När man kommer hem från jobbet och ett sådant här fantastiskt ting hänger på dörren med den finaste hälsningen så man smälter lite och blir glad i kroppen.
Och den känslan var en bra grund för helvetet som följde under kvällen. Kroppen ba, “I’m gånna kick yor äss!”. Och imorse var jag på vårdcentralen för femtielfte gången på under en månad. Och nu knarkar jag antibiotika för tredje gången under samma tid. Hej å hå.
Hörru kroppen, kan vi inte bara kramas och tycka om varandra nu? Tack på förhand.
Och tack M för att jag har något fint att titta på när jag för tillfället är lite halvbitter på mig själv.
Den här måndagen alltså. Sällan har jag varit så trött. Får ingen ordning på en enda tanke. Jag kommer stensomna så fort jag kommer hem från jobbet. En sådan där kväll då man bara ska ta en catnap och vaknar klockan nio. Men jag hade världens bästa matlåda. Lax med fetaosttäcke, färskpotatis och smörstekt sparris. Lagad med kärlek.
Och så regnar det och solskinar om vartannat. Förvirrande.
Cirkusartister, popcorn, varmkorv, sockervadd och bubbel, det var vad Paf bjöd på när de bjöd in till mingel igår kväll. Himlarns trevligt om det inte hade varit för att det var ungefär en miljon grader varmt där inne. Kontorslokaler lämpar sig inte riktigt för ett hundratal personer. Men sockervadden var klibbig och korven var mumsig och Izza vann äran på spelautomaten och så fick jag med mig en hatt hem. Me so nöjd.
Popcornmaskinen luktade bio.
Korvbiljetter.
Disco.
Izza, jag och mitt sällskap för kvällen, Karolina.
Sockervaddkungen.
De hade pokerskola men vi hade inget tålamod så vi fick inte vara med.
Izza fick tre pyramider på spelautomaten. Hon vann inga pengar, men äran.
I tisdags skulle jag och kollegan Jenny gått på Grönan för att se “Me and my army“. Dock satte vädrets makter stopp för de planerna och istället gled vi in i djungeln på Koh Phangan och satte i oss thaimat som var utom denna värld. Det finns en anledning att det är väntetid på en timme en tisdag klockan sex.
Här finns billig sprit, dyr sprit och svindyr sprit. Fint krejer.
När man är lite nere och jättetrött och inte orkar laga mat och fin lång man erbjuder sig att komma hem till en och laga pannkakor. En man som man inte känner jätteväl men har kramats med på några tweetups och en fin fest i lördags. Då säger man ja till livet, plockar fram ägg, mjölk, mjöl och stekpanna.
Sedan dricker man vin och tittar på när mannen kastar pannkakor, mer eller mindre framgångsrikt. Efter det äter man tjocka, mumsiga pankisar med världens godaste sylt som mannens syster gjort och så pratar man om livet och gör ett litet livstest som vänder runt i själen. Och så tittar man på bilder och lyssnar på musik tills det blir jättesent och man nästan somnar.
Det här med dagar som slutar på en helt annan plats än de börjat. De gillas extra mycket.
Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade något gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med
—- Du har ditt eget facit
för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än
—-
Melissa Horns nya låt “Innan jag kände dig” kryper under skinnet på mig. Så många ord, så många rader känns som tagna direkt ur mitt eget huvud. Det är läskigt men samtidigt tryggt. Och en aning fascinerande. Känner vi alla samma sak? Har vi alla samma osäkerheter och är vi alla lite trasiga i kanterna?
Melissa Horn är 24 år. Just saying. Och hon är och rotar lite för mycket i mitt huvud. På ett genialiskt, hjärtskärande, uppmuntrande, melankoliskt, hoppfullt och plågsamt sätt. Jag älskart.
Idag har jag träffat duktiga och sjukt trevliga stylisten Pamela Bellafesta över ett glas äppeljuice och intervjuat henne för SOLO Mode. Vad det handlar om får ni se i höst.
Den senaste tiden har jag och min kropp inte riktigt varit överens med varandra. Olika syn på livet, skulle man kunna säga. Jag tycker att vi ska dansa runt, kramas och äta jordgubbar men den tycker att vi ska dra på oss all världens jävelskap i form av infektioner, trycka kroppen full med kemikalier och halvdö en stund.
Med detta agg som bas bestämde jag mig igår kväll för att nu får det fan vara nog. Och så drog jag ut och sprang i morse. Det var en helt annan form av halvdöd. Men så grymmeskönt. Älska sommarmornar innan det blivit jättevarmt och bara fåglarna är vakna. Det faktum att jag legat och vridit mig i sängen till halv tre var då ett minne blott. Det börjar dock krypa på mig så smått nu.
Saker och ting börjar sorteras in. Livslusten börjar så smått återvända.
Och så har jag jättegröna naglar! Bara en sån sak.
Nu är det sådär alldeles för sent igen och man tänker alldeles för mycket. Jag har en hel del tankar att reda ut och sortera in i fack efter den här helgen. Den har minst sagt gått i vågor.
Sån här musik lyssnar jag på när jag sitter här i mörkret och natten smyger på. Bara så ni vet vad vi snackar för nivå. Oj. Där rimmade jag visst. Det var inte meningen.
Den här söndagen har inte direkt imponerat. Men det tog en rätt fin vändning på kvällskvisten. Jag gillar när dagar slutar på en helt annan plats än de började.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
2
