Skriv på Veckorevyns namninsamling mot sjuka ideal i media, jag har redan gjort det!

Inga kommentarer

0

Att amerikaner kan vara lite koko i bollen är väl inte direkt någon nyhet, men att man nu förbjuder kramar på flera mellanstadieskolor runtom landet med hänvisning till det påverkar barnens “säkerhet och lärande”. Det måste väl ändå vara något av det mest korkade jag hört. Någonsin. Är inte kramar någon sorts mänsklig rättighet? High fives går också under listan på den fysiska kontakt barnen numera kan straffas med avstängning för.

Kramar hade där blivit ett så stort problem att rektorn Allison Couch kallar det ett ”kramvirus”. Hon berättar att eleverna kom för sent till lektionerna för att de kramades för mycket.

Vad blir härnäst? Lärarna får sparken för att de tar i hand när de hälsar? Kramar anses farligt men folk får springa omkring med skjutvapen hur som helst “för att de främjar säkerheten”? Snälla, ge de här människorna något annat att lägga sin energi på. Jag får krupp av all denna dumhet.

Inga kommentarer

0

Från och med i år ska man tydligen hala av vinterdäcken senast den 15:e april. Så länge jag kan minnas har det varit Valborg som gällt, men i år,  då snön och vintern ironiskt nog stannat längre än vanligt, ska man tydligen byta två veckor tidigare. Informationen om detta har varit under all kritik, jag har anat det på någon buss härom dagen, men i övrigt har jag varken hört eller läst om det någonstans.

Idag är det i alla fall dags. Bara olaglig i fem dagar, inte hårdkriminell direkt.

3 kommentarer

0

Fy fan. Say it isn’t so. Jag känner mig förbannad och uppgiven och hoppas verkligen inte att det är någon som har klantat sig här. Och att försvaret sedan mörkar. Det skulle vara så otroligt respektlöst mot Gunnar, Johan och deras anhöriga. Mot svenska folket och de som varje dag riskerar sina liv där nere.

1 kommentar

0

Ikväll är det dags! Delfinal 4 av Melodifestivalen tar plats i Malmö och på scenen står bland annat Neo, vars singel- och skivomslag jag nyligen har designat. Efter genrepet är han tydligen storfavorit, woot woot! Vi hållar tummarna för en skräll. Då säljer han jättemycket skivor och jag får ännu mer roliga frilansuppdrag. En vattentät plan.

Så nu ser ni till att rösta. Det handlar ju faktiskt om min framtid också.

2 kommentarer

0

Det här med tsunamin i Stilla Havet är riktigt läskigt. Men det är helt fantastiskt hur snabbt informationen färdas nu tack vare Twitter, bloggar, Skype och webbtv. Även om du inte kollar nyheterna så kan du nästan inte missa det. Varningarna och förberedelserna verkar funka bra, själv sitter jag klistrad framför Ustream och Hitsunami.info och håller tummarna för att det inte blir så illa. Vågen väntas nå Hawaii runt 11 lokal tid (22 svensk tid).

Inga kommentarer

0

Jaha, det var ju bajs. Det enda roliga i OS (hockey) och så går vi och torskar mot Slovenien Slovakien. Slovenien Slovakien liksom. Har de ens is där nere? Och Frälsaren Foppa var ju med. Att åka ut i kvartsfinal då är ju som ett brott mot naturlagarna.

Först sitter jag klistrad vid skidskytte och nu bloggar jag om hockey. Var är världen på väg?

Kan OS ta slut snart, jag vet inte vem jag är längre!

6 kommentarer

0

Så var lovey-dovey-dagen här igen. Eftersom jag inte har någon pojke att hångla upp så passar jag på att ge en massa kärlek till mina fina bloggläsare, mina vänner och min älskade familj istället! Lövv joo!

Inga kommentarer

0

Nyheten om Alexander McQueens död har under dagen spridit sig som en löpeld på Twitter och i bloggvärlden. Den brittiska designern tog sitt eget liv genom hängning bara en vecka efter att hans mor gått bort.

Det är tragiskt och en otrolig förlust för modevärlden. Pengar och framgång är uppenbarligen inte vägen till lycka.

Inga kommentarer

0

Det här med sorg är en konstig sak. En hel hord av känslor som kraschar in i varandra, förtvivlan trasslar in sina tentakler i saknads hår och rädsla ligger underst och kippar efter luft.

Jag har varit väldigt förskonad från sorg i mitt liv. Min farmor dog när jag var nio, och även om det var fruktansvärt för ett barn så var det väntat och i rätt generationsordning. När min bästa väns pappa dog var jag den starka som höll om henne när hon höll på att gå i tusen bitar. Men närmare än så har jag, tack och lov, aldrig kommit.

Kanske är det därför Gunnars död har krupit under skinnet på mig. Han var i min ålder, och så full av liv. Och eftersom jag bara finns i periferin av det nätverk av familj, vänner och kollegor som sörjer honom just nu, så är det egentligen inte min sorg, något som på ett konstigt sätt spär på en känsla av utanförskap. Samtidigt som jag känner gemenskap med hela Sverige som sörjer dessa män.

Jag kände mig väldigt medveten om min fysiska kropp igår. Av min existens. Av mitt dunkande hjärta och tårarna i ögonen. Att livet är så skört och när som helst kan det vara slut. Och vad händer sen? Var är Gunnar nu? Känslor som panik, hopplöshet och tacksamhet var väldigt närvarande.

Och nu? Det känns lite som att jag är satt på paus. Som att jag väntar lite på nästa steg. Hur kommer min kropp och mitt medvetande gå vidare? Vi är nya på det här, vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det. Men vi lär oss. Lite så här i periferin. Det är väl det som kallas livet.

4 kommentarer

0