Orealistisk på alla sätt och vis. Inte för att romantiska komedier brukar vara speciellt realistiska men den här tar det till en helt ny nivå. Dessutom är den inte speciellt romantisk eller rolig heller. Men det är bakislördag och jag har inte så höga krav. Jag kan sitta och surfa och ha ett öga på filmen och ändå hänga med. Sedan är ju Ashton Kutcher så het i det här att jag får andnöd. Och jag finner mig själv sukta efter Katherine Heighls frisyr på ett nästan ohälsosamt sätt.

Jag måste nog väga upp det här med “Shutter Island” för att hjärncellerna inte ska förtvina ikväll.

Förra torsdagen var jag och brorsan och såg den lagom hajpade “Inception” på bio i Övik. Bakom spakarna står Christopher Nolan (“The Dark Knight”) och på den imponerande rollistan hittar vi förutom Leo DiCaprio, rätt nyupptäcka förmågor i Hollywood som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Ken Watanabe och Marion Cotillard. Och Michael Caine förstås. En hel drös Oscarsnominerade typer med andra ord.

Jag är ju en sucker för visuellt godis, och det är precis vad “Inception” är. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i drömmar har set designern fått spinna loss totalt och gjort det riktigt bra. Jag älskar scenen när Ellen Page vandrar runt i Paris och möblerar om staden efter bästa förmåga.

Men man måste hänga med i svängarna. När Leo & co äntrar tredje nivån i drömmarnas värld börjar det bli snurrigt. Men i slutändan känner jag att jag ändå hänger med och imponeras av hur innovativt och smart det här manuset här. Så kul att se något helt nytt! Sedan har fenomenet drömmar alltid fascinerat mig, hur något som verkar helt bisarrt när man är vaken kan tyckas helt normalt i en dröm.

Det som skiljer “Inception” från en “vanlig” actionfilm är dock, förutom de fantastiska skådespelarna, känslan. Christopher Nolan fokuserar verkligen på att få fram karaktärernas känslor inför de olika scenariorna, det blir aldrig stelt och hårt, utan det finns ett djup och nyans i filmen. Jag rekommenderar den här filmen starkt! Och se den på bio så att du får hela den visuella upplevelsen.

Har du sett “Inception”? Vad tyckte du?

Sex and the City 2. Var ska jag börja? Kanske någonstans vid ankomsten till biografen. Det är helt fantastiskt att se vilket event den här filmen har blivit. Först och främst var såklart biografen fullproppad av tjejer ända ut på gatan. Men inte vilka tjejer som helst. De här tjejerna hade gått all in. Klackar, cocktailklänning, Hollywoodlockar, the works. En härlig (men smått konstig) känsla av samhörighet la sig över mig. Vi kom alla dit med samma förväntningar, samma känsla, samma längtan efter den där magin som är “Sex and the City”. Ni som vet vad jag pratar, ni vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här serien som ett populärkulturellt fenomen, men sanningen är att serien har betytt otroligt mycket för mig, jag har vuxit upp med, och på många sätt, genom den.

När lamporna släcktes och den där bekanta signaturmelodin släpptes ur högtalarna kom direkt spontana applåder och exalterade tjut. Jag har aldrig varit med om en sådan här stämning på en bio förut, förutom när jag såg den första “Sex and the City”-filmen i New York för två år sedan. Visst, på biopremiärer och förhandsvisningar brukar stämningen vara mer uppsluppen, men inte på en “vanlig” biokväll. Men det här var ingen vanlig biokväll, det här var en reunion deluxe. Jag fick till och med tårar i ögonen under opening credits, mycket känslor.

Så, filmen då? Hur var den? Det finns inget riktigt enkelt svar på den frågan. Allt beror på vilken relation man har till de här karaktärerna sedan innan. Är man inget fan av showen så har man nog inte mycket till övers för filmen heller. I get that. Som ett eget fristående element så hade jag nog inte heller tyckt att det var något mästerverk. Men jag som har varit besatt av den här serien i tio års tid, för mig var det som att återse gamla kompisar, få höra om vad de haft för sig de senaste åren och få en inblick i deras relationer, glädjeämnen, samvetskval och huvudbryn. Det var inte bara en film, det var ett glatt återseende.

Det här är en helt annan sorts film än den första. Den första var tung bitvis, medan den här är förhållandevis lättsmält med några få djupare inslag. Bäst i filmen är helt klart Samanthas karaktär och hennes stundande medelålderskris. Många sköna repliker bränner hon av! Jag älskar även scenen med Miranda och Charlotte i baren. “Take a sip!”. Det märks också att jag och mina vänner har blivit äldre, man känner igen sig i deras problem och tankar på ett helt annat sätt än när man började titta på serien när man knappt var torr bakom öronen.

Jag saknar dock New York City. Den största delen av filmen utspelar sig i Mellanöstern, och inget ont om det, men filmen (och serien) heter ju ändå “Sex and the City” och med undantag för två avsnitt i LA och två i Paris så utspelade sig hela serien i New York. Jag saknar the fifth lady i det här. Sedan är det några lama skämt, för mycket kulturella burka-hänvisningar och produktplacering och alldeles för lite Aidan men all-in-all så är jag rätt nöjd. Här skulle jag också vilja vara sådär mogen och säga “nu räcker det, nu lämnar vi de här karaktärerna, här har de det bra”. Men vi vet ju alla att jag kommer sitta bänkad om det blir en trea. Who am I kidding liksom? Separationsångesten är ju total.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

On a sidenote; jag undrar hur mycket pengar de lagt på marknadsföringen för den här filmen. Den har ju varit helt insane! Den här husväggsplanschen sitter vid Stureplan i Stockholm. Den syns om man säger så. Carrie är tre våningar hög.

Gilla’t!

Sluta gilla

Imorse lyssnade jag (något motvilligt) på Hans Wiklund när han passade på att slakta “Sex and the City 2″ på Mix Megapol. Vi minns väl alla hans urbota korkade kommentarer när den förra filmen kom för två år sedan? Oh well, idag höll han igen hyffsat när det gällde att förolämpa hela det kvinnliga släktet samtidigt som han konstaterade att det här “är inte film, bara en massa sand”.

Jag kan erkänna att jag inte är överdrivet förtjust i upplägget, hela grejen är ju att de ska vara i “The City”. “Sex and the Desert” känns på något sätt inte lika bra. Menmen, ikväll kommer jag och Sofia sitta bänkade, tillsammans med vad jag gissar, halva Stockholms kvinnliga invånare. Vad jag ser mest fram emot? Aidan såklart.

Får jag se någon av er på biografen ikväll?

Gilla’t!

Sluta gilla

Oh. My. God. I think my heart just stopped.

En helt ny trailer för nya “Sex and the City”-filmen har precis släppts på nätet. Och jag blir nästan gråtfärdig.

Jag kanske borde bli lite orolig över hur emotionellt engagerad jag har blivit i dessa fiktionella karaktärer. Men i vanliga fall är jag ju relativt psykiskt stabil (relativt sa jag) så jag låter den här lilla galenskapen passera.

Aiiiidan! Ser ni Aiiiidan! Åh herregud, JAG blir ju kär i honom igen.

Samtidigt så är jag nästan lite rädd för att se filmen. För det betyder ju att det är slut. Slutslut. The End på min romans med Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. Fast – egentligen inte. För i höst inleder jag ju min egen kärlekshistoria med staden. Eventuellt våldgästar jag Sarah Jessica Parker för en cosmo.

Förresten, det är inte bara jag som älskar Aidan, han leder stort i min lilla omröstning nedan.

Gilla’t!

Sluta gilla

Mr Big i all ära men mitt hjärta har alltid slagit lite extra för Aidan. Helyllekillen med ett hjärta av guld. Ja, vi pratar Sex and the City. Två.  I den första trailern verkar det onekligen som att (ännu) en fnurra på tråden är aktuell mellan Big och Carrie och härom dagen bekräftade John Corbett att han kommer att reprisera sin roll som Aidan i filmen som har premiär i maj. Jag anar intriger av den hjärtsnörpande sorten.

Är det bara jag som hoppar så smått upp och ner av lycka?

Gilla’t!

Sluta gilla

Efter filmen pratade Mattias Lindahl som var “visual effects supervisor” på filmen, lite om specialeffekterna och hur alla lager (bl.a. green screen, det som filmats fysiskt och sådant som är gjort digitalt) sätts samman till vad som blir de färdiga scenerna. Väldigt intressant och nog det jag hade mest behållning av under kvällen.

Mia sparkar stjärt. *tihi*

Delinda med vän och Mia innan visningen.

Kelly posar med asskickaren efter filmen.

Gilla’t!

Sluta gilla

Det känns väldigt lyxigt att få inbjudningar på posten. Och lite lyx var precis vad jag behövde idag. På måndag blir det förhandsvisning av Kick-Ass. Det ser liiite för mycket fjortis ut för min smak, men Nic Cage kanske överraskar? Samma regissör som gjorde “Stardust” som jag aldrig såg. Var den bra?

Gilla’t!

Sluta gilla

Vad tror vi? Har Julia en hit på G?

Gilla’t!

Sluta gilla

För att distrahera mig själv så kollade jag istället galan nu på eftermiddagen. Det var inte det lättaste att ducka resultaten i hela 9 timmar, men det är ju så mycket roligare med överraskningar.

Jämfört med förra årets gala (Hugh Jackman, kom tillbaka!) var årets gala en katastrof. Väldigt otajt och inte speciellt underhållande. Steve Martin och Alec Baldwin, alltså, jag vet inte, men jag drog inte ens på smilbanden. Inte en enda gång. Generellt så kändes de flesta presentationerna väldigt påtvingade och stela, som att alla låg under producentens piska, trist! Men det fanns en och annan positiv sak med.

1) Neil Patrick Harris intro. Sådärja. Musik, dans och driveri. Så ska det se ut.

2) Ben Stiller. Roligast på hela kvällen.

3) Klänningarna. I år hade nog alla lyckats tror jag. Maggie G och Rachel McAdams var härliga färgklickar och jag gillade även bl.a. Demi Moore och Vera Farmiga, det var inte direkt någon som misslyckades fatalt i år.

4) Sandra Bullock och hennes läppstift. Och hennes tal. Major tearjerker. Jajaja, jag vet att Meryl Streep borde ha vunnit, men jag är så glad för Sandy. Sedan måste tilläggas att Sandy härom dagen även vann en Razzie, vilket gör henne smått historisk iom att det är första gången en skådespelerska vinner en Oscar och en Razzie samma år. Man måste ju älska henne för att hon faktiskt dök upp och tog emot priset.

5) The Hurt Locker och Kathryn Bigelow. Det är så härligt att kunna säga “rätt film vann”. Sedan är det lite extra kul att det för första gången blev en kvinnlig vinnare i kategorin Bästa Regi.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag vet inte ens var jag ska börja när det gäller att lovprisa Tom Fords (ja, designern) regidebut “A Single Man”. Det syns att det är en konstnär som gjort den. Färgerna, ljuset, vinklarna – fotot är helt fantastiskt. Det är en visuell godisbit rakt igenom.

Skådespeleriet är även det något av det bästa jag sett i år. Att inte Julianne Moore är Oscarsnominerad är för mig en gåta. Att den här filmen överhuvudtaget bara har en enda Oscarsnominering (Colin Firth, bästa manliga skådespelare) är helt galet.

Det finns så många småsaker i den här filmen som är genialiska. Tillbakablickarna blir aldrig förvirrande eller långdragna. Det faktum att ljuset och färgerna förändras med huvudkaraktärens nivå av livsvilja fungerar perfekt. Manuset är tajt. Colin Firths scen när han får den hemska nyheten. En enda lång tagning och han är helt galet bra.

Alltså, när ni har sett den kan vi bryta ner och sönderanalysera alla småsaker som gör den så bra (grannflickans klackskor som en tickande klocka), men innan dess så kommer ni bara tycka att jag gaggar. Så. Se den. Nu. Eller imorrn när den har biopremiär.

Gilla’t!

Sluta gilla

Imorgon kommer den, “Shutter Island”. Leo och Marty together again. Jag vill så gärna se men jag vet inte om jag vågar. Jag får nog vänta tills jag kan sitta hemma och ha en kudde till hands. Eller ta med kudden till bion. Men det kanske kan tyckas lite konstigt.

Den fick en femma av Hans Wiklund. Hasse och jag är inte alltid överens, men här hoppas jag att han har rätt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Halva Hollywood är med i “Valentine’s Day”. Åtminstone känns det så. Det är så många parallella handlingar att man blir helt snurrig.

Jag läste manuset innan jag såg filmen och hade rätt höga förväntningar, det hade kunnat bli riktigt bra. Jag säger inte att det är dåligt, inte jättedåligt i alla fall, men mycket av “fluffet” som ligger mellan själva handlingarna känns mer som en parodi på kärlek och romantik än något annat.

Filmen är inget mästerverk, men det hade väl ingen väntat sig heller. Det är fluffigt och relativt förutsägbart, precis som en romantisk komedi ska vara.

Det kan också vara jag som är lite cynisk.

Julia Roberts har utan tvekan den bästa och mest rörande storyn. Detta säger jag inte (enbart) för att jag är partisk, det är faktiskt sant. I hennes sista scen får jag tårar i ögonen, något jag inte direkt hade väntat mig. Hon och Bradley Cooper interagerar väldigt bra och de har båda oväntade twists i slutet av filmen.

Överlag är det för mycket folk med i den här filmen. Det är inte direkt jobbigt för att det blir för mycket att hålla reda på (handlingen är inte överdrivet invecklad) utan för att man inte hinner få någon känsla eller sympati för karaktären. Och när det så blir dramadrama så köper man det inte riktigt, det känns väldigt ansträngt. Och i slutet när allas säckar ska knytas ihop tar det tiiiid.

Taylor Swift är mycket möjligt den sämsta skådespelerskan någonsin. Det var plågsamt att se.

Jag var lite förvånad över att jag gillade Jessica Biel i den här, men hon har roligt material att jobba med. Jag älskar Jennifer Garner, men hennes roll är rätt trist. Min favorit (utöver Julia) är Anne Hathaway, hennes telefonsex-scener är skitroliga!

Vad du än gör, missa inte den fantastiska “Pretty Woman”-referensen i eftertexterna. Filmens bästa ögonblick, no contest.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood’s “Invictus“, mycket bra, samt Coen-brödernas “A Serious Man“. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan “Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var “No Country for Old Men”. Så att “A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och “Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Den pyttelilla filmen som nu är uppe och fajtas i toppen med de stora pojkarna. Det sägs att det är “The Hurt Locker” mot “Avatar” i kampen att kamma hem det största filmpriset på Oscarsgalan i mars. Jätten James Cameron som gjort de två filmerna som dragit in mest pengar i världshistorien (“Titanic” och “Avatar” har tillsammans dragit in över 3 miljarder dollar i hela världen) mot uppstickaren Kathryn Bigelow med den lilla filmen som hittills inte dragit in mer än lite drygt $16 miljoner. En liten parentes kan också vara att dessa två tidigare har varit äkta makar. Regissörerna alltså, inte filmerna.

Men nog med kuriosa. “The Hurt Locker” är en ruskigt bra film. Att kalla den “krigsfilm” vore att fördumma och förminska den. Bigelow har lyckats med något jag personligen trodde var omöjligt, hon har fått mig att komma så nära känslan av hur det är att vara mitt i ett krig, som jag möjligtvis kan komma. Det är svettigt, det är förvirrande, nerverna är utanpå och inuti och överallt, det är adrenalin, det är sorg och det är jävligt intensivt.

Jag sitter på nålar hela filmen, och inte bara för att det är spännande, utan just för att det är så otroligt intensivt, både känslomässigt och adrenalinmässigt. Nu har jag som sagt ingen aning om hur det är att desarmera bomber i Irak, men det känns äkta. Tekniskt sett gillar jag fotot speciellt, men så är jag ju en sucker för handkamera. Sedan gillar jag också att det i stort sett bara är okända skådespelare (förutom Ralph Fiennes och Evangeline Lilly i små roller), det gör att det känns ännu mer äkta.

Sedan älskar jag det faktum att det är en kvinnlig regissör. Girl Power liksom.

Som ni vet älskade jag “Avatar” men när det gäller en Oscar för bästa film så lägger jag min röst på “The Hurt Locker”. För jag är också en sucker for the underdog.

Awards Daily skriver väldigt bra om The Hurt Locker här, läs mer om du är sugen på fina ord om den här filmen!

Gilla’t!

Sluta gilla

Varje år nu i åtta års tid har jag suttit uppe och tittat på Oscarsgalan, en tradition som jag bara älskar. Att se den största prisutdelningen inom film och samtidigt blogga och chatta med människor från hela världen om kläderna, filmerna och talen, det är en av höjdpunkterna i filmåret. Det faktum att det är mitt i natten här i Sverige gör det bara lite extra speciellt, det blir liksom en “grej” av det hela. Att vara extremt övertrött har sin charm.

I år tänker jag suga på glamkaramellen lite extra och även sitta uppe inatt och titta på Golden Globe-galan som sänds live online på Facebook. Den sänds även på Kanal 9, men eftersom jag inte har den kanalen så förlitar jag mig på internet. La Julia är nominerad, vilket gör det hela ännu roligare!

Någon annan som ska sitta uppe och titta?

Gilla’t!

Sluta gilla

Denna söndagskväll har spenderats med George Clooney och hans nya film “Up in the Air“. Sämre sällskap kan man ha. Filmen är fantastisk och Jason Reitman är ett mindre geni när det gäller att göra filmer som känns.

För känns, det gör den. Jag sitter nu här mitt i vad som känns som en mindre existentiell kris. Sådana är, som ångesten, vanliga följeslagare på söndagskvällarna häromkring.

Det handlar såklart om ensamheten, once again. Dess eviga närhet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Den är som det där två veckor gamla mjölkpaketet i kylen, du vet att det står där, det luktar lite illa men det stör dig inte nämnvärt. Du har som vant dig vid dess störande existens.

Men så kommer sådana här känslor, och går med sylvassa stilettklackar på den där åh så känsliga nerven. Och plötsligt luktar det där mjölkpaketet verkligen apa.

Okej, liknelser är inte mitt forte, men jag hoppas ni fattar ändå.

Gilla’t!

Sluta gilla

Egentligen borde jag se den här filmen igen innan jag uttalar mig, men jag kan inte riktigt hålla mig. Jag såg den inte i 3D, så jag kan inte uttala mig om den versionen, men det jag såg var fullt tillräckligt. Avatar är fantastisk. Och då pratar jag inte bara om det visuella och det tekniska som är det mest avancerade jag någonsin sett (men då är det ju också den dyraste filmen som gjorts också) utan hela världen som James Cameron byggt upp ur sin egen (överaktiva) fantasi är verkligen otrolig.

Ett måste för att fullt kunna ta in den här filmen är ett öppet sinne. För det här är en helt annan verklighet (eller overklighet) som Cameron bjuder in oss i. Det är drömmar och frihet och andlighet blandat med en hård och brutal del av mänskligheten som vi känner den. Det är människorna som är “bad guys” och många gånger under filmen ifrågasätter jag mitt eget tankesätt och det fyrkantiga sättet jag lever och tänker.

Avatar är minst sagt banbrytande, inte bara tekniskt och visuellt utan även i det att den öppnar mitt sinne, får mig att känna och drömma. Och att nå den känslan, det är det största en film kan åstadkomma.

Gilla’t!

Sluta gilla

Bästa chickflicken ever.

Gilla’t!

Sluta gilla

Den var bra i början. Ungefär de första 6,5 minuterna. Sedan påbörjades vad som skulle visa sig att bli 81 och en halv minut av rena och skära plågor. Av att vrida och vända sig i soffan och ändå inte hitta en enda position i vilken den här filmen inte känns pinsam, förödmjukande och fullständigt menlös. Ändå satt jag kvar där och hoppades på åtminstone en liten ljusglimt i vilken jag skulle förstå varför skådespelare som Reese Witherspoon och Robert Duvall gett sig in i denna cirkus. Det fanns ingen. Det fanns bara frustration.

Totalt 88 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka. Och ytterliga 6,5 för att skriva det här inlägget. Men det ser jag som väl investerad tid för att varna er. Slösa inte bort er tid.

Gilla’t!

Sluta gilla

Så var det dags. Den mest efterlängtade filmen i år, 500 Days of Summer. Förväntningarna har varit skyhöga och de infriades – till största del. Jag trodde att jag skulle ha en fluffigare känsla i magen när jag sett färdigt filmen, men den nådde inte riktigt hela vägen, så där är jag lite besviken. Jag älskade manuset, det grafiska bildspråket, “hoppandet” i timelinen och musiken, men någonstans köpte jag inte riktigt Summers rädsla för att bli kär och därmed inte hennes karaktär. Sedan älskar jag hennes skådespelarstil, hon är skönt nonchig, avslappnad och naturlig, väldigt uppfriskande.

Den största behållningen i den här filmen är dock Joseph Gordon-Levitt (från Tredje Klotet från Solen) som spelar den manliga huvudrollen. Han går från tokkär till helt nedslagen, och han gör det med humor men samtidigt är det hjärtskärande ärligt. Och Indy Spirit håller med mig.

All-in-all är det en skitbra film, tyvärr hade jag omänskligt höga förväntningar på den.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag brukar vanligtvis kunna hålla mig undan dåliga filmer. Jag vet vad jag gillar och det finns för mycket bra film för att ta en risk och fastna med en dålig rulle.

Det sagt så förstår jag inte riktigt hur jag tänkte igår när jag slängde på “Transformers – Revenge of the Fallen”. Jag tänkte väl att första filmen var lite kul, lagom action, lagom humor och lagom hjärndöd så att koncentration inte skulle vara absolut nödvändigt.

Tvåan var inte lagom. Den var för mycket. Överallt. Hela tiden. För mycket action. För mycket (dålig) humor. Och för mycket hjärndödhet. Och detta under 2,5 timme. Efter en timme lät jag bara filmen rulla och gjorde annat under tiden. Och detta enbart för att jag inte kan stänga av filmer. Det känns då som att jag inte ger dem en chans.

Jag fastställde en sak till. Megan Fox kropp är den enda anledningen till att den här filmen ändå spelade in $400 miljoner i USA.

För att citera en av de många sågningar filmen fått: “After the first ten minutes, I just…wanted…the…movie…to…end.”, “You asked for this, America.”

Gilla’t!

Sluta gilla

Filmen bygger på L’irrégulière, biografin av Edmonde Charles-Roux, och berättar om modedesignerns tidiga liv. Porträttet av Coco Chanel visar en kvinna som kommer från ganska knappa omständigheter, som är självlärd och har en unik och exceptionell personlighet. En kvinna som kommit att bli en symbol för framgång och frihet, en kvinna som skapade den moderna kvinnan efter att först själv ha visat vägen. (Källa)

Först och främst vill jag säga att om man går och ser den här filmen och väntar sig få en ingående guidad tur i hur man bygger upp ett världsledande modehus så kommer man att bli besviken. Filmen handlar, som titeln skvallrar, om tiden innan Coco Chanel blev CHANEL med hela världen.

“Coco – Livet före Chanel” är en fantastisk film. Allt från foto, kostym och scenografi till manus och Audrey Tatous tolkning av Coco känns äkta och tidsenligt. Audrey blir Coco med allt som det innebär.

Vi får se denna mycket speciella flickas väg från barnhem till cabaretsångerska till hattmakerska och aldrig under vägen kompromissar hon vem hon är. Med en vilja av stål och en unik stil i en tid då kvinnan mest skulle vara en prydnad och tillfredsställa sin man, vänder hon alla normer upp och ner och skapar en helt ny, modern kvinna. Inte för att vara banbrytande eller för att hon ville ha framgången – utan för att det för henne var en självklarhet.

Självklart finns en kärlekshistorien i filmen. Den är hjärtskärande och vacker så ta med näsdukar. Och bered er på att inspireras.

Sverigepremiär idag.

Gilla’t!

Sluta gilla

(Fan, nu hoppade mitt P av tangentbordet igen. Den där nya datorn är välkommen.)

Ja, det är Julia Roberts jag pratar om då. Om någon missat det. Och filmen kommer i februari. Lagom till Alla Hjärtans Dag. Duh.

Gilla’t!

Sluta gilla

Att läsa boken och sedan se filmen är oftast en ganska dålig idé, och speciellt så när det gäller en så bra bok som Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Jag har svårt för svenska filmer generellt, och när jag då har en klar bild av hur jag vill att människorna och platserna ska se ut så blir jag en ännu svårare publik att tillfredsställa.

Filmen skiljer sig på många ställen från boken, saker har lagts till och tagits bort, och jag kommer på mig själv många gånger att ha svårt för att bedöma filmen objektivt på grund av att jag är alltför färgad av bokens uppbyggnad.

I slutändan är det en bra och spännande film, men det är nog ännu bättre om man inte jämför den med boken.

PS. Plus att jag sitter hela tiden och tror, helt ärligt, att jag skulle göra ett bättre skådisjobb än de som faktiskt gör det. Men det kan vara min hybris som talar.

Gilla’t!

Sluta gilla

Nu på fyran. En av de finaste filmerna någonsin.

Gilla’t!

Sluta gilla

Imorgon börjar andra “Sex and the City”-filmen att spelas in i New York och även fast jag anar en analkande katastrof så kan jag inte låta bli att vara exalterad! Är man ett die-hard-fan så är man. Man kanske ska skolka från jobbet några veckor och åka över och bara stalka inspelningsplatser? Någon är som är på? Om du skulle råka finnas i stan så hittar du veckans locations här.

Gilla’t!

Sluta gilla

Min BFF Julia Roberts är för tillfället i Rom och spelar in filmversionen av en av mina absoluta favoritböcker “Eat, Pray, Love” (på svenska pryds boken med den föga smickrande titeln “Lyckan, kärleken och meningen med livet” *yuck*) och döm min förvåning när jag idag såg att även svenska Tuva Novotny är med i filmen! Hon spelar högst troligt svenska Sofie som blir vän med Elizabeth (Julias karaktär) i Rom.

Jag tror bestämt att jag måste läsa boken en vända till. Nu på en gång. Japp. Så får det bli.

Gilla’t!

Sluta gilla