From En åsikt

Modebranschen – varför vill ni inte ha mina pengar?

plussize_x

Om man inte normalt shoppar plus size så kanske man inte inser hur jävla svårt det är att hitta prisvärda kläder över storlek 44 i butik, främst hos kedjorna. Det här är liksom en ganska stor grej med tanke på att vi hör nu och då att minst 30% av Sveriges kvinnliga befolkning har storlek 44 eller större (jag har desperat försökt hitta källa till detta men no such luck). Många plus size-linjer börjar redan vid 42. Och de flesta “straight size”-kollektioner (ett etablerat begrepp på amerikanska sajter för “vanliga” storlekar) slutar vid storlek 44. Storlek 46 verkar vara ett minne blott i “vanliga” kollektioner.

Modcloth gjorde förra året en undersökning där det bland annat kom fram att antalet kvinnor i USA som bar XL var fler än de som bar XS och S sammanlagt. Ändå visar det sig att butiker vägrar ta in eller producera större storlekar. Och om de faktiskt gör det så får man oftast bara tag på de större storlekarna online, de säljs inte i butik även fast de existerar. För att ta ett exempel så erbjuder HM sin pluskollektion i enbart 11 av sina 35 butiker i Stockholm (och sedan är ju kvaliteten på kollektionen också en annan femma).

Förra året när jag skrev om #hmriot fick jag ofta höra argumentet “men det finns väl ingen efterfrågan” och “det finns ingen LAG på att man måste göra stora storlekar, företag får väl göra som de vill!”.

Ja, visst fan får de göra som de vill. Men att säga att det inte finns en efterfrågan, med siffrorna som jag redovisat ovan, det är ju bara korkat. Och att inte VILJA producera stora storlekar, även fast det uppenbarligen finns en efterfrågan, det är ännu mer korkat.

Så vad är grejen? Det är svårt att inte dra slutsatsen att kedjorna väljer bort en köpstark målgrupp enbart på grund av utseende. Är man tjock ska man inte få klä sig snyggt, i alla fall inte i deras kläder. 30% av Sveriges kvinnliga befolkning blir således systematiskt diskriminerade på grund av sitt utseende.

Så. Who’s gonna walk the walk? Att hävda att mångfald är awesome och att alla kroppar är vackra är ju jättefint, men vem tänker backa upp det uttalandet? Modetidningar, klädkedjor, PR-byråer och designers, någon måste ta steget och börja.

Och om det är så att cirka en miljon svenska kvinnor inte anses vara en attraktiv kundgrupp, då borde nog ett och annat modeföretag se över sin affärsutveckling. Och sin moral. 

Mer läsning på ämnet hos Jezebel.

Jag hatar sommaren.

Okej. Hata är ett starkt ord. “Ogillar starkt” är ett bättre uttryck.

Under sommarmånaderna befinner jag mig i en konstant väderbeef med samtliga (i stort sett) av Sveriges resterande population. Alla ba “straaanden, sooola, baaada” och jag vill mest att det ska bli höst och regna så att man får krypa upp i soffan i en stor kofta med tända ljus och dricka rödvin. Så fort det regnar och blir svalare hurrar jag och får i stort sett dödshot på Twitter. “KLAGA INTE DU MÅSTE ÄLSKA SOMMAREN!!!”

Jag pallar inte värme. Jag svettas, jag kan inte vara snygg för snyggheten bokstavligt talat rinner av mig och min garderob begränsas till ungefär 5% av innehållet då allt annat är långärmat eller långbyxat eller på annat vis stänger in mitt överhettade lekamen. Min hjärna stänger av (vilket försvårar arbete under sommarmånaderna), jag är alltså enbart ett svettigt kollo när temperaturen går över 25 (egentligen 22). Jag blir rastlös av att inte kunna göra något och så blir jag deppig och tappar motivationen istället.

Ni ser ju! Sommaren är ond. Lägg då även till myggor och fästingar och spindlar så börjar ni kanske inse att jag har en poäng. Istället för att åka till varmare breddgrader när det är kallt kanske man istället ska åka till Nordpolen på sommaren? Var är det svalt året runt?

En varm dag för kärlek men en mörk dag för Europa.

Mitt bland alla outfitbilder och vardagsbetraktelser måste jag pausa en liten stund och prata om den här söndagen. EU-valssöndagen.

Det är så många blandade känslor idag. Glädje och en liten bit eufori är en. För att feministerna tagit sig in i EU-parlamentet och för att Miljöpartiet ser ut att bli Sveriges näst största parti efter att Moderaternas krasch i dagens val. För att jämlikhet och kärleken till vår värld, till miljön och människorna i den, har vunnit en historisk seger. Detta värmer mitt hjärta.

Men i mångt och mycket är detta en mörk dag för Europa. Här i Sverige går Sverigedemokraterna idag hem med nästan 10% av rösterna. Detta betyder att ca 360 000 svenskar idag har röstat på rasister. Har röstat med hat och rädsla i sina hjärtan. Jag undrar vad de tänkte när de gick till vallokalerna.

I resten av Europa ser det lika mörkt ut. Idag har en tysk nazist tagit plats i ett maktens korridorer och högerextremismen sköljer över Europa. Hur gick detta till? Hur vann hatet så mycket mark?

I Frankrike blir Front National största parti med 25% av rösterna. I ett tal i veckan sa partiets grundare att Frankrikes problem med invandring skulle kunna lösas med hjälp av en ebolaepidemi. Skön snubbe.

I Danmark tycks Dansk folkeparti, SD:s förebilder, bli störst.

I Grekland uppges nynazistiska Gyllene Gryning få cirka tio procent.

Och i Tyskland, landet som får mindre än 100 år sedan satte Hitler vid makten, röstar man in nationalsocialistiska NPD i Europas parlament. Nazister från Tyskland i maktposition. Det känns som en dålig, dystopisk framtidsfilm. Jag blir lite illamående.

I kväll går jag till sängs med lite glädje, men mest sorg, i hjärtat. Sorg över att hatet vann slaget. Men kärleken ska vinna kriget.

eu-flagga2

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 72/100 – Inlägg 105/100

Mangos pluskollektion “Violeta” – bra eller bortkastat?

Idag tipsar jag på Comme-Ci om Mangos pluskollektion “Violeta” som släpptes i januari i år. Jag har tydligen bott under en sten för jag har missat detta helt och hållet. Jag har själv inte testat kläderna än men om ni har det så ni gärna tycka till i kommentarerna!

Själv är jag lite kluven inför detta. Jag tycker det är awesome att en kedja som Mango (som vanligtvis har yttepyttestorlekar) faktiskt tar hänsyn till att alla inte är en size zero och tar fram kläder för en bredare målgrupp, men att dra gränsen för “plus size” vid 38/40 är väl en aaaaning att bädda för ännu skevare kroppsideal? Att en 40:a skulle vara “tjock” är ju helt bisarrt! Kedjan fick rätt svidande kritik just på grund av detta när kollektionen lanserades.

Vad tycker ni? Bra med en pluskollektion eller bortkastat försök pga grundläggande skeva värderingar?

mango_violeta

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 63/100 – Inlägg 92/100

Det här med plus size.

Jag har funderat lite på det här med “Plus Size”. Konceptet i sig och mina känslor inför det.

I en perfekt värld skulle ett uttryck som Plus Size inte behövas. Då skulle alla kläder göras i alla storlekar och ingen skulle väljas bort. Nu fungerar tyvärr inte modeindustrin på det sättet av många olika anledningar. De som har makten att göra något sitter på händerna när det gäller fuckade skönhetsideal och hycklar istället med att de är “conscious” (yes H&M, I’m looking at you). Förändring behövs och detta främst när det gäller attityd och värderingar kring människor som drar mer än en storlek 42.

So. If you can’t beat them. Join them.

Jag har alltid älskat kläder och stil. Mode, trender, färg, form och kreativa uttryck. Dock har jag under väldigt många år känt att jag inte hade “rätt” kropp för att visa upp min klädstil. När bloggfenomenet slog igenom tafflade jag på med “dagens outfit”-bilder tagna i en skitig spegel men när detta fenomen tog steget ut på gatan med fotograf och en helt ny kvalitetsnivå vågade jag inte haka på. Rädd för att bli häcklad. Rädd för att vara “fel” för formatet.

Det senaste året, sedan #hmriot och allt som följt därefter, har min syn på min kropp förändrats fundamentalt. Visst har vi fortfarande dagar då vi inte är överens, men i mångt och mycket så har jag börjat acceptera och älska min kropp på ett helt nytt sätt. Och sedan jag fick upp ögonen för fantastiska bloggare som Rochelle, Nadia och Gabi har jag byggt upp modet att säga - jag får också synas

Det finns så många tjejer som jag där ute, som söker efter stilförebilder och inspiration. Tjejer som inte kan handla på Zara eller H&M eller TopShop men som fortfarande vill klä sig snyggt, trendigt och coolt. Tjejer som inte ser någon som ser ut som dem i tidningar eller på annonspelare. Som känner att, om de bara kom i den där 38:an, då skulle livet vara perfekt. Det är för dem, för mig själv för snart 10 år sedan när jag började blogga, som jag numera profilerar mig som Plus Size, även i min blogg. För jag tror att jag har något att tillföra och för att jag kanske kan inspirera någon att våga synas. 

Och helt enkelt för att Sverige behöver fler modebloggare som är Plus Size.

Tills uttrycket Plus Size inte behövs längre så vill jag att min blogg ska kunna hittas av tjejer som använder sig av detta enda kända uttryck som finns för större mode. För att det är lättare att göra skillnad om folk vet att man finns och vad man står för.

Det är lättare att vinna om man åtminstone befinner sig i matchen.

#EveryBODYisflawless

OOTD 140425

» Vill du inspireras av mina outfits? Häng då i den här kategorin. 

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 60/100 – Inlägg 87/100

American Apparel och the return of the unkna kvinnosyn

Skärmavbild 2014-03-31 kl. 22.13.44

Skärmavbild 2014-03-31 kl. 22.13.30

American Apparel tar åter igen frontrunner-platsen för att  upprepa bedriften att få utnämningen “Årets Sexist”, en titel som de bara för två månader sedan plockade hem av Genusfotografen.

De har ju uppenbarligen inte lärt sig ett skit av kritiken, de två skärmdumparna ovan togs för bara några minuter sedan på AA’s webbplats och har även stormat nätet under dagen.

Att det är ett ruttet företag med unken kvinnosyn, det är ju rätt etablerat vid det här laget, men det faktum att de upprepar samma rutin åter igen betyder ju bara en sak – det är medvetet. De verkar arbeta under devisen att all PR är bra PR.

Kan man stämma skiten ur företag på basen “sunkig människosyn”?

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 28/100 – Inlägg 44/100

Näthat, yttrandefrihet och nätvett – är det verkligen så svårt?

Tema: Nätvett

fb_bitch

Mailet här ovan fick jag tidigare idag på dejtingsajten Happy Pancake (läs nerifrån och upp). En man som, när jag inte svarade på hans första (otroligt spännande) mail inom 10 minuter, ansåg sig ha rätten att kalla mig bitchig. Och när jag mötte kritiken fick jag det kastat efter mig igen. Tre gånger på två mail, sympatisk kille. Detta från en, till synes, normal 30-årig man.

Vi behöver prata lite om respekt. Vanligt människovett. För det verkar helt ha flugit sin kos på sistone. Jag pratar så klart om näthatet. Och i många fall, inte direkt hat, utan bara ohyfs och otrevligheter. Sedan när blev det okej att slänga ur sig “bitch” eller ännu värre tillmälen till någon utan någon som helst anledning?

Jag tror att många inte anser att de ägnar sig åt näthat. “Hat” låter ju liksom så.. allvarligt. Som att man verkligen hatar personen. Och det kan man ju inte göra. För man känner ju till 99% inte personen som man öser sin skit över på nätet. Nej, för att komma undan med sitt skitsnack kallar man det istället “yttrandefrihet” och “det är ju bara min åsikt”. Och visst, du kan inte hamna på kåken av att kalla någon “din äckliga, feta jävla bitch”, men det är ju inte direkt trevligt tilltal, eller hur? Din mamma skulle nog tvätta munnen din med såpa om hon visste att du uttryckte dig så.

Jag undrar bara lite – vad hände med medmänsklighet? Med respekt och vänlighet? Glömde vi bort den när det hamnade en skärm mellan oss och mottagaren?

Det pratas om att sätta in hårdare straff mot näthatare. Fler poliser och att ta i med hårdhandskarna. Och visst, det låter väl jättebra. Men var ska vi ta de resurserna ifrån? Ta mer skattepengar från äldrevården och polisresurser från de som reder ut sexbrott?

Näthat är en attitydfråga. Och platsen att ta itu med dessa är i samhällets grundskikt – familj, skola, arbetsplatser. Vi måste alla ta vårt ansvar för oss själva och för våra barn. Du skulle väl inte tolerera om någon “näthatade” din syster eller din mamma eller din lillebror? Exakt. Förändring börjar hos dig själv. Vi måste alla föregå med gott exempel och sluta skylla ifrån oss. Vi måste alla göra vad vi själva kan göra för att göra människorna runt oss till medmänniskor och inte motmänniskor.

Jag vill så gärna alltid tro det bästa om människor. Och jag vill inte bli motbevisad. Kan vi bara försöka vara lite snällare mot varandra?

Och , som avslutning – har du inget snällt eller konstruktivt att säga, i verkligheten eller på nätet – var god, håll käften. 

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 27/100 – Inlägg 43/100

Om vad debatten EGENTLIGEN handlar om

hallkaften

Jag har den senaste veckan haft över 120 000 besökare på bloggen, majoriteten har hittat hit från Facebook och läst inlägget “Håll käft och spring lite” om Linda-Marie och Cubus. Inlägget har numera över 13 000 reaktioner på Facebook. En fantastisk respons och jag vill tacka alla som delat med sig av det här viktiga inlägget!

De flesta av kommentarerna här på bloggen har varit stöttande och vänliga, men vissa människor förstår verkligen inte poängen jag vill få fram och jag undrar då om det är jag som är dålig på att kommunicera (vilket vore olyckligt då jag jobbar med kommunikation) eller om de människorna verkligen saknar ett par hjärnceller.

Min poäng är, en gång för alla: Det är inte upp till en stor klädkedja att bestämma vårt värde som människor. Det är inte upp till någon att bestämma vilken kropp som är värd mer än en annan.

Vad debatten INTE handlar om: Vikt/fetma och hälsa och deras relation till varandra. Samt att upplysa Linda-Marie om vad man tycker att hon borde göra för att passa in i samhällets norm.

Hädan efter kommer jag inte att svara på anonyma kommentarer från människor som inte vågar stå för sina åsikter. Jag kommer också att ta bort alla kommentarer som helt enkelt är respektlösa eller kränkande mot mig eller Linda-Marie.

Att god ton och att ha respekt för sina medmänniskor ska vara så jävla svårt.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 4/100 – Inlägg 7/100

Vad H&M lärde sig av #hmriot…

- INGENTING!

H&Ms plusmodeller

Härom dagen började en bild cirkulera på Twitter, en bild som många trodde var ett dåligt skämt. Det var en bild på en av H&Ms plusmodeller i vårkatalogen. En modell som, enligt min uppfattning, ÄR ett skämt. Tyvärr inte på den roliga sättet.

Detta är vackra, hälsosamma kvinnor. Men att dessa kvinnor, som enligt mig bör vara det självklara valet av modell oavsett kollektion, ska då få representera tjockisavdelningen. Som om det inte var tillräckligt skambelagt att vara tjockis redan. Det blir bara kortslutning i min hjärna.

Det är dessutom löjligt uppenbart att kläderna, som går från storlek 44 och uppåt, är för stora för modellen. Det blir skrattretande och sorgligt på samma gång.

Kollektionen i sig består fortfarande av tråkiga tält, tunikor och basplagg. För något annat borde väl en tjockis aldrig ta på sig? Jag ber er här jämföra med bland annat Forever 21′s färgstarka och härliga pluskollektion. Och det är så jädra sorgligt eftersom H&M verkligen vet hur man designar snygga, trendiga kläder. De borde bara göra det för alla.

På plussidan (no pun intended) verkar det faktiskt som att större delar av den “vanliga” kollektionen nu går upp till storlek 44 (divided) samt 46. Man får vara glad för det lilla.

Hur mycket mer än blodiga handleder ska behövas för att tas på allvar?

Help

I morse läste jag i Metro om Jenny som skickades hem från SöS utan varken medicin eller psykologkontakt efter att ha skurit sig själv i handlederna med att laxkniv för några månader sedan. Det är vidrigt. Och helt oförsvarbart. 

Jag mår illa när jag läser sådant. Hur kan det fortfarande, efter så många år av ökade depressioner och människor som lider av svår ångest, finnas folk som ifrågasätter en person som mår så dåligt att de skär sig själva i handlederna? Hur kan det fortfarande vara så att fysiska sjukdomar får så mycket mer utrymme och respekt än psykiska? Jag skar mig själv i handlederna, för många år sedan, det är inget man gör i en handvändning. Det krävs rätt mycket för att trycka till. Det är nog det tydligaste och starkaste ropet på hjälp som jag gjorde under hela tiden jag var deprimerad.

Men jag fick hjälp. Efter att ha gått hos en sjuksköterska med “samtalsstöd” under några månader fick jag med ärr i handlederna äntligen komma till en psykolog. Fick jag medicin och togs jag på allvar. Fick jag riktig hjälp. Jag var 24 då och jag hade en pojkvän som stöttade mig. Om inte han funnits så undrar jag om jag hade funnits idag. Hade inte han tagit hand om all markservice så att jag kunde ta hand om mig själv, så att jag kunde insistera om att få hjälp, då vette fan vad som hänt.

Att man fortfarande måste vara stark för att få vara svag, det är bisarrt. Vad händer om man inte har orken att tjata om hjälp? Vi måste ta dessa problem på allvar. Vi kan inte sopa pyskisk ohälsa under mattan längre.

Det handlar inte om överdramatiska typer som vill ha uppmärksamhet. Det handlar om trasiga personer som kämpar för sitt liv och ber om hjälp. Lyssna på dem. För alla skriker inte lika högt som ett sår i armen. Och då kan det vara för sent.