Ett sanningens ord

Nu ska jag säga er ett sanningens ord. Sånt som inte passar sig när man är ute på sitt livs resa. Sånt som man inte kan skriva så att vem som helst kan se.

Jag är ledsen. Jag har ont i hjärtat. Jag är arg och besviken och känner mig lite bitter och lurad. Och så undrar jag när fan det ska bli min tur? När har jag suttit av mitt straff? När ska karman ligga på plus igen?

Jag föll rätt hårt för pojken. Kanske blev det så intensivt för att jag skulle åka. Kanske var jag bara så svältfödd på kärlek att jag vill roffa åt mig allt jag kunde innan det var för sent. Så när han backade avancerade jag. För jag trodde det berodde på rädsla. För det var det han hintade om. Rädsla för att bli lämnad och att känna för mycket. Och jag ville försäkra. Ge trygghet. Ge kärlek. Där gjorde jag mitt första misstag. För om man vill vinna måste man kunna reglerna. Då får man inte känna för mycket. Och man får definitivt inte erkänna att man gör det.

Hans ögon glittrade. Hans kyssar längtade. Han sa att han ville komma och hälsa på. Att vi skulle ses när jag kom hem. Han grät mot min axel när vi skiljdes åt. 10 dagar senare var det helt om. Då var vi för olika. Han såg inte oss i framtiden. Han var inte förälskad. Och så var det ju det där med att han var orolig för att jag kände mer än han. Han ville inte såra mig. Well guess what buddy? Me. Hurt.

Jag är inte bra på sånt här. Orättvisan. Att bara ta de hårda orden, acceptera och gå vidare. Jag är frustrerad. Jag är förbannad. Han tog beslutet om hit men inte längre och jag har inget att säga till om. Kan inte ge svar på tal. Jag är maktlös.

Kanske är han rädd. Kanske är han bara inte kär. Kanske vet han knappt själv vad han vill (för hoppet är det sista som lämnar en). Men det hjälper inte mig just nu. För jag sitter på andra sidan världen och har en klump i magen och tårar i ögonen och regnet faller utanför och jag vill ingenting.

Det var ju inte så här det skulle bli. Inte här. Inte nu.

De säger att allt händer av en anledning. Jag hoppas verkligen att den här läxan är en riktigt jävla bra en. Cause I’m missing it. And for what?

  6 comments

  1. Miss Baglady   •  

    Jag hävdar fortfarande att du gjorde det enda rätta. Oavsett vad hans anledningar är så kunde du inte ha gjort på något annat sätt. Du var stark. Du visade vad du kände. Jag tror det är läxan för oss andra om inte annat. Även om man inte alltid vinner. För det kan man inte göra, men man måste alltid alltid VÅGA.

    Massa kramar till fina Linda

    • La Linda   •     Author

      Du är så fin fina Maria. Tack för att du står ut med mig och mitt ältande. Kram.

  2. Hanna   •  

    Kämpa på och massa kramar som kanske ger lite tröst just i någon sekund, KRAM

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>