From En åsikt

Endometriosmånad: Segertåget, utan skam i kroppen

Jag träffade Erica för ungefär fyra år sedan. Hon är en av de mest livsglada, roliga, knasiga och underbara människorna som finns. Alltid stöttande, alltid omtänksam och står alltid upp för personer som inte har en röst när hon har det. Det jag inte visste då, var att hon lever med en sjukdom som gör att hon har ont nästan hela tiden. Och inte lite ont, utan, vika-sig-dubbel-ont. Erica har endometrios, en kronisk, inflammatorisk sjukdom som drabbar personer med livmoder. Man räknar med att ungefär var tionde fertil person med livmoder har endometrios i någon grad. Sjukdomen kan vara mycket smärtsam och i vissa fall invalidiserande.

Mars är endometriosupplysningsmånad och därför frågade jag om Erica ville skriva en text att publicera här på bloggen. Vem bättre att upplysa än någon som faktiskt lider av det? Här kommer Ericas historia.


 

2002-07-31. ”I natt fått akut ont centralt i bukens nedre del med utstrålning mot så väl vä som hö ljumske, patient kunde ej ligga stilla i sängen för att det gjorde så ont. (…) Diagnos: Sprucken korpus luteumcysta? Patienten får recept på Voltaren.”

Det var 2002 och jag var 16 år. Jag började skriva dagbok 1994 och jag skrev om precis allt. Allt från att jag var åtta till att jag var runt 20 fanns nedklottrat i olika häften, anteckningsblock och ritböcker. Jag skrev om hästar, om skolan, tjejer och killar jag tyckte om, första fyllan, första kyssen. Allt fanns med. Allt utom min sjukdomshistoria. I dag, när allt är så självklart, så finns det ingenting mer än mina gamla journaler att gå tillbaka och titta på. För jag skämdes. Könsskammen, till och med inför mig själv, var starkare än att lätta hjärtat ens i en bok med hjärtformat (och visserligen lättuppdyrkat) lås.

2003-11-01. ”Patient har ont nertill i magen. Högersidiga smärtor. Ligger dubbelvikt. (…) Diagnos: Korpus luteumcysta verkar vara det mest sannolika. Recept på Naproxen 250 mg.”

Mina första två diagnoser var kurpus luteumcysta (gulkroppscysta, väldigt vanligt) och det beror på att läkare chansar. Det är inga konstigheter, så är det. De slår ihop sjukdomshistoria med status (prover) och gissar på det som ligger närmst. I mitt fall var det cystor, särskilt eftersom det är vanligt. Jag skickades hem med lätta smärtstillare trots smärtan jag uppvisade och beskrev. Trots att smärtorna var dagliga, att jag inte kunde sova på nätterna.

2004-03-23. ”Patient söker akut pga smärtor i nedre delen av buken. Har legat vaken sedan kl 2 i natt pga smärtorna. Tidigare varit här för samma besvär. Intervallkaraktär på smärtorna, besvär dagligen. Smärtorna beskrivs som sammandragningar, krampliknande. (…) Vätska bakom livmodern. (…) För att utesluta helt gynekologisk åkomma som vi inte har misstanke om, sätter upp patienten på diagnostisk titthålsoperation om 3-6 v. Diagnos: förmodligen IBS. Recept: Voltaren 50 mg.”

Jaha. Tredje diagnosen var ”förmodligen IBS” trots att det var livmodern som kändes vara nära att släppa taget från buken och falla ut. Jag var ju 16 år och frisk för övrigt, det kunde inte vara annat.

Ja, det står i saxningen ovanför men jag citerar igen; ”(…) gynekologisk åkomma som vi inte har misstanke om (…)”. Och så tokigt sen att det visade sig att jag hade endometrios, som i allra högsta grad är gynekologisk! Den irriterade tarmen var förstås irriterad – den var ju i full färd att växa ihop med min livmoder. I dag 2015 har jag en ”brygga” mellan tarm och livmoder. (En brygga betyder att jag är sammanvuxen, och ja, det är lika skönt som det låter.)

Operationen den 20 april 2004 visade endometrios i bäckenets bukhinna och att jag var inflammerad både bakom och framför livmodern. ”Endometrios?” Informationen jag fick var ett sexsidigt häfte och ett tips om att inte vänta för länge med att skaffa barn. (Sa jag att jag var 16 år?) Jag blev hemskickad igen. Med Naproxen, igen. Jag fick Provera (hormoner) utskrivet också, tredubbel rekommenderad dos, men jag mådde dåligt både fysiskt (jag kräktes flera gånger dagligen) och psykiskt (jag blev deprimerad) på den och slutade efter bara en karta.

Endometrios, jaha. Jag fick ett namn på vad som gjorde så ont, men inte någon större upplysning om vad det innebar och jag nöjde mig så. När kompisar frågade så svarade jag bara att mensen gick mestadels baklänges och att det gjorde att jag fick cystor. Det dröjde innan jag googlade och resultaten jag då fick upp, alldeles för sent, var en överraskning. År efter diagnosen insåg jag att den där mensen som gick baklänges innehöll livmoderslemhinna – och var än blodet och slemhinnan drog fram i min buk fastnade hinnan och bildade förändringar. Förändringarna kallas härdar och de blöder vid varje mens, oavsett var de sitter. Blodet kan inte ta sig från härdarna då härdarna är inkapslade och det leder till cystor och väldiga smärtor. Fenomenet mens var redan tillräckligt skamfyllt och nu hade jag alltså mens på flera olika platser i kroppen. Informationen var allt annat än behaglig och min pinsamma åkomma blev genast tio gånger värre.

Sen går det två år mellan mina besök på sjukhuset. Jag levde med daglig smärta, men var trött på att åka in, få en ”diagnos” och bli hemskickad utan varken råd eller smärtstillande. I slutet av 2004 står det i min journal att jag över telefonsamtal meddelar att jag är ”trött och less på olika tabletter som inte hjälper”. Jag skrattar när jag läser det, för det kunde inte var mer sant.

2006-11-25. “Patient med sannolik cystruptur med kraftiga smärtor varför vi lägger in henne. Kraftiga lågt sittande buksmärtor i nedre delen av magen. Kraftigt smärtpåverkad. Man diagnostiserar en cystruptur med vätska i buken. Läggs in för observation.”

Yay! I slutet på 2006 har jag fått min första riktiga cysta och jag minns att jag dammsög i ena stunden och vaknade på golvet i den andra. Syrran körde mig till akuten och jag blev inlagd. Jag fick morfin och jag kände inte av min smärta – för första gången sedan början av 2002.

Det var aldrig någon som meddelade mig om vikten av p-piller, om hur stor roll hormonerna spelar i en sjukdom i livmodern, så jag slutade. Ingen sa något. Så min kropp fortsatte sammanfoga organ, långsamt, långsamt.

Att alla år av smärta, skam och ovisshet kunnat undvikas stör mig mer än den dåliga livskvalitén jag haft (och har). I sexualkunskapen i skolan fick vi lära oss om kondomer och hur barn blev till, men sjukdomar i fortplantningssystemen var det aldrig tal om. Tänk om jag fått höra om endometrios, att det inte var normalt att ha så ont som jag hade. Tänk om vi hade kunnat börja där och jag hade blivit införstådd med hur viktigt hormonerna var. Tänk om läkarna varit mer brett utbildade och gissat på endometrios istället för cystor och irriterad tarm.

Men jag ältar inte. Tvärtom. Jag sprider ordet för att upplysa andra.

Det är mars, endometriosupplysningsmånad, och om en vecka håller Endometriosforum Sverige en manifestation i Stockholm där de kräver att endometrios ska klassas som folksjukdom. Det känns som att det händer någonting nu, att vi börjar nå ut. Endometrios behöver blir folksjukdom eftersom landstingen behöver riktlinjer att arbeta efter och gynekologer, vårdcentraler och skolsystrar behöver utbildas för att kunna fånga upp patientgruppen innan vi blir invalida. Det måste finnas en hejd över hur sjuka livmoderbärare får bli innan de når adekvat vård. En hejd över hur mycket en människa får lov att feldiagnostiseras och växa ihop innan något händer.

Jag vill bara berätta att jag inte skäms längre. Jag är inte bitter. Jag är stolt över att få vara en del av upplysningståget som går nu. Varenda jäkel ska veta vad endometrios är när vi är färdiga.


Erica har tidigare skrivit om sin sjukdom på sin blogg, läs den här!

Erica

Idag är det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. Erica, du är en av mina hjältar. 

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 6/100 – Inlägg 9/100

Instagram svämmar över av brott mot marknadföringsslagen

Instagramstjärnor med hundratusentals följare laddar ner appar, tar bilder på glass och skriver glatt om det med säljiga uppmaningar och kampanjhashtags. Men ingenstans står det att personen fått betalt för att göra detta. När det ändå är så fantastiskt tydligt att det är köpt.

Instagram svämmar över av brott mot marknadsföringslagen.

Jag såg nyligen ett case från tjänsten GoSnap, som erbjuder betalda samarbeten på Instagram, där de stolt visar upp instagrambilder som kunder betalat för. De stoltserar med över två miljoner i räckvidd och inte på någon av bilderna som finns med i caset så står det “annons”, “i samarbete med” eller liknande i anslutning till bilderna. Tydliga brott mot marknadsföringslagen alltså.

I GoSnaps användarvillkor står tydligt “Vi ansvarar inte mot dig (företaget, red anm) för det fall att ditt användande av Tjänsten skulle anses utgöra marknadsföring enligt marknadsföringslagen (2008:486) och inte heller för eventuella rättsliga, kontraktuella eller kostnadsmässiga konsekvenser som detta skulle kunna medföra för dig.” De avskriver sig allt ansvar. Och det är väl rimligt, rent lagligt. Det är i slutändan varumärket som kommer hamna i skiten om någon skulle anmäla till Konsumentverket. Men “anses göra marknadsföring”? Klart som fan det är marknadsföring när man betalar för exponering mot hundratusentals konsumenter? Rent trovärdighetsmässigt kastas dessutom Instagrampersonligheten  under bussen.

Samtliga parter har ett lagligt, men främst ett etiskt ansvar att underrätta konsumenterna att materialet de konsumerar är en annons. Och det ligger på alla, men främst annonsören, att veta om detta. 

Sedan vill jag prata om förtroende. Som bloggare (vilket majoriteten av Instagramprofilerna faktiskt är) är din allra viktigaste valuta dina läsare. Det förtroende du byggt upp hos dem kan försvinna i en handvändning om du inte är tydlig och ärlig mot dem om vad som är annonsering och inte. Och det spelar ingen roll att “de borde fatta” eller “du har sagt det förut” eller “jamen jag gillar ju produkten ändå”. Du har ett ansvar att inte gå bakom ryggen på dina läsare. Simple as that.

GoSnap är ett steg i rätt riktning när det gäller att få företag att betala för sin exponering hos influencers. Men ju fler tydligt köpta inlägg jag ser utan att de är utmärkta som annonser, desto mindre förtroende får jag för publicisterna. Och utan förtroende är de bara ännu en bannerannons, mer eller mindre.

Slutsats: Skärpning! Följ lagen annars tappar du mitt förtroende!

Läs mer på Better Bloggers

» Skillnaden mellan PR & annonsering på bloggar
» Sponsrade inlägg och smygreklam – vad säger lagen?

instagram_annons

Från kampanjen #bananpartiet för Ben & Jerrys. Samtliga inlägg hade denna text: “Jag röstar på @Keyyo och #bananpartiet. Rösta du också! Ta en selfie med Fairtrade-märkt produkt och hashtagga #bananpartiet. Bilderna använder vi som en namninsamling för att certifiera Stockholm som en Fairtrade-stad. Rösta! Tack @benjerryswe”

Min kropp är ett krig.

Står i godan ro denna morgon och sminkar mig när TV4:s nyheter rapporterar något som fick mig att känna som att jag fått ett slag i magen.

“Överviktiga kostar lika mycket som världens krig”.

Jag mår så illa över detta uttryck och jag blir så förbannad. Min kropp jämförs alltså med lemlästning och folkmord. Hur vågar man jämföra människors KROPPAR med det vidrigaste som finns?

Man drar även alla överviktiga över en kam. Det sägs inget om hur mycket man tränar, hur man äter eller hur ens livsstil är i övrigt. Hur ens hälsa är i övrigt. Men döms bara baserat på hur ens kropp ser ut.

Så vitt jag vet har min övervikt inte kostat världen en enda jävla krona. Så hur vågar ni kasta en sådan vidrig jämförelse i ansiktet på mig?

Det är inte nog med att vi tjocka får dras med folks blickar och nedvärderande åsikter dagligen, att vi varje dag måste kämpa mentalt för att känna oss som värdiga människor i samhällets ögon. Nej, nu är vi inte bara lata, okunniga och utan disciplin. Vi är nu även lika jävliga som krig.

PS. Överviktiga kostar isf även lika mycket som ett par slott, ett gäng diamanter och en Rolls Royce med. Det hade varit en mer värdig jämförelse.

warfat

Pretty much the same?

#HeForShe – Emma Watson talar om feminism i FN

heforshe

Under valrörelsen i höst här i Sverige blev det påtagligt för mig hur många av mina vänner som inte längre kände sig bekväma med att kalla sig feminister. De tyckte att ordet hade fyllts av så mycket som de inte stod för. Manshatande. Vänsteraktivism. En vi-mot-dem känsla. Ett politiskt parti hade tagit över begreppet och gjort det till sitt och många av dem som inte röstade på F! kände sig obekväma att kalla sig feminister efter att valrörelsen hade fyllt ordet med värden de inte stod för.

Men så kom Emma Watson och talade i FN och tog tillbaka ordet. Gjorde det harmlöst men starkt. Ett ord som enar istället för delar. Och jag är så glad att det här klippet gått nätet runt och att folk engagerat sig och delat vidare. För det här är vad feminism handlar om för mig. Att alla, oavsett kön, kämpar tillsammans för lika rättigheter, på båda sidorna. Det är inte en kamp mellan könen och får inte bli det. Men det handlar inte heller om att alla ska vara likadana. Det handlar om att man ska få vara den man är och vill vara. Oavsett kön. 

“When I was 8, I was confused for being called bossy because I wanted to direct the plays that we would put on for our parents, but the boys were not. When at 14, I started to be sexualized by certain elements of the media. When at 15, my girlfriends started dropping out of sports teams because they didn’t want to appear muscly. When at 18, my male friends were unable to express their feelings.”

“We don’t often talk about men being imprisoned by gender stereotypes, but I can see that they are, and that when they are free, things will change for women as a natural consequence. If men don’t have to be aggressive in order to be accepted, women won’t feel compelled to be submissive. If men don’t have to control, women won’t have to be controlled.”

Åh. Det är så bra. Se hela talet här nedanför.

“For the record, feminism by definition is the belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of political, economic and social equality of the sexes.”

Politik gör mig ledsen.

Om knappt två veckor är det val. Och samtalen jag har inför detta gör mig så ledsen. Folk är så vansinnigt missnöjda och spottar bara skit runt sig istället för att fokusera på vad som kan bli bättre. Partierna skanderar vad de andra gör dåligt istället för att fokusera på vad de själva gör bra och feministerna skäller på varandra om.. ja, vad? Vem som är bättre på jämlikhet?

Jag blir så förbannat trött. Vad har hänt med viljan om att skapa ett bättre Sverige? En bättre värld? Var finns optimism och hoppet till mänskligheten?

Nej, människan har blivit en handelsvara. En investering eller en belastning. Något som kostar pengar. Skolan, äldrevården, a-kassan och de sjukskrivna. Alla är de en belastning, ett problem som måste lösas. Eller något man i den privata sektorn kan tjäna pengar på. Människan har blivit pengar.

Det blir så vansinnigt påtagligt hur trötta vi är. Hur missnöjda och rädda och trötta vi är. Och det gör mig så ledsen.

Modebranschen – varför vill ni inte ha mina pengar?

plussize_x

Om man inte normalt shoppar plus size så kanske man inte inser hur jävla svårt det är att hitta prisvärda kläder över storlek 44 i butik, främst hos kedjorna. Det här är liksom en ganska stor grej med tanke på att vi hör nu och då att minst 30% av Sveriges kvinnliga befolkning har storlek 44 eller större (jag har desperat försökt hitta källa till detta men no such luck). Många plus size-linjer börjar redan vid 42. Och de flesta “straight size”-kollektioner (ett etablerat begrepp på amerikanska sajter för “vanliga” storlekar) slutar vid storlek 44. Storlek 46 verkar vara ett minne blott i “vanliga” kollektioner.

Modcloth gjorde förra året en undersökning där det bland annat kom fram att antalet kvinnor i USA som bar XL var fler än de som bar XS och S sammanlagt. Ändå visar det sig att butiker vägrar ta in eller producera större storlekar. Och om de faktiskt gör det så får man oftast bara tag på de större storlekarna online, de säljs inte i butik även fast de existerar. För att ta ett exempel så erbjuder HM sin pluskollektion i enbart 11 av sina 35 butiker i Stockholm (och sedan är ju kvaliteten på kollektionen också en annan femma).

Förra året när jag skrev om #hmriot fick jag ofta höra argumentet “men det finns väl ingen efterfrågan” och “det finns ingen LAG på att man måste göra stora storlekar, företag får väl göra som de vill!”.

Ja, visst fan får de göra som de vill. Men att säga att det inte finns en efterfrågan, med siffrorna som jag redovisat ovan, det är ju bara korkat. Och att inte VILJA producera stora storlekar, även fast det uppenbarligen finns en efterfrågan, det är ännu mer korkat.

Så vad är grejen? Det är svårt att inte dra slutsatsen att kedjorna väljer bort en köpstark målgrupp enbart på grund av utseende. Är man tjock ska man inte få klä sig snyggt, i alla fall inte i deras kläder. 30% av Sveriges kvinnliga befolkning blir således systematiskt diskriminerade på grund av sitt utseende.

Så. Who’s gonna walk the walk? Att hävda att mångfald är awesome och att alla kroppar är vackra är ju jättefint, men vem tänker backa upp det uttalandet? Modetidningar, klädkedjor, PR-byråer och designers, någon måste ta steget och börja.

Och om det är så att cirka en miljon svenska kvinnor inte anses vara en attraktiv kundgrupp, då borde nog ett och annat modeföretag se över sin affärsutveckling. Och sin moral. 

Mer läsning på ämnet hos Jezebel.

Jag hatar sommaren.

Okej. Hata är ett starkt ord. “Ogillar starkt” är ett bättre uttryck.

Under sommarmånaderna befinner jag mig i en konstant väderbeef med samtliga (i stort sett) av Sveriges resterande population. Alla ba “straaanden, sooola, baaada” och jag vill mest att det ska bli höst och regna så att man får krypa upp i soffan i en stor kofta med tända ljus och dricka rödvin. Så fort det regnar och blir svalare hurrar jag och får i stort sett dödshot på Twitter. “KLAGA INTE DU MÅSTE ÄLSKA SOMMAREN!!!”

Jag pallar inte värme. Jag svettas, jag kan inte vara snygg för snyggheten bokstavligt talat rinner av mig och min garderob begränsas till ungefär 5% av innehållet då allt annat är långärmat eller långbyxat eller på annat vis stänger in mitt överhettade lekamen. Min hjärna stänger av (vilket försvårar arbete under sommarmånaderna), jag är alltså enbart ett svettigt kollo när temperaturen går över 25 (egentligen 22). Jag blir rastlös av att inte kunna göra något och så blir jag deppig och tappar motivationen istället.

Ni ser ju! Sommaren är ond. Lägg då även till myggor och fästingar och spindlar så börjar ni kanske inse att jag har en poäng. Istället för att åka till varmare breddgrader när det är kallt kanske man istället ska åka till Nordpolen på sommaren? Var är det svalt året runt?

En varm dag för kärlek men en mörk dag för Europa.

Mitt bland alla outfitbilder och vardagsbetraktelser måste jag pausa en liten stund och prata om den här söndagen. EU-valssöndagen.

Det är så många blandade känslor idag. Glädje och en liten bit eufori är en. För att feministerna tagit sig in i EU-parlamentet och för att Miljöpartiet ser ut att bli Sveriges näst största parti efter att Moderaternas krasch i dagens val. För att jämlikhet och kärleken till vår värld, till miljön och människorna i den, har vunnit en historisk seger. Detta värmer mitt hjärta.

Men i mångt och mycket är detta en mörk dag för Europa. Här i Sverige går Sverigedemokraterna idag hem med nästan 10% av rösterna. Detta betyder att ca 360 000 svenskar idag har röstat på rasister. Har röstat med hat och rädsla i sina hjärtan. Jag undrar vad de tänkte när de gick till vallokalerna.

I resten av Europa ser det lika mörkt ut. Idag har en tysk nazist tagit plats i ett maktens korridorer och högerextremismen sköljer över Europa. Hur gick detta till? Hur vann hatet så mycket mark?

I Frankrike blir Front National största parti med 25% av rösterna. I ett tal i veckan sa partiets grundare att Frankrikes problem med invandring skulle kunna lösas med hjälp av en ebolaepidemi. Skön snubbe.

I Danmark tycks Dansk folkeparti, SD:s förebilder, bli störst.

I Grekland uppges nynazistiska Gyllene Gryning få cirka tio procent.

Och i Tyskland, landet som får mindre än 100 år sedan satte Hitler vid makten, röstar man in nationalsocialistiska NPD i Europas parlament. Nazister från Tyskland i maktposition. Det känns som en dålig, dystopisk framtidsfilm. Jag blir lite illamående.

I kväll går jag till sängs med lite glädje, men mest sorg, i hjärtat. Sorg över att hatet vann slaget. Men kärleken ska vinna kriget.

eu-flagga2

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 72/100 – Inlägg 105/100

Mangos pluskollektion “Violeta” – bra eller bortkastat?

Idag tipsar jag på Comme-Ci om Mangos pluskollektion “Violeta” som släpptes i januari i år. Jag har tydligen bott under en sten för jag har missat detta helt och hållet. Jag har själv inte testat kläderna än men om ni har det så ni gärna tycka till i kommentarerna!

Själv är jag lite kluven inför detta. Jag tycker det är awesome att en kedja som Mango (som vanligtvis har yttepyttestorlekar) faktiskt tar hänsyn till att alla inte är en size zero och tar fram kläder för en bredare målgrupp, men att dra gränsen för “plus size” vid 38/40 är väl en aaaaning att bädda för ännu skevare kroppsideal? Att en 40:a skulle vara “tjock” är ju helt bisarrt! Kedjan fick rätt svidande kritik just på grund av detta när kollektionen lanserades.

Vad tycker ni? Bra med en pluskollektion eller bortkastat försök pga grundläggande skeva värderingar?

mango_violeta

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 63/100 – Inlägg 92/100

Det här med plus size.

Jag har funderat lite på det här med “Plus Size”. Konceptet i sig och mina känslor inför det.

I en perfekt värld skulle ett uttryck som Plus Size inte behövas. Då skulle alla kläder göras i alla storlekar och ingen skulle väljas bort. Nu fungerar tyvärr inte modeindustrin på det sättet av många olika anledningar. De som har makten att göra något sitter på händerna när det gäller fuckade skönhetsideal och hycklar istället med att de är “conscious” (yes H&M, I’m looking at you). Förändring behövs och detta främst när det gäller attityd och värderingar kring människor som drar mer än en storlek 42.

So. If you can’t beat them. Join them.

Jag har alltid älskat kläder och stil. Mode, trender, färg, form och kreativa uttryck. Dock har jag under väldigt många år känt att jag inte hade “rätt” kropp för att visa upp min klädstil. När bloggfenomenet slog igenom tafflade jag på med “dagens outfit”-bilder tagna i en skitig spegel men när detta fenomen tog steget ut på gatan med fotograf och en helt ny kvalitetsnivå vågade jag inte haka på. Rädd för att bli häcklad. Rädd för att vara “fel” för formatet.

Det senaste året, sedan #hmriot och allt som följt därefter, har min syn på min kropp förändrats fundamentalt. Visst har vi fortfarande dagar då vi inte är överens, men i mångt och mycket så har jag börjat acceptera och älska min kropp på ett helt nytt sätt. Och sedan jag fick upp ögonen för fantastiska bloggare som Rochelle, Nadia och Gabi har jag byggt upp modet att säga - jag får också synas

Det finns så många tjejer som jag där ute, som söker efter stilförebilder och inspiration. Tjejer som inte kan handla på Zara eller H&M eller TopShop men som fortfarande vill klä sig snyggt, trendigt och coolt. Tjejer som inte ser någon som ser ut som dem i tidningar eller på annonspelare. Som känner att, om de bara kom i den där 38:an, då skulle livet vara perfekt. Det är för dem, för mig själv för snart 10 år sedan när jag började blogga, som jag numera profilerar mig som Plus Size, även i min blogg. För jag tror att jag har något att tillföra och för att jag kanske kan inspirera någon att våga synas. 

Och helt enkelt för att Sverige behöver fler modebloggare som är Plus Size.

Tills uttrycket Plus Size inte behövs längre så vill jag att min blogg ska kunna hittas av tjejer som använder sig av detta enda kända uttryck som finns för större mode. För att det är lättare att göra skillnad om folk vet att man finns och vad man står för.

Det är lättare att vinna om man åtminstone befinner sig i matchen.

#EveryBODYisflawless

OOTD 140425

» Vill du inspireras av mina outfits? Häng då i den här kategorin. 

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 60/100 – Inlägg 87/100