Ner till mitt kontor går det en backe. Den är brant som helvete och på vintern blir den ett benbrott waiting to happen. Eftersom jag inte äger sådana där rejäla kängor med centimeterdjupa räfflor under så har jag fullt sjå med att ta mig nedför backen utan att dratta på arslet eller bryta nacken.
Men imorse kom jag på den perfekta lösningen. Pulka. Så jag snodde helt sonika grannens (som också är min chef) dotters pulka och drog iväg i en väldig fart nedför backen. Halleluja vilken känsla! Jag har nog inte åkt pulka på 15 år, det var som att bli barn på nytt. Fast ett lite blötare barn då jag inte direkt sportar täckbrallorna till vardags längre.
Jag drattade inte i plurret heller. Det är ju alltid ett plus.
