American Apparel och the return of the unkna kvinnosyn

Skärmavbild 2014-03-31 kl. 22.13.44

Skärmavbild 2014-03-31 kl. 22.13.30

American Apparel tar åter igen frontrunner-platsen för att  upprepa bedriften att få utnämningen “Årets Sexist”, en titel som de bara för två månader sedan plockade hem av Genusfotografen.

De har ju uppenbarligen inte lärt sig ett skit av kritiken, de två skärmdumparna ovan togs för bara några minuter sedan på AA’s webbplats och har även stormat nätet under dagen.

Att det är ett ruttet företag med unken kvinnosyn, det är ju rätt etablerat vid det här laget, men det faktum att de upprepar samma rutin åter igen betyder ju bara en sak – det är medvetet. De verkar arbeta under devisen att all PR är bra PR.

Kan man stämma skiten ur företag på basen “sunkig människosyn”?

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 28/100 – Inlägg 44/100

Näthat, yttrandefrihet och nätvett – är det verkligen så svårt?

Tema: Nätvett

fb_bitch

Mailet här ovan fick jag tidigare idag på dejtingsajten Happy Pancake (läs nerifrån och upp). En man som, när jag inte svarade på hans första (otroligt spännande) mail inom 10 minuter, ansåg sig ha rätten att kalla mig bitchig. Och när jag mötte kritiken fick jag det kastat efter mig igen. Tre gånger på två mail, sympatisk kille. Detta från en, till synes, normal 30-årig man.

Vi behöver prata lite om respekt. Vanligt människovett. För det verkar helt ha flugit sin kos på sistone. Jag pratar så klart om näthatet. Och i många fall, inte direkt hat, utan bara ohyfs och otrevligheter. Sedan när blev det okej att slänga ur sig “bitch” eller ännu värre tillmälen till någon utan någon som helst anledning?

Jag tror att många inte anser att de ägnar sig åt näthat. “Hat” låter ju liksom så.. allvarligt. Som att man verkligen hatar personen. Och det kan man ju inte göra. För man känner ju till 99% inte personen som man öser sin skit över på nätet. Nej, för att komma undan med sitt skitsnack kallar man det istället “yttrandefrihet” och “det är ju bara min åsikt”. Och visst, du kan inte hamna på kåken av att kalla någon “din äckliga, feta jävla bitch”, men det är ju inte direkt trevligt tilltal, eller hur? Din mamma skulle nog tvätta munnen din med såpa om hon visste att du uttryckte dig så.

Jag undrar bara lite – vad hände med medmänsklighet? Med respekt och vänlighet? Glömde vi bort den när det hamnade en skärm mellan oss och mottagaren?

Det pratas om att sätta in hårdare straff mot näthatare. Fler poliser och att ta i med hårdhandskarna. Och visst, det låter väl jättebra. Men var ska vi ta de resurserna ifrån? Ta mer skattepengar från äldrevården och polisresurser från de som reder ut sexbrott?

Näthat är en attitydfråga. Och platsen att ta itu med dessa är i samhällets grundskikt – familj, skola, arbetsplatser. Vi måste alla ta vårt ansvar för oss själva och för våra barn. Du skulle väl inte tolerera om någon “näthatade” din syster eller din mamma eller din lillebror? Exakt. Förändring börjar hos dig själv. Vi måste alla föregå med gott exempel och sluta skylla ifrån oss. Vi måste alla göra vad vi själva kan göra för att göra människorna runt oss till medmänniskor och inte motmänniskor.

Jag vill så gärna alltid tro det bästa om människor. Och jag vill inte bli motbevisad. Kan vi bara försöka vara lite snällare mot varandra?

Och , som avslutning – har du inget snällt eller konstruktivt att säga, i verkligheten eller på nätet – var god, håll käften. 

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 27/100 – Inlägg 43/100

Om vad debatten EGENTLIGEN handlar om

hallkaften

Jag har den senaste veckan haft över 120 000 besökare på bloggen, majoriteten har hittat hit från Facebook och läst inlägget “Håll käft och spring lite” om Linda-Marie och Cubus. Inlägget har numera över 13 000 reaktioner på Facebook. En fantastisk respons och jag vill tacka alla som delat med sig av det här viktiga inlägget!

De flesta av kommentarerna här på bloggen har varit stöttande och vänliga, men vissa människor förstår verkligen inte poängen jag vill få fram och jag undrar då om det är jag som är dålig på att kommunicera (vilket vore olyckligt då jag jobbar med kommunikation) eller om de människorna verkligen saknar ett par hjärnceller.

Min poäng är, en gång för alla: Det är inte upp till en stor klädkedja att bestämma vårt värde som människor. Det är inte upp till någon att bestämma vilken kropp som är värd mer än en annan.

Vad debatten INTE handlar om: Vikt/fetma och hälsa och deras relation till varandra. Samt att upplysa Linda-Marie om vad man tycker att hon borde göra för att passa in i samhällets norm.

Hädan efter kommer jag inte att svara på anonyma kommentarer från människor som inte vågar stå för sina åsikter. Jag kommer också att ta bort alla kommentarer som helt enkelt är respektlösa eller kränkande mot mig eller Linda-Marie.

Att god ton och att ha respekt för sina medmänniskor ska vara så jävla svårt.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 4/100 – Inlägg 7/100

Vad H&M lärde sig av #hmriot…

- INGENTING!

H&Ms plusmodeller

Härom dagen började en bild cirkulera på Twitter, en bild som många trodde var ett dåligt skämt. Det var en bild på en av H&Ms plusmodeller i vårkatalogen. En modell som, enligt min uppfattning, ÄR ett skämt. Tyvärr inte på den roliga sättet.

Detta är vackra, hälsosamma kvinnor. Men att dessa kvinnor, som enligt mig bör vara det självklara valet av modell oavsett kollektion, ska då få representera tjockisavdelningen. Som om det inte var tillräckligt skambelagt att vara tjockis redan. Det blir bara kortslutning i min hjärna.

Det är dessutom löjligt uppenbart att kläderna, som går från storlek 44 och uppåt, är för stora för modellen. Det blir skrattretande och sorgligt på samma gång.

Kollektionen i sig består fortfarande av tråkiga tält, tunikor och basplagg. För något annat borde väl en tjockis aldrig ta på sig? Jag ber er här jämföra med bland annat Forever 21′s färgstarka och härliga pluskollektion. Och det är så jädra sorgligt eftersom H&M verkligen vet hur man designar snygga, trendiga kläder. De borde bara göra det för alla.

På plussidan (no pun intended) verkar det faktiskt som att större delar av den “vanliga” kollektionen nu går upp till storlek 44 (divided) samt 46. Man får vara glad för det lilla.

Hur mycket mer än blodiga handleder ska behövas för att tas på allvar?

Help

I morse läste jag i Metro om Jenny som skickades hem från SöS utan varken medicin eller psykologkontakt efter att ha skurit sig själv i handlederna med att laxkniv för några månader sedan. Det är vidrigt. Och helt oförsvarbart. 

Jag mår illa när jag läser sådant. Hur kan det fortfarande, efter så många år av ökade depressioner och människor som lider av svår ångest, finnas folk som ifrågasätter en person som mår så dåligt att de skär sig själva i handlederna? Hur kan det fortfarande vara så att fysiska sjukdomar får så mycket mer utrymme och respekt än psykiska? Jag skar mig själv i handlederna, för många år sedan, det är inget man gör i en handvändning. Det krävs rätt mycket för att trycka till. Det är nog det tydligaste och starkaste ropet på hjälp som jag gjorde under hela tiden jag var deprimerad.

Men jag fick hjälp. Efter att ha gått hos en sjuksköterska med “samtalsstöd” under några månader fick jag med ärr i handlederna äntligen komma till en psykolog. Fick jag medicin och togs jag på allvar. Fick jag riktig hjälp. Jag var 24 då och jag hade en pojkvän som stöttade mig. Om inte han funnits så undrar jag om jag hade funnits idag. Hade inte han tagit hand om all markservice så att jag kunde ta hand om mig själv, så att jag kunde insistera om att få hjälp, då vette fan vad som hänt.

Att man fortfarande måste vara stark för att få vara svag, det är bisarrt. Vad händer om man inte har orken att tjata om hjälp? Vi måste ta dessa problem på allvar. Vi kan inte sopa pyskisk ohälsa under mattan längre.

Det handlar inte om överdramatiska typer som vill ha uppmärksamhet. Det handlar om trasiga personer som kämpar för sitt liv och ber om hjälp. Lyssna på dem. För alla skriker inte lika högt som ett sår i armen. Och då kan det vara för sent.

Hålet mellan låren – har inte vi kvinnor annat att tänka på?

Jag satt och pratade med en kollega igår och vi kom in på min krönika som jag skrivit för VeckoRevyn. Om all den tid vi kvinnor lägger ner på att tänka på allt med oss som är fel. Allt med vår kropp som är fel. All tid vi lägger på att nypa i fettet, hata på oss själva i spegeln och proklamera för alla som vill eller inte vill lyssna om hur fel man är (oavsett hur man ser ut).

Min kollega berättade om det senaste (som egentligen inte är så nytt) – mellanrummet mellan låren. Ni vet, det där mellanrummet som “ska” finnas mellan innanlåren, annars är man en fet gris. De får ju för guds skull inte röra varandra! Gross!

På min tid (suck) var det penntricket som var the shit för att få oss tjejer att mäta exakt hur ovärdiga våra kroppar var. Det gick alltså ut på att om man kunde lägga en penna under bröstet, och den satt kvar – då förstår ni, då hade man hängtuttar. GROSS!

Fundera själva på det, tjejer. Fundera på hur mycket tid av era liv som ni har lagt på att fundera på, peta på, grunna över, hata, allt som ni anser är “fel” med era kroppar. Kroppar som är alldeles perfekta. Som fungerar precis som de ska. Som bär er, ger er funktion och ett liv. Och tänk på allt som ni skulle kunna gjort med den tiden istället. Jobbat som frivillig? Skrivit en bok? Byggt ett företag? Tagit över världen? Eller bara legat lite mer pga både det och era kroppar är så awesome?

Tro mig, jag är inte på något sätt oskyldig till att göra detta. Gud vet att jag spenderat en mindre livstid med att klanka ner på mig själv. Men kan vi inte komma överens om en sak? Kan vi lova varandra att åtminstone försöka att tycka om oss själva lite mer och lägga lite mer tid på saker som faktiskt spelar någon roll? Bra. Tack. God jul.

loveoneself

Min krönika i Veckorevyn – “Varför ska inte jag kunna klä mig trendigt?”

VeckoRevyn

VeckoRevyn

VeckoRevyn

I det senaste numret av VeckoRevyn har jag skrivit en krönika om fatshaming, om självkänsla och om att inte passa in. Och varför det inte ska vara upp till klädkedjorna att avgöra mitt värde. En uppföljning av vårens uppmärksammade #hmriot.

Tack till VeckoRevyns chefredaktör Linda Öhrn Lernström och redaktionschef Karolina Olovsson för att jag fick chansen att skriva för dem. Ett stort tack också till Linda för den väldigt fina och stöttande ledaren i tidningen.

Tidningen finns i butik nu, läs den gärna.

Ett litet inlägg om Facebooks skruvade syn på kvinnor och nakenhet.

Concussion

På Stockholms filmfestival i år ska det visas en film som heter “Concussion“. Filmen har lesbiska inslag och kommer att visas under den HBTQ-temade helgen “Under the Rainbow” i början av festivalen. Inför detta skulle jag lägga upp annonsering på Facebook för att pusha för helgen (jag jobbar just nu, som många av er redan vet, som webbansvarig på filmfestivalen) och använde ovan bild, som även är på filmens poster, som annonsbild. Och fick den nekad. Pga “att den innehåller en överdrivet sexuell bild som visar för mycket naken hud eller som lägger för mycket fokus på specifika kroppsdelar.

Alltså. Tittar vi på samma bild? Jag vet inte riktigt vad ni ser. Men jag ser varken sexuellt innehåll eller fokus på specifika kroppsdelar. Jag ser en vacker bild av en sovande kvinna som råkar vara naken. Den är full av kärlek och harmoni för mig.

Sådan här idioti får det att pysa ånga ur öronen på mig. Och det är ju inte första gången Facebook är så galet ute på hal is med sina prioriteringar med vilken slags innehåll som räknas som “sexuellt” medan sexistiskt innehåll är helt okej.

I våras skrev jag om Sofia och hennes “Trettiotre anledningar till varför feminism behövs” och nu är vi tillbaka där igen. Ska vi kika lite på vad Facebook gillar och inte gillar? Shall vi?

  • En tecknad bild av en kvinnas underliv i undervisningssyfte - inte okej. 
  • En bild på en kvinna som ammar – inte okej. (om bröstvårtan inte syns kanske det är okej.)
  • Nytt! Konstnärligt vacker och sensuell bild av en naken, sovande (utan att visa varken tits eller crack) kvinna – glöm det!
  • Uppenbart sexistiska tillmälen och uppmaningar om våldtäkt och misshandel - kom och lek!
  • Videor där folk blir halshuggna – ja för fan!

33anledningar_01 33anledningar_02

Bilder från Trettiotre anledningar.

Samtidigt läser jag hos Supersnippan om att det nu ligger en video av en man, som misshandlar sina döttrar med en elsladd för att de “twerkar” till en video hemma i vardagsrummet, uppe på Facebook, får tusentals likes och får snällt ligga kvar, trots massvis av anmälningar.

Jag undrar om det överhuvudtaget finns någon som tittar på vad som blir anmält och i vilket sammanhang bilder exponeras. Finns det någon slags mänsklighet och sunt förnuft bakom detta eller går de enbart efter hur många likes en sida har vs hur många som anmäler den? Det här är en av Facebooks algoritmer som verkligen inte går ihop.

Ryssland gör det olagligt att använda ordet “gay”.

All Out

Ryssland. Okej att kommunismen inte var sådär tokrolig men jag trodde ändå att en land som kan skicka folk upp i rymden och göra atombomber hade kommit längre än detta otroligt inskränkta tänkande.

Ryssland röstade nyligen igenom en ny anti-gaylag som gör det olagligt att ens använda ordet “gay”. De som protesterade mot lagen blev arresterade. Samtidigt ökar HBT-relaterade mord och överfall. De senaste veckorna har två personer blivit brutalt mördade på grund av sin sexuella läggning. En man höggs till döds av sina grannar och den andra slogs ihjäl med stenar efter att han kommit ut.

President Putin driver just nu krig mot homosexuella. Regeringen har bannlyst Pride-tåg och Putin kommer undan med galenskaperna för att internationell media inte uppmärksammar det tillräckligt.

Det här är vansinne. Om en stormakt som Ryssland kan vara så otroligt bakåtsträvande, vad kommer här näst? Vi måste hejda galenskapen nu!

Vill du vara med och påverka? Skriv under namninsamlingen för internationella organisationen All Out. På en gång.

All kärlek är värd att hyllas.

Läs mer om HBTQ-personers rättigheter (eller brist av desamma) i Ryssland.