From Filmsnack

Filmsnack: Unga Sophie Bell

Unga_Sophie_Bell

Jag såg “Unga Sophie Bell” första gången på premiären under Stockholms filmfestival i november. Förra veckan såg jag den igen, inför biopremiären över hela Sverige. Och jag blev åter igen precis lika hänförd av den, om inte mer. 

“Unga Sophie Bell” handlar om Sophie och Alice, två bästa vänner som är mer som systrar än någonting annat. När filmen börjar ska de precis ta studenten och har planer på att åka till Berlin och jobba tillsammans hösten efteråt. Man saker och ting blir inte riktigt som de tänkt sig och Alice åker själv till Berlin där hon snart försvinner.

Detta är en väldigt fin och tung skildring om att kastas ut i vuxenlivet med de drömmar och förhoppningar man har och hur livet ibland ger en en käftsmäll tillbaka. Det handlar om att bli sviken av sin bästa vän, om ensamhet, om utanförskap, om psykisk ohälsa. Men den handlar också om kärlek, om vänskap och om att vilja förstå varför människor är som de är.

Scenografin, fotot, färgerna och ljuset i filmen är något som jag direkt blev hals över huvud kär i. Det ligger som en tunn, tunn hinna av magi över filmen, ni vet det där som man inte kan ta på men som bara gör att det funkar? Det hittar mig.

Felice Jankell och Hedda Stiernstedt som spelar huvudrollerna gör båda ett fantastiskt jobb. Deras relation känns autentisk och äkta och deras resa tillsammans genom filmen gör mig glad, ledsen, lycklig och sorgsen, precis som en vänskap ofta gör.

Amanda Adolfssons regidebut är träffsäker och hittar den där platsen i hjärtat där det känns. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon gör i framtiden.

“Unga Sophie Bell” går på bio nu, se här var du kan se den! Lyssna även gärna på min intervju med Hedda och Amanda i min podcast “Kreatörerna”!

* * * *

Filmsnack: The Theory of Everything

Bara tjugoett år gammal får Cambridgestudenten Stephen  Hawking beskedet att han drabbats av en sjukdom som angriper hans motoriska funktioner som gör att han har två år kvar att leva. Men Stephen vägrar att acceptera sitt öde och med villkorslöst stöd från sin unga hustru kämpar han mot sjukdomen för att kunna slutföra sin doktorsavhandling. Femtio år senare bidrar Stephen Hawking i högsta grad fortfarande till förståelsen av vår värld som en vetenskapens frontfigur. – Från SF

Hollywood kastar priser på Eddie Redmayne och med all rätt. Hans tolkning av fysikern Stephen Hawking i “The Theory of Everything” är en makalös sådan, stark, sårbar och magnifik. Även fast Benedict Cumberbatch i “The Imitation Game” ligger nära i racet för mig så tar nog Eddie Redmayne hem den här Oscarn.

James Marsh har skapat en vacker och komplex film om när livet är obarmhärtigt men om man är en envis jävel så kan man komma längre än någon hade anat ändå. Om hur stark kärlek är och om hur man i den kärleken måste vara sann och att allt inte är svart eller vitt.

Felicity Jones är lysande som Jane Hawking, Stephens fru. Hon får bära ett otroligt tungt lass men gör det med mod, styrka och backar aldrig för att något är tungt.

Det är en fantastisk film som lämnar mig med en klump i halsen. Men jag är inte säker på att det är för att jag är lycklig eller ledsen.

“The Theory of Everything” har svensk premiär på fredag. 

* * * * *

Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.21 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.43.50 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.44.36 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.45.07 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.45.38 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.47.59 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.51.19 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.52.39 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.54.32 Skärmavbild 2015-01-27 kl. 21.55.02

Stockholm Stories

I lördags stannade jag hemma och kollade film och klappade djur istället för att gå på festivalen. Jag har blivit mer och mer intresserad av svensk film på sistone, mycket tack vare att det numera finns svensk film som går utanför Göta Kanal-Sällskapsresan-Beck-genrerna. Det, tillsammans med att jag blivit mer insatt i det svenska filmväsendet.

I lördags såg jag “Stockholm Stories“, en svensk “Love Actually”, dock inte lika fluffig och gullig men liknande på det sättet att det är många storylines som flätas ihop. I slutet blir det lite en känsla av att världen är ganska liten ändå. Alla är sammankopplade på något vis.

Jag älskar att se staden jag bor i på film. Det blir en sådan romantisk bild av verkligheten man lever i. Också väldigt roligt att se Filip Berg och Julia Ragnarsson (båda nominerade till Rising Star som Julia vann) i filmen, som jag träffat ett par gånger under den här festivalresan.

Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.40.37 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.43.45 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.44.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.46.29 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.47.59 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.53.47 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.54.05 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.55.32 Skärmavbild 2014-11-17 kl. 18.57.11

Vackra Stockholm.

12 filmtips inför Stockholms filmfestival

La Linda på Stockholms filmfestival

För andra året nu så jobbar jag med den digitala kommunikationen för Stockholms filmfestival, ett projektarbete mellan september och slutet av november. Det är hårt jobb och högt tempo men så vansinnigt roligt! Jag sköter alltså sajten och de sociala medierna och nu så här med tre dagar kvar till festivalen tänkte jag ge mina tips på vilka filmer jag har på min “att se”-lista! Jag har en tendens att fastna bland amerikanska indies och dokumentärer så det blir en hel del sånt.

I am Icon.

iconapop

Jag har alltid haft en högtflygande dröm om att göra en dokumentär. Om vad vet jag inte riktigt än men det finns något så vansinnigt lockande i att berätta en historia i ljud och bild på ett dramaturgiskt sätt. Att lyfta en historia som kanske är liten och som kanske inte annars hade berättats. Eller att visa en bild av något stort som kanske uppfattas på ett helt annat sätt utåt.

Det är en av anledningarna till att jag i afton sträckkollat på de hittills sex publicerade avsnitten av “popumentary’n” “I am Icon” om Icona Pop som nu finns på SVT Play.

Jag hade ingen aning att Icona Pop är så stora runtom i världen som de är. Och de verkar så sköna. Så råa, så ärliga mot sig själva och mot det de gör. Det är en fröjd att få hänga med dem världen runt. Så vansinnigt inspirerande.

Så nu vill jag göra en dokumentär. Och starta ett band. Och åka jetpack.

Men istället ska jag sova.

I just want somebody to run through the streets of New York cause they can’t wait to be with me.

the-pill-1

I just want somebody to run through the streets of New York cause they can’t wait to be with me.

Min första tanke efter att precis ha sett “The Pill” där jag ligger i en hög av mush i soffan och småsnyftar. Man är så nöjd med att vara singel och göra sin grej och jobba skiten ur sig och liksom njuta av att kunna ställa villkoren på sitt eget liv.

Tills något (någon) comes along och påminner en hur det är att vara kär. Och så blir man den där lilla längtande blöta pölen och skulle kunna hugga av sig ena armen för att få en varm bröstkorg att sova på och pussar i håret. Jävla kärlek alltså.

Men “The Pill” alltså. Fin liten indierulle av debutregissören JC Koury. Finns på Netflix. Hela filmen är filmad med två Canon 5D, jag älskar den grejen. Får mig att fundera på om jag kanske skulle göra en egen film. Om att ligga i soffan och lipa till mushiga kärleksfilmer. Åh vänta. Det var ju Bridget Jones.

Filmsnack: The Normal Heart

The Normal Heart

“The Normal Heart” berättar historien om den första tiden under HIV-AIDS-krisen i New York, under tidigt 80-tal när regeringen tittade åt andra hållet medan tusentals homosexuella män dog. Den berättar om en riktigt förbannad man som kämpade sig gul och blå för att folk skulle se vad som hände, och än viktigare, faktiskt bry sig. Det är verkligen helt vansinnigt att dessa män dog som flugor och samhället blundade, ville inte kännas vid det. Inte mänsklighetens ljusaste stund, så att säga.

Det här är en frustrerande, hjärtekrossande, sorglig och vacker historia. Jag älskar hur den porträtterar homosexuella relationer och att filmen faktiskt berättas ur en gay mans synvinkel. Ett extra plus för att många av skådespelarna (samt även regissören) faktiskt är homosexuella, avsaknaden av vilka belysts som ett problem i många andra gay-relaterade filmer, tex “Dallas Buyers Club”. Jag tror att det faktum att så många homosexuella filmskapare är inblandade i filmen har hjälpt dess autentiska känsla enormt.

Efter “Eat, Pray, Love” var jag inte överdrivet imponerad av Ryan Murphy som filmskapare. Men här levererar han verkligen. Han lyckas skapa en film som är rå, vacker och full av kärlek. Och som har en historia som är så vansinnigt viktig.

Skådespelarna är på topp. Från Mark Ruffalo i huvudrollen till Matt Bomer och Jim Parsons och Julia Roberts i birollerna. Alla är på sitt a-game.

Den är full av passion, av frustration men även av kärlek och värme. Jag är förbannad och ledsen och glad om vartannat. Filmen är som en PMS-tripp.

“The Normal Heart” finns på HBO Nordic nu. Se den. För din skull. För dina barns skull. För att vi inte får glömma hur vi som mänsklighet svek oss själva. Let’s not do that again.

* * * * *

Glamour and glitter, fashion and fame!

Jem and the Holograms, minns ni dem? Den blonda bruden som fick magiska örhängen och plötsligt var popstjärna? Och så fanns det ju rivalbandet The Misfits (som egentligen var bättre) som försökte sätta käppar i hjulet för Jem hela tiden? Jösses, tillsammans med Barbie var detta min barndom. Jag älskade Jem! Jag hade dockorna och sjöng låtarna och ville ha en sånt där STENCOOLT fransbälte. När jag sitter här och lyssnar på låtarna och KAN vartenda ord?! Nostalgichocken!

Anyways, varför sitter jag här och pladdrar om en 30 år gammal tecknad serie? Jo – för Jem ska bli film! Alltså, live-actionfilm med riktiga personer och så!  Aubrey Peeples från “Nashville” ska spela huvudrollen (vilket jag är en aning tveksam till pga störig) och jag är så pepp! Teamet bakom filmen tar fansen till hjälp för att göra serien rättvisa och vem som helst får till och med provspela för filmen via Tumblr! Barnet i mig jublar just nu.

jemthemovie

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 49/100 – Inlägg 70/100

Söndag: Hjalmar får ett namn och jag sover alldeles för lite.

I söndags åkte jag ut till Sollentuna för att fira att lille Hjalmar fått ett namn!

Photo-2014-03-02-16-35-27

Mia strålade så där som bara småbarnsmammor kan.

Photo-2014-03-02-16-50-03

Hjalmar sov och gurglade i omgångar. En charmig liten kille är vad han är.

Photo-2014-03-02-16-34-18

Hej!

Photo-2014-03-02-16-42-45

Mias syster Anna var också på plats, kul att se henne igen!

Photo-2014-03-02-16-44-05

Min QX100 väckte som vanligt nyfikenhet och intresse. Jonas tyckte den var himla spännnande!

Photo-2014-03-02-16-51-56

Och så fick jag bläddra igenom den tokfina nya boken från Styleroom, “Finurliga barnrum” (som jag faktiskt ska på releasefest för ikväll!).

Photo-2014-03-02-22-28-57

Efter kalas i Sollentuna åkte jag till Söder och hängde med bland annat Hanna. Det är alldeles för länge sedan jag umgicks med de här personerna, det var så himla härligt.

Photo-2014-03-02-23-11-57

Runt elva-snåret drog jag mig mot Biograf Grand där jag under natten skulle rapportera om Oscarsgalan för Filmkritikerna.

Photo-2014-03-03-01-11-14

Det var riktigt coolt att se Oscarsgalan på bioduk, det kändes lite som att man själv satt i publiken på galan. Folk hurrade och applåderade och tjoade, skön stämning!

Photo-2014-03-03-00-55-32

Den mycket fokuserade rapportören hattade mellan Twitter, Filmkritikerna, AboutJulia.Com och Getty Images för att inget missa.

Photo-2014-03-03-00-43-55

Strax efter sex på morgonen var galan slut och jag gav mig ut i Stockholm lagom till soluppgången med ett hyperaktiv kropp och en toktrött hjärna. Men det var det värt.

Det här inlägget är en del av #blogg100

Dag 6/100 – Inlägg 13/100