Hur är det möjligt att man nästan inte blir bakis alls när man häller i sig en hink vulkandrinkar, men efter tre glas vin (samt typ ingen sömn visserligen, men ändå) blir man helt däckad? Ett av livets stora mysterier.

I söndags morse var jag förvånansvärt pigg efter lördagens äventyr så dagen ägnades åt husliga tingester och efter detta trotsade jag syndafloden och begav mig in till Nada för att dricka lite rödvin med PA, Martin, Jenny, Henrik och Johan. Jag begav mig hem rätt tidigt med en tavla under armen (åååh så fin, ni ska få se snart) men somnade inte förrän toksent.

Så till saken. Gröna Lund skulle besökas igår. Jag hade tänkt bege mig runt lunch. Det blev inte så. Men runt fem-tiden skuttade jag och Karin på färjan från Slussen för att bege oss mot nöjesmeckat.

Sommar, sol och semester. Vi var inte ensamma på Grönan om man säger så.

Både jag och Karin hade randigt på oss. Jag hävdar att vi är telepatiska.

För första gången på år och dar skulle jag åka berg-och-dalbana. Jag var lite nervös i den evighetslånga kön. Men alltså, ENDFORFINERNA! Finns de på burk?! Jag vill åka i tokbranta backar typ jämt nu.

Himlen var blå och jag var glad.

Och så fick vi mat, öl och glass från Ben & Jerry’s. Det fanns som lite att klaga på. Förutom barn som sparkade på oss i attraktionsköerna. Men det kunde vi liksom ta.

Så här glada var vi mest hela tiden!

Sedan blev det kväll och lite kallt och vi var mätta och glada och lite trötta.

Så då hoppade på båten tillbaka till Söder igen och åkte hem. Himla fin eftermiddag.