Oscarsgalan. För första gången sedan 2001 såg jag den inte live. Nej, jag låg istället dubbelvikt och kved eftersom helvetet som kallas magkatarr hade bestämt sig för att komma på besök igen. Oh yes. Och ungefär så har det fortsatt hela dagen. Klockan börjar närma sig 18 och nu börjar jag se ljuset i tunneln.

För att distrahera mig själv så kollade jag istället galan nu på eftermiddagen. Det var inte det lättaste att ducka resultaten i hela 9 timmar, men det är ju så mycket roligare med överraskningar.

Jämfört med förra årets gala (Hugh Jackman, kom tillbaka!) var årets gala en katastrof. Väldigt otajt och inte speciellt underhållande. Steve Martin och Alec Baldwin, alltså, jag vet inte, men jag drog inte ens på smilbanden. Inte en enda gång. Generellt så kändes de flesta presentationerna väldigt påtvingade och stela, som att alla låg under producentens piska, trist! Men det fanns en och annan positiv sak med.

1) Neil Patrick Harris intro. Sådärja. Musik, dans och driveri. Så ska det se ut.

2) Ben Stiller. Roligast på hela kvällen.

3) Klänningarna. I år hade nog alla lyckats tror jag. Maggie G och Rachel McAdams var härliga färgklickar och jag gillade även bl.a. Demi Moore och Vera Farmiga, det var inte direkt någon som misslyckades fatalt i år.

4) Sandra Bullock och hennes läppstift. Och hennes tal. Major tearjerker. Jajaja, jag vet att Meryl Streep borde ha vunnit, men jag är så glad för Sandy. Sedan måste tilläggas att Sandy härom dagen även vann en Razzie, vilket gör henne smått historisk iom att det är första gången en skådespelerska vinner en Oscar och en Razzie samma år. Man måste ju älska henne för att hon faktiskt dök upp och tog emot priset.

5) The Hurt Locker och Kathryn Bigelow. Det är så härligt att kunna säga “rätt film vann”. Sedan är det lite extra kul att det för första gången blev en kvinnlig vinnare i kategorin Bästa Regi.

Jag vet inte ens var jag ska börja när det gäller att lovprisa Tom Fords (ja, designern) regidebut “A Single Man”. Det syns att det är en konstnär som gjort den. Färgerna, ljuset, vinklarna – fotot är helt fantastiskt. Det är en visuell godisbit rakt igenom.

Skådespeleriet är även det något av det bästa jag sett i år. Att inte Julianne Moore är Oscarsnominerad är för mig en gåta. Att den här filmen överhuvudtaget bara har en enda Oscarsnominering (Colin Firth, bästa manliga skådespelare) är helt galet.

Det finns så många småsaker i den här filmen som är genialiska. Tillbakablickarna blir aldrig förvirrande eller långdragna. Det faktum att ljuset och färgerna förändras med huvudkaraktärens nivå av livsvilja fungerar perfekt. Manuset är tajt. Colin Firths scen när han får den hemska nyheten. En enda lång tagning och han är helt galet bra.

Alltså, när ni har sett den kan vi bryta ner och sönderanalysera alla småsaker som gör den så bra (grannflickans klackskor som en tickande klocka), men innan dess så kommer ni bara tycka att jag gaggar. Så. Se den. Nu. Eller imorrn när den har biopremiär.

Imorgon kommer den, “Shutter Island”. Leo och Marty together again. Jag vill så gärna se men jag vet inte om jag vågar. Jag får nog vänta tills jag kan sitta hemma och ha en kudde till hands. Eller ta med kudden till bion. Men det kanske kan tyckas lite konstigt.

Den fick en femma av Hans Wiklund. Hasse och jag är inte alltid överens, men här hoppas jag att han har rätt.

Halva Hollywood är med i “Valentine’s Day”. Åtminstone känns det så. Det är så många parallella handlingar att man blir helt snurrig.

Jag läste manuset innan jag såg filmen och hade rätt höga förväntningar, det hade kunnat bli riktigt bra. Jag säger inte att det är dåligt, inte jättedåligt i alla fall, men mycket av “fluffet” som ligger mellan själva handlingarna känns mer som en parodi på kärlek och romantik än något annat.

Filmen är inget mästerverk, men det hade väl ingen väntat sig heller. Det är fluffigt och relativt förutsägbart, precis som en romantisk komedi ska vara.

Det kan också vara jag som är lite cynisk.

Julia Roberts har utan tvekan den bästa och mest rörande storyn. Detta säger jag inte (enbart) för att jag är partisk, det är faktiskt sant. I hennes sista scen får jag tårar i ögonen, något jag inte direkt hade väntat mig. Hon och Bradley Cooper interagerar väldigt bra och de har båda oväntade twists i slutet av filmen.

Överlag är det för mycket folk med i den här filmen. Det är inte direkt jobbigt för att det blir för mycket att hålla reda på (handlingen är inte överdrivet invecklad) utan för att man inte hinner få någon känsla eller sympati för karaktären. Och när det så blir dramadrama så köper man det inte riktigt, det känns väldigt ansträngt. Och i slutet när allas säckar ska knytas ihop tar det tiiiid.

Taylor Swift är mycket möjligt den sämsta skådespelerskan någonsin. Det var plågsamt att se.

Jag var lite förvånad över att jag gillade Jessica Biel i den här, men hon har roligt material att jobba med. Jag älskar Jennifer Garner, men hennes roll är rätt trist. Min favorit (utöver Julia) är Anne Hathaway, hennes telefonsex-scener är skitroliga!

Vad du än gör, missa inte den fantastiska “Pretty Woman”-referensen i eftertexterna. Filmens bästa ögonblick, no contest.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att jag blir dödssjuk (nästan iaf) samtidigt som modeveckan pågår. Hela mode-Stockholm springer omkring på visningar som besatta och sliter sitt hår för att hinna med. Själv delar jag min tid mellan soffan och sängen, feberyrar, plöjer lättsamma tv-serier och dricker te. Det är skillnad på liv och liv liksom.

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood’s “Invictus“, mycket bra, samt Coen-brödernas “A Serious Man“. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan “Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var “No Country for Old Men”. Så att “A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och “Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.

Den pyttelilla filmen som nu är uppe och fajtas i toppen med de stora pojkarna. Det sägs att det är “The Hurt Locker” mot “Avatar” i kampen att kamma hem det största filmpriset på Oscarsgalan i mars. Jätten James Cameron som gjort de två filmerna som dragit in mest pengar i världshistorien (“Titanic” och “Avatar” har tillsammans dragit in över 3 miljarder dollar i hela världen) mot uppstickaren Kathryn Bigelow med den lilla filmen som hittills inte dragit in mer än lite drygt $16 miljoner. En liten parentes kan också vara att dessa två tidigare har varit äkta makar. Regissörerna alltså, inte filmerna.

Men nog med kuriosa. “The Hurt Locker” är en ruskigt bra film. Att kalla den “krigsfilm” vore att fördumma och förminska den. Bigelow har lyckats med något jag personligen trodde var omöjligt, hon har fått mig att komma så nära känslan av hur det är att vara mitt i ett krig, som jag möjligtvis kan komma. Det är svettigt, det är förvirrande, nerverna är utanpå och inuti och överallt, det är adrenalin, det är sorg och det är jävligt intensivt.

Jag sitter på nålar hela filmen, och inte bara för att det är spännande, utan just för att det är så otroligt intensivt, både känslomässigt och adrenalinmässigt. Nu har jag som sagt ingen aning om hur det är att desarmera bomber i Irak, men det känns äkta. Tekniskt sett gillar jag fotot speciellt, men så är jag ju en sucker för handkamera. Sedan gillar jag också att det i stort sett bara är okända skådespelare (förutom Ralph Fiennes och Evangeline Lilly i små roller), det gör att det känns ännu mer äkta.

Sedan älskar jag det faktum att det är en kvinnlig regissör. Girl Power liksom.

Som ni vet älskade jag “Avatar” men när det gäller en Oscar för bästa film så lägger jag min röst på “The Hurt Locker”. För jag är också en sucker for the underdog.

Awards Daily skriver väldigt bra om The Hurt Locker här, läs mer om du är sugen på fina ord om den här filmen!

Film- och glamnörd som jag är så älskar jag award season. Galorna avlöser varandra, den ena klänningen är vackrare än den andra och tacktalen blir bara bättre och bättre ju närmare Dagen D man kommer. Oscar Day. I år har Oscarsgalan flyttats från februari till mars, men redan idag bjuds det på härligheter från La La-land när Golden Globe-galan går av stapeln i Hollywood.

Varje år nu i åtta års tid har jag suttit uppe och tittat på Oscarsgalan, en tradition som jag bara älskar. Att se den största prisutdelningen inom film och samtidigt blogga och chatta med människor från hela världen om kläderna, filmerna och talen, det är en av höjdpunkterna i filmåret. Det faktum att det är mitt i natten här i Sverige gör det bara lite extra speciellt, det blir liksom en “grej” av det hela. Att vara extremt övertrött har sin charm.

I år tänker jag suga på glamkaramellen lite extra och även sitta uppe inatt och titta på Golden Globe-galan som sänds live online på Facebook. Den sänds även på Kanal 9, men eftersom jag inte har den kanalen så förlitar jag mig på internet. La Julia är nominerad, vilket gör det hela ännu roligare!

Någon annan som ska sitta uppe och titta?

Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film “Up in the Air“. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.

Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.

Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.

Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.

Vi börjar den här dan före dopparedan med bästa möjliga julklapp (på internet i alla fall) – trailern till “Sex and the City 2″ är här! Den avslöjar inte supermycket, men tjejerna är snygga och det räcker för mig. Jag är en ytlig SOB.

Bästa chickflicken ever.

Den var bra i början. Ungefär de första 6,5 minuterna. Sedan påbörjades vad som skulle visa sig att bli 81 och en halv minut av rena och skära plågor. Av att vrida och vända sig i soffan och ändå inte hitta en enda position i vilken den här filmen inte känns pinsam, förödmjukande och fullständigt menlös. Ändå satt jag kvar där och hoppades på åtminstone en liten ljusglimt i vilken jag skulle förstå varför skådespelare som Reese Witherspoon och Robert Duvall gett sig in i denna cirkus. Det fanns ingen. Det fanns bara frustration.

Totalt 88 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och ytterliga 6,5 för att skriva det här inlägget. Men det ser jag som väl investerad tid för att varna er. Slösa inte bort er tid.

Nu blir det hemgjord pizza, ett glas rött och en massa finfina skådisar i “The Private Lives of Pippa Lee”. Älska Robin Wright Penn och Maria Bello.

Så var det dags. Den mest efterlängtade filmen i år, 500 Days of Summer. Förväntningarna har varit skyhöga och de infriades – till största del. Jag trodde att jag skulle ha en fluffigare känsla i magen när jag sett färdigt filmen, men den nådde inte riktigt hela vägen, så där är jag lite besviken. Jag älskade manuset, det grafiska bildspråket, “hoppandet” i timelinen och musiken, men någonstans köpte jag inte riktigt Summers rädsla för att bli kär och därmed inte hennes karaktär. Sedan älskar jag hennes skådespelarstil, hon är skönt nonchig, avslappnad och naturlig, väldigt uppfriskande.

Den största behållningen i den här filmen är dock Joseph Gordon-Levitt (från Tredje Klotet från Solen) som spelar den manliga huvudrollen. Han går från tokkär till helt nedslagen, och han gör det med humor men samtidigt är det hjärtskärande ärligt. Och Indy Spirit håller med mig.

All-in-all är det en skitbra film, tyvärr hade jag omänskligt höga förväntningar på den.

Jag brukar vanligtvis kunna hålla mig undan dåliga filmer. Jag vet vad jag gillar och det finns för mycket bra film för att ta en risk och fastna med en dålig rulle.

Det sagt så förstår jag inte riktigt hur jag tänkte igår när jag slängde på “Transformers – Revenge of the Fallen”. Jag tänkte väl att första filmen var lite kul, lagom action, lagom humor och lagom hjärndöd så att koncentration inte skulle vara absolut nödvändigt.

Tvåan var inte lagom. Den var för mycket. Överallt. Hela tiden. För mycket action. För mycket (dålig) humor. Och för mycket hjärndödhet. Och detta under 2,5 timme. Efter en timme lät jag bara filmen rulla och gjorde annat under tiden. Och detta enbart för att jag inte kan stänga av filmer. Det känns då som att jag inte ger dem en chans.

Jag fastställde en sak till. Megan Fox kropp är den enda anledningen till att den här filmen ändå spelade in $400 miljoner i USA.

För att citera en av de många sågningar filmen fått: “After the first ten minutes, I just…wanted…the…movie…to…end.”, “You asked for this, America.”