Nu känner jag mig lite cranky. Jobbade i butiken idag, vi har ombyggnadsrea och som alltid när det är rea så är det lite galet. Jag var redo att kasta in handduken redan efter en timme och ville bara hem och mysa. Så när jag fick ett mess från J som meddelade att han inte mådde bra utan hellre sågs imorgon så var det som att hela jag-är-fem-år-och-lägger-mig-på-golvet-och-skriker-nerven fick den stimulans den behövde och hela mitt humör tog en djupdykning.

Jag har ett litet problem. Om jag har gjort planer och är helt inställd på hur min dag/vecka/närmaste timme kommer utspela sig och detta brutalt kastas omkull så blir jag grinig. Jag tappar helt fotfästet och vet inte hur jag ska kunna tänka om för att vända allt till det bästa. Jag vill bara hem och lägga mig och gråta. Jag kan liksom inte ställa om i mitt huvud.  Så det är ungefär vad jag gjorde. Åkte hem och istället för att ställa mig och laga lasagne till mig och J så somnade jag på soffan.

Jag vet att jag är totalt oresonlig, men så funkar jag. Trots flera allvarliga försök har jag inte lyckats få någon rim och reson på det beteendet.

När jag vaknat till liv runt sju och ställt mig för att laga mat så ringer J. Han lät helt virrig och lite halvväck och berättade någon jobbhistoria om truckar som gått bärsärk. Sedan fortsatte han med att säga att vi kanske skulle ses i helgen istället eftersom jag kommer hem så sent. Jag försökte lite osmidigt säga att jag kunde åka tidigare från jobbet vilket bara fick mig att låta needy och blajplåstrig.

Han har ju en poäng. Men jag vill inte vänta till helgen. Vill ju ses typ nu.

Och nu vill jag bara radera hela det här sorgliga inlägget.