inget svar. Och det är ungefär nu som jag börjar freaka ur. Kanske skulle jag inte frågat om han ville ses så snart, vi sågs ju faktiskt i fredags. Är det nu jag är rökt? Eller körd? Eller vad man nu säger.. Screwed?
Arghhh! Hatar dessa jävla spel!!
Vad hände med att ta det lugnt och njuta av stunden? Det flög ut genom fönstret ungefär samtidigt som jag insåg hur härligt det var att sova bredvid någon igen.
Nu ska jag måla naglarna i ett försök till avslappningsterapi.
Någonstans i mitt stilla sinne har jag fått för mig att jag skulle vara en bra skådis. När jag sitter på tunnelbanan, i bilen eller någon annanstans där det finns en stund över till reflektion så börjar jag spela upp scener i mitt huvud, och mimar ibland tillsammans med ansiktsuttryck som gör mina eventuella medpassagerare lite fundersamma vad det är för schizo de delar färdmedel med. Jag älskar film och härmar ibland repliker som en liten papegoja för att se hur jag skulle tolka just den scenen.
I samband med det faktum att jag kom på att “hey, jag borde skaffa mig en hobby” så verkade då skådespeleri som ett bra alternativ. Sagt och gjort så anmälde jag mig till en kurs i filmskådespelarteknik på Kulturama. Förra lördagen var första kurstillfället och jag var nästan lite kräkfärdig av nervositet när jag gick dit. Jag var helt övertygad om att alla som var där skulle vara max 22 och redan fullfjädrade skådisar. Lättad kunde jag andas ut när jag insåg att klientelet var väldigt blandat och även så teatererfarenheten.
Läraren är en liten man som pushar 70 och är.. ja.. tänk er Woody Allen. På svenska. Så har du min lärare. En liten, excentrisk man med yviga kroppsrörelser och en ytterst speciell humor. Underbar med andra ord.
Igår skulle vi spela upp tre olika tolkningar av en monolog som vi hade memorerat. Jag hade valt en scen från “Closer”, en rätt bitter historia som jag sedan även skulle framföra “exalterad” och “förbannad”. Inte lätt, men det är det som är grejen. “Ni ska utsätta er för det ni tycker är svårast, det är så ni växer”, säger vår egen Woody.
Jag är tydligen rätt bra på det faktiskt. Komplimangerna har duggat rätt tätt vilket känns riktigt kul. Jag var tydligen ett bra exempel på “den tänkande processen” och skitsnygg framför kameran (tillåt mig småle). Själv tyckte jag mest det var plågsamt att se mig själv på film efteråt. Jag måste bara försöka se bortanför dubbelhakan och se arbetet istället.
Jag hoppas att jag genom detta kan bli mer medveten om min kropp, hur jag använder mig av olika ansiktsuttryck och kroppsröreleser, rösten och blickar. Det ska blir väldigt spännande att se hur jag utvecklas under de här 10 veckorna.
Och sedan ska jag ju bara bli rik och berömd. Såklart.
Nu sitter jag här och söndagsmyser med värmeljus och Sade alldeles själv för att dummerjens inte svarar på mitt mess. Eller så är det hans dummermobil, det vet man ju tydligen aldrig med honom. Men det gör inte så mycket, skulle bara hellre kramas liksom. Det blir lätt så.
En update på pojksidan: Tredje dejt i fredags hemma hos honom. Lite av en repris från onsdagen, fast nu involverat “Idol” (jag var tvungen) och övernattning. Myspys. Men han har loftsäng. Jag tar det igen. Loofftsääng. En sån som är högt upp och involverar klättrande och stegar i såväl totalt mörker som nyvaket tillstånd. Sådant som ger fara för livet. Men en massa kramande och pussande där uppe uppvägde.
Han är lite väl klämkäck och Bror Duktig för operfekta jag. Men jag kan kanske lära mig att se förbi det. Jag kan kanske till å med behöva en liten dos Duktig. Men bröd utan smör? Där säger jag stopp.
Paris Hilton fick verkligen smaka på David Letterman-grillen härom kvällen när hon kom dit för att prata om sin nya parfym och allt han ville prata om var hennes fängelsevistelse.
Det är grymt och sjukt roligt. Mer korkad människa får man ju leta efter.
Inspelningen av Sex and the City: The Movie fortsätter i New York och med det även det konstanta inströmmandet av bilder på nya outfits på Carrie och tjejerna, drottningarna av peeptoes.
Här ser det ut som Carrie blivit brunett, iaf för en dag! Dagen efter var hon dock tillbaka till det blonda svallet igen. Peruk eller stark väteperoxid? Jag hoppas på det första.
Den här känslan vill jag hålla fast vid för evigt. När allt är nytt och spännande och det pirrar härligt i kroppen. Innan man fallit så hårt att det blir jobbigt, men tillräckligt för att man ska längta i alla fall litegrann.
Det blev vardagsromantik med hämt-yakuniku, rödvin och stearinljus vid det lilla matbordet i hans lilla kök. Det blev prat om familj och livet och mycket skratt. Det är inte en tråkig stund med honom. Sedan lyssnade vi på klassisk musik och filmmusik från “The Piano”. Han spelade gitarr och till och med en liten snutt på pianot.
Vi satt där i soffan och likt tonåringar rörde vi oss medvetet omedvetet närmare varandra, han “råkade” lägga sin arm på mitt ben och sedan kom den. Den första kyssen. Mjuk men bestämd. Försiktig men inbjudande. Han strök mig över ansiktet, genom håret, la handen om min nacke. Spänning och trygghet i ett och samma paket.
När jag skulle gå hem följde han mig till bussen och jag undrade i mitt stilla sinne hur han skulle uppföra sig utanför hemmets fyra väggar. Det första han gjorde när vi kom ut på gatan var att ta min hand. När vi satt och väntade på bussen kysste han mig upprepade gånger. La armen om mig och strök mig över ryggen.
Jag skulle nog verkligen kunna gilla den här killen. Men just nu vill jag bara suga på den här känslan och inte se för långt. Inte förblindas av rosa moln, för visst fanns det saker som vi skilde oss åt totalt, men jag vill heller inte hänga upp mig på det. Jag vill njuta av här och nu och se var vinden för mig. Carpe Diem.
Har inte tid att ge en update på gårdagens dejt, jag måste rusa iväg till naprapaten och sedan är det jobb som väntar. Men jag kan ge er en försmak. Det gick bra.. mycket bra..
Jag vet inte om det är nybörjartur/energi, men sedan jag skrev in mig på SATS i torsdags har jag hunnit med fyra pass! Och jag har så sjukt roligt! Mitt SATS (hihi, jag har ett eget SATS!) firade 10 år i helgen som var och tack vare detta jippo fick jag en härlig rabatt, jag slapp betala medlemsavgiften på 500 pix. Som hittat, och exakt den motivation jag behövde för att äntligen sätta igång; pengasparande! Sedan att min handläggare/kostymnisse där uppe är riktigt easy on the eyes är ju aldrig en nackdel. Han är en sån där kille som skulle kunna sälja sand till pyramiderna om han ville.
I samband med det här firandet (doften av gummiballonger har satt sig i väggarna, jag lovar) så fick man testa på lite nya pass som inte finns i det vanliga utbudet. Så på fredagen så testade jag Afro-Aerobics, riktigt kul och avslappnade och shit vilken träning för korsryggen! Sedan på lördagen var det samba med Maria från Let’s Dance, svårt att hänga med i vissa svängar men riktigt roligt!
Och så BodyPump i måndags. Smarto som jag är så dänger jag på lika mycket vikter som när jag slutade träna för typ ett år sedan… resten kan ni kanske räkna ut själv. Aj ont, aj pust. Så när jag skulle köra SatsDans igår så var det kylskåps-smidigheten. Men på något mirakulöst sätt, tack vare en helt underbar instruktör och det roligaste passet jag någonsin varit med på så gick det vägen! Tisdagkvällar är hädanefter spikade på Sickla med Mia. *hurthurt*
Jag hoppas verkligen att den här entusiasmen håller i sig ett tag, för just nu har jag bara jäkligt roligt och fnittrar en massa, endofinerna gör banne mig sitt jobb!
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
Äntligen! (med galen Gjert Fylking-röst)
