Det allra bästa med torsdagarna på Bleckan är att man förmodligen lägger till minst en tre-fyra år på sitt liv på grund av att man merparten av kvällen ligger dubbelvikt och skrattar så man gråter. Efteråt vet man inte riktigt åt vad men man minns känslan. Den bästa av känslor.

Håll i er för nu blir det bildregn.

Den här torsdagen var PA med. Han fiskade fram ett skohorn ur väskan. Det tyckte jag var lite spännande.

Micke var också på plats. Han hade fin tröja.

Per matchade inredningen och var kelsugen.

Christian var nyklippt.

Och Emelie sällskapade med en småkåt smurf som kröp ned i hennes urringning med jämna mellanrum.

Martin och jag, det gick lite upp och ned. Först tänkte han slå mig. Eller egentligen vifta med sin halsduk i mitt ansikte men det ser ut som om han tänkte giva mig på moppo.

Sedan så stirrade vi ut i intet. Någon slags status quo.

Sedan blev vi glada och sams igen. Det var innan han jämförde mig en rebus som innehöll orden åsna och ost.

Det firade vi med att klippa bort en lock från hans hår och använda som mustasch.

Vissa var lite skeptiska till händelseutvecklingen.

Per och Hamid blev nästan lite fientliga.

Sedan skulle Martin visa PA hur man svingar på sig kavajen på bästa Martin “Jed Bartlet” Sheen-vis. Det gick sådär.

Och sedan togs kvällens roligaste bild där ingen ser normal ut. Varsågod för ännu en Bleckan-kväll till historieböckerna.

Inga kommentarer

0

September har snart gjort sitt för i år och jag undrar när det är tänkt att jag ska komma ikapp. Jag ligger fortfarande och snusar tidig augusti i nacken. Så här har i alla fall de senaste veckorna sett ut i telefonen.

En väldigt trött torsdag hälsade jag på i Zinkensdamms tunnelbana. Det var jag typ ensam om. Och så gick jag på bio och drack vin med fina Fine och hennes tatuering.

En fredagskväll var jag på Nada (mycket förvånande) med Christian och Eva och dagen efter blev jag bjuden på den lyxigaste brunchen av något som kan liknas vid ett ekipage.

Den elfte september åt jag bagels med Jessica och vi firade att vi hade känt varandra i ett helt år. Och en dag fnissade jag åt den här “batmobile”-illustrationen. Glimrande.

Jag och Silver kultiverade vår morgonrutin. Och det turkosa halsbandet som kostade typ en tjuga på Forever 21 gjorde mig glad.

Utsikten över Tre Kronor som jag såg varje dag när jag gick till jobbet kändes alltid lika ståtlig. Och jag flanerade i solen.

Jag firade att vi öppnat ny butik på Biblioteksgatan med fina kollegor och så fortsatte jag att läsa världens vackraste bok.

Jag hade kräftskiva hemma hos mig med de finaste människorna.

Och hittade den roligaste muggen på Målarmästarn. Och någonstans mitt i alltihopa blev det höst.

Inga kommentarer

4

Igår hade jag kräftskiva. Och i morse luktade hela min lägenhet kräftspad och avslagen öl. Det var himla tur att vi hade trevligt igår så att det var värt det.

Hanna kom tidigt och pyntade. Hon hade gjort vimplar av tapeter. Galet pysslig den där människan.

Hon hade även knåpat ihop hattar till alla. Och sånghäften. Och så hade jag fått låna bord och stolar av henne. Man skulle nästan kunna säga att det var Hannas fest. Men hemma hos mig. Världens bästa sidekick.

Mia kom först.

Per spelade på flaska.

Mia.

Och så åt vi. Jag matchade kräftorna.

Christians hatt var roligast.

Floris var äntligen på fötter efter tre veckors sjukdom. Det firade hon med cola och att hamra på jättestora kräftklor.

Hej!

Martin fick en fez-hatt och Mia en krona. Don efter person eller nått.

Sedan blev det en hel massa dans. Det var Hanna och Per mycket bra på.

Och så gjorde vi ungefär en miljon gif-animationer. Den här var roligast.

Och så sprang Per i slow motion och jag och Hanna sjöng jättehögt samtidigt.

Om ni känner att det här inte räcker så finns fler bilder på Facebook.

3 kommentarer

0

Det är lördag. Solen skiner. Livet är bra. Vet ni varför? Just nu har jag faktiskt ganska många skäl.

1) Om två veckor åker jag till New York. Med jobbet. Fast jag får lite semester med. Det är så himlahimla bra att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag ska spela bingo och äta burritos på Tortilla Flats och leka med Tristan och Mark och dricka vin och flanera i Nolita och bara må gott. Och så ska jag ju jobba med. Det ska bli tokspännande.

2) Ikväll ska jag ha kräftskiva. Vi kallar det #kräftkrig vi Tvittermännschen. Jag verkar dock var sist i hela världen med att ha kräftskiva eftersom ICA numera verkar ha bannlyst alla kräftdekorationer. Inte en enda liten plastkräfta så långt ögat kan nå. Men jag fick i alla fall tag på kräftor. Riktiga. Att äta alltså. Och röda serpetiner. Röda serpentiner betyder fan i mig kalas.

3) Carin kommer snart hem. Det är bra.

4) Plus massa andra spännande tings som är lite hemliga. Lite hemlig måste man ju få vara också.

3 kommentarer

2

Torsdag. Bleckan. Det märks att hösten är här för nu börjar folk så smått på riktigt hitta tillbaka till sunkhaket på Ringvägen. För så ska det vara.

Jag fick för övrigt en av de finaste komplimangerna idag av Camilla. Hon sa “Wow – du har en talang att fota en känsla. Sjukt snygga bilder på din blog!“. Det gjorde mig så himla himla glad. Bra fredag.

Christian x 2.

Camilla hade coolaste håret. Matchade på något sätt Fredriks coolaste skägg.

Oscar och Tova.

Jenny och jag.

Anna, Fredrik, Camilla och Per. Business as usual.

Anna och Christian.

Hej!

Inga kommentarer

0

Bob Hansson. På Rivals scen står denne yvige man (som skrivit en himla bra bok) med ett kroppsspråk som bäst kan liknas vid en schizofrenig orkan. Ena sekunden virvlar och snubblar han över scenen med armarna vevandes åt alla håll och gastar i högan sky om kärlek och närhet och i nästa stund står han blickstilla och viskar med stora hundögon och sorg i rösten.

Han pratar om att den som älskar mest förlorar. Och jag tänker på att vi människor är så ofantligt rädda för att sträcka ut handen och kanske inte få en hand tillbaka att vi inte ens vågar försöka. Att när vi träffar någon så är vi så oroliga över vad den andra ska tycka om oss att vi glömmer bort att känna efter vad vi faktiskt tycker om dem. Om spelen vi spelar och rädslan för att vara den som känner mer, som vill mer. Som älskar mer. Därför att den som älskar mest förlorar. Sitt obrustna hjärta. Sin stolthet. Kontrollen.

Detta är ett koncept och en rädsla så inkörd i vårt medvetande att ens ifrågasätta den blir ett projekt. Att ens våga tänka tanken att man skulle kunna vara den som sträcker ut hakan, som tar en chans, finns inte.

Motfrågan är dock; om den som älskar mest förlorar, vad vinner då den som älskar minst? 

Bob Hansson under 4goods föreläsning.

Inga kommentarer

3

När jag först kom in i den nya butiken på Biblioteksgatan 14 i lördags tappade jag andan lite grann. Den är så lyxig, vacker och luftig men samtidigt lugn och harmonisk. Rätt oslagbar kombination. Jag skulle kunna tänka mig att flytta in.

Igår var det så stort kalas och jag sprang omkring och filmade och intervjuade kändisar hela kvällen. Och sedan drack jag ett glas champagne innan jag gick till Riche för att hänga med Mia som också hade varit på öppningen. Det bästa jobbet. Den bästa kvällen. Jag gillart.

Butiken sedd från övervåningen där förlovnings- och vigselringarna bor.

Jag filmar och Jenny intervjuar. Dynamic duo skulle man kunna kalla oss. Emma stod framför kameran.

Fina kollegor i Jenny och Rebecka.

Finaste jobbgänget!

3 kommentarer

1

Med tanke på att jag drack typ en hink sangria på Fines födelsedagsfest i lördags så anser jag att det var en blandning av en bedrift och ett mirakel att jag inte bara lyckades släpa mig ur sängen i söndags men även lyckades förflytta mitt sorgliga lekamen in till staden och möta upp Mia för en tur på Fotografiska. Det var ett par spännande utställningar som hade sin sista dag igår så det var bara att snällt rätta sig in i ledet.

Bland annat Mapplethorpe ställs ut just nu. Håller på till 2:a oktober.

Det blåste en himla massa vid vattnet.

Mapplethorpe bestod av en massa självporträtt och en massa snoppar. En aning förenklat but you get the picture.

Och så var det nordiska kvinnor i Chanel. Den här bilden var så himla fin.

Och så Liu Bolin, The Invisible Man. Han som målat in sig i bilder. Käckt värre.

I shopen fanns fina anteckningsböcker. Bland annat en som hette “Bloggers I met and liked”. Passade oss himla bra.

På vägen ut fick man lämna sin lilla biljett på en mycket färgglad tavla.

Och så sken solen. En fin söndag trots huvudvärken från helvetet. Tack för det televerket.

2 kommentarer

0

Det här med att jag inte bloggat sedan i söndags. Och att jag kan inte ens skylla på att jag varit så upptagen och inte hunnit och är så viktig och busy och hej och hå. Nej då. Jag har helt enkelt inte gjort något som är värdigt ett blogginlägg. Jo, i måndags var jag på bio, men det inlägget kommer när jag orkar formulera tillräckligt många väl valda ord för att skriva ihop en liten recension.

Nej,  jag har helt enkelt kört så slut på min hjärna på jobbet att jag inte orkat med kvällsaktiviteter. Och samma tempo kommer det bli nästa vecka. Fast då har jag kvällsaktiviteter inbokade varenda kväll. Kommer bli mycket intressant och se var jag landar nästa helg. Narnia?

Igår kröp jag i alla fall iväg för att träffa lite vänner och dricka 1 (ETT!!) glas vin. Okej, det slank ned en öl också, men i det stora hela var det en väldigt lugn kväll. Mitt vanliga överenergiska jag hade tagit semester för kvällen. Om man räknar bort en fnitter attack på Papa Grappa över ett mycket bristfälligt Göteborgsskämt. Och det gör man ju.

Först blev det middag på Papa Grappa. Christian och Veronica var med.

Sedan var det #dolorestorsdag på Nada. Deras vägg är himla fin.

Per och Ellinor var på sitt allra bästa humör.

Det var lite mörkt så Christian hjälpte till med ljussättningen.

Martin kom förbi. Hej!

Sedan hamnade Christians glasögon lite på sniskan.

Sådärja.

Och så kom Samuel förbi. Han blev lite suddig men hade fint skägg så det gör inget.

Sedan gjorde jag inte en utan TVÅ djupdykningar på vägen till bussen på grund av klackar trots nästan ingen alkohol alls innanför västen. Då var det tur att jag hade promenadsällskap som tog emot mig. Jag trivs bättre utan hjärnskakning och skrubbsår.

Inga kommentarer

0

Idag är det precis ett år sedan jag träffade Jessica första gången. Den där första kvällen med det lilla svenska gänget i New York som jag valde att döpa till Swepack. När vi åt risotto på Jo’s, drack en massa vin i min lägenhet och drinkade på Grand Street.

Sedan dess har hon blivit en av de bästa människorna i mitt liv. En sådan som är ärlig men inte elak. Som ger bra råd även om de inte är de lättaste att följa. Som ger mig den sparken i rumpan jag ibland behöver (och förtjänar). Men som också stöttar, lyssnar och dricker alldeles för mycket vin med en. En sådan som skrattar med en. Och som man aldrig behöver skämmas inför.

Denna söndag sken solen när jag gick hemifrån och luften var septembervarm.

Jessie klädde sig passande och vi åt bagels. Det kändes liksom rätt.

Och så drack vi te och pratade om New York, minnen och pojkar. Sånt där som man gör på söndagar, ni vet.

Älskar kladdväggen på Bagel Street Café.

2 kommentarer

1