Oh well.

Orden i den här boken. Orden. Meningarna. De är så vackra och mjuka som sammet. De är drömska och filmiska och fluffiga och som en smekning över kinden. Jag tror det är lite därför jag läser boken så galet långsamt med, för jag vill inte att den ska ta slut. Vi har en egen kärlekshistoria jag och den här boken och jag ser slutet komma emot mig i raketfart och jag vill inte.

Men det finns ju fler. Tusen åter och allt det där. Men vill ni ha själsfluff (och lite hjärta, smärta och bitterljuv ångest), då ska ni läsa den här. Den är fantastisk.

När jag nästan var framme vid kontoret på Münchenbryggeriet lämpade jag henne på ett löv där hon fick fortsätta njuta av sommaren. Tack för en fin stund, nyckelpigan!

Hello little friend.

Stackarn’ va så vilsen att jag fick hjälpa den ut efter ett tag. Men det var trevligt att den hälsade på.

Så här såg jag ut på midsommar.

Hela byn hjälptes åt att klä midsommarstången. Så mycket dans blev det dock inte.

Så här fin blev den.

Världens sötaste Cocker var med.

Sedan grillade vi och myste på uteplatsen.

Det var en fin helg.

Nu är klockan halv nio och jag har även hunnit med ett styrketräningspass och frukost. Och vet ni vad det bästa är? Att jag nu har hela kvällen ledig från träning. Halleluja.

Nu blir det frukost och sedan bär det av till Solna på kusinträff! Vad gör ni denna vackra lördag?

Nu håller vi tummarna för att Broadwayhöjdarna bölar lika mycket som jag så att “Kristina” får komma till Broadway. Ännu ett själ att återbesöka världens bästa stad.

Jag hittade detta hos Annika, och jag kan bara hålla med henne, man bara dör litegrann.

Namnamnamnam..

Svensk sommaridyll när den är som bäst.

Kristina och hennes dotter skulle prompt gå barfota på gruset. Man får “sommarfötter” då sa de medan de kved lite.

På bryggan satt en tjej och spelade gitarr. Idyllen blir bara bättre.

Det var lite kallt först…

.. men det gick över. Så här ser ren och skär lycka ut. Tills en näckrosstjälk taffsade mig lite på benet och jag skrek rakt ut. Det kunde ju ha varit en haj.

Fetaoströra på hembakad bröd och rosa skumpa. Mumma.

Det grillades kycklingfiléer som åts med en fantastisk pastasallad.

I trädet hängde CD-skivor. För att skrämma fåglar. Eller fixa spontana dansfester.

Ugglan Ove skulle också skrämma fåglar. Han var inte så duktig. Men fin.

Finaste utsikten.

Mor och dotter.

Mina fräknar fick också vara med.

Puma-Tarzan busade hål i min tumme.

Det var det. Halv elva hade vi spanat på Biggi 80-talsfrippa i gamla fotoalbum och druckit en hel massa gott vin. Då var det dags att gå hem.

Jag och Soffis var jag såg “Duplicity” på bio ikväll. Jag kände att jag var tvungen att se den när jag inte var kräknervös och faktiskt kunde lägga ihop ett och ett. Den var mycket bättre då. Sofia tyckte inte om den och hon var nästan lite nervös för att säga det till mig. För jag slår folk som inte gillar Julias filmer med basebollträ. Fast inte egentligen.

Sedan gick vi till Bishop’s Arms och drack vitt vin och pratade om pojkar. När jag umgås med min kära vän så känns det verkligen i själen hur mycket jag tycker om och uppskattar henne. Vänner som hon, som förstår en utan och innan, de dyker inte upp alltför ofta. Hon är en riktig fining, min Soffis.

Härmed börjar nedräkningen till semestern. T minus 19 arbetsdagar kvar.

Så hände det. En familj med en helt laglig plats skulle åka. Mitt team ställde sig ogenerat ivägen för andra eventuella intressenter så det var bara för mig att glida in. Och betala helt lagliga 60 kronor.

Jag har varit euforisk hela dagen.

Imorgon åker Norrlänningarna hem så ikväll blir det ett sista mysryck. Kycklingen ligger på grillen och potatissalladen på färskpotatis och fetaost står klar. Nu ska jag bara göra vitlöks-och limesåsen så är vi hemma. Ingen söndagsångest i sikte!

Vilket är ert favoritställe för brunch i Stockholm?

Solroser måste vara de finaste blommorna. Alldeles gula och glada. När jag proklamerade för blomtjejen att jag “dödar allt med blad” svarade hon “Ja, och solrosen är ju inte den lättaste blomman..”. Jag blev lite modfälld. Men nu jämarns ska här vattnas. Och pratas. Och skötas. Semestern kommer dock bli tricky. Kanske får solrosen följa med?

Det är inte mycket som slår det.

Bilderna och korten gör mig varm i magen. Kort är Kärlek. På sista tiden har det blivit väldigt mycket bebisar på mitt kylskåp. Jag undrar varför?

Men nu har jag lite ont i huvudet. Min stackars kropp är inte van så mycket frisk luft.

Den här dyrgripen grävde jag fram i Kvaved igår. Morfars gamla rock från 40-talet med en fin liten lapp på insidan som det står “Örnkläder” på. Den väger säkert två kilo. Inte lappen. Rocken. Han berättade en anekdot om den som innefattade en lyktstolpe och en massa alkohol. Morfar. Inte Rocken. Härligt med lite historia.

Och jag känner mig så fin. Den har nästan som puffärmar. Så fint.

Har varit och hälsat på farmor och farfar (och nästan slagit halvt ihjäl mig på en kolsvart kyrkogård).

Lussekatterna ska snart entra ugnen och den där underbara doften av saffran ska sprida sig i huset. Just nu ligger de och jäser på sig lite till för att bli sådär härligt fluffiga och mumsiga.

Hur många lussekatter är okej att äta på ett bräde? Två? Fem? Alla?

Snö. Sol. Ljus. Fint.

Världens vackraste bebis (förutom Melvin såklart) måste ändå vara Kims lilla dotter Tilde. Två veckor gammal var hon på premiärbesök på kontoret igår och vi föll samtliga handlöst. Det blev oohhande och aahhanda över tår, fingrar och näsor till förbannelse, och jag måste erkänna att även min livmoder tickade lite extra.

Men finast var ändå skötväskan. Snacka om en baby med stil.

Idag kör jag helsvart så när som på mitt nya underbara halsband från Cornelia. Jag är inte lika sur som jag ser ut. MEN, mitt hår är ungefär lika skitigt som det ser ut. För att väga upp autenticiteten i bilden.

Efter Hello Kitty-tillställningen i förrgår mötte jag upp tjejerna från butiken hos Cornelia i hennes ateljé på Kungsholmen. Där bjöds det på vin och tryfflar och en massa underbara smycken och historier. Jag föll handlöst för det här tonade halsbandet i bladguld och svart. På min begäran satte Cornelia på en örn, som symbol för mitt ursprung. Längre upp hänger även en berlock med en älva, som symboliserar den drömska framtiden och alla möjligheter som ligger i den. Eftersom det legat hos henne så är det redan härligt slitet, precis som ett Corneliasmycke ska vara. Och nu är det mitt. Löv.

Söt som socker .

Egenhändigt hopknåpat pynt i fönstret.

Lite rött i soffan och nya gardiner.

Morfarsmor har gjort duken. Och IKEA har gjort paketen.

Observera porrbelysningen på balkongen.