Det började som ett enkelt rutinbesök. Jag skulle ta med Leia till veterinären för första gången för att besikta henne, något som behövde göras innan jag kunde försäkra henne. Själva undersökningen gick utan problem, veterinären slet och drog i hennes  ben, kollade tänder och klämde på magen. Frisk som en nötkärna, så när som på lite tandsten.

När hon sedan skulle fylla på vaccin för kennelhosta och man skulle scanna hennes chip för att vara på det klara med att hon var hon, då blev det lite problem. Chippet kunde nämligen inte hittas. Borta. Puts väck. No chip in sight. Man provade med två, tre olika läsare och så hamnade hon inne på röntgen. Skulle ligga på sidan och på rygg stillastilla och det var inte alls poppis. Gnäll och yl och jag kände mig som en dålig vovvemamma. Men så kom bilderna. Och det visar sig att min lilla älskling har en hagelgevärskula som sitter i bröstkorgen, nära hjärtat. En kula! Någon jävel i Grekland har alltså skjutit på världens finaste lilla hund. Jag blev så arg så jag nästan grät. Som tur är verkar hon inte ha några problem med den så den får snällt sitta kvar.

Något chip då? Nope, något sånt hittade de inte. Och jag vet att hon hade ett när hon kom till Sverige, jag såg tulltjänstemännen kolla det flera gånger. Och hennes chipnummer står i hennes pass. Det är alltså inte organisationen som strulat till det, det är Leia själv som har gjort sig av med chippet.

Så. Nytt chip sättas in. Nytt pass utfärdas. Och ungefär ett ton päls (hon hårar något fruktansvärt när hon är stressad) 2,5 timme och närmare 2000 spänn senare fick vi gå därifrån. Och nu är Leia på riktigt svensk medborgare.