Parkeringen var pinfull utanför Hagaparken. Jag hade lyckats få till mig en tveklöst olaglig parkeringsplats. Parkeringsvakten cirkulerade som en asahungrig gam. Var det värt 500 spänn i böter istället för att snurra runt i Solna, leta parkeringsplats och eventuellt behöva gå från Hagalund?
Så hände det. En familj med en helt laglig plats skulle åka. Mitt team ställde sig ogenerat ivägen för andra eventuella intressenter så det var bara för mig att glida in. Och betala helt lagliga 60 kronor.
En man sprang förbi oss och gapade i högan sky om improviserad opera i Ekotemplet där vi gick i godan ro i Hagaparken och eftersom vi ändå var på väg åt det hållet så stannade vi till för att se vad detta fenomen hade att erbjuda.
Jag blev inte besviken. Idén är fantastisk. Tre sångare och en ackompanjör ber publiken om förslag på ämne och känslor som föreställningen ska centrera kring, och sedan bär det av ut på linan utan skyddsnät. Resultatet, en blandning av brännboll och ett triangeldrama som centrerar runt vem som har bättre bollar, är makalöst. Det inbjuder till skratt och känslorna som svallar kring den mäktiga musiken som upptar templet gör mig nästan (okej, väldigt) rörd bitvis.
För detta skådespel står Opera Improvisatörerna. Om ni har möjlighet, se dem. Jag är så glad att jag var på rätt tid vid rätt plats idag.
Imorgon åker Norrlänningarna hem så ikväll blir det ett sista mysryck. Kycklingen ligger på grillen och potatissalladen på färskpotatis och fetaost står klar. Nu ska jag bara göra vitlöks-och limesåsen så är vi hemma. Ingen söndagsångest i sikte!
I fredags mötte vi upp Marias kusiner med respektive för premiären av restaurang Kungsholmens uteservering Pontonen. Det blev en Capri (campari och vattenmelon är en väldigt mysko, men god, blandning) och en riktigt finfin Black Angusburgare.
Annika var där, en rolig överraskning! Och jag luftade marcymarcysarna.
Jenny och Maria kisade i solen.
Bilder skulle tas i mängder.
Lukas vaknade och ville också vara med. David och Björn underhöll.
Idag har DUPLICITY premiär här i Svealand. Som ni vet såg jag filmen under den omtumlande dagen i London för 1,5 månad sedan då jag även hade äran att träffa La Julia. Om ni har missat hela den historien kan ni läsa om den här och här.
Men, back to business. Gå och se filmen. Och köp inte allt crap om att det är en romantisk komedi, för det är det inte. Hela den marknadsföringen är totalkorkad. För de som går och ser den för att det skulle vara en rom-com blir besvikna och de som skulle se en sådan här smart film i vanliga fall missar den på grund av korkad marknadsföring.
Den är smart, snygg, kvick och sexig. Gillar ni sådana filmer så ska ni se den. Och här får ni trailern ändå, även om den är något missvisande.
Och förresten, Tony Gilroy har skrivit och regisserat. Han som gjorde Michael Clayton. Och skrev Bourne-filmerna. Detta är någon slags härlig mix. Och Julia är sexig i filmen. Hawt. Om det hjälper.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
