Foljande inlagg skrivs pa en dator med tyskt tangentbord. I Tyskland har man bytt plats pa z och y. Himla konstigt kan jag tycka. Men nar min tyska roomie har pa hostellet i Auckland ar snall och lanar ut sin dator sa ar det bara att gilla laget.

Jag spenderade en stor del av den 13 timmar langa flygningen mellan LA och Nya Zeeland med att forsoka fa ordning pa hela tidsskillnadgrejen. I slutandan kom jag fram till att jag nu ligger 12 timmar fore Sverige och 18 timmar fore New York. Jag skuttade fram i tiden lite snabbt. Ett dygn ungefar. Lite skumt efter att ha legat efter Sverige under hela resan hittills. Och allt utan en Delorean.

Imorgon bitti bar det av pa aventyr. Jag ska under nio dagar resa runt pa norra on har pa Nya Zeeland och under den har tiden kommer jag formodligen inte ha tillgang till internet speciellt ofta. Men ett och annat inlagg pa Twitter kanske dyker upp, sa hall koll dar!

Hej pa en stund!

2 kommentarer

0

Just nu skulle jag varit två timmar uppe i luften på väg till Nya Zeeland. Men istället sitter jag i en alldeles underbart fluffig säng med de underbaraste lakan jag någonsin varit med om på Hilton LAX och tittar på Showbiz Tonight. Yep, planet blev försenat. Tolv timmar. Vilket egentligen är bra mycket bättre än fem, för fem hade inte gett mig gratis middag OCH gratis frukost och den här enorma sängen som jag tror är en liten bit av himlen.

Det hade inte heller gett med Alice, en alldeles underbar liten tös från Melbourne, Australien, som skulle med samma flyg. På bussen till hotellet bondade vi över Milleniumserien och det hela slutade med att vi först åt middag tillsammans, nästan skinnydippade och sedan hängde på mitt rum, lyssnade på musik och pratade om pojkar. Ibland älskar jag verkligen skruvbollarna som livet kastar en.

Inga kommentarer

2

Utsikten från mitt hotellrum denna söndagsmorgon i Venice Beach. På schemat idag står ompackning av väskan, ska försöka klara mig med den lilla ryggsäcken i Nya Zeeland så att jag kan lämna det stora åbäket på hostelet medan jag reser runt.

Och så skulle jag behöva hitta en laundromat och tvätta lite.
Och så ska jag luncha med en couchsurfare.
Och så kanske jag ska försöka hinna se lite mer av LA med. Jag och Lady GPS.

Busybusy!

Inga kommentarer

1

Jag har inte så mycket att tillägga till titeln. Att strosa längs stranden vid solnedgången med saltvattendoften i näsborrarna var fantastiskt. Tonvis med fåglar som springer omkring och pickar i sig vad det nu är de pickar i sig i sanden. Sådana fåglar som inte kan simma. Det ser rätt roligt ut när de springer ifrån vågorna. För att flyga vore ju dumt.

2 kommentarer

3

Änglarnas stad. Jag har alltid undrat var det uttrycket kommer ifrån. I vilket fall som helst så anlände jag precis hit. Cadillac Hotel, Venice Beach heter adressen och kolsvart är utsikten från mitt rum på fjärde våningen. Förutom blinketiblinket från Santa Monica pier någon kilometer bort. Det sägs dock att det ska ligga en strand och lite palmer här i krokarna. Jag får kika imorgon bitti.

Det är verkligen helt galet hur lång plajjan är här. Det sträcker sig i stort sett från stadsgränsen vid Malibu någonstans och sedan så långt man kan se. Att hitta en plats för parasollen här kan inte vara några större problem.

Att köra hit från Santa Barbara var lätt som en plätt. Allt tack vare min vän GPS-ladyn. Pålitlig som regn på midsommar. Och när man kör fel så skriker hon inte åt en utan räknar snabbt och snällt om. I love her. Och bilturen i övrigt? Som vanligt. Fantastiska vyer, låååååånga stränder och vatten så långt ögat kan nå. Enrique Iglesias på radion (brr). Och ännu en helt fantastisk solnedgång. Jag körde genom Malibu och hoppades få se lite kändisar och coola hus, men no such luck. Jag såg dock en hel massa murar och enorma grindar. Skygga typer, de där celebriteterna.

Nu ska jag ta på mig jeans (kjolen blåser bara upp runt öronen) och knalla ut och se om jag kan få mig något att äta här i Venice. Och nu regnar det. Jag trodde aldrig det regnade i LA. Ibland ska väl jag överraskas jag med.

Malibu. Dock bara början, flådflådet kom senare.

Inga kommentarer

1

Solen sken och stereon poppade Katy Perry när jag och min GPS-lady fortsatte söderut längs med ettan igår. För det mesta var vi överens, hon och jag, men ibland gjorde jag små avstickare i småstäder längs vägen och då blev det ett himla tjat om “re-calculating”.

Hon tyckte inte att jag skulle åka fina ettan till Santa Barbara utan trista 101 (“riktig” motorväg, booring) men hon var förvånansvärt vänlig även fast jag trotsade henne. Hon bara räknade om och så var vi vänner igen. Sedan slängde hon upp mig på en alldeles fantastiskt fin väg i bergen. Som tack för trotset  liksom.

Lämnar San Simeon.

I Morro Bay väntade surfarna in vågorna.

Den här lilla killen var helt galet duktig!

Jag i Morro Bay.

I Pismo Beach får man inte fiska musslor.

Äntligen lite riktiga palmer!

Ingen lifeguard on duty.

Vid Cachuma Lake finns det en supermysig camping med en helt galen utsikt.

På ingång mot Santa Barbara.

2 kommentarer

2

Det är svårt, om inte rent ut sagt omöjligt, att beskriva hur vackert det är längs med Pacific Coast Highway, speciellt biten genom Big Sur. Det är backigt och krokigt och fantastiskt och man får svindel ungefär var 20:e sekund. Och när solen går ner tappar man nästan andan.

Sedan blir det kolsvart. Så kolsvart att man inte ser handen framför sig om man stannar bilen och stänger av alla lysen. Men jag har aldrig sett så många stjärnor i hela mitt liv. Magiskt.

Nu; Santa Barbara.

5 kommentarer

3

Ligger och drar mig i den enorma sängen och funderar på var jag ska bli av här näst. Hotellrummet är svinkallt så jag är inte supersugen på att kliva upp.

Inga kommentarer

0

Det handlar ju om nya erfarenheter. Och gårdagen innehöll definitivt en rejäl sådan.

Seth föreslog, efter min så framgångsrika cykeltur i måndags, att jag skulle hyra en cykel och cykla över Golden Gate-bron. Och vem är jag att argumentera mot San Francisco-guiden? Sagt och gjort, igår eftermiddag knallade jag ner till Fisherman’s Wharf, hyrde mig en cykel och pedalade ut mot den stora, röda bron. Solen sken och jag tog en sväng förbi stranden och bara njöt. Livet log mot mig.

När jag cyklade över bron hade jag ett litet moment. Ett sådant där ögonblick då man är helt och hållet närvarande i ögonblicket. Då jag verkligen tänkte för mig själv “Shit, här är jag, cyklandes över Golden Gate-bron, alldeles själv.” Helt vansinnigt. Underbart. Galet. Fantastiskt. Vinden i håret och solen i ansiktet. Lycka.

På andra sidan bron väntade den lilla byn Sauselito. Där åt jag glass, drack te och vandrade omkring i de små butikerna i den bildsköna byn innan jag tog färjan tillbaka till San Francisco.

Väl tillbaka på andra sidan viken vandrade jag gata upp och gata ner och bara njöt av staden. Inklusive utmaningen som är backarna.

14 kommentarer

4

Sea Breeze Inn. Kalkon, stuffing och potatismos med complimentary dessert från det lokala haket. Ett glas rödvin. Pretty Woman (jag kan fortfarande varenda replik). Och världens bredaste säng. Jag klagar inte.

Inga kommentarer

1