Jag kan väl villigt erkänna att min karaktär inte har slagit i några toppnoteringar sedan semestern körde igång. Med detta i bagaget var jag dock förvånansvärt peppad när jag anlände till mitt sista PT-pass med Helene i måndags. Hittills har jag och Karolina kört våra pass tillsammans, men detta sista pass fick jag Helene alldeles för mig själv. Och när hennes hela fokus låg på mig, då jädrar blev det åka av. Supersets, chopp, chopp, upp på bandet, spriiiiing, chopp chopp, lyft skrot, chopp chopp. Typ så. Det gick fort och det var gräsligt svettigt. I slutet blaskade jag vatten på ansiktet och man såg ingen skillnad. Svettoberto med andra ord.

Det här upplevelsen, om man så flummigt kan kalla en personlig tränare för det, kom helt rätt i tiden i mitt liv. Det är en förändring på gång inuti mig, jag känner det, och det är så häftigt. Att vara aktivt medveten om att man växer som människa, och i det här fallet, att den mentala förändringen också innebär kroppslig förändring. Jag frågade Helene vad hon tyckte den största förändringen med mig var under den här tiden och hon svarade precis det, att det har hänt något i huvudet. Hela inställningen till träning, till en permanent förändring i livet, har omvärderats.

Jag är så tacksam för den här tiden. För mig handlade det om så mycket mer än att lyfta skrot och svettas bort ett gäng kilon. Det handlade om att värdera sig själv på ett nytt sätt, något jag känner att jag är på god väg att lyckas med.