Jag funderar på det här med att vara glad när man är deprimerad. Att skratta och göra saker man mår bra av. Att hitta tillbaka till motivationen, till entusiasmen. Till glädjen i saker och ting. Och i skuldkänslorna som följer med det. För jag borde ju inte sitta här i solen och äta glass, jag borde ligga under täcket och gråta. För det är ju det man gör när man är deprimerad. Eller?
Hela poängen med tillfrisknande måste ju ändå vara att göra saker man mår bra av. Att hitta ett uns livsglädje här och där. Att fånga det, arkivera det och komma ihåg det till nästa gång det blir tungt så att man kan upprepa det igen. Och till slut så vinner de bra stunderna över de dåliga.
Igår var en bra dag. Under omständigheterna, en riktigt bra dag.
Jag bakade scones och en fin vän kom över och åt frukost. Vi skrattade åt hemvideos och sedan lotsade han mig in till stan och lämnade över mig till Jenny. Vi åt glass från fantastiska StikkiNikki i solen och strosade, sakta sakta, Söder fram. Fnissade högt åt hur livet kan te sig och satte oss sedan ner och drack kaffe på Södermannagatan och tittade på folk som gick förbi. Köpte en prickig klänning och åkte sedan hem till Jenny och åt Spagetti Carbonara.
Sedan kom utmaningen. Socialiserande. Men med Jenny i hand och några djupa antetag så tog jag mig igenom en sväng förbi Sara och Jespers fest, sedan till Nada för att fira PA's födelsedag. Stannade till stängningsdags och var i säng när klockan närmade sig tre. Allt utan en droppe alkohol men med styrkan och kraften från skratt och vänner.
Det är det som kommer ta mig igenom detta. Tålamod, skratt, vänner och lugn.
6 svar
Du är stark Linda! Vilken kämpe.
Tack! 🙂 <3
För mig handlade det om, när jag var deprimerad, att bara skratta och le om jag verkligen _kände_ för det. Inte skratta och le för att andra förväntade sig det, eller för att jag förväntade mig det. Bara om det kändes som att jag verkligen var glad. Men det var jag.
Man är inte alltid bara tom eller sitta i sängen och gråta-deppig. Det är som många psykologer säger – tänk dig en vanlig sinuskurva. Mitten är ”okej”, uppåt bättre, neråt sämre. Tänk sen att du flyttar ner hela kurvan några steg – det är att vara deprimerad. Du har fortfarande toppar och dalar.
Jättebra att höra att du tar dig ut ibland. Små små steg så blir man bättre allt eftersom. 🙂
Intressant det du skriver, ”för att JAG förväntade mig det”. Många gånger kan det nog vara så, att man själv förväntar sig att man ska bli glad i en viss situation och så tvingar man fram det. Jag försöker så gott jag kan att vara ärlig mot mig själv, jag är bara rädd att jag gräver ner mig själv på kuppen.
Tack för dina ord. Mycket tänkvärda och jag tar dem till mig. Kram!
Jag blir glad av att höra att du ska börja i terapi, tror på sånt när man börjat bli rädd för sina egna tankar och känslor för att man tror de ska utlösa att man mår ännu sämre.
Kram!
Jag har en hel del att bolla med den där psykologen, det känns bra att ha det inbokat. Kram!