Igår hängde jag lite med min Gudson Lukas. Han är snart två år och ett kvartal. Han var lite putt i början, drog ihop ögonbrynen och blängde lite på mig. Kanske inte är så konstigt när någon blond och konstig tant som man inte sett på ett halvår börjar rufsa en i håret och vara sådär familiäär.

Men så fick han låna mammas iphone och trycka på djur som gjorde ljud och då blev han glad igen. Till slut gick han till och med och höll gudmorsan i hand. Plötsligt händer det.

1 kommentar

1

Mycket ska man ju höra innan öronen trillar av. Som smartheter från “Cougar Town” till exempel. För övrigt bästa komediserien på TV just nu.

Men som igår. Lille skallige äkta mannen (i serien då) var sådär äckligt positiv och skanderade “allt händer av en anledning, det ordnar sig till slut” tills cyniska lilla bittertanten höll på slita huvudet av honom. Och jag nickade och höll med. Finns liksom ingen anledning att hänga upp sig på saker man inte kan göra något åt. Om man bara chillar lite brukar det lösa sig. Varför lägga energi på korkade människor och saker man inte har någon makt över? Bättre att lägga den energin på något viktigt istället. Som att krama de man tycker om. Eller lite världsfred.

Det funkar ju inte alla dagar så klart. Man måste ju få gnälla lite ibland med. Och vara lite orolig och rädd. Men för det mesta känner jag liksom lugnet nu. Vilket är himla skönt.

Och så idag. Lilla låset hade försvunnit på fina väskan jag köpte i New York. Trodde det var borta för evigt men ryckte mest på axlarna för det var liksom inte lönt att gräma sig. Gråta över spilld mjölk och så. Och så hittar morbror det i bilen. Universum ba’ “varsågod”. Så himla bra.

Och så har jag fått värsta braiga frilansgrejen. Liten grej men nytt och spännande. Så bra så jag blir tossig. Och så vann MoDo. Så himla bra torsdag.

Inga kommentarer

0

Det här måste vara min favorittid på dygnet. TV:n är avstängd. Det är tyst i huset. Bara klockan som tickar lite tyst i bakgrunden. Bara jag och mina – något hyperaktiva – tankar.

Jag tänker på det här med jobb. Hur himla gärna jag vill ha ett. Och inte vilket som helst. Ett sånt där jobb som jag bara älskar och knappt vill gå hem ifrån. Ett jobb med sköna kollegor och mycket webbnördande och mycket skrivande och fixande och piffande. Och nu på en gång.

Jag tänker på det här med kärlek. Hur det känns att inte känna och hur det känns när det verkligen känns. När det bara bubblar i magen och det gör ont samtidigt som det är så rackarns skönt. Och hur rädd man är samtidigt som man är helt galet peppad på att vara kär. Värsta grejen ju. Och att den bästa känslan i hela världen är att veta att någon tänker på en. När man inte är där. Liksom sitter hemma i soffan och tänker på en. Eller på jobbet vid skrivbordet och tänker på en. Eller trängs på tunnelbanan och tänker på en. Utan att man ens är där. Det allra bästa. Och att man så gärna vill ha det. Fast man är rädd. För att vara rädd är bättre än att inte känna alls.

Och så tänker jag på det här med vänner. Hur himla tur det är att de finns. Och att man kan vara bästa bästisar fast man är olika. Fast man inte tycker om samma musik. Eller samma filmer. Eller fast den ene röstar blått och den andra rött. Fast vissa har barn och hus och andra har en etta och jättemånga skor. Och att man lär sig så himla mycket av sina vänner. Just för att man är olika. Har olika mycket bagage. Olika bagage. Och så tycker man om varandra så himla mycket. Alla bitar av varandra, även de som inte är hela och fina och perfekta. Kanske är det de bitarna man gillar mest.

Och så tänker jag att jag är lite rädd när jag tänker på framtiden. Mest pirrig och så. Men lite rädd.

2 kommentarer

7

127 hours. Sån sjuk ångest. Killen fastnar i en skreva långt åt helvete i Grand Canyon. Å måste skära av sin egen arm. Fatta läget. Skära-av-sin-egen-arm. Med en skitslö kniv. Eller dö. Hur gör man det liksom.

Fetaste ångesten. Ever.

James Franco är Oscarsnominerad. Med all rätt. Helt galet bra.

3 kommentarer

0

God tisdag bloggen, hur mår ni? Själv inleder jag mig femtielfte dag i mysbyxor och börjar nu faktiskt bli rätt mätt på det här att vara ledig. Nog för att ordet “ledig” är ett relativt begrepp, jag har ju suttit nedgrävd i skolböcker, webbjobb och jobbansökningar, men jag har ju lyxen att få utföra dessa uppgifter iklädd – just det – mysbrallor. Vilket för övrigt måste vara den bästa uppfinningen sedan mjukost på tub. Eller tubost sedan mysbrallorna. Hönan eller  ägget liksom.

Jag har stajlat håret ungefär tre gånger sedan jag kom hem till Sverige. Resten av gångerna jag har gått utanför dörren (di tre) har jag helt enkelt dragit på mig en mössa för att dölja de stackars hårtesterna som spretar runt i brist på hårspray som håller dem i shack.

Men jag ska inte klaga. Jag har ställt väckaren två gånger på en månad. Och jag har örnkoll på “Våra bästa år”. Fast det sista är faktiskt en lögn. Någon måtta på misären får det vara.

Nu sätter jag tänderna i den allra sista inlämningsuppgiften. Gissa om jag ska break out the bubbly när den här är klar.

1 kommentar

0

Det är väldigt mycket snö här på bloggen just nu. Man befinner sig liksom i den så fort man lämnar lägenheten.

Igår var jag lite superwoman igen. Jag skottade ett tak. Ett jättestort tak med typ 80 cm snö på. Inte helt själv men det var ett JÄTTEstort tak. Man kan ju bli kaxig för mindre. Och när man är kaxig vill man gärna dela med sig av sina otroliga bedrifter. Även om man är osminkad och ser ut som en Michelingubbe. Jaja. Håll till godo.

4 kommentarer

1

Hur tror ni att jag tog mig till sjukhuset idag?

a) I en varm och torr bil från dörr till dörr.

b) Pulsandes genom en skog samtidigt som någon där uppe praktiskt taget hällde ett lass snö på mig?

Svara rätt och vinn en ponny.

2 kommentarer

0

Nu sitter jag här, i år igen. Häckandes framför teven på småtimmarna, inväntandes årets näst största glamgala, åtminstone inom film & tv, Golden Globe Awards. Det har sina fördelar att vara ledig.

Här är några av mina favoriter på mattan i år! Vilken är din favorit?

2 kommentarer

0

Alltså. Det här med bebisar. De är banne mig överallt. Alla mina kompisar har var sin nuförtiden. Nästan i alla fall. Och de är ju så rackarns söta. När de är glada och pratiga i alla fall. Jag har fortfarande inga problem att lämna tillbaka dem när de börjar pipa eller lukta suspekt. Men när de är sådär söta och ser ut som att de upptäcker allting för första gången, då vill man ju bara äta upp dem.

Som Moa. Marias lilla 4-månaders tjej. Hon är så charmig så livmodern får spatt. Titta bara!

Vi matchade! Det är ödet.

1 kommentar

1