Avdomnad. Avslappnad. Ett ekande skal som vibrerar. Så trött. Men med tacksamheten över att få känna.

Tom. Översvämmad.

Jag vet hur man gör. Jag skrev handboken. Jag förstår bara inte varför. Varför jag. Hela tiden jag.
Aldrig jag.

Tårarna sinar. Uppgivenheten tar över. Alla känslor river som meterlånga klor i själen. Det gör för ont.
Jag är så trött på att det gör ont.

Finns jag ens om jag bara är jag? Som trädet i skogen står jag där tyst och svajar utan publik.

Klockan tickar. Utan att ta hänsyn till mitt handikapp fortsätter tiden brutalt att ta stora hästkliv framför mig.
Bort från mig.

Med så mycket kvar att säga tar tystnaden över. För valet är aldrig mitt.

♥