Jag har läst Kärlekens Historia av Nicole Krauss i typ ett år nu. Jag är så fruktansvärt dålig på att få kontinuitet i mitt bokläsande så det tar mig en mindre livstid att komma igenom en bok, även om jag tycker den är tokbra, som i det här fallet. Men det börjar bli lite joxigt att behöva gå tillbaka och påminna sig om vad som händer varje gång man tar fram boken. Samt att jag blandar ihop karaktärerna. Så jag får nog pinna på lite här.
Oh well.
Orden i den här boken. Orden. Meningarna. De är så vackra och mjuka som sammet. De är drömska och filmiska och fluffiga och som en smekning över kinden. Jag tror det är lite därför jag läser boken så galet långsamt med, för jag vill inte att den ska ta slut. Vi har en egen kärlekshistoria jag och den här boken och jag ser slutet komma emot mig i raketfart och jag vill inte.
Men det finns ju fler. Tusen åter och allt det där. Men vill ni ha själsfluff (och lite hjärta, smärta och bitterljuv ångest), då ska ni läsa den här. Den är fantastisk.
Hon hade förmodligen myst ned sig i mitt hår när jag satt i gräset på Mariatorget och allt möjligt träkrams flög ned i barret, för väl inne på Stadsmissionen trillade hon ned på min tröja och började irra runt. Och jag hade inte hjärta att sopa av henne där inne bland omaka glas och gamla kläder utan tog istället med henne på promenad längs med Hornsgatan mot Zinken. Hon pinnade på som en dåre från finger till finger, hand till hand och satte sig ibland ned och putsade sig lite. För det är ju jobbigt att ränna runt sådär.
När jag nästan var framme vid kontoret på Münchenbryggeriet lämpade jag henne på ett löv där hon fick fortsätta njuta av sommaren. Tack för en fin stund, nyckelpigan!
Jag har inte så mycket att tillägga till titeln. Att strosa längs stranden vid solnedgången med saltvattendoften i näsborrarna var fantastiskt. Tonvis med fåglar som springer omkring och pickar i sig vad det nu är de pickar i sig i sanden. Sådana fåglar som inte kan simma. Det ser rätt roligt ut när de springer ifrån vågorna. För att flyga vore ju dumt.
Lagom till midsommar blev det äntligen sommar till slut. I helgen har jag tagit det så lugnt som det bara är fysiskt möjligt (förutom några promenader/joggingturer). Varmt och skönt och trots en ihärdig blåst så har vi spenderat rätt mycket tid utomhus. Internet har lyst med sin frånvaro så istället har jag och pappa pratat öronen av varandra, grillat, tvättat och vaxat hyndan, kollat Formel 1 (jag hävdar bestämt att Jenson Button är det hetaste som finns), kelat med världens sötaste kattungar och bara njutit av stillheten på landet.
Så här såg jag ut på midsommar.
Hela byn hjälptes åt att klä midsommarstången. Så mycket dans blev det dock inte.
I morse kravlade jag mig ur sängen före halv sju och gav mig ut på en promenad/joggingtur i det fantastiska vädret. Ungefär halvvägs springer jag en bit inne i en skog vid en sjö och när det är så lugnt och vackert som det var denna morgon brukar jag passa på att sätta mig och meditera ett par minuter. En morgonsväng för både kropp och själ.
Nu är klockan halv nio och jag har även hunnit med ett styrketräningspass och frukost. Och vet ni vad det bästa är? Att jag nu har hela kvällen ledig från träning. Halleluja.
Lördagsmorgonen spenderades utomhus i det underbart vackra vädret. -14 grader känns inte så farligt där solen skiner på snoken. En promenad till Orminge Centrum och tillbaka blev det, drygt en timme tog det, skönt! Där spanade jag in det helt nyrenoverade Friskis och Svettis-centrumet som jag tänkte börja träna på. Närmare och billigare än SATS och otroligt fräscha lokaler! Nu återstår bara ett provträningspass, men om de klarar det testet så blir jag nog F&S:are innan januari är slut.
Nu blir det frukost och sedan bär det av till Solna på kusinträff! Vad gör ni denna vackra lördag?
I veckan framfördes två föreställningar av den översatta versionen av “Kristina från Duvelmåla” på Carnegie Hall i New York. Det var jubel och stående ovationer, något som man kan ta del av då gode YouTubaren “baflat” har filmat hela föreställningen. I och med att han smygfilmar så är bildkvalitén sådär, men ljudet funkar och är man inbitet “Kristina”-fan så gör det inget. Jag sitter här med tårar i ögonen, bristfällig kvalitet till trots.
Nu håller vi tummarna för att Broadwayhöjdarna bölar lika mycket som jag så att “Kristina” får komma till Broadway. Ännu ett själ att återbesöka världens bästa stad.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.
0
