Gårdagen var helt magisk. Victoria var stunning och Daniel, trots att han verkade otroligt nervös, var väldigt stilig och han vann mig, och förmodligen resten av svenska folket, i sitt fantastiska tal till sin nyblivna hustru. Älskar historien om när Victoria skrev 30 brev till Daniel när hon skulle till Kina, det är kärlek. Missade ni talet så hittar ni det här nedan.

Bilder från min egen underbara dag kommer senare, men här får ni bilder från Vickans och Daniels finfina bröllopsdag.

3 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Skriv på Veckorevyns namninsamling mot sjuka ideal i media, jag har redan gjort det!

Gilla’t!

Sluta gilla

Att amerikaner kan vara lite koko i bollen är väl inte direkt någon nyhet, men att man nu förbjuder kramar på flera mellanstadieskolor runtom landet med hänvisning till det påverkar barnens “säkerhet och lärande”. Det måste väl ändå vara något av det mest korkade jag hört. Någonsin. Är inte kramar någon sorts mänsklig rättighet? High fives går också under listan på den fysiska kontakt barnen numera kan straffas med avstängning för.

Kramar hade där blivit ett så stort problem att rektorn Allison Couch kallar det ett ”kramvirus”. Hon berättar att eleverna kom för sent till lektionerna för att de kramades för mycket.

Vad blir härnäst? Lärarna får sparken för att de tar i hand när de hälsar? Kramar anses farligt men folk får springa omkring med skjutvapen hur som helst “för att de främjar säkerheten”? Snälla, ge de här människorna något annat att lägga sin energi på. Jag får krupp av all denna dumhet.

Gilla’t!

Sluta gilla

Från och med i år ska man tydligen hala av vinterdäcken senast den 15:e april. Så länge jag kan minnas har det varit Valborg som gällt, men i år,  då snön och vintern ironiskt nog stannat längre än vanligt, ska man tydligen byta två veckor tidigare. Informationen om detta har varit under all kritik, jag har anat det på någon buss härom dagen, men i övrigt har jag varken hört eller läst om det någonstans.

Idag är det i alla fall dags. Bara olaglig i fem dagar, inte hårdkriminell direkt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Fy fan. Say it isn’t so. Jag känner mig förbannad och uppgiven och hoppas verkligen inte att det är någon som har klantat sig här. Och att försvaret sedan mörkar. Det skulle vara så otroligt respektlöst mot Gunnar, Johan och deras anhöriga. Mot svenska folket och de som varje dag riskerar sina liv där nere.

Gilla’t!

Sluta gilla

Ikväll är det dags! Delfinal 4 av Melodifestivalen tar plats i Malmö och på scenen står bland annat Neo, vars singel- och skivomslag jag nyligen har designat. Efter genrepet är han tydligen storfavorit, woot woot! Vi hållar tummarna för en skräll. Då säljer han jättemycket skivor och jag får ännu mer roliga frilansuppdrag. En vattentät plan.

Så nu ser ni till att rösta. Det handlar ju faktiskt om min framtid också.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det här med tsunamin i Stilla Havet är riktigt läskigt. Men det är helt fantastiskt hur snabbt informationen färdas nu tack vare Twitter, bloggar, Skype och webbtv. Även om du inte kollar nyheterna så kan du nästan inte missa det. Varningarna och förberedelserna verkar funka bra, själv sitter jag klistrad framför Ustream och Hitsunami.info och håller tummarna för att det inte blir så illa. Vågen väntas nå Hawaii runt 11 lokal tid (22 svensk tid).

Gilla’t!

Sluta gilla

Jaha, det var ju bajs. Det enda roliga i OS (hockey) och så går vi och torskar mot Slovenien Slovakien. Slovenien Slovakien liksom. Har de ens is där nere? Och Frälsaren Foppa var ju med. Att åka ut i kvartsfinal då är ju som ett brott mot naturlagarna.

Först sitter jag klistrad vid skidskytte och nu bloggar jag om hockey. Var är världen på väg?

Kan OS ta slut snart, jag vet inte vem jag är längre!

Gilla’t!

Sluta gilla

Så var lovey-dovey-dagen här igen. Eftersom jag inte har någon pojke att hångla upp så passar jag på att ge en massa kärlek till mina fina bloggläsare, mina vänner och min älskade familj istället! Lövv joo!

Gilla’t!

Sluta gilla

Nyheten om Alexander McQueens död har under dagen spridit sig som en löpeld på Twitter och i bloggvärlden. Den brittiska designern tog sitt eget liv genom hängning bara en vecka efter att hans mor gått bort.

Det är tragiskt och en otrolig förlust för modevärlden. Pengar och framgång är uppenbarligen inte vägen till lycka.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det här med sorg är en konstig sak. En hel hord av känslor som kraschar in i varandra, förtvivlan trasslar in sina tentakler i saknads hår och rädsla ligger underst och kippar efter luft.

Jag har varit väldigt förskonad från sorg i mitt liv. Min farmor dog när jag var nio, och även om det var fruktansvärt för ett barn så var det väntat och i rätt generationsordning. När min bästa väns pappa dog var jag den starka som höll om henne när hon höll på att gå i tusen bitar. Men närmare än så har jag, tack och lov, aldrig kommit.

Kanske är det därför Gunnars död har krupit under skinnet på mig. Han var i min ålder, och så full av liv. Och eftersom jag bara finns i periferin av det nätverk av familj, vänner och kollegor som sörjer honom just nu, så är det egentligen inte min sorg, något som på ett konstigt sätt spär på en känsla av utanförskap. Samtidigt som jag känner gemenskap med hela Sverige som sörjer dessa män.

Jag kände mig väldigt medveten om min fysiska kropp igår. Av min existens. Av mitt dunkande hjärta och tårarna i ögonen. Att livet är så skört och när som helst kan det vara slut. Och vad händer sen? Var är Gunnar nu? Känslor som panik, hopplöshet och tacksamhet var väldigt närvarande.

Och nu? Det känns lite som att jag är satt på paus. Som att jag väntar lite på nästa steg. Hur kommer min kropp och mitt medvetande gå vidare? Vi är nya på det här, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Men vi lär oss. Lite så här i periferin. Det är väl det som kallas livet.

Gilla’t!

Sluta gilla

Millisekunden innan Gunnars ansikte dök upp på Nyhetsmorgon imorse så hann jag tänka “Gode Gud, låt det inte vara någon jag känner”. Som om jag kände det på mig. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte känner någon som är i Afghanistan. Eller, jag trodde inte det.

Även om jag bara fick äran att träffa honom någon enstaka gång så gjorde Gunnar Andersson ett bestående intryck. Jag tror aldrig jag har träffat en man som är så stolt. Och detta på ett bra sätt, inte dum-tjur-stolt utan en stolthet som genomsyrade hela honom. En stolthet för sitt land och för sitt yrke inom det militära. Rak i ryggen och med högburet huvud. Jag fnissade något om högvakten och denna mannen kunde då förklara för mig vad som driver killarna som står framför kungliga slottet dag och ut och dag in och inte rör en min. Som marscherar fram och tillbaka utan att ens fuska när ingen tittar på. Ära och disciplin. En tro på något större. Han var fascinerande. Att han utöver det var otroligt rolig och trevlig gjorde ju inte honom trist direkt.

Och jag skojade med honom om att det måste ju vara ett lyx-jobb att vara yrkesmilitär i Sverige. Här händer ju inget. Några månader senare är han död. Skjuten av en feg talibantomte som ansåg sig ha rätten att ta Gunnars liv. Och det gör mig så förbannad. För killar som Gunnar är inget som finns i överflöd. Men även om jag tycker att krig är bajs så dog Gunnar medan han försvarade något som vi varje dag tar för givet. Frihet. At the end of the day, hur många av oss har en sådan bedrift att vara stolta över?

Vila i frid.

Ullis och Gunnar på Hotellet förra året.

Gilla’t!

Sluta gilla

Mina kvällsplaner tvärbromsades upp av väldigt tråkiga nyheter från fina Åsa. Tänker på dig gumman, kram! Så istället för vinovino så blev det städastäda, något som var välbehövligt eftersom jag inte dragit fram dammsugaren sedan jag kom hem från Norrland efter jul.

Sedan så har jag tittat på “Hope for Haiti Now” som sändes inatt över hela världen, en insamlingsgala där över 100 kändisar medverkade för att samla in pengar till jordbävningskatastrofen i Haiti. Flera gånger under programmet lipade jag, bilderna på allt det hemska och så de hjälplösa barnen mitt i alltihop. Usch och fy. Jag är inte ens i närheten av att kunna förstå hur vidrigt det måste vara där borta just nu, jag är så otroligt tacksam att jag bor i Sverige. Snacka om att dra högvinsten i det universala lotteriet. De 50 kronor som jag donerade känns som en droppe i havet, men det känns skönt att i alla fall ha försökt hjälpa, om än bara lite. Om ni vill se galan så sänds den ikväll på SVT kl 21.

Idag har jag tagit en pluggpaus, men imorgon är på’t igen. Jobbigt bara att jag fortfarande inte hunnit få böckerna, så jag läser lite referensmaterial på nätet och försöker skissa lite på uppgiften som ska vara inne nästa helg. Halleluja vilken vecka det kommer bli, näsan i böckerna 24/7. Så nu tänker jag njuta av min lediga dag med lite popcorn och en film, det lutar åt “It’s Complicated” med Meryl Streep.

Gilla’t!

Sluta gilla

Ursäkta mig om jag spyr på det här jantelandet en liten snabbis. Ni kan inte mena, på fullt allvar, att Mona Sahlins väskinköp är en nyhet? Kvinnan är partiledare för Sveriges andra största parti och tjänar förmodligen i månaden vad jag tjänar på ett år, men när hon går och köper sig en Louis Vuitton-väska för 6000, då blir det rubriker, då blir det ramaskri?

Är det någon som har frågat Reinfeldt vilken bil han kör, eller hur mycket pengar hans senaste TV kostade? Nej, just det. För när män gör av med pengar på hobbies eller prylar, då är det ingen som reagerar. Men när en kvinna, som jobbar hårt och tjänar sina egna pengar, vill gå och köpa en dyr väska som råkar vara rosa (färgen var väldigt viktig på Aftonbladet), då jävlar tar det hus i helvete i stugorna.

Vad är det med kvinnors lyxkonsumtion som är så förbannat provocerande? Skärpning!

Gilla’t!

Sluta gilla

Ni vet det redan. Men ändå känner jag att jag måste kännas vid det här på bloggen. 50 000 döda. 3 MILJONER skadade och hemlösa. Helt jävla vansinnigt.

Jag har gjort litegrann för att hjälpa i allt det hemska. Nu är det er tur. SMA:a AKUT till 72900 så ger du 50 kr. Om alla ni fina bloggläsare skulle göra det skulle det säkert bli en tusenlapp. Minst.

Gilla’t!

Sluta gilla