Source: leloveimage.blogspot.com via Linda on Pinterest
Efter att jag la upp mitt inlägg om näthat tidigare idag har jag fått höra att jag är modig. Att jag skriver det känner och vad jag tycker. Att jag skriver om hur jag mår och att det är ärligt och naket. Och jag började fundera. På det här med att kanske vara lite för ärlig. På att den här fina linjen mellan att vara sig själv och vara lite för mycket av sig själv. Och att jag inte riktigt vet hur man gör när man inte är sig själv.
Jag var ju, som ni vet, på dejt förra veckan. Jag träffade en kille några gånger och sedan blev det inget mer. Inför vår andra dejt fick jag höra från min omgivning att jag kanske skulle lägga lite band på mig själv. Inte vara så himla ärlig. Inte säga precis hur jag tyckte och kände. Inte vara så ”på”. Denna taktik har nämligen inte ansetts så framgångsrik tidigare. Men självklart gick jag rakt in i dejten och var precis sådär tjattrig och ärlig och ”på” som bara jag kan vara. Jag frågade vad han var ute efter. Jag tog plats. Jag berättade om min sjukskrivning. Jag hade sex med honom.
Och sedan dröjde det två dagar innan jag fick ”jag tycker inte vi borde ses mer”-samtalet.
Det här lilla ”nederlaget” kan man ju nu se det på tre sätt (sedan att vi kanske inte behöver se det som ett nederlag eftersom jag själv inte bestämt om jag var intresserad eller inte, den diskussionen kan vi spara till ett annat inlägg).
Ett. Jag borde spelat spelet, varit lite svår, gillat läget och bara glidit med ett tag. Inte legat med honom. Varit lite mystisk och sådär. Jag har hört att det ska vara populärt.
Två. Han var inte för mig eftersom han inte kunde/ville ta denna version av mig, alternativt blev skraj. I vilket fall som helst, inte för mig.
Tre. He's just not that into me.
Men här kommer vi lite till mitt problem. Jag kan inte välja. Jag vet inte hur man spelar spelet, hur man är lite mindre av sig själv. Hur man är sådär vän och tystlåten och inte tar plats. Hur man är mystisk och tillbakadragen. Och jag tycker inte att jag ska behöva kompromissa bort mig själv för att en man ska vilja ha mig.
Jag vill veta på en gång vad personen är ute efter. Vill han ha en flickvän? Vill han bara ligga? Vill han dejta lite och se vad som händer? OBS 1. Jag anser här att jag brukar vara väldigt bra på att påpeka att vilket som helst av dessa tre svar är helt okej. Jag vill bara veta var han står så att jag kan bestämma om jag vill vara med på det eller inte. OBS 2. Detta betyder inte på något sätt att JAG bestämt mig exakt vad jag vill med relationen.
Jag vill gräva på djupet direkt. Jag vill veta vem han är, hur han mår, vilka lyckopiller han tagit på sistone, hur många syskon han har och vad han vill bli när man blir stor. Jag ser ingen anledning att gå som katt runt het gröt och låtsas vara intresserad av triviala saker som jobb och favoritmat. Och säg inte att det kan vänta. Om det inte är intressant på första dejten så kommer det inte vara det på tionde heller.
Skillnaden mellan den här gången och tidigare gånger då jag blivit ”dumpad” är att den här gången spenderade jag knappt någon tid alls till att fundera på vad jag gjort fel. För i slutändan så måste jag ju göra saker som jag mår bra av och bete mig på ett sätt som får mig att må bra. Jag kan inte behöva anpassa mina personlighetsdrag det första jag gör efter vad en man kan tänkas eller inte kan tänkas ha för preferenser.
Jag tänker fortsätta hoppas på att det finns en man där ute som inte kommer ifrågasätta denna del av mig. Som inte kommer skrämmas eller avskräckas utan tvärtom. Som kommer att uppskatta min ärlighet, min tydlighet och min rakhet. Och som kommer att älska mig för den. Och alla innan honom är bara inte rätt.
Jag vågar inte tro att det är mig det är fel på. Jag får inte tro det.
14 svar
Nej, det är inte dej det är fel på och du ska inte spela ett spel!
Trams med spel.
Du är den du är och om du är nöjd med dig själv, vilket du borde vara, blir andra också nöjda med dej. Så även dejterna. Det är bra av dej att fråga vad de vill så att du vet förutsättningarna. Men, det är antagligen det som gör dem skraja.
kram till dej och glöm inte bort att du ät bäst för dej
Cissan
Tack Cissan! Ja, det är trams! Synd bara att det är den enda som verkar funka. Men jag har liksom inget val, det får duga med den jag är, annars får det vara. 🙂
Fantastiskt bra Linda!
Tack!!
Hej! vet du vad? jag känner precis likadant som du angående ”spelet”. kanske borde man vara mer laid-back och avståndstagande, låta killen styra hur det går. för att inte verka för intresserad liksom. men jag är fan inte intresserad av att leka lekar och spela spel. jag vill träffa nån som gillar mig så som jag är varje dag, inte så som jag skulle kunna fejka att jag är på en dejt.
och förr eller senare träffar man den personen och då löser det sig. då blir det okej.
Jag håller med, man kan ju fan inte hålla på att anpassa efter vad någon annan KANSKE vill ha, för alla är ju olika. Det får liksom ordna sig ändå. Kram.
Alltså du gör HELT rätt. Du skall vara dig själv helt från början. Inga spel, nej. If they/he can`t handle you och dina känslor/åsikter så då är han inte den rätta för DIG. Så är det bara. Kör hårt, känn, älska (först dig själv) och dela med dig så får du se att det blir nog bra at the end. Det måste ju.
TACK! Amen och heja och allt det där, bra skrivet. Power. 🙂
Jag är nog en sån där som inte är så jätteöppen med en gång. Men, det är inte för att spela spelet, utan för att jag har lite svårt att få fram alla de där frågorna och själv berätta. Dels kommer frågan ”Men gud, det här är kan ju inte han tycka är intressant att lyssna på?” upp i mitt huvud och dels vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig när jag väl tar mod till mig.
Men när jag väl hamnar i ett djupare samtal så känns det ju oftast väldigt skönt efteråt, så jag borde verkligen öva mig på att starta sådana samtal själv.
Men för den saken skulle gör du ju verkligen inget fel när du kastar dig in i djupare o större frågor med en gång. Det är befriande. Men visst ställer det krav på mottagaren, fast det är inga orimliga saker. Bara att man blir tvungen att tänka efter.
mvh/ Fegis, stängd o allmänt obekväm
Det är ju en helt annan sak, att vara lite reserverad och inte vilja öppna sig på en gång. Det tror jag är mycket vanligare än min version. Men vi måste ju, oavsett hur man är, få vara sig själv? Kram.
Min erfarenhet – lång och rätt nedslående – är att om man är av den mer ”expansiva” personlighetstypen, träffar man på bara en handfull personer som man funkar med. Och sedan ska man passa ihop på andra sätt också … (Antagligen är det likadant för andra personlighetstyper också, men det vet inte jag något om.)
Och vad är poängen med att spela ett spel? Inget! För om någon inte klarar av ens personlighet i början, så man måste dölja den, hur stor är chansen att de klarar av den sedan? Liten!
Å andra sidan kan det finnas poänger med att dämpa sig en aning i början. Kanske … Jag fixade mig en man genom att bli dretfull och prata en massa egocentrerad goja, dansa ”magdans” och sedan vingla hem i natten efter att jag avvisat hans förslag att jag kunde sova över på soffan med uttalandet: ”Det vet vi hur det blir med det, och så ska vi inte ha det!” (och tappat balansen när jag satte på mig skorna). Han blev inte det minsta avskräckt, snarare mer intresserad, och nu har vi varit ihop i 10 år.
Hahaha! Alltså verkar det ha funkat rätt bra för dig även utan ”the downplay”? 😉 Nej, jag kommer fortsätta vara mig själv, jag måste vara ärlig mot mig själv i alla tillstånd, och detta är inget undantag. Jag får väl vänta då. Jag hoppas bara att jag inte väntar förgäves.
Heja Linda! Helt rätt, man ska inte spela spel, din stora kärlek kommer för det är du verkligen värd! Kram från Sandviken
Tack snälla du, jag hoppas det. Kram!