Fy fan. Say it isn’t so. Jag känner mig förbannad och uppgiven och hoppas verkligen inte att det är någon som har klantat sig här. Och att försvaret sedan mörkar. Det skulle vara så otroligt respektlöst mot Gunnar, Johan och deras anhöriga. Mot svenska folket och de som varje dag riskerar sina liv där nere.

Ikväll är det dags! Delfinal 4 av Melodifestivalen tar plats i Malmö och på scenen står bland annat Neo, vars singel- och skivomslag jag nyligen har designat. Efter genrepet är han tydligen storfavorit, woot woot! Vi hållar tummarna för en skräll. Då säljer han jättemycket skivor och jag får ännu mer roliga frilansuppdrag. En vattentät plan.

Så nu ser ni till att rösta. Det handlar ju faktiskt om min framtid också.

Det här med tsunamin i Stilla Havet är riktigt läskigt. Men det är helt fantastiskt hur snabbt informationen färdas nu tack vare Twitter, bloggar, Skype och webbtv. Även om du inte kollar nyheterna så kan du nästan inte missa det. Varningarna och förberedelserna verkar funka bra, själv sitter jag klistrad framför Ustream och Hitsunami.info och håller tummarna för att det inte blir så illa. Vågen väntas nå Hawaii runt 11 lokal tid (22 svensk tid).

Jaha, det var ju bajs. Det enda roliga i OS (hockey) och så går vi och torskar mot Slovenien Slovakien. Slovenien Slovakien liksom. Har de ens is där nere? Och Frälsaren Foppa var ju med. Att åka ut i kvartsfinal då är ju som ett brott mot naturlagarna.

Först sitter jag klistrad vid skidskytte och nu bloggar jag om hockey. Var är världen på väg?

Kan OS ta slut snart, jag vet inte vem jag är längre!

Så var lovey-dovey-dagen här igen. Eftersom jag inte har någon pojke att hångla upp så passar jag på att ge en massa kärlek till mina fina bloggläsare, mina vänner och min älskade familj istället! Lövv joo!

Nyheten om Alexander McQueens död har under dagen spridit sig som en löpeld på Twitter och i bloggvärlden. Den brittiska designern tog sitt eget liv genom hängning bara en vecka efter att hans mor gått bort.

Det är tragiskt och en otrolig förlust för modevärlden. Pengar och framgång är uppenbarligen inte vägen till lycka.

Det här med sorg är en konstig sak. En hel hord av känslor som kraschar in i varandra, förtvivlan trasslar in sina tentakler i saknads hår och rädsla ligger underst och kippar efter luft.

Jag har varit väldigt förskonad från sorg i mitt liv. Min farmor dog när jag var nio, och även om det var fruktansvärt för ett barn så var det väntat och i rätt generationsordning. När min bästa väns pappa dog var jag den starka som höll om henne när hon höll på att gå i tusen bitar. Men närmare än så har jag, tack och lov, aldrig kommit.

Kanske är det därför Gunnars död har krupit under skinnet på mig. Han var i min ålder, och så full av liv. Och eftersom jag bara finns i periferin av det nätverk av familj, vänner och kollegor som sörjer honom just nu, så är det egentligen inte min sorg, något som på ett konstigt sätt spär på en känsla av utanförskap. Samtidigt som jag känner gemenskap med hela Sverige som sörjer dessa män.

Jag kände mig väldigt medveten om min fysiska kropp igår. Av min existens. Av mitt dunkande hjärta och tårarna i ögonen. Att livet är så skört och när som helst kan det vara slut. Och vad händer sen? Var är Gunnar nu? Känslor som panik, hopplöshet och tacksamhet var väldigt närvarande.

Och nu? Det känns lite som att jag är satt på paus. Som att jag väntar lite på nästa steg. Hur kommer min kropp och mitt medvetande gå vidare? Vi är nya på det här, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Men vi lär oss. Lite så här i periferin. Det är väl det som kallas livet.

Millisekunden innan Gunnars ansikte dök upp på Nyhetsmorgon imorse så hann jag tänka “Gode Gud, låt det inte vara någon jag känner”. Som om jag kände det på mig. Vilket är lite konstigt eftersom jag inte känner någon som är i Afghanistan. Eller, jag trodde inte det.

Även om jag bara fick äran att träffa honom någon enstaka gång så gjorde Gunnar Andersson ett bestående intryck. Jag tror aldrig jag har träffat en man som är så stolt. Och detta på ett bra sätt, inte dum-tjur-stolt utan en stolthet som genomsyrade hela honom. En stolthet för sitt land och för sitt yrke inom det militära. Rak i ryggen och med högburet huvud. Jag fnissade något om högvakten och denna mannen kunde då förklara för mig vad som driver killarna som står framför kungliga slottet dag och ut och dag in och inte rör en min. Som marscherar fram och tillbaka utan att ens fuska när ingen tittar på. Ära och disciplin. En tro på något större. Han var fascinerande. Att han utöver det var otroligt rolig och trevlig gjorde ju inte honom trist direkt.

Och jag skojade med honom om att det måste ju vara ett lyx-jobb att vara yrkesmilitär i Sverige. Här händer ju inget. Några månader senare är han död. Skjuten av en feg talibantomte som ansåg sig ha rätten att ta Gunnars liv. Och det gör mig så förbannad. För killar som Gunnar är inget som finns i överflöd. Men även om jag tycker att krig är bajs så dog Gunnar medan han försvarade något som vi varje dag tar för givet. Frihet. At the end of the day, hur många av oss har en sådan bedrift att vara stolta över?

Vila i frid.

Ullis och Gunnar på Hotellet förra året.

Mina kvällsplaner tvärbromsades upp av väldigt tråkiga nyheter från fina Åsa. Tänker på dig gumman, kram! Så istället för vinovino så blev det städastäda, något som var välbehövligt eftersom jag inte dragit fram dammsugaren sedan jag kom hem från Norrland efter jul.

Sedan så har jag tittat på “Hope for Haiti Now” som sändes inatt över hela världen, en insamlingsgala där över 100 kändisar medverkade för att samla in pengar till jordbävningskatastrofen i Haiti. Flera gånger under programmet lipade jag, bilderna på allt det hemska och så de hjälplösa barnen mitt i alltihop. Usch och fy. Jag är inte ens i närheten av att kunna förstå hur vidrigt det måste vara där borta just nu, jag är så otroligt tacksam att jag bor i Sverige. Snacka om att dra högvinsten i det universala lotteriet. De 50 kronor som jag donerade känns som en droppe i havet, men det känns skönt att i alla fall ha försökt hjälpa, om än bara lite. Om ni vill se galan så sänds den ikväll på SVT kl 21.

Idag har jag tagit en pluggpaus, men imorgon är på’t igen. Jobbigt bara att jag fortfarande inte hunnit få böckerna, så jag läser lite referensmaterial på nätet och försöker skissa lite på uppgiften som ska vara inne nästa helg. Halleluja vilken vecka det kommer bli, näsan i böckerna 24/7. Så nu tänker jag njuta av min lediga dag med lite popcorn och en film, det lutar åt “It’s Complicated” med Meryl Streep.

Ursäkta mig om jag spyr på det här jantelandet en liten snabbis. Ni kan inte mena, på fullt allvar, att Mona Sahlins väskinköp är en nyhet? Kvinnan är partiledare för Sveriges andra största parti och tjänar förmodligen i månaden vad jag tjänar på ett år, men när hon går och köper sig en Louis Vuitton-väska för 6000, då blir det rubriker, då blir det ramaskri?

Är det någon som har frågat Reinfeldt vilken bil han kör, eller hur mycket pengar hans senaste TV kostade? Nej, just det. För när män gör av med pengar på hobbies eller prylar, då är det ingen som reagerar. Men när en kvinna, som jobbar hårt och tjänar sina egna pengar, vill gå och köpa en dyr väska som råkar vara rosa (färgen var väldigt viktig på Aftonbladet), då jävlar tar det hus i helvete i stugorna.

Vad är det med kvinnors lyxkonsumtion som är så förbannat provocerande? Skärpning!

Ni vet det redan. Men ändå känner jag att jag måste kännas vid det här på bloggen. 50 000 döda. 3 MILJONER skadade och hemlösa. Helt jävla vansinnigt.

Jag har gjort litegrann för att hjälpa i allt det hemska. Nu är det er tur. SMA:a AKUT till 72900 så ger du 50 kr. Om alla ni fina bloggläsare skulle göra det skulle det säkert bli en tusenlapp. Minst.

Foto: Aftonbladet

USA’s östkust lever nu i efterdyningarna av vad som var det värsta snöovädret sedan 30-talet i USA. Jag tänker såklart på “2012” och blir lite småstirrig, dramaqueen som jag är. Men om det är någonstans man ska ha snöbollskrig, så är det ju Times Square.

Har varit hemma här i Övik i några timmar nu och när jag väl kopplar upp mig så försätts jag så smått i chock av  nyheten att Brittany Murphy avlidit. Hon hittades tydligen medvetslös imorse av sin mamma och förklarades senare död på sjukhuset. Det ryktas såklart om droger, vid 32 års ålder dör inte en frisk människa av hjärtstillestånd, plus att Brittany’s man tydligen inte är Guds bästa barn. Så vidrigt. Så ung. Droger är skit.

För ungefär en timme sedan twittrade exet Ashton Kutcher “2day the world lost a little piece of sunshine. My deepest condolences go out 2 Brittany’s family, her husband, & her amazing mother Sharon. see you on the other side kid.”

Jag vet inte varför jag blir så uppsliten av sådant här. Jag kände inte flickan. Jag visste inte ens jättemycket om henne. Men Brittany har någonstans alltid varit en liten favorit för mig, ända sedan fantastiska “Clueless“. Hon var lysande i “Girl, interrupted” och i “Don’t say a word” var hon underbart creepy med sitt finger och sitt “I’ll never teeeelll“.  Jag jobbade även en gång för länge sedan på hennes officiella hemsida och då blev det som att man kom lite närmare människan.

Usch. Jag vet inte. Hon var bara tre år äldre än jag. Så levande igår. Så inte idag. Det har varit mycket i år. Jag kan inte hjälpa att tänka på att om dessa människor hade fått den bekräftelse de fick efter sin död under tiden de levde, så kanske åtminstone några av dem fortfarande hade varit vid liv. Vänta inte med att säga till människor att du uppskattar dem. När de är borta är det för sent och inga hyllningar, oavsett hur stora, kan få dem tillbaka.

För att återknyta till gårdagens inlägg, så upptäckte jag precis att det nu finns en Facebook-grupp som heter “Vi som tycker att Eriks tjej skulle gå av scenen.”

Om det är  något i hela den här historien som är riktigt jävla pinsamt så är det de 3788 medlemmar som är med i den gruppen. Tack vare dessa människor så kommer en tid som skulle varit bland den lyckligaste i Eriks och hans flickväns liv bli helt sönderstampat av småaktiga jantelags-svennar. Visst får man ha sin åsikt, men måste man basunera ut den för hela världen och såra den här flickan något kopiöst i processen? Så otroligt sorgligt att man känner att man måste hävda sin åsikt genom en Facebook-grupp vars enda syfte är att kasta skit på den här stackars tjejen. Hon kommer minnas det här resten av sitt liv. För resterande deltagare i det här mediaspektaklet, bland annat medlemmarna i den gruppen, kommer det här vara glömt efter nyår.

Nätmobbningen togs precis till en helt ny nivå.

Update: Åh herregud. Det finns fler grupper, bland annat “Eriks flickvän, gå av scenen” och “Vi som skämdes för Idol-Eriks flickvän“. Med sammanlagt nästan 20 000 medlemmar. Ni som är med i dessa grupper borde skämmas. Men inte för Eriks flickvän utan för er själva. För vad ni är är inget mer än ruttna mobbare.

Jag har inte så mycket att tillägga. Kloka Annika har redan sagt allt.

Jag blir så trött på de som kallar det “pinsamt”. Jag tycker det var ett underbart ögonblick, när hon kastade sig i armarna på honom och bara lät tårarna rinna. Så övermäktigt och känslosamt.

Själv höll jag på att börja gråta när Eriks fina flickvän äntligen fick komma upp på scenen och slänga armarna om halsen på sin älskling. Hon som tittat ner med ett generat leende varje gång kamerorna zoomat in henne under kvällen, som hållit på att gå sönder av stolthet och nervositet och en jäkla massa andra känslor jag inte ens kan föreställa mig.

Pinsam? För tusan. Jag är rätt säker på att hon är fullt medveten om att det “faktiskt inte var hennes show”. Extremt medveten. Det har nog varit rätt svårt att missa.

Jag hade en liknande händelse i mitt liv för ganska exakt fem år sedan. Det var inte min pojkvän, men en av mina, då, bästa vänner som stod där i rampljuset och hans dröm hade precis gått i uppfyllelse. Lyckotårarna rann där uppe där jag satt på läktarplats, men en kram är nog allt jag fick den kvällen. Alla slet och drog i honom och jag fick aldrig en chans att dela hans lycka på vår nivå, allt var så otroligt uppskruvat.

Så jag unnar Eriks flickvän detta, rakt upp och ner. Detta är ett ögonblick hon aldrig kommer att glömma, och hon kommer tas tillbaka till den platsen varje gång hon hör “Higher”. Jag känner den fortfarande när jag hör “Coming True”.