Igår hade jag besök av en lång man och en kapten. En av dem hette Morgan.
Att inta en halv flaska rom på ca tre timmar och sedan sjunga musikalduetter klockan tre på natten, kan det räknas som acceptabelt semesterbeteende? Det var i alla fall vad jag och Christian gjorde igår kväll. Jag har inte gått utanför dörren idag, så jag är inte säker, men det är mycket möjligt att mina grannar har startat en namninsamling för att få mig vräkt. Gränsen för hur många gånger man får sjunga “En helt ny värld” från Alladin på raken överskreds med råge.
Idag har världen gått lite i slow motion och trots Jessicas rätt barska uppmaning att jag skulle göra henne sällskap i lördagskvällen inne i stan så avböjde jag på grund av fosterställning i soffan framför ett Glee-maraton. Jag har tydligen musikalhelg. Har nu plöjt de sista avsnitten av säsong två och är nu redo för säsongsstarten i september.
Säsongsfinalen var inspelad i New York och det stinger lite av saknad i mig när jag ser de bekanta platserna och gatorna. För ett år sedan befann jag mig i ett virrvarr av känslor inför det enorma äventyret och hur utmanande det än var så var det en miljon gånger mer fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt gjorde det. Att jag trots allt levde ut min dröm. Jag blir faktiskt lite stolt när jag tänker på det. 2010 var ett magiskt år.
Ni vet ju att jag med mitt blonda fjun är i det närmaste besatt av lockar och försöker alltid hitta det ultimata sättet att få dem att hålla mer än fem minuter. Jag är väl inne på hårprodukt 67 och ungefär lika många tekniker och idag har jag lånat en av Elsa. Den är ganska enkel egentligen; locka korkskruvar, spraya tills håret är stenhårt alternativt sprayburken är slut, vänta tills det har torkat och borsta sedan försiktigt ut.
Då blir det så här. Vi får se hur länge det håller. Men medan det fortfarande är lockigt känner jag mig ganska söt. Och så har jag jätteblå naglar. Varsågod för inte en, inte två, utan TRE ego-bilder.
Det hade ju varit lite bättre om jag hade gjort det här inlägget för typ en vecka sedan, när jag vaknade hemma i Övik med värsta blaffablåmärket och inte hade den blekaste aning var det kom från. Nu har det nästan bleknat bort (även om det är värre än på bilden) och ser inte alls lika hårt och coolt ut längre.
Men mysteriet kvarstår. Jag var inte full en enda kväll i Övik (mer än på livet) så jag kan inte skylla på fylleäventyr. Jag sprang mig veterligen inte in i någon dörr/gärdsgård/stor hård man medan jag var där. Jag hade inga andra slags fysiska aktiviteter för mig. Om man inte räknar promenaden från hammocken och in i huset. Och glassätandet.
Vad som återstår är nattlig misshandel av mig själv. Ja, så var det nog. Jag är ju ofta rätt stygg i drömmar. I had it coming.
Jessica är hemma igen! Hon har varit i Australien och jobbat i typ en miljon år (i verklig tid sex veckor) och jag har saknat henne som en tok! Hemvändandet firade vi genom att köpa en flaska bubbel och lite sushi och sätta oss i Tanto. Det regnade lite på oss men vi var rätt glada ändå.
Sedan gick jag (vi) till Loopen för tredje gången på lika många dagar. Jag börjar nästan tycka att de kan sponsra mitt vindrickande där med tanke på all reklam de får av mig. Där tog vi plats på bryggan och blev senare moonade för av en kille i rosa skjorts på en stor båt. Han sprutade någon slags bubbel runt sig och fistpumpsdansade. Hans mamma måste vara så stolt.
Efter att ha släpat mig upp ur sängen runt fyra på eftermiddagen igår pusslade jag ihop mig själv och begav mig in till stan igen. Jag skulle möta upp Angela och Christian på ett nyöppnat ställe som ligger ett stenkast från Angela vid Hornstull. Hon tyckte så synd om dem för att deras fina uteservering ekade tomt så vi fick råda bot på det.
Deras menyer var lite gulligt handpysslade och den tolvåriga servitören visste inte vad en dagens var. Så jag beställde vin och sprite var för sig och bartendrade själv. Kvinnor kan och allt det där. Men pizza, det visste de hur man gjorde. #nomnom
Efter maten plockade vi upp Veronica och Micke och gick mot Liljeholmsbron. Vinka till Angela!
Det var en himla fin kväll och luftballongerna myste runt i himlen.
Vi hamnade på Loopen där typ hälften av Stockholms alla Twittermänniskor var tror jag. Och nästan hälften hette Per.
Här är en Per. Han ville pussa på Håkan. Jag vet inte om Håkan är skärrad eller nyfiken. De är båda rutiga i alla fall.
Jag hälsade på nya bekantskapen Effie och kramades med en till Per. Sedan gick jag hem ganska tidigt för min hjärna var fortfarande mos.
Jag är så sjukt ointresserad av hudvård. Så där till den milda grad att jag i omgångar använt body lotion att smörja in ansiktet med. Jag är en visuell person så när det gäller saker där jag inte får något synbart resultat direkt (till skillnad från t.ex. smink) så orkar jag helt enkelt inte lägga ned tid och energi.
I omgångar har jag testat Dermalogicas produkter, detta har berott uteslutande på att de dimpit ned i en goodiebag här och där, och det är nog den enda märket som jag fastnat för på något sätt. Sedan att det lovprisas till höger och vänster hjälper ju. Problemet med Dermalogica är att det är dyrt som guld, pengar som jag, åter igen, inte har lust att lägga ned på sådant jag inte kan se.
Men så snubblade jag över Look Fantastic. Eller, snubblade och snubblade, det var nog Kattis som puttade mig åt det hållet. Det är en brittisk sajt som har hår- och hudvårdsprodukter som sitt forte och de har en hel avdelning med bara Dermalogica-produkter. Och det bästa; det är billigt. Eller. Billigare i alla fall. Och de har så gott som alltid fri frakt. Och i och med att vi pratar England så blir det ingen tull och sådant jox. Dessa faktorer, kombinerat med att pundet ligger ganska lågt just nu (ca 10 kr), gjorde att jag klickade in en beställning på Special Cleansing Gel, Skin Smoothing Cream och Total Eye Care. Tjoff rakt in i väggen bara!
Jag har beställt från Look Fantastic en gång tidigare, då var det puder från Bare Minerals som låg i varukorgen. Priset för denna är £23 (ca 240 kr), jämförbart med Kicks där samma produkt kostar 450 kronor. Vi snackar alltså nästan halva priset! Så, från mig till dig, varsågod.
Igår kickade jag och Mia igång semestern på allvar. En sådan där kväll som börjar på en filt på klipporna vid Hornstulls Strand och slutar med piruettar över Danvikstull klockan fyra på morgonen. Lite så här gick det till.
Vi inledde kvällen med stil.
Mia var färgglad och fin.
Jag hade blå ögonskugga och gröna örhängen.
När champagnen var slut gick vi mot Liljeholmsbron.
För där ligger Loopen.
En bar och restaurang ute i vattnet med solstolar och palmer. Och dagens så klart.
Efter Loopen intog vi föda på Strand som bara ligger ett stenkast därifrån.
Sedan ringde Martin och var på Medis med Per och några andra vänner. Så vi gick dit.
Tomas fyllde år så vi drack champagne och sjöng för honom.
Bubblet fortsatte flöda på Lilla Hotellbaren fram på småtimmarna. Jag var i säng klockan sex i morse. Det är så semestern ska vara.
Klockan är 05.40. Solen har nästan gått upp helt och hållet igen. Jag har precis kommit hem och sitter i balkongdörren och tittar igenom kvällens bilder. Det har varit en alldeles överfin kväll med fina människor som avslutades helt magiskt på alldeles egen hand.
Jag lämnade av Tomas vid Medis efter en hel hög kloka ord och gav mig sedan av mot Danvikstull där bussen hemåt skulle plocka upp mig 45 minuter senare. Det här med sommartid och busstider går inte riktigt ihop. Tur man inte har bråttom.
Det är konstigt de stunder i livet som fyller upp en. Som gör en helt flytande och som ger luft under ens vingar. Den här natten var en sådan. Med Justin Bieber’s “Baby” i lurarna på repeat (jag vet, jag har inget försvar, jag skyller allt på Jessie) skuttade jag fram längs med Folkungagatan, gjorde piruetter med armarna mot himlen förbi Viking Line-terminalen och vinkade glatt till taxichaufförerna som saktade in för att se om yrvädret ville åka med vid Danvikstull. Och kände mig så galet levande. Sedan åkte jag buss med någon som tydligen sett mig dansa gatan fram för han frågade om jag dansat klart och jag svarade “aldrig”.
Så kan det gå en tisdagskväll på semestern. Livet är så himla härligt ibland.
Jag har spenderat morgonen med att joxa runt lite här på bloggen. Istället för att äta frukost ska också tilläggas. Numera hittar ni länkar till kommentarerna och “gilla”-lådan under inlägget. Så dessa tycker jag att ni ska utnyttja. Bums och direkt. Seså, gilla på!
Om ni följer mig på Twitter eller Instagram (eller kanske både och?) så har ni med all säkerhet redan sett de här bilderna. Men jag tänkte att det ändå kunde vara ett trevligt inslag att då och då se hur livet ser ut från mobilkamerans perspektiv. En liten idé som jag har lånat från finaste Elsa.
Så här har ni min vecka i Norrland, sett från Iphönen.
PS. Om ni inte följer mig på twitter och instagram så föreslår jag att ni åtgärdar detta snarast! Jag är minst lika söt och charmig där.
Silver är en jätteduktig bilkatt. Bara lägger sig ner och slaggar hela vägen, nemas problemas. Höga Kusten-bron är förmodligen en av mina favoritbitar på sträckan Sthlm-Övik, den är så ståtlig och fin. Och så gillar jag ju symmetri.
Sara-dagen firades i Kvaved med surströmming och jordgubbstårta, som seden bjuder.
Det blev en del fikande och lunchande under veckan. Bl.a. en halloumisallad med Jessica och Maria och sedan en finfin smoothie när jag bröllopsplanerade med Malin.
I gästhamnen låg båtarna fint när vi gick stadsvandring och lärde oss att höga kusten är så hög p.g.a. himla kvick landhöjning efter istiden. Och så var jag blommig när jag filmade bröllop i lördags.
Marcus försökte en varm söndagskväll att lära mig spela gitarr. Det gick ungefär lika bra som vanligt, alltså inte alls. Men vinet gick ned. Och uppenbarligen hade jag ett maffigt blåmärke på armen. Och så tog jag kort på en riktig truckerlunch (inte min) bestående av schnitzel med bea och klyftpotatis, tacobuffé OCH pizza.
På vägen hem poppade jag en av 90-talets bästa skivor, Alanis Morissette’s “Jagged Little Pill”. Och kom fram till att det är ganska precis 55 mil från mamma och hem till mig.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
