I måndags fick jag besök av Erica och Ellinor. Vi skulle ha #broderikrig. En mycket intressant tillställning som involverar någon slags workshop i broderikonsten. Och rödvin så klart.

Men först var vi tvungna att äta. Erica hjälpte till att hacka den där purjolöken som bott i mitt kylskåp i cirka en månad.

Ellinor drack öl och var ett utomordentligt sällskap. Och så skar hon lite kyckling. En mycket traumatisk upplevelse.

Erica var enligt egen utsago inte skitbra på att laga mat. Därav det förvirrade uttrycket.

Sedan skulle det broderas. Även detta förvirrades Erica av något.

Det tog en stund eller två, men sedan var det här med korsstygn piece of cake. Dock missbedömde jag lite längden av ordet “champagne” samt tyget, så det blev champ istället. Nåväl, lite morgonpepp har väl aldrig skadat någon.

Efter ett och ett halvt avsnitt av CSI och ungefär lika mycket vin var vi här. Vid fnitter och fula ord. Som sig bör.

Inga kommentarer

0

Dagens stora bloggsnackis är utan tveckan Vecko Revyns faux-inbjudan till årets Blog Awards som går av stapeln den 25 september. Eftersom jag varit bjuden till galan de senaste två åren fick jag redan i mars ett Save the Date-kort, dock visste jag redan då att jag inte skulle kunna gå eftersom jag kommer befinna mig i New York, men det är ändå såklart smickrande att bli bjuden.

Eller, vänta nu. Bjuden är nog fel ord. I år har nämligen Sveriges största tidning för unga tjejer infört ett kastsystem för bloggare. That’s right. I år förväntas det nämligen att vi vanliga dödliga pyttebloggare ska tacka vår lyckliga stjärna för att vi får förtur till att köpa biljetter till kalaset. 200 pix per skalle till ett spektakel som är sponsrat hela vägen ned till drinkpinnarna. Men alla behöver självklart inte betala. Nej då, jag skulle inte tro att bloggkungligheter som Blondinbella, Kenza och Kissie pungar upp sina hårt förvärvade hundringar utan glider med all säkerhet in helt gratis, medan vi andra ska bara vara tacksamma att vi får spegla oss i deras stjärnglans och punga ut.

Ärligt talat så blir jag hederligt förbannad och nästan lite kränkt. För det första så tycker jag att hela snacket om vem som har en mer eller mindre bra blogg är helt absurt. En blogg är en otroligt subjektiv sak och att någon som förmodligen aldrig ens läst min blogg tycker sig lämpad att peta in den i sitt lilla “mindre viktiga bloggar”-fack är förminskande och respektlöst.

För det andra är det här en tidning som ska vara på de unga tjejernas sida. En tidning som med Ebba von Sydow i spetsen förde fram bloggarna och visade att vi var en röst att räkna med. De ordnade till och med en gala för oss så att vi kunde träffas, knyta kontakter och lära oss av varandra (vilket var den originella tanken). Och att nu gå och göra detta, att visa att det visst finns vissa som är bättre än andra, som räknas mer än andra, känns som ett enormt kliv bakåt.

Själv kunde jag inte bry mig mindre. Jag vet att min blogg aldrig kommer nå några monumentala höjder och jag är helt okej med det. Jag skriver för mig själv och mina trogna, härliga läsare och jag har (numera) inget behov av att vara eller göra något jag inte är bara för att få mer läsare. Men jag är 30 år. Jag tänker på de 17-åriga tjejerna som läser varenda “så får du en stor blogg”-tipsen och artiklarna de kan komma över, som desperat vill vara där uppe med Bella och Tyra och leka. Som nu blir nedgraderade till “vi vill JÄTTEGÄRNA att du kommer – om du betalar för dig”.

Jag gillar Vecko Revyn och jag har vänner som jobbar och har jobbat där, så det här tycker jag är lite jobbigt. Men dubbelmoral går inte hem hos mig. Att säga sig vilja boosta unga tjejer och först sätta bloggmobbaren Kissie på omslaget – två gånger – och nu detta, det går liksom inte ihop i mitt huvud. Någonstans måste vett gå före pengar.

22 kommentarer

7

Redan när jag såg Facebookgruppen “2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti” första gången luktade det rutten fisk. En grupp där anonyma sponsorer skulle hosta upp 200 000 spänn när gruppen nådde 100 000 medlemmar. Men bara då, annars blir det inga cash! Underligt nog ökade även gränsen för antalet medlemmar hela tiden.

Några problem bara.

Ett. Det finns inte en chans i helvete att någon, hur godhjärtad han/hon än på vara, donerar 200 000 via en Facebookgrupp utan att tjäna något på det. Hela poängen om man skulle nyttja Facebook är väl att få publicitet?

Två. Skaparen Therese Danielsson har hela 67 vänner (vilket basically är ingenting i Facebook-universum), hennes inlägg är konstigt uppbyggda och inte speciellt förtroendeingivande. Plus att bilden ser ut som att den är googlad från någon skön kristen skola i midwest-USA.

Självklart gick jag ändå med. Ifall stackarna i Haiti hade en chans på 200 lax så ville jag ju vara med på ett hörn och hjälpa.

Men såklart var magkänslan rätt. Min käre vän Anders har letat reda på snorungarna som roar sig på vår, och offrens, bekostnad. De häckar på Flashback, en community för glin som inte har något bättre för sig än att häckla bättre troende (okej, lite naiva) människor. Nu är planen att byta namn på gruppen så att de 208 000 medlemmarna helt plötsligt gillar nekrofiler. Alltså, jag fattar om kidsen är uttråkade och gillar att driva med folk, men jordbävningsoffren? Är inte det lite väl tacky?

Självklart ger jag ju dem, med det här inlägget, precis vad det är de vill ha. Uppmärksamhet. Men om de är okej med att bli kallade smaklösa glin, så är jag okej med att ge dem den uppmärksamheten.

2 kommentarer

0

Biggest Loser. Bästa. Realityserien. Ever. Så mycket livsvilja, motivation, inspiration och jävlaranamma i ett enda program, packeterat av helvetestränarna (men med stora hjärtan) Bob och Jillian. Jag blir ju alldeles hög.

Jag har precis sett färdigt säsong åtta. Åh maj gawd så mycket tårar jag har fällt, så många spontana applåder och stående ovationer jag har avgett och så mycket inspiration jag har fått. Det är helt insane vad de här människorna klarar av, hur de pushar sig själva och vilka otroliga resultat de leverar! Rebecca Meyer nedan (min favorit!) hade lagom till finalen tappat halva sig själv. Hon börjar på 126 kilo och slutade på 63. På sex månader. Då har man fan bestämt sig.

Skulle ett program som “Biggest Loser” fungera i Sverige? Förmodligen inte. Och detta av samma anledning som att till exempel “The Bachelor” var en totalflopp i svenskt format. Svenskar skulle aldrig våga vara så sårbara och så utlämnade på bästa sändningstid. Inte en chans. Att bli hunsad av Anna Skipper i “Du är vad du äter” är inte ens i samma liga som att ställa dig på en våg, iklädd sportbehå och cykelbyxor, inför en hel nation och sedan körd i botten av USAs tuffaste tränare.

Sedan finns det i USA en helt annan nivå av självförverkligande. Ett samhälle som uppmuntrar storslagenhet. Säger man ordet “dröm” i Sverige så skakar folk mest på huvudet. Nej, i jantelagens hemland ska man sköta sitt jobb, sin familj och om man har tur får man åka på charter en gång om året och gå ut och ta en öl med polarna då och då. Men drömma? Det får du göra när du sover.

I USA är det mer regel än undantag att folk har högtflygna drömmar. Och från dröm till mål behöver det inte vara så långt. Titta bara på Rebecca.

12 kommentarer

0

Till höger och vänster gnälls det om hur kallt det är, om hur man inte kan gå utanför dörren utan att bli en vandrande istapp och hur lååångt det är kvar till sommaren. Och till skillnad från den breda, gnälliga massan är jag, hör och häpna, rätt nöjd med vädret som det är nu. Snön ligger kvar, inget slask så långt ögat kan se och eftersom temperaturen har hållit sig under nollan hela vintern så har det inte blivit så mycket jobbig is heller. Så är man klädd rätt (jag säger det igen people, täckbyxor, a little piece of heaven) så är det ju alldeles finfint väder nu. Speciellt när solen skiner. Visst, det biter lite i kinderna, men det är ju bara gött!

Och minns ni hösten. Minns ni? Regn och mörkt och grått och depp och ett stort, fett BLÄ. Jag tar krispig kyla och snö framför det, any day.

6 kommentarer

0

För att återknyta till gårdagens inlägg, så upptäckte jag precis att det nu finns en Facebook-grupp som heter “Vi som tycker att Eriks tjej skulle gå av scenen.”

Om det är  något i hela den här historien som är riktigt jävla pinsamt så är det de 3788 medlemmar som är med i den gruppen. Tack vare dessa människor så kommer en tid som skulle varit bland den lyckligaste i Eriks och hans flickväns liv bli helt sönderstampat av småaktiga jantelags-svennar. Visst får man ha sin åsikt, men måste man basunera ut den för hela världen och såra den här flickan något kopiöst i processen? Så otroligt sorgligt att man känner att man måste hävda sin åsikt genom en Facebook-grupp vars enda syfte är att kasta skit på den här stackars tjejen. Hon kommer minnas det här resten av sitt liv. För resterande deltagare i det här mediaspektaklet, bland annat medlemmarna i den gruppen, kommer det här vara glömt efter nyår.

Nätmobbningen togs precis till en helt ny nivå.

Update: Åh herregud. Det finns fler grupper, bland annat “Eriks flickvän, gå av scenen” och “Vi som skämdes för Idol-Eriks flickvän“. Med sammanlagt nästan 20 000 medlemmar. Ni som är med i dessa grupper borde skämmas. Men inte för Eriks flickvän utan för er själva. För vad ni är är inget mer än ruttna mobbare.

1 kommentar

0

Jag har inte så mycket att tillägga. Kloka Annika har redan sagt allt.

Jag blir så trött på de som kallar det “pinsamt”. Jag tycker det var ett underbart ögonblick, när hon kastade sig i armarna på honom och bara lät tårarna rinna. Så övermäktigt och känslosamt.

Själv höll jag på att börja gråta när Eriks fina flickvän äntligen fick komma upp på scenen och slänga armarna om halsen på sin älskling. Hon som tittat ner med ett generat leende varje gång kamerorna zoomat in henne under kvällen, som hållit på att gå sönder av stolthet och nervositet och en jäkla massa andra känslor jag inte ens kan föreställa mig.

Pinsam? För tusan. Jag är rätt säker på att hon är fullt medveten om att det “faktiskt inte var hennes show”. Extremt medveten. Det har nog varit rätt svårt att missa.

Jag hade en liknande händelse i mitt liv för ganska exakt fem år sedan. Det var inte min pojkvän, men en av mina, då, bästa vänner som stod där i rampljuset och hans dröm hade precis gått i uppfyllelse. Lyckotårarna rann där uppe där jag satt på läktarplats, men en kram är nog allt jag fick den kvällen. Alla slet och drog i honom och jag fick aldrig en chans att dela hans lycka på vår nivå, allt var så otroligt uppskruvat.

Så jag unnar Eriks flickvän detta, rakt upp och ner. Detta är ett ögonblick hon aldrig kommer att glömma, och hon kommer tas tillbaka till den platsen varje gång hon hör “Higher”. Jag känner den fortfarande när jag hör “Coming True”.

5 kommentarer

0

Eftersom jag är kund hos Bredbandsbolaget så har jag fått äran att bli bland de första som testar ny filmtjänsten “Voddler“. Den beskrivs som Spotity, fast för filmer, och det uttalandet känns rent ut sagt som storhetsvansinne. Tanken är densamma, men kvalitén mellan de två tjänsterna är som natt och dag. Till att börja med så är inte Voddler användarvänligt. Du kan inte använda musen utan måste använda kortkommandon och pilar på tangentbordet för att överhuvudtaget ta dig runt i programmet. Det buggar hela tiden, det finns ingen sökfunktion och när man väl lyckats köra igång en film så “buffrar” den konstant (trots 12-24 mbits uppkoppling) så att få ett flow i filmen är i stort sett omöjligt.

Och då har jag inte ens börjat prata om utbudet. Det har sina guldkorn i filmer som “Crash” och “Rosemary’s Baby” men i mångt och mycket är det B-komedier som aldrig ens tog sig till bioduken.

Man får ha i åtanke att programmet fortfarande är en betaversion, men att släppa det till allmänheten i det här stadiet var inte så intelligent, risken finns att man bränner sina broar innan man ens får chansen att visa vad programmet kan bli. Så jag hoppas att det förbättrar både användarvänlighet och utbud, och gör det snabbt, annars arkiveras Voddler tillsammans med Minidisken i högen “those that never were”.

2 kommentarer

0

Sitter och spanar lite på bilder från Blog Awards i lördags och glider då helt osökt in till dessa väteperoxiderade fjortisbloggar vars klädesplagg är stora som en kökshandduk och där ordförrådet är ungefär lika stort. Varför, varför fortsätter jag läsa? Jag känner hur min hjärna fräts bort mer och mer för varje felstavning.

Jag blir verkligen rädd när jag läser dessa bloggar. Är detta den standard som är satt för ungdomarna idag? Där det är viktigare att med hets och mobbning blogga sig till kändisskap och goodiebags än att faktiskt klara skolan och bli en människa som respekterar sig själv och andra? Jag tycker synd om dem, för en dag kommer de vakna upp och inse vad som egentligen spelar någon roll och då kanske det är för sent. Det som publiceras på internet finns kvar för alltid.

7 kommentarer

0

Alltså, jag vet inte. Å ena sidan förstår jag att man vill ge Michael Jackson ett rejält Sayonara och låta framförallt fansen få ett farväl av “The King of Pop”. Bilder och rapporter från repetitionerna igår vittnar om att det kommer bli stilla, aktningsfullt och framförallt en hyllning. Vilket ju låter fint. Å andra sidan känns det fruktansvärt smaklöst att presentera Michaels döda kropp i en kista och ta betalt för det. Skulle han verkligen ha velat det?

Jag har aldrig varit något större Michael Jackson fan, mer än att jag gillat musiken och skakat rumpa som bara den när “Black or White” och “Bad” lockat på dansgolven. Härom kvällen satte jag mig dock och tittade på en intervju som Oprah gjorde med MJ 1993 (om ni vill se den så skynda er, för det verkar som att Oprahs produktionsbolag tar bort klippen i en faslig hastighet), en av de väldigt få intervjuer han gett överhuvudtaget.

Den man som möter mig i intervjun är ett förvuxet barn. Han är blyg, försynt, godtrogen och väldigt kärleksfull. Han ser inte ut att kunna göra en fluga förnär. En man som aldrig velat stå i fokus. Han är ett barn i en mans kropp, ett barn som aldrig fick en barndom. Han verkar så liten, så sårbar att man bara vill ta honom i sina armar och krama om honom när han pratar om sin missade barndom och om alla rykten som florerat runt honom, då han ser ut som han ska börja gråta. Det känns så orättvist.

När han pratar om sin musik och sjunger för Oprah i biografen ser man passionen. För allt han ville göra var att hålla på med musik. Men gamarna runt honom gjorde honom till något annat. Någon som var väldigt tacksam att starta rykten om och bygga myter runt. Och det var ju en del av vad som gjorde honom så stor. Mystiken.

Gamarna tar en sista lov runt resterna av sin kassako och håvar in vinsten från Michael Jacksons sista show. Och visst kommer jag titta. Och hoppas att pojken i manskroppen kommit till en plats där han kan få sin barndom tillbaka.

Andra bloggar om: michael jackson, minneshögtid

Inga kommentarer

0