Innan årets första månad är till ända så tycker jag att vi tar en liten sista genomgång av 2011.
Gjorde du något 2011 som du aldrig gjort förut?
Många saker relaterade till resor, jobb och kärlek.
Höll du några av dina nyårslöften?
Eftersom mitt nyårslöfte alltid är det något klyschiga “lev det bästa liv du kan leva”, så ja, det tycker jag.
Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov.
Fick någon i din närhet barn?
Det är så mycket barn i omlopp nu så jag har banne mig inte koll. Fast jo. Maria. Och Jessica. Och Kattis.
Vilka länder besökte du?
Italien, USA (New York) och Norge.
Kick off i Italien i april.
Vad fick dig att må bra?
Jag, hoppas jag. Och mina vänner.
Är det något du saknat 2011 som du vill ha nästa år?
Kärlek tillbaka. Och en aning mer kärlek och disciplin till och från mig själv.
Vad var din största framgång?
Att komma hem från sitt livs äventyr, starta om efter en hemsk upplevelsebaksmälla och lyckas landa drömjobbet på två månader.
Största misstaget?
Jag tror inte på misstag. Jag tror på erfarenheter och att de alla för något gott med sig. Men jag kanske skulle varit lite mer aktsam med mitt hjärta.
Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag fick en rätt läskig halsinfektion i maj och hamnade på sjukhus. Men i övrigt höll jag mig rätt hel och ren.
Bästa köpet?
Anti-konsumtionsbiten i mig spyr på mig själv just nu, men jag älskar min iPad lite. Och min bokhylla som jag fyndade på loppis i somras. Och min Marc Jacobs-väska. Usch, sådan kapitalist jag är.
Vad spenderade du mest pengar på?
Vin, högst troligt. Men jag har i alla fall lärt mig lägga pengar på BRA vin istället för skräpigt vin.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick mitt jobb så hoppade jag rätt högt. Och när jag fick veta att jag skulle få åka till New York med det jobbet. Och alla fina #krig med tillhörande människor gjorde mig väldigt glad.
Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om året som gick? Den här. Och den här. Och den här. Och typ tusen andra låtar.
Det blev mycket Melissa Horn under 2011.
Var du gladare eller ledsnare 2011 jämfört med tidigare år?
Jag var nog lite ledsnare 2011 än 2010. Eller, sorgsnare är nog rätt ord. Inte lika snäll mot mig själv.
Vad önskar du att du gjort mer?
Hånglat. Man kan aldrig hångla för mycket.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Brytt mig om vad andra tycker. Lagt energi på människor som inte förtjänade det.
Favoritprogram på TV?
Bachelor. Jag är fan en sucker för den skiten.
Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
En härlig fest med de bästa människorna? Ja.
Vad gjorde du på din födelsedag?
Kelade med min syster. Sedan hade jag kalas med vännerna dagen efter.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om mannen i mitt liv hade bemödat dyka upp hade jag ju blivit himla nöjd.
Hur skulle du beskriva din stil 2011?
Kjol och klänning, kjol och klänning. Vissa kallar det glammigt, själv är jag inte lika övertygad.
Vilken kändis var du mest sugen på? Jenson Button. För att.. ja, varför inte?
Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2011.
Trots att man vet rent logiskt att alla inte tänker och fungerar som jag så är det praktiskt sett väldigt svårt att acceptera. Men det är något jag åtminstone börjat lära mig. Och i och med detta, inte ta allt så personligt.
Årets motto:
Life begins at the end of your comfort zone. Rädsla gör att man växer.
Årets besatthet: Twitter, helt klart. Himmel och helvete i form av ettor och nollor.
Största nyheterna:
Tsunamis och jordbävningar och politiker och skit. Jag förtränger.
Största rädsla:
Att inte räcka till. Att inte duga. Men den är nog inte unik vare sig för mig eller året 2011.
Vad vill du med 2012:
Bli miljonär, bota cancer och fixa fred på jorden. Och bli lycklig, så klart.
Vissa dagar behöver man höra att man är värd något. Att man betyder något för någon. Att man inte bara finns på den här jorden för att ta upp onödig plats. Och då är det tur att man har vänner som Erica, som öser kärlek över en tills man är helt gödd och matt och ödmjuk. Tack, finaste fina du.
Jag behöver en paus. En paus från att tänka. En paus från att känna. En paus från alla dessa känslor och tankar som går runt runt och virar in sig i varandra och går likt en spiral upp i himlen och sedan pang ned på jorden igen. Rakt in i verkligheten. Åt vilket håll den nu är. Bär.
Tänk att bara få vara. Här i nuet. Inte känna stress eller oro eller ängslighet. Inte känner saknad eller längtan eller sorg. Bara vara utan press från framtiden.
En roadtrip med rätt människor kan onekligen vara grunden till magont på grund av asgarv. Detta blev jag varse i fredags då jag, Jenny och Fredrik hoppade i lilla Minin och tog sikte på Göteborg. Och jag säger bara det, ska ni sitta fast i en bil i fem timmar (närmare sju den här gången på grund av bilkön från helvetet mellan Norrköping och Linköping), då ska ni göra det med de här människorna. Så mycket värme och skratt att bilstackarn nästan sprängdes inifrån.
Till slut kom vi till Göteborg i alla fall. Och till Hanna som jag skulle bo hos. Hon har typ världens finaste kisse, Alice.
Så här ser Alice ut. Hon är pytteliten och aningen rastlös ibland.
På fredagskvällen åt vi middag hemma hos Hannas pojkvän vars soffa, som jag sedan sov i, är stor som ett hav.
På lördagseftermiddagen, efter en sväng till Erikshjälpen där jag fyndande jättegamla böcker och en kappa, mötte jag upp Jenny för att ta en fika.
På kvällen hamnade vi, efter en liten felkalkylering i bordsbokandet, på Vino Pasta. Och tur var väl det. Den här lilla härligheten hade vi inte fått på tapas-stället.
Och så twittrade vi lite. Sedan hade jag haft nog av äventyr för en dag och gick hem och la mig i den där havs-stora soffan igen. Och sedan på söndagen tog vi bilen hem till Stockholm.
Jag ska ju ärligt erkänna att jag inte känner mig tokglammig denna måndagsmorgon. Men konstigt nog tillhör jag människorna som mår bättre av att titta på vackra människor snarare än tvärtom. Lite som den där Ray-Bankameleonten för några år sedan. You pweedy – I pweedy.
Anyways, igår kväll gick SAG Awards av stapeln i LA och röda mattan fylldes av glittriga små skapelser på ännu mindre människor. Men jag gillar ju glitter, så jag delar med mig av lite måndagsglamour.
Michelle Williams äger awards season. Så är det bara. Och så lite bling på Glee-töserna.
Fluff på bruden från “Big Bang Theory” och coolaste jumpsuiten med tillhörande Anna Wintour-page på Rose Byrne. Och så lite flapper-vibbar på Ashley Simpson.
Jag tog min första Instagram-bild på tunnelbanan i New York i september 2010. Och sedan dess har jag blivit smått besatt. Denna fantastiska lilla app i vilken livet ser lite mer rosa/glammigt/drömmande/piffigt/photoshoppat ut. Som fångar vardagen där den händer. Även kändisars vardag, även om deras kanske är aningen glammigare. Kika på Zooey eller Taylor vetja, de gör det himla bra.
Problemet med Instagram är att bilderna väldigt länge bara fanns tillgängliga i mobilen om man inte hade den exakta adressen till en specifik bild. Detta gjorde att jag inte kunde använda bilderna till så mycket mer än Twitter. På senare tid har det ploppat upp webinterfaces lite överallt och plötsligt blev det ego/natur/matbilder-galore vid Macbooken för hela slanten.
I sann testaranda har jag således testat tre av dessa websidor för att se vilken som ska få äran att få mig som frekvent användare. Och så delar jag så klart med mig av detta pifferi. Varsågod.
+ Mycket bra utbud i menyn där man kan se sin feed, sina egna bilder, sina favoriter och även skapa album! Klickar man in sig på bilderna kan man se vilka som gillat och kommenterat samt även, som inloggad, skriva en kommentar till bilden. Mycket bra! Bilderna laddas också automatiskt när man scrollar nedåt, smidigt.
+ Utseendemässigt gillar jag den här bäst. Ljust, fräscht och så gillar jag att sidan har en fast vidd. Ett extra plus för datumstämpeln och att man som inloggad kan kommentera på bilderna.
- Man kan inte högerklicka på bilderna och spara/kopiera rakt av vilket är ett stort minus. Man kan inte heller se vilka som gillat bilderna.
+ Snyggt, bra menyutbud, enkelt att ladda ned bilder. Man kan enkelt se vilka som gillat, kommenterat och kommentera och administrera kommentarer själv.
Jag gillar ord. Det kommer kanske inte som någon direkt överraskning. Trots detta är jag väldigt dålig på poesi, har aldrig varit speciellt intresserad eller orkat sätta mig in i ämnet. Jag har, trots nyfikenhet, liksom aldrig vetat riktigt var jag ska börja någonstans. Så när PA, en van nyttjare av lyrik i och med sitt lilla projekt “Dagens dikt”, öppnade upp för idén att ha en poesikväll med tillhörande rödvinsdrickande så var jag inte sen att hoppa på tåget.
Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.
Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA’s soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.
Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under “skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.
Karin Boye, hon kan det här med ord.
Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.
Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.
Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.
Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.
Vår eminente värd, PA.
Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar. Det bara skakar mig att de är dina, så att för mig finns ingen sömn och vila, tills de är mina.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
2
