Hade ju någonstans tänkt att jag skulle hinna med en årskrönika innan klockan klämtar för det nya året. Men nu sitter jag här och målar naglarna och förbereder inför den episka nyårsfest som ska äga rum i kväll och hinner inte riktigt det. Så vi får ta det i början av nästa år istället, okej?

Men till dess, ta hand om er och varandra. Och GOTT NYTT ÅR!

Inga kommentarer

2

Så var jag hemma i Stockholm igen. Bredvid mig i soffan sover nu lillasyster som ska stanna över nyår och vid hennes fötter sussar Silver som också hon kommit hem efter att ha bott borta över julen.

Det känns ingenstans som att det varit jul. Bristen på snö samt ihållande storm och regn har väl gjort sitt för att hålla julkänslan på armlängs avstånd men det är nog egentligen bara en liten del. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det kastar omkull hela avslutet av det är året. Vid det här laget brukar jag börjar peppa för nyår och göra planer för det nya året men i år känns det om att jag ligger gravt efter i planeringen.

Nu ska jag ha ett par dagar ledigt och försöka styra upp mitt liv så smått. Och på lördag blir det #nyårskrig, den mest episka nyårsfesten någonsin. Innan dess hoppas jag ha kunnat lagt det här året till handlingarna.

Som avslutning på den här dagen får ni några äckelmysiga bilder på en nyhemkommen Silver. Bara för att hon är söt.

2 kommentarer

0

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Ungefär så här såg årets julafton ut.

Kalvsylta och rödbetssallad är förmodligen mina favoritinslag på julbordet. Och man måste ha äppelmos på skinkmackan, något jag förstått är ett påfund av oss Norrlänningar.

Mamma.

Mitzi var på besök.

Anna.

Någon gran hade vi inte men klappar desto fler.

Morbror Roger drog på sig min julklapp direkt.

Mormor var glad över väggkalendern med mig på framsidan.

Och så jag. Jag fick Prosecco i en tomte. Don efter person skulle man kunna säga.

Inga kommentarer

2

God Jul kära ni! Jag önskar er kärlek och kramar och härligheter denna dag. Låt oss tänka på vad den här högtiden handlar om egentligen, även om det är trevligt med mat och klappar. Kärlek till er!

2 kommentarer

2

Det är dagen före jul. Jag åker buss. Det regnar. Bussen är ca 50 grader varm och jag är inte helt nöjd med detta faktum. Men jag har paddan och wifi och twitter och film. Det väger liksom upp lite.

Vad gör ni denna dag före dag? Är ni också på väg någonstans?

Inga kommentarer

0

Ord. Så vackra när de sätts ihop på rätt sätt. Och Florence, hon vet hur man ska sätta ihop dem för att det ska gå rysningar längs ryggraden.

And the heart is hard to translate
it has a language of its own
it talks in tongues and quiet sighs
and prayers and proclamations

in the grandest of great men
in the smallest of gestures
in short shallow gasps

Jag måste nog sätta ihop en spellista med sådana sånger som får håret på armarna att ställa sig i givakt. Så länge får ni avnjuta Florence & The Machine’s “All this and heaven too”.

Inga kommentarer

0

Jag älskar många. Jag älskar min mamma och min pappa och min bror och mina systrar och min fina barndomsvän som jag känt i all evighet och den där andra underbara människan som jag bara känt några månader. Och jag kramar dem alla så ofta jag bara kan. Men den där självklara personen som det känns som att en sådant här inlägg ska handla om, den finns inte. Han som jag saknar. Han som är inte här ännu.

Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.

Inga kommentarer

2

Igår hade jag privilegiet att hänga med de här fina människorna på Malmen där vi drack öl, pratade #nyårskrig och att hångla bakom gardiner. Jag drack Coors light och det kändes lite för en sekund som att jag var tillbaka i New York igen. Fast med sämre jazz.

Anna-Karin och Emilia var där. Rätt nya stjärnor i mitt liv men starkt skinande sådana.

Jag var glad. Man blir lätt det när man dricker öl och inte äter mat. Martin och David var också med.

De här töserna, Sara och Katarina, gömde sig bakom min iPad. Jag förstår dem, jag vill också kela med den mest hela tiden.

Inga kommentarer

0