Och för er som inte orkade läsa det där långa, bråddjupa inlägget nedan:
Jag träffade en pojke idag. När våra ögon möttes pirrade det ända från magen och upp i hårbotten och ner i tånaglarna. Det är inte så ofta det gör det. Det var en fin känsla.
0Arkiverad i Love and lack thereof,Små ovanligheter
Taggat: fint
Jag fortsätter vara djup.
Det var när jag stod där på dansgolvet och stirrade ner i golvet utan att förmå mig titta på killen som stod framför mig som jag insåg det. Min självkänsla hade slagit i botten. Jag vågade inte ens titta på honom med rädsla för att hans ögon skulle bränna hål i mig och han skulle se rakt igenom mig. Se att jag var ful, tjock, tråkig och tramsig. Eller inte se mig alls utan titta rakt förbi mig och på tjejen som stod bakom mig. Hon som var mycket snyggare, smalare, smartare och roligare. Det spelade inte så stor roll vem tjejen var, det kunde varit vem som helst. För alla var bättre än jag.
I min prestationsyra hade jag helt glömt bort mitt eget värde, det värde som inte var kopplat till vad jag gjorde utan den jag var. Trots att jag visste precis vad självkänsla var, jag hade till och med skummat igenom boken, så missade jag helt när den störtdykte. Visst, det är många år sedan den var på topp, men att den verkligen skrapade havsbotten hade jag totalmissat.
Jag önskar att jag kunde skriva att ovan händelse var för flera år sedan och att jag sedan dess byggt upp en magnifik självkänsla. Men du skulle jag fara med osanning. Det här var ungefär för en månad sedan.
Jag undrar när och var det blev så här. Jag undrar om skiten hänger kvar ända sedan högstadiet då jag var en hackkyckling och rent ut sagt en tönt (detta var innan det var coolt att vara töntig. Det var bara töntigt.) och fick dagligen veta att jag fan inte skulle tro att jag var något. Så jag gjorde inte det. Sjukdom, jobbiga förhållanden och svek har väl också gjort sitt längs vägen.
Man skulle kunna tro att jag växt up. Att jag vuxit in i mitt eget skinn och nu, när jag närmar mig trettio, är tillfreds med mig själv. Och till viss del är det så. Men än idag känner jag mig klumpig och tafatt och felplacerad i många sociala situationer. Det är väl därför humorn har blivit mitt vapen. Jag är den roliga tjejen. Jag får dem att skratta med mig istället för åt mig. Gömmer mig bakom mina roller och jag spelar dem väl. Fy fan vilken insikt jag precis kom till. Och inte en speciellt upplyftande sådan. Hela jag är en bluff, utan att jag ens varit medveten om det. Eller har jag det? Är det därför jag är så rädd att bli genomskådad?
När jag började skriva tänkte jag avsluta med att jag idag faktiskt vågade titta en kille i ögonen och nästan småflirta lite. A small step for mankind but a big leap for me. Men det här inlägget slutar på ett helt annat ställe än där det började. Tankarna snurrar ännu mer än innan. Kanske överdriver jag, kanske slog jag precis huvudet på spiken. Det återstår att se.
Arkiverad i Funderationer
Taggat: självkänsla, tankar
Efter kvällens “Oskyldigt dömd” gick min lust att bli en sån där som joggar över.
Arkiverad i Dumburken
När man kommer hem till denna syn i köket, då undrar man lite stilla vad kisse haft för sig medan jag var på jobbet.
Arkiverad i Kattekatterna
Taggat: silver
Nu har jag varit på möte i Idolstudion med Sveriges största modebloggare. Hennes moderum var helt bananas! Hon gillade Gold Digger och lånade massor vilket var jättekul. Så håll utkik efter GD i Idol!
Och ikväll ska jag rösta med killen med 04 i slutet på uppmaning av honom själv!
UPDATE: Rabih hette han ju och han förtjänar ju banne mig den där rösten!
Arkiverad i Mobilbloggat
Saxat rakt av från Miss Agda. En bra bild och en konkret förklaring till varför vi ska tänka positivt.
Cellerna formas till stor del av omgivningen de lever i, vilket med andra ord innebär att positiva tankar skapar positiva processer i din kropp.
Jihoo! Solen skiner, jag är frisk, jobbet är roligt, mina vänner är underbara, livet är härligt!
Mår ni illa nu? Lite? Okej, ska försöka dra ner på klämkäckheten.
Arkiverad i Härligheter
Taggat: happy times, livet
Idag åkte favvostövlarna på. Tre grader var det imorse. Tre. Det är bara fyra från minusgrader. Burr.
Arkiverad i Vanligt strunt
Det där glaset vin innan föreställningen var ett stort misstag, speciellt kombinerat med en otroligt hektisk dag. Rakt upp i huvvet och rakt ner i knäna och redan halvvägs igenom första akten var jag jättetrött. En pepsi max i andra pausen och jag var tillbaka i matchen igen!
Vad ska man säga om Svansjön. Det är otroligt vackert och otroligt imponerande. Att arbeta med sin kropp på det sättet krävs ett jädrar anamma och en disciplin som är mig främmande, men avundsvärt. Men fyra akter är kanske en för mycket för en balettrookie, även fast jag tycker att det är smart att dela upp föreställningen i kortare bitar med bensträckare mellan (ibland undrar man om gemene man var 1.20 när Operan byggdes, det är trångt mellan raderna!).
All-in-all, definitivt en njutning och en värdig balettintroduktion. Och jag kan lova, det kommer ta låång tid innan svanskämten dör ut. Det piper till från orkesterbåset. Jag: Vad var det? Jenny: Det var en svan. Sedan skrattade vi i en kvart.
Arkiverad i Bildbevis,Små ovanligheter,Storstad
Nu ska vi bli lite djupa här.
“Vem är jag?”. Den lilla frågan med det stora svaret. En fråga som den senaste tiden snurrat mer och mer ofta i min lilla skalle. Det här med “en tjej på 29 jordsnurr” håller liksom inte längre. Det känns lite 80′s.
Jag tror att jag rätt ofta tar på mig en roll, utan att ens veta om det. Och många gånger undrar jag hur stora delar av dessa roller som verkligen är jag och hur många som bara är fasader som jag gömmer mig bakom. Svaret på den frågan tror jag många gånger finns i magkänslan. I vissa roller och tillsammans med vissa personer så knyter det sig i magen och hjärtat slår lite för fort. Den känslan av total avslappning infinner sig tyvärr med väldigt få människor och få situationer.
Jag tror dock inte att lösningen ligger i att inte utsätta mig för dessa sitationer utan att istället försöka arbeta på att vara mer medveten om när de inträffar och i dem bli mer sann mot mig själv. Att hitta vad som verkligen är jag utan alla influenser utifrån,vare sig det handlar om mode, kultur, samhällsfrågor eller något så banalt som vilka filmer jag gillar. Att gilla och acceptera sig själv, innifrån och ut. Det må låta lätt, men det är uppenbarligen något jag fortfarande kämpar med. Jag tror att denna förvirring bottnar i att jag blandat ihop självförtroende och självkänsla. Samtidigt som mitt självförtroende växt så har min självkänsla störtdykt, någonstans där i bakgrunden.
Och ja. Jag har börjat knarka självhjälpsböcker igen. Välkommen till filosofiska La Linda.
Arkiverad i Funderationer
Taggat: självkänsla, tankar
Det här gör jag ikväll, om en timme ungefär. Men först, ett glas vin med flickorna på Operakafeet.
Arkiverad i Mobilbloggat
Taggat: svansjön
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
