Browsing Category

En åsikt

En åsikt

Om stalkers och den nya offentligheten

Jag såg precis Therese Lindgrens video som hon postade igår där hon berättar att någon ring till hennes mamma, sagt att de var från polisen och berättat att Therese var död. Alltså busringt. Den värsta sortens psykopatiska busringning. Vem fan gör något sånt?

Therese Lindgren

Stillbild från Therese video

Hon berättar också om hur folk lämnar saker utanför hennes dörr, trycker in kött i postlådan (Therese är vegan och otrolig djurvän), väntar utanför hennes port och plingar på hennes dörr, flera gånger om dagen.

Det spelar ingen roll om dessa personer är 10 eller 50 år – ett sånt där beteende är helt sjukt och inte acceptabelt! Ska Therese behöva flytta till ett hus med grindar och vakter för att känna sig trygg? Har ni inga gränser? Det här är trakasserier på en helt sjuk nivå!

Det är inte bara Therese som får stå ut med det här beteendet, det är tyvärr rätt vanligt bland YouTubers, men Therese är nog extra utsatt med tanke på att hon har över 360 000 prenumeranter på YouTube.

Jag undrar hur det blivit så här. Hur folk bara tappat allt vett och sans och tror att, bara för att en person är offentlig och bjuder in oss i sitt hem och i sitt liv, så har vi rätt att bete oss hur som helst, att vi har rätt till alla delar av dessa personers liv. Det är som att alla blivit galna paparazzis som ligger i buskar och förföljer kändisar.

Det ni är är stalkers. Sjuka människor som förföljer och inkräktar i folks privatliv. Therese var mitt uppe i en vloggmånad (som hon nu lagt ner), hon ger så sjukt mycket av sig själv redan, hur kan man tycka att man har rätt till mer? Hur?!

Jag blir så förbannad och känner mig så hjälplös. Föräldrar, snälla prata med era barn. Och ni vuxna som håller på så här – SKÄRP ER FÖR HELVETE.

En åsikt

Om reklamen i bloggar och missunnsamheten

missunnsamhet

Missunnsamhet är ungefär den värsta egenskap jag kan tänka mig (bortsett från your complete psychopath dårå). Det är en känsla som, förutom att den är extremt oattraktiv generellt, tar otroligt mycket energi och tär på relationer. Att kunna glädjas med andra människor och unna dem framgång och lycka, det gör även mig glad och lycklig, delad glädje är verkligen dubbel glädje. (Spyklyscha, jag vet. Förlåt.)

Jag har gått och funderat och vridit och vänt på de här tankarna ett tag och när Josefin och Vanja pratade om att bjussa i förra veckans podd (där Vanja även nämnde mig som ett bra exempel på detta, TACK, jädrar vad det värmde! Bjussig är typ den bästa komplimangen man kan få!) så kände jag att, nu är det dags att skriva om detta.

Det här är som sagt något jag tänkt på väldigt mycket, speciellt när det gäller bloggbranschen. Jag tycker generellt att bloggare är väldigt duktiga på att supporta varandra, peppa varandra och glädjas åt varandras framgångar. Men vet ni vilka de missunnsamma jävlarna oftast är? Läsarna.

(Insert brasklapp här för att detta verkligen inte gäller alla läsare, de flesta är underbara och peppiga!)

Så många gånger jag ser kommentarer nuförtiden som “varför har du så många sponsrade inlägg” eller “du verkar så himla köpt” eller “det är bara reklam här inne” och de får mig verkligen att se rött.

1. Alla produktomnämningar i en blogg är inte reklam. Reklam är per definition utrymme som en annonsör betalat för. Alltså inte varje gång en bloggare nämner en produkt. 2. Att skapa högkvalitativt innehåll är inte lätt. Det tar tid och den tiden måste någon betala för. Och det är ju inte du som läsare som betalar för det. Alltså måste antingen bloggaren betala för det med sin tid eller så måste en annonsör betala.

Det är litegrann som när folk blev skitsura när Instagram lanserade annonser och jag såg rött då med. Ba “nej men vi lägger ner hela vår själ och all vår tid på något och ger det till dig gratis” och så blir folk sura när man faktiskt vill kunna leva på det man skapat? Jag menar, du skulle ju inte gå in i en butik och bara plocka en tidning ur hyllan och gå ut utan att betala, eller hur? Och du gnäller inte nämnvärt på det faktum att TV-reklam stör (som inte ens i närheten av lika relevant som majoriteten av bloggsamarbeten).

Jag undrar om dessa personer som gnäller på sponsrade inlägg och samarbeten är beredda att själva punga upp en prenumerationskostnad för att läsa bloggen? 

Professionella bloggare lägger ner hjärta och själ för att skapa något som du får konsumera – alldeles gratis. Dessutom gör dessa profiler sitt allra bästa för att skapa sponsrat innehåll som ger dig som läsare ett värde, de vill ju att du ska ha en bra upplevelse och att allt innehåll ska kännas mer eller mindre relevant, oavsett om det är betalt utrymme eller inte?

Min poäng? Kan vi inte – istället för att gnälla på reklam (om det inte känns relevant för dig, scrolla förbi!) – kan vi inte glädjas med att en bloggare du gillar lyckas tjäna pengar på sitt hårda arbete och därmed kan spendera mer tid på att skapa gratis innehåll till dig? Kan vi inte bara vara glada för att unga tjejer dominerar den här branschen och spöar skiten ur den? 

Bring on the reklam säger jag bara. That means it’s working.

 

En åsikt om kroppen och själen.

En tjock kropp är ett skämt

“Vi är inte så olika att vi ska ha rätt att vara tjocka”.

Så uttryckte sig Katrin Zytomierska i Malou Efter Tio förra veckan. I samma veva som hon kallar en tjock kropp “humor”. Jag var i New York och har inte sett det här klippet förrän nu och det får mitt blod att koka. Så nu är jag lite arg igen.

För det första – att TV4 inleder en vecka som ska handla om kroppspositivitet med att bjuda in en känd mobbare och låta henne själv få bara bulldozra över både Malou och stackars Maja som inte fick en syl i vädret – hur fan har man tänkt där? *prataommigprataommigprataommig*

Det är ju ett skämt. Samt – ska de visa bilder på Lady Dahmer under inslaget, varför bjöd man inte dit Lady Dahmer så att hon fick ge svar på tal? Utan istället låta Katrin göra sig rolig över henne och bete sig respektlöst och köra “lilla gumman” på Maja.

För det andra – Katrins ENDA agenda här är att sälja sina produkter. Genom att få folk att tro att de inte duger som de är kan hon kapitalisera på deras osäkerhet. Katrin tror inte att man kan må bra på utsidan och insidan om man är tjock – för att HON inte gjorde det. Hon säger att hon vigt sitt liv till att få folk må bra. Hennes självbild och världsbild är så off att det är inte sant.

“En överviktig människa skulle må mycket bättre av att vara normalviktig.” Vem tror du att du är Katrin? Gud? Bara för att du säger något så är det så? Skärp till dig.

Man KAN vara tjock och hälsosam. Man KAN vara tjock och lycklig. Och vet du vad – oavsett om man är tjock, smal, lycklig, olycklig – varken Katrin eller någon annan har någon rätt att uttala sig om min kropp eller komma med “välmenande” kommentarer. Du känner inte mig, du kan inte min historia, du vet inte hur JAG mår i min kropp. Så håll bara käften.

Jag vill avsluta inlägget med den bästa kampanjen just nu – #PlusIsEqual som Lane Bryant kör. För precis så är det. Vi tjocka är precis lika mycket värda som alla andra och har lika stor rätt att synas. Punkt.

UPDATE! Har nu sett Lady Dahmer och Apan Satt i Granen i Malou Efter Tio dagen efter Katrin och jädrar vilken power! De sa så sjukt mycket bra saker och jag kan bara skriva under på vartenda ett. Se klippet här!

plusisequal

En åsikt

“Inte alla män” och Instagramgnäll

Fredagskvällar är tydligen kvällar att uppröra sig på. Det är kvällar då man har tid att kolla på läskiga thrillers (Captain Phillips får mina nerver att gå buh-nanas just nu) och förkovra sig i kommentarsfält – detta laglösa land för troll och kränkta män – och bli så upprörd att blodet kokar. Något jag väldigt sällan blir, och ännu mer sällan orkar engagera mig i. Men today is appearantly the day. Ikväll av hela två anledningar.

inteallaman

Fantastisk “Inte alla män”-nyckelring från Namnori.

Anledning ett.

Anna Mannheimer har skrivit en krönika om män. Jag citerar; “Vilka det är som ställer till mest skada i samhället och vad dom har för likheter. Och då blir tyvärr svaret – Det är män!” En manlig vän delar krönikan på Facebook tillsammans med många kloka insikter och direkt fylls kommentarsfältet med “schyssta snubbar som aldrig våldtagit” som gapar “inte alla män”. Och jag blir så trött att mitt huvud exploderar.

Om ni inte fattar vad jag pratar om, eller känner ett starkt behov av att lämna en kommentar som börjar med “inte alla män” eller “du kan inte dra alla över en kam” eller “om det handlade om invandrare skulle det bli ett jävla liv” – då uppmanar jag er först att läsa detta mycket insiktsfulla inlägg – skrivet av en MAN (Heja dig Niclas!). Samt att kamma dig och läsa på om feminism, patriarkatet och strukturer.


instagramads

Anledning två.

Folk som gnäller på reklamen på Instagram. Jag BLIR så trött.

Instagram rullade ut annonsering tidigare i veckan, något de jobbat på huuuur länge som helst för att de skulle bli en bra upplevelse för användaren. Och direkt börjar folk svära och gnälla och lämna intelligenta kommentarer i stil med “blääää för reklaaaaam”.

Först och främst. Instagram (eller numera Facebook som äger appen) har inte tjänat en spänn på FEM ÅR. Appen är helt gratis och har växt till en av världens största sociala nätverk med över 300 miljoner användare (siffror från December 2014).  Jag vet inte hur många anställda de har men när de såldes till Facebook 2012 hade de 13 anställda. Det är nog inte helt gratis att driva ett företag som Instagram. Det är alltså ett företag vi pratar om och inte någon slags social välgörenhet. Och de har gått FEM ÅR utan att tjäna pengar. Någon måste ju faktiskt putta in pengar för att företag ska gå runt.

Nu har de släppt en annonslösning som är en av de snyggaste jag har sett och folk har mage att gnälla? Ni har fått en helt magisk tjänst som har förändrat ert sociala liv och ni gapar om “jag har inte bett om detta i mitt flöde” och “bort med annonshelvetet”. Jag skulle vilja se er erbjuda er att istället betala för tjänsten. Eller helt enkelt se ert konto tas bort för att ni inte vill se annonserna. Då skulle det bli ett jädra liv va?

Hur sugna skulle ni vara på att jobba utan lön? Svårt att betala hyran med likes va?


Nu har jag rantat klart. Var god återgå till er fredag.

En åsikt

Endometriosmånad: Segertåget, utan skam i kroppen

Jag träffade Erica för ungefär fyra år sedan. Hon är en av de mest livsglada, roliga, knasiga och underbara människorna som finns. Alltid stöttande, alltid omtänksam och står alltid upp för personer som inte har en röst när hon har det. Det jag inte visste då, var att hon lever med en sjukdom som gör att hon har ont nästan hela tiden. Och inte lite ont, utan, vika-sig-dubbel-ont. Erica har endometrios, en kronisk, inflammatorisk sjukdom som drabbar personer med livmoder. Man räknar med att ungefär var tionde fertil person med livmoder har endometrios i någon grad. Sjukdomen kan vara mycket smärtsam och i vissa fall invalidiserande.

Mars är endometriosupplysningsmånad och därför frågade jag om Erica ville skriva en text att publicera här på bloggen. Vem bättre att upplysa än någon som faktiskt lider av det? Här kommer Ericas historia.


 

2002-07-31. ”I natt fått akut ont centralt i bukens nedre del med utstrålning mot så väl vä som hö ljumske, patient kunde ej ligga stilla i sängen för att det gjorde så ont. (…) Diagnos: Sprucken korpus luteumcysta? Patienten får recept på Voltaren.”

Det var 2002 och jag var 16 år. Jag började skriva dagbok 1994 och jag skrev om precis allt. Allt från att jag var åtta till att jag var runt 20 fanns nedklottrat i olika häften, anteckningsblock och ritböcker. Jag skrev om hästar, om skolan, tjejer och killar jag tyckte om, första fyllan, första kyssen. Allt fanns med. Allt utom min sjukdomshistoria. I dag, när allt är så självklart, så finns det ingenting mer än mina gamla journaler att gå tillbaka och titta på. För jag skämdes. Könsskammen, till och med inför mig själv, var starkare än att lätta hjärtat ens i en bok med hjärtformat (och visserligen lättuppdyrkat) lås.

2003-11-01. ”Patient har ont nertill i magen. Högersidiga smärtor. Ligger dubbelvikt. (…) Diagnos: Korpus luteumcysta verkar vara det mest sannolika. Recept på Naproxen 250 mg.”

Mina första två diagnoser var kurpus luteumcysta (gulkroppscysta, väldigt vanligt) och det beror på att läkare chansar. Det är inga konstigheter, så är det. De slår ihop sjukdomshistoria med status (prover) och gissar på det som ligger närmst. I mitt fall var det cystor, särskilt eftersom det är vanligt. Jag skickades hem med lätta smärtstillare trots smärtan jag uppvisade och beskrev. Trots att smärtorna var dagliga, att jag inte kunde sova på nätterna.

2004-03-23. ”Patient söker akut pga smärtor i nedre delen av buken. Har legat vaken sedan kl 2 i natt pga smärtorna. Tidigare varit här för samma besvär. Intervallkaraktär på smärtorna, besvär dagligen. Smärtorna beskrivs som sammandragningar, krampliknande. (…) Vätska bakom livmodern. (…) För att utesluta helt gynekologisk åkomma som vi inte har misstanke om, sätter upp patienten på diagnostisk titthålsoperation om 3-6 v. Diagnos: förmodligen IBS. Recept: Voltaren 50 mg.”

Jaha. Tredje diagnosen var ”förmodligen IBS” trots att det var livmodern som kändes vara nära att släppa taget från buken och falla ut. Jag var ju 16 år och frisk för övrigt, det kunde inte vara annat.

Ja, det står i saxningen ovanför men jag citerar igen; ”(…) gynekologisk åkomma som vi inte har misstanke om (…)”. Och så tokigt sen att det visade sig att jag hade endometrios, som i allra högsta grad är gynekologisk! Den irriterade tarmen var förstås irriterad – den var ju i full färd att växa ihop med min livmoder. I dag 2015 har jag en ”brygga” mellan tarm och livmoder. (En brygga betyder att jag är sammanvuxen, och ja, det är lika skönt som det låter.)

Operationen den 20 april 2004 visade endometrios i bäckenets bukhinna och att jag var inflammerad både bakom och framför livmodern. ”Endometrios?” Informationen jag fick var ett sexsidigt häfte och ett tips om att inte vänta för länge med att skaffa barn. (Sa jag att jag var 16 år?) Jag blev hemskickad igen. Med Naproxen, igen. Jag fick Provera (hormoner) utskrivet också, tredubbel rekommenderad dos, men jag mådde dåligt både fysiskt (jag kräktes flera gånger dagligen) och psykiskt (jag blev deprimerad) på den och slutade efter bara en karta.

Endometrios, jaha. Jag fick ett namn på vad som gjorde så ont, men inte någon större upplysning om vad det innebar och jag nöjde mig så. När kompisar frågade så svarade jag bara att mensen gick mestadels baklänges och att det gjorde att jag fick cystor. Det dröjde innan jag googlade och resultaten jag då fick upp, alldeles för sent, var en överraskning. År efter diagnosen insåg jag att den där mensen som gick baklänges innehöll livmoderslemhinna – och var än blodet och slemhinnan drog fram i min buk fastnade hinnan och bildade förändringar. Förändringarna kallas härdar och de blöder vid varje mens, oavsett var de sitter. Blodet kan inte ta sig från härdarna då härdarna är inkapslade och det leder till cystor och väldiga smärtor. Fenomenet mens var redan tillräckligt skamfyllt och nu hade jag alltså mens på flera olika platser i kroppen. Informationen var allt annat än behaglig och min pinsamma åkomma blev genast tio gånger värre.

Sen går det två år mellan mina besök på sjukhuset. Jag levde med daglig smärta, men var trött på att åka in, få en ”diagnos” och bli hemskickad utan varken råd eller smärtstillande. I slutet av 2004 står det i min journal att jag över telefonsamtal meddelar att jag är ”trött och less på olika tabletter som inte hjälper”. Jag skrattar när jag läser det, för det kunde inte var mer sant.

2006-11-25. “Patient med sannolik cystruptur med kraftiga smärtor varför vi lägger in henne. Kraftiga lågt sittande buksmärtor i nedre delen av magen. Kraftigt smärtpåverkad. Man diagnostiserar en cystruptur med vätska i buken. Läggs in för observation.”

Yay! I slutet på 2006 har jag fått min första riktiga cysta och jag minns att jag dammsög i ena stunden och vaknade på golvet i den andra. Syrran körde mig till akuten och jag blev inlagd. Jag fick morfin och jag kände inte av min smärta – för första gången sedan början av 2002.

Det var aldrig någon som meddelade mig om vikten av p-piller, om hur stor roll hormonerna spelar i en sjukdom i livmodern, så jag slutade. Ingen sa något. Så min kropp fortsatte sammanfoga organ, långsamt, långsamt.

Att alla år av smärta, skam och ovisshet kunnat undvikas stör mig mer än den dåliga livskvalitén jag haft (och har). I sexualkunskapen i skolan fick vi lära oss om kondomer och hur barn blev till, men sjukdomar i fortplantningssystemen var det aldrig tal om. Tänk om jag fått höra om endometrios, att det inte var normalt att ha så ont som jag hade. Tänk om vi hade kunnat börja där och jag hade blivit införstådd med hur viktigt hormonerna var. Tänk om läkarna varit mer brett utbildade och gissat på endometrios istället för cystor och irriterad tarm.

Men jag ältar inte. Tvärtom. Jag sprider ordet för att upplysa andra.

Det är mars, endometriosupplysningsmånad, och om en vecka håller Endometriosforum Sverige en manifestation i Stockholm där de kräver att endometrios ska klassas som folksjukdom. Det känns som att det händer någonting nu, att vi börjar nå ut. Endometrios behöver blir folksjukdom eftersom landstingen behöver riktlinjer att arbeta efter och gynekologer, vårdcentraler och skolsystrar behöver utbildas för att kunna fånga upp patientgruppen innan vi blir invalida. Det måste finnas en hejd över hur sjuka livmoderbärare får bli innan de når adekvat vård. En hejd över hur mycket en människa får lov att feldiagnostiseras och växa ihop innan något händer.

Jag vill bara berätta att jag inte skäms längre. Jag är inte bitter. Jag är stolt över att få vara en del av upplysningståget som går nu. Varenda jäkel ska veta vad endometrios är när vi är färdiga.


Erica har tidigare skrivit om sin sjukdom på sin blogg, läs den här!

Erica

Idag är det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. Erica, du är en av mina hjältar. 

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 6/100 – Inlägg 9/100

En åsikt

Instagram svämmar över av brott mot marknadföringsslagen

Instagramstjärnor med hundratusentals följare laddar ner appar, tar bilder på glass och skriver glatt om det med säljiga uppmaningar och kampanjhashtags. Men ingenstans står det att personen fått betalt för att göra detta. När det ändå är så fantastiskt tydligt att det är köpt.

Instagram svämmar över av brott mot marknadsföringslagen.

Jag såg nyligen ett case från tjänsten GoSnap, som erbjuder betalda samarbeten på Instagram, där de stolt visar upp instagrambilder som kunder betalat för. De stoltserar med över två miljoner i räckvidd och inte på någon av bilderna som finns med i caset så står det “annons”, “i samarbete med” eller liknande i anslutning till bilderna. Tydliga brott mot marknadsföringslagen alltså.

I GoSnaps användarvillkor står tydligt “Vi ansvarar inte mot dig (företaget, red anm) för det fall att ditt användande av Tjänsten skulle anses utgöra marknadsföring enligt marknadsföringslagen (2008:486) och inte heller för eventuella rättsliga, kontraktuella eller kostnadsmässiga konsekvenser som detta skulle kunna medföra för dig.” De avskriver sig allt ansvar. Och det är väl rimligt, rent lagligt. Det är i slutändan varumärket som kommer hamna i skiten om någon skulle anmäla till Konsumentverket. Men “anses göra marknadsföring”? Klart som fan det är marknadsföring när man betalar för exponering mot hundratusentals konsumenter? Rent trovärdighetsmässigt kastas dessutom Instagrampersonligheten  under bussen.

Samtliga parter har ett lagligt, men främst ett etiskt ansvar att underrätta konsumenterna att materialet de konsumerar är en annons. Och det ligger på alla, men främst annonsören, att veta om detta. 

Sedan vill jag prata om förtroende. Som bloggare (vilket majoriteten av Instagramprofilerna faktiskt är) är din allra viktigaste valuta dina läsare. Det förtroende du byggt upp hos dem kan försvinna i en handvändning om du inte är tydlig och ärlig mot dem om vad som är annonsering och inte. Och det spelar ingen roll att “de borde fatta” eller “du har sagt det förut” eller “jamen jag gillar ju produkten ändå”. Du har ett ansvar att inte gå bakom ryggen på dina läsare. Simple as that.

GoSnap är ett steg i rätt riktning när det gäller att få företag att betala för sin exponering hos influencers. Men ju fler tydligt köpta inlägg jag ser utan att de är utmärkta som annonser, desto mindre förtroende får jag för publicisterna. Och utan förtroende är de bara ännu en bannerannons, mer eller mindre.

Slutsats: Skärpning! Följ lagen annars tappar du mitt förtroende!

Läs mer på Better Bloggers

» Skillnaden mellan PR & annonsering på bloggar
» Sponsrade inlägg och smygreklam – vad säger lagen?

instagram_annons

Från kampanjen #bananpartiet för Ben & Jerrys. Samtliga inlägg hade denna text: “Jag röstar på @Keyyo och #bananpartiet. Rösta du också! Ta en selfie med Fairtrade-märkt produkt och hashtagga #bananpartiet. Bilderna använder vi som en namninsamling för att certifiera Stockholm som en Fairtrade-stad. Rösta! Tack @benjerryswe”

Aktuellt En åsikt

#HeForShe – Emma Watson talar om feminism i FN

heforshe

Under valrörelsen i höst här i Sverige blev det påtagligt för mig hur många av mina vänner som inte längre kände sig bekväma med att kalla sig feminister. De tyckte att ordet hade fyllts av så mycket som de inte stod för. Manshatande. Vänsteraktivism. En vi-mot-dem känsla. Ett politiskt parti hade tagit över begreppet och gjort det till sitt och många av dem som inte röstade på F! kände sig obekväma att kalla sig feminister efter att valrörelsen hade fyllt ordet med värden de inte stod för.

Men så kom Emma Watson och talade i FN och tog tillbaka ordet. Gjorde det harmlöst men starkt. Ett ord som enar istället för delar. Och jag är så glad att det här klippet gått nätet runt och att folk engagerat sig och delat vidare. För det här är vad feminism handlar om för mig. Att alla, oavsett kön, kämpar tillsammans för lika rättigheter, på båda sidorna. Det är inte en kamp mellan könen och får inte bli det. Men det handlar inte heller om att alla ska vara likadana. Det handlar om att man ska få vara den man är och vill vara. Oavsett kön. 

“When I was 8, I was confused for being called bossy because I wanted to direct the plays that we would put on for our parents, but the boys were not. When at 14, I started to be sexualized by certain elements of the media. When at 15, my girlfriends started dropping out of sports teams because they didn’t want to appear muscly. When at 18, my male friends were unable to express their feelings.”

“We don’t often talk about men being imprisoned by gender stereotypes, but I can see that they are, and that when they are free, things will change for women as a natural consequence. If men don’t have to be aggressive in order to be accepted, women won’t feel compelled to be submissive. If men don’t have to control, women won’t have to be controlled.”

Åh. Det är så bra. Se hela talet här nedanför.

“For the record, feminism by definition is the belief that men and women should have equal rights and opportunities. It is the theory of political, economic and social equality of the sexes.”

En åsikt

Politik gör mig ledsen.

Om knappt två veckor är det val. Och samtalen jag har inför detta gör mig så ledsen. Folk är så vansinnigt missnöjda och spottar bara skit runt sig istället för att fokusera på vad som kan bli bättre. Partierna skanderar vad de andra gör dåligt istället för att fokusera på vad de själva gör bra och feministerna skäller på varandra om.. ja, vad? Vem som är bättre på jämlikhet?

Jag blir så förbannat trött. Vad har hänt med viljan om att skapa ett bättre Sverige? En bättre värld? Var finns optimism och hoppet till mänskligheten?

Nej, människan har blivit en handelsvara. En investering eller en belastning. Något som kostar pengar. Skolan, äldrevården, a-kassan och de sjukskrivna. Alla är de en belastning, ett problem som måste lösas. Eller något man i den privata sektorn kan tjäna pengar på. Människan har blivit pengar.

Det blir så vansinnigt påtagligt hur trötta vi är. Hur missnöjda och rädda och trötta vi är. Och det gör mig så ledsen.

En åsikt

Jag hatar sommaren.

Okej. Hata är ett starkt ord. “Ogillar starkt” är ett bättre uttryck.

Under sommarmånaderna befinner jag mig i en konstant väderbeef med samtliga (i stort sett) av Sveriges resterande population. Alla ba “straaanden, sooola, baaada” och jag vill mest att det ska bli höst och regna så att man får krypa upp i soffan i en stor kofta med tända ljus och dricka rödvin. Så fort det regnar och blir svalare hurrar jag och får i stort sett dödshot på Twitter. “KLAGA INTE DU MÅSTE ÄLSKA SOMMAREN!!!”

Jag pallar inte värme. Jag svettas, jag kan inte vara snygg för snyggheten bokstavligt talat rinner av mig och min garderob begränsas till ungefär 5% av innehållet då allt annat är långärmat eller långbyxat eller på annat vis stänger in mitt överhettade lekamen. Min hjärna stänger av (vilket försvårar arbete under sommarmånaderna), jag är alltså enbart ett svettigt kollo när temperaturen går över 25 (egentligen 22). Jag blir rastlös av att inte kunna göra något och så blir jag deppig och tappar motivationen istället.

Ni ser ju! Sommaren är ond. Lägg då även till myggor och fästingar och spindlar så börjar ni kanske inse att jag har en poäng. Istället för att åka till varmare breddgrader när det är kallt kanske man istället ska åka till Nordpolen på sommaren? Var är det svalt året runt?

Blogg100 En åsikt

En varm dag för kärlek men en mörk dag för Europa.

Mitt bland alla outfitbilder och vardagsbetraktelser måste jag pausa en liten stund och prata om den här söndagen. EU-valssöndagen.

Det är så många blandade känslor idag. Glädje och en liten bit eufori är en. För att feministerna tagit sig in i EU-parlamentet och för att Miljöpartiet ser ut att bli Sveriges näst största parti efter att Moderaternas krasch i dagens val. För att jämlikhet och kärleken till vår värld, till miljön och människorna i den, har vunnit en historisk seger. Detta värmer mitt hjärta.

Men i mångt och mycket är detta en mörk dag för Europa. Här i Sverige går Sverigedemokraterna idag hem med nästan 10% av rösterna. Detta betyder att ca 360 000 svenskar idag har röstat på rasister. Har röstat med hat och rädsla i sina hjärtan. Jag undrar vad de tänkte när de gick till vallokalerna.

I resten av Europa ser det lika mörkt ut. Idag har en tysk nazist tagit plats i ett maktens korridorer och högerextremismen sköljer över Europa. Hur gick detta till? Hur vann hatet så mycket mark?

I Frankrike blir Front National största parti med 25% av rösterna. I ett tal i veckan sa partiets grundare att Frankrikes problem med invandring skulle kunna lösas med hjälp av en ebolaepidemi. Skön snubbe.

I Danmark tycks Dansk folkeparti, SD:s förebilder, bli störst.

I Grekland uppges nynazistiska Gyllene Gryning få cirka tio procent.

Och i Tyskland, landet som får mindre än 100 år sedan satte Hitler vid makten, röstar man in nationalsocialistiska NPD i Europas parlament. Nazister från Tyskland i maktposition. Det känns som en dålig, dystopisk framtidsfilm. Jag blir lite illamående.

I kväll går jag till sängs med lite glädje, men mest sorg, i hjärtat. Sorg över att hatet vann slaget. Men kärleken ska vinna kriget.

eu-flagga2

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 72/100 – Inlägg 105/100