Jag vet att jag säger det efter varje gång, men gårdagens PT-pass var det tyngsta hittills. Helene körde skiten ur oss något så kopiöst att Karro såg ut som ett spöke och fick gå ut och ta luft efteråt. Själv darrade jag som ett asplöv efter jag klev av cykeln där i slutet. Men även fast jag gnäller ibland så älskar jag varenda sekund av vår tid med Helene.
Innan jag började träna med PT så förstod jag inte riktigt poängen. Det var väl bara att lära sig maskinerna och sedan köra på, varför skulle man betala en massa pengar för att någon ska säga åt en vad man ska göra? Men nu är jag frälst. Helene är Messias.
För det första, att ha någon som vet vad hon gör med sig är alltid tryggt, man kan ställa frågor om teknik och dylikt när som helst. När man får ont vet hon om det är ont som betyder att man måste lugna sig, eller ont som man kan ta sig igenom. Hon sätter ribban för att hon vet vad jag klarar när jag inte ens vet det själv. Och hon höjer den varje gång, för hon vet att jag blir starkare. Hade jag varit själv hade jag inte gjort 15 reps, då kanske jag hade gjort 10. Jag kanske inte lagt på tillräckligt mycket vikter. Och Gud vet att jag inte hade stått på den där förbannade cykeln i tre intervaller när jag ville dö efter en. Men jag klarade av det. Hon pushar mig förbi mina gränser och får mig att inse min potential. Hon utmanar mig när jag själv inte vågar.
Med två träningstillfällen kvar så har jag nu grav separationsångest. Hur ska jag klara det här själv? Hade jag haft pengarna så hade jag tränat med Helene en gång i veckan i resten av mitt liv. För jag mår så himla bra just nu. Jag är stark, glad och pigg. Och trots att matmotivationen kanske inte är på topp nu så är PT-timmen min favorittimme på veckan. Vem trodde att man kunde älska blodsmak i munnen så?
Sju på varje sida. Upp och ner i plankan. Jobbigt? Det kan man säga.
Medan den ena gjorde plankan gjorde den andra detta. Det sved efter ett tag.
Intervaller 1 min löp/30 sek vila med ökning varje intervall. Vi sprang så fort att vi blev suddiga.
Sedan var det den förbannade cykeln. Om jag ser död ut är det för att jag nästan var det.
Nu är det klart! Från september och tre månader framåt kommer mina vykort komma från den här gatan. Grand Street btw Elizabeth & Mott. Där kommer jag att bo. Min temporära adress. I New York. Kan ni fatta? New York. Jag kan inte ens fatta det än. Och nördig som jag är så har jag såklart redan vandrat kvarteret runt på Google Maps. Lokaliserat bageriet under lägenheten och det lokala apoteket. Och här sitter jag och chattar med min nya rumskompis. Lina. Om galleriöppningar i Chelsea och om att cykla över Brooklynbron. Det känns helt galet magiskt.
Att jag varit en liten blödig jäkel har vi sedan länge etablerat. Men att jag skulle sitta och lipa till en trailer kom faktiskt som något av en överraskning även för mig. Självklart pratar jag om “Eat, Pray, Love“, Julia Roberts’ nya storfilm och, om vi ska vara ärliga, inspirationen till min egen resa. Jag började läsa boken sist jag var i New York för två år sedan och sedan dess har drömmen tagit en mer och mer realistisk form. Och den fjärde september bär det av. Det känns fortfarande helt surrealistiskt, även om det så smått börjar sjunka in. New York. I nästan tre månader. Nya Zeeland. Fallskärmshoppning. Och Bali. Bali. Det känns helt vansinnigt. Vansinnigt och fantastiskt.
Det är nog därför den här trailern talar till mig. Jag känns som att de gjort den speciellt för mig. Den hittar alla rätta punkter och alla rätta känslor. Jag har allt det här fantastiska framför mig. Jag kan redan nu känna hur min själ växer. Det knakar nästan bokstavligt talat i mig. Att det kan vara så underbart att vara helt och fullkomligt livrädd.
Filmen har svensk premiär (copyn som översatte titeln borde få sparken) den 1/10 och om ni vill stifta närmare bekantskap med författaren till denna självbiografi, fantastiska Elizabeth Gilbert, så kommer hon till Stockholm för ett framträdande den 6/9 (två dagar efter att jag åker, typiskt!). Att säga att hennes bok har förändrat mitt liv känns möjligtvis en aning lamt och cheesy, men i det här fallet är det nog banne mig sant.
Hepp. Det verkar som att min blivande hyresgäst gick så smått upp i rök. Jag mailar och mailar och inga mail får jag tillbaka. Så nu blir det till att leta efter en ny hyresgäst. Tur att jag har hyfsat god tid på mig iaf. Så, känner du någon som behöver en tvåa i Nacka mellan 4/9-1/2, hojta så det hörs!
Trots att jag i förväg hade bestämt mig för att midsommar skulle få leva inom en parentes från de hårda matrestriktioner som viktskolan innebär, känner jag mig idag riktigt skräpig. Med dåligt samvete och svullen mage. Glåmig hy och nästan lite bakis av allt socker.
Jag tappade helt greppet. Alla hämningar out the window. Eller, kanske inte alla, men det var inte många gränser som upprätthölls i helgen. Vin, chips, vinegums en masse, mjukt bröd, potatissallad och grillat. Och det var helt underbart gott. En stund i alla fall. Visst, det hade kunnat vara värre, jag hade kunnat ta en McFeast istället för den lilla cheeseburgaren och pommes istället för minimorötterna när jag svängde förbi Donken på vägen ner till Borås i torsdags. Men man kan nog med all rätt säga att jag spårade ur lite. Nu vägde jag upp det med några träningspass, så helt bortkastat var det inte, men det kanske inte var skitsmart att ställa sig på vågen det första man gjorde imorse. Jag hade inte gått ner om man säger så.
Sedan nyår har jag gått ner totalt 13 kilo, en bedrift som jag är rätt stolt över. Men det här innebär också att motivationen börjar sacka efter. Jag börjar bli rätt nöjd med mig själv och det jag åstadkommit. Träningen tycker jag är jätterolig, men just kosthållningen börjar kännas fruktansvärt uttjatad. Samtidigt så blir jag lite less på mig själv när jag gnäller på vad jag får och inte får äta, för om man jämför hur jag mår när jag äter bra och tränar, med hur jag mådde innan jag började att lägga om kosten, är skillnaden helt galen. Nu är jag glad, energisk och stark, något som jag aldrig vill byta bort.
Jag vet att mina vikt- och träningsinlägg har en tendens att bli lite klämkäcka. Därför känns det viktigt att även skriva om de stunder då allt inte är så lätt. När det flyter på så flyter det väldigt bra, men ibland är det riktigt jävla tungt. Då allt känns orättvist och bittert. Men de stunderna duggar inte speciellt tätt längre. Ont föder ont. Och gott föder uppenbarligen mycket gott.
Så vi får väl räkna den här helgen som det undantaget som bekräftar regeln. Och kliva upp på den här knäckebrödsätande hästen igen.
Lagom till midsommar blev det äntligen sommar till slut. I helgen har jag tagit det så lugnt som det bara är fysiskt möjligt (förutom några promenader/joggingturer). Varmt och skönt och trots en ihärdig blåst så har vi spenderat rätt mycket tid utomhus. Internet har lyst med sin frånvaro så istället har jag och pappa pratat öronen av varandra, grillat, tvättat och vaxat hyndan, kollat Formel 1 (jag hävdar bestämt att Jenson Button är det hetaste som finns), kelat med världens sötaste kattungar och bara njutit av stillheten på landet.
Så här såg jag ut på midsommar.
Hela byn hjälptes åt att klä midsommarstången. Så mycket dans blev det dock inte.
Hemma igen. Och istället för att, jag vet inte, packa upp, äta och göra något vettigt så passar jag istället på att installera en ny plugin på bloggen. En Facebook-gilla-variant. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur den funkar än. Vi kan väl prova ihop?
Från Röshult till Rånnaväg är det tre kilometer. Den sträckan fram och tillbaka, på landsvägen, har jag och pappsen avklarat nu på morgonen. Vi, och ett gäng envist uppvaktande flugor som höll på att driva mig komplett till vansinne. Det känns som att jag viftat axlarna så smått ur led.
Internettillgången har varit minimal i helgen, så den kontakt med omvärlden jag haft har varit via mobilen. Nu blir det frukost, en dusch och eventuellt lite F1 innan jag beger mig mot huvudstaden igen.
Asfaltsbarn som jag är blev jag lite ställd när “elljusspåret” var en halvt igenväxt skogsväg. Men nu är morgonjoggen avklarad och med daggvåta dojjor kan jag nu börja avnjuta denna midsommarafton.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
