Efter att ha sovit i det iskalla köket på en futon i två nätter fick jag igår flytta in till Seths rum eftersom han åkt till New York (vill följa meeed) över Thanksgiving. Han har en heater på sitt rum och hans säng var som en varm fluffig famn som omfamnade mig, good lord vilken skön natts sömn!

Nu ska jag packa om min helvetesväska och försöka uppfinna mer plats i den, sedan ska jag iväg och hämta hyrbilen som ska ta mig nedför kusten längs Pacific Coast Highway. Övernattning blir det i San Simeon och sedan vet jag inte riktigt. Tanken var från början Los Angeles men jag tror jag ändrat mig lite angående det. Eventuellt smyger jag mig fram och stannar i Santa Barbara och Santa Monica istället. Downtown LA känns lite overkill för tillfället. Vad tycker experterna?

Bye Bye San Francisco, it was nice to meet you!

Utsikt över SF från Mission Dolores Park.

8 kommentarer

0

Det var ju inte bara gamla fängelser som stod på agendan igår. Här är lite annat som hände.

Jag fick helt oväntat (och oönskat) sällskap från tunnelbanan av en mexikansk kille som var väldigt generös med komplimangerna (“Your eeeyes are sooo beautiful! And your haaaair!”) som hjälpte mig kryssa mellan kullarna genom Chinatown, till Little Italy och North Beach där jag vänligt men bestämt tackade för sällskapet och fortsatte själv. Han försökte få mitt telefonnummer och avslutade lite desperat med “Can I have a hug?”. Eftersom han såg ut som en ledsen nallebjörn så han fick en kram. Ledsna nallar gillar ju ingen.

Och sedan blev det lite så här:

Cable car som tappert klättrar upp och ner för de branta backarna.

Macy’s hade börjat klä sin jättehöga julgran.

I San Francisco cyklar man. Alla. Vilket verkar ironiskt med tanke på alla backar.

När jag kom tillbaka från Alcatraz var det kväll. En till enorm julgran hittade jag vid Pier 39.

Där nere finns en himla fin karusell.

Och bredvid bor en massa sjölejon. De är jätteroliga att härma.

Humor på burk.

I Financial District har de till och med julpyntat kanterna på skyskraporna. Ambitiöst.

Sedan mötte jag upp Ingrid. Hon cyklar också. Men blir man lite lat så finns det cykelställ på bussarna. Himla bra alltså.

Nämnda bussar går precis som spårvagnarna på el från ledningarna ovanför vägarna.

Kvällen avslutades med den obligatoriska San Francisco-burriton på The Little Chihuahua med Ingrid och hennes vänner.

Och det var den tisdagen!

7 kommentarer

1

Innan igår var nog det mesta av min kunskap om Alcatraz baserad på filmen “The Rock“, inte direkt den mest pålitliga källan för autentisk information. Efter att ha spenderat en halv dag på ön tillsammans med en alldeles lysande audio-tour så känns det dock som att kunskapsnivån hoppat upp ett par hack.

Alcatraz blev fängelse under 30-talet då gangsters rusade vilt i USA och man behövde någonstans att husera huliganerna. Den mest kända av dem som satt här är nog Al Capone. Det var riktigt häftigt att få gå omkring i det gamla maximum security-fängelset, det är i stort sett orört och känns väldigt autentiskt. Och lite scary. När jag gick in i isoleringscellerna och verkligen kände på väggarna och stängslen så var det småläskigt. Tänk att bli inlåst där liksom. Tur att jag är ganska snäll.

Jag älskar dessutom historia så att få höra hur Alcatraz gick från militäranläggning i mitten av 1800-talet till att husera protesterande indianer (!) i slutet på 60-talet var himla spännande.

Lite retsamt också att den bästa utsikten över San Franciscos skyline är från Alcatraz. Typ “in your face, suckers”.

2 kommentarer

3

The Mission är San Franciscos lilla Mexico med massvis med tacorier och färgglada väggmålningar. Härom dagen såg jag till och med en kille som stod och målade graffiti mitt på blanka dagen och ingen brydde sig. Det är i det här området jag bor under min blixtvisit i denna blåsiga, kalla, men smått underbara stad.

5 kommentarer

2

Mitt första intryck av San Francisco? Färglatt och väldigt väldigt tyst.

Jag cyklade igår. På en cykel med bockstyre, inga växlar och ingen fotbroms. Något av en dödsfälla. Jag har inte cyklat på fleraflera år, men innan jag visste ordet av susade jag Mission Street fram i en jädra fart. Men störtkrukan på så klart. Och det var helt fantastiskt.

Min första dag i San Francisco kunde nog inte varit bättre. Efter en lång, men förvånansvärt behaglig, flygning kom jag fram till ett soligt San Francisco. Lyckades med konststycket att ta mig in till stan via tunnelbana med ca 35 kilos packning (en ryggsäck på ryggen, en på magen) och knallade sedan i vad som kändes som en mindre evighet (tuuung packning) genom det mexikanska området Mission där husen är färgglada och gatorna är kantade med stora, fina afrohår-träd.

Till slut kom jag i alla fall fram till Seth, en döhärlig kille som förkroppsligar uttrycket “chill”. Det var han som slängde mig på en cykel och tog med mig, först till en indisk vegetarisk restaurang (yum!) och sedan mötte vi upp hans kompis Matt för att dricka öl och spela dart. En alldeles perfekt avslappnad första kväll i en stad som jag känner att jag nog kommer gilla skarpt.

6 kommentarer

5

12 000 meter upp i luften och jag kan ändå blogga, är inte det rätt fantastiskt? Och lite halvsjukt. Jag kan inte ens låta bli att koppla upp mig under en sex timmars flygning. Men har man wifi på flygplanet så är det nästan lag på att utnyttja det. Plus att jag nu kan fortsätta med min research för veckans resmål.

Tre dagar i San Francisco, två dagar längs med Pacific Coast Highway och två dagar i LA. Vad får jag inte missa? Och om du har ett bra tips på billigt/bra motell längs med kusten så tas det tacksamt emot med.

7 kommentarer

0

Julen har kommit till Little Italy. Med besked. Den måste ha smugit in när jag inte tittade.

Inga kommentarer

4

Yup. Jag packar. För tillfället är mitt skrivbord belamrat med prylar som är tänkta att de ska få plats i mitt handbagage. Jag tvivlar starkt på att det är fysiskt möjligt. Tyvärr finns det liksom inget alternativ så det är bara att pressa. Våld och vaselin.

Min sista kväll i New York spenderades på B.E.S. tillsammans med Elin och Mark. Så fina, fina vänner de är, de här underbara människorna som jag lärt känna under min tid här i New York. Som bara lyssnar och försöker ge råd i en omöjlig situation. Som klappar lite på mig när jag sitter mitt i restaurangen och snyftar.

Ångesten över att lämna New York är rent ut sagt vidrig. Jag vet att jag ska vidare på fantastiska äventyr och kommer träffa ännu mer härliga människor, men just nu hjälper inte det. Just nu vill jag bara riva flygbiljetten och det där förbannade turistvisumet och stanna här för alltid. För jag är inte färdig. Jag har fortfarande inte varit på Chelsea Market, jag har inte ätit på La Esquina och jag har inte dansat tillräckligt på små, improviserade dansgolv.

Avskedet blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fick inte mitt “moment”. Saknaden gnager redan i mig.

Men imorgon bitti går planet västerut. Och imorgon kväll äter jag middag med Seth i San Francisco. Kan det alltså finnas ett liv efter New York? Det återstår att se.

5 kommentarer

0

Det är ju bara så himla typiskt mig att skjuta upp saker till sista sekunden. Jag har sneglat på Fat Cat ända sedan jag kom till New York men inte tagit mig iväg. Så det blev en sista-sekunden-grej så klart.

Efter ett totalt katastrofalt restaurangbesök där typ allt gick fel så satte sig jag, Robert, Emma och Antonio i en taxi till West Village och ställde oss i kö till det här magiska stället. Här serverar de skumma ingefäradrinkar, spelar smått psykadelisk jazz och samtidigt som man diggar till det och blir småpackad så kan man spela biljard, pingis eller foosball mer eller mindre framgångsrikt. Om man är lite mer intelligent lagd (hur nu det funkar ihop med alkohol) finns alternativen scrabble och shack. Vi valde alkohol och en röd soffa där jag och Emma jobbade vidare på ghetto-symbolerna. Jag är inte skitbra på dem om man säger så.

Senare dök Tristan och Al upp. Vi spelade biljard och trots att det är en mindre evighet sedan jag tog mig an en biljardkö senast så var jag inte värdelös! Bara halvkass.

Himla synd bara när man går hem ledsen efter en sådan här kväll. Den förtjänade bättre.

Inga kommentarer

0