Julia Roberts som hon den där elaka drottningen. Tarsem Singh vid spakarna. Mirror, Mirror är som en liten visuell godisbit med lite retrokänsla i humoravdelningen. Jag gillart’! Kommer i mars 2012.

Igår låg jag i en soffa på Söder hela eftermiddagen och skrattade så tårarna rann åt diverse underhållning på det mycket avancerade mediamonstret mitt emot. Den minst sagt lyxiga powerbrunchen som serverades ackompanjerades av en film som jag velat se väldigt länge, “The Philadelphia Story“, från 1940. Det här är klassiker i den sanna benämningen. Svart/vitt, stilige Cary Grant,  galet roliga James Stewart och den magiska Katherine Hepburn.

Och jag vet inte om det var alkoholångorna som hängde sig kvar från fredagen eller ett upptrissande sällskap som fnittrade så han skakade, men jag skrattade så jag grät. James och Kate gör fantastiskt roliga fyllon på film. Och inte nog med det, alla är så stiliga och vackra i filmen att man får dåndimpen. Klassiska filmstjärnor, de görs inte på det sättet längre.

Sällskapet gav den 8/10 och jag är nog beredd att skriva under på det betyget. Se den, gärna en lördag eftermiddag tillsammans med en galet god brunch, då kan jag nästan garantera en vinnande dag.

Denna söndagkväll, efter att jag betat av nästan hela min to-do-lista, tog jag mig en sådan konstig uppgift som att laga mat. Det skulle bli kycklingfilé i ugnen med bulgur.

Istället för kockens vin blev det kockens saft med hjärt-is i.

Twitter är så himla bra. När man får lite problem med ingredienser som saknas så tipsar de  fina människorna där om vad man kan använda istället. Den här gången fick currypasta vara stand-in för sambal oelek. Funkade nästan lika bra.

Jag kokade bulgur för första gången. Lär så länge man lever etc.

Och så åkte pippin i in ugnen. Köttermometern köpte jag idag. Typ en miljon vuxenpoäng.

Och så här blev det!

Silver ville smaka och puffade på mig som besatt när jag försökte äta. Inte helt lättmanövrerat.

Och så åt jag middag med Cameron Diaz i “Bad Teacher”. Hon var skitsnygg och ascool även om filmen var lite sådär.

Och imorrn är en ny vecka. Jag har tokont i halsen och snörvlar lite men hoppas att kroppen bara busar med mig och att det går över typ på en gång.

Never Let Me Go  -    
En film som gör ont i själen men är lika vacker som den är smärtsam. Fantastiska rollprestationer av Carey Mulligan och Keira Knightley. Extra poäng för fantastisk musik av Rachel Portman.  En film som fastnar. (Trailer)

Melancholia  -    
En film som sätter igång många tankar. Som är sorglig och vacker och naken och ärlig. Kirsten Dunst är fantastiskt och slutscenen är något av det mest omskakande jag sett på länge. Kul med många svenskar i rollistan! (Trailer)

Water for elephants -   
Hade väntat mig en blandning av “Titanic” och “Moulin Rouge” och blev mycket besviken. Det märks att regissören jobbat mest med musikvideos för filmen är visuellt makalös. Dock är regin otroligt bristfällig och jag bryr mig inte om någon av karaktärerna. Förutom elefanten. Jag gillar elefanten.  (Trailer)

Arthur  -   
Russell Brand och Helen Mirren är en lysande komisk duo här och jag skrattar högt ett par gånger. Söt kärlekshistoria. ÄLSKAR scenen på Grand Central Station. (Trailer)

Something Borrowed  -   
Ginnifer Goodwin (Big Love) är ju något av det sötaste som finns och hon är det bästa med den här filmen. Under förutsättningarna (romantisk komedi, happy ending) är den helt okej, varken mer eller mindre. (Trailer)

The Adjustment Bureau -    
Lite i samma stil som “Vanilla Sky” och “Inception”. Vad är på riktigt? Vad är dröm eller fantasi? Mycket bra, spännande och skön energi. (Trailer)

The King’s Speech -     
Fantastisk på alla sätt och vis. Manus, foto, skådespeleri, regi. En perfekt blandning av drama och torr, brittisk humor.  (Trailer)

The Next Three Days -    
Det här gillar jag. Det här är action men BRA sådan från regissören till “Crash”. Med manus, karaktärer man bryr sig om och en riktig story. Och så klart spänning så det förslår. Likey. (Trailer)

Cirkus, elefanter, 30-tal, svår, omöjlig kärlek. Lite Moulin Rouge-vibbar liksom. What’s not to love?!
15 april kommer jag stå i kö.

Galan hade sina ups and downs, men kändes tråkigare än tidigare år. Och James Franco ville jag mest bara slå på käften hela tiden, han såg mest bara självgod och faktiskt smått påtänd ut.

Bästa värden: Älskade Anne Hathway. Hon kan få göra galan nästa år med. Gärna tillsammans med Hugh Jackman som fortfarande är min favoritvärd sedan 2009 års gala (SE klippet om ni inte sett det, så galet kul).

Bästa talet: Melissa Leo’s droppade F-bomben i sitt tal och satte hela kontrollrummet i spinn. Nu ångrar de nog att de inte har den där tidsförskjutningen längre. I övrigt ett härligt förvirrande och lagom flippat tal.

Bäste presentatören: Kirk Douglas. Han är långsam som sirap och man hör knappt vad han säger men gubben är banne mig charmig!

Bästa filmen: Enligt akademin “The King’s Speech”. Jag kan inte säga något om den saken för jag fortfarande inte sett den. Skämmes borde jag.

Bästa vinsten: Att Aaron Sorkin vann bästa manus för “The Social Network”. Den mannen kan det här med ord.

Kvällens hummanahummana: Justin Timberlake. Vad kan jag säga, mannen är het.

Se en lista på alla vinnare här!

Christian Bale, Natalie Portman, Melissa Leo, Colin Firth

Tydliga trender bland damerna i år var höga halsringningar, nude-färger och raka silhuetter. Här får ni en titt på de jag tyckte lyckades bäst.

5) Camilla Alves i Kaufman Franco. Älskar den enkla, men utmanande överdelen kombinerad med en riktigt vid kjol med mycket tyg. Det blir dock mer sexigt och mindre prinsessa, men ändå inte för mycket.

4) Michelle Williams i Chanel. Enkelt. Stilrent. Feminint. Älskar den lilla ärmen som tillsammans med Twiggy-frisyren och den perfekta ögonmakeupen ger den perfekta looken för Michelle. Underskattad elegans.

3) Gwyneth Paltrow i Calvin Klein. Urringningen gör hela klänningen och tillsammans med det spikraka håret, stora örhängen och brosch i midjan är det perfekt styling.

2) Amy Adams i L’Wren Scott. Många gånger tycker jag att Amy Adams är väldigt tråkig och blek på röda mattan, men här har hon verkligen lyckats. Den midnattsblå färgen går perfekt mot hennes röda hår och porslinshy. Pricken över i:et med gröna accessoarer. Riktigt snyggt!

1) Scarlett Johansson i Dolce & Gabbana. Älskar håret. Älskar färgen. Älskar ryggen. Älskar släpet. Älskar spetsen. Älskart!

I år firar jag och Oscar 10 år. Runt löning varje februari (och några år i mars) spenderar vi en spännande natt ihop, fylld av glamour, stjärnglans och red bull.

De senaste åren har dock vårt förhållande blivit lite ansträngt. Detta av den himla dumma anledningen att galan för några år sedan flyttade till Kanal 9, en kanal som inte finns i mitt väldigt begränsande tv-utbud (som numera är icke existerande då min digitalbox verkar ha lagt av).

Enter höghastighetsinternet. Det har krävt lite mer jobb, men jag har faktiskt lyckats hitta galan online någonstans varje år. I år har jag till och med ungefär 12-13 timmars framförhållning på mitt researchande och tänkte därför dela med mig av några länkar som kan tänkas fungera inatt.

Så trotsa John Blund (och chefens bistra uppsyn när du kommer halvdöd till jobbet i morgon) och joina mitt Oscar Online Viewing Party. Hissa och dissa klänningar, vinnare, förlorare, tal, programledare och allt annat som hör Oscarsgalan till. För oss som uppskattar charmen med att se Oscarsgalan LIVE!

Länkarna är testade så gott det går, men det finns ingen garanti för att de kommer att fungera inatt, så har du fler förslag, lämna dem gärna i kommentarerna.

Jag har lagt in ABC’s livefeed här på La Linda och kommer att chatta där under natten om det är någon som vill hänga! Joina mitt lilla event på Facebook, vi ses inatt!

Röda mattan

• CNN Live – Börjar 00.30
• AP Live Oscars Red Carpet – Börjar 00.00
• Oscar.Com – Börjar 00.00

Galan – Börjar 02.00

• Oscar.Com
• Direction.Tv

127 hours. Sån sjuk ångest. Killen fastnar i en skreva långt åt helvete i Grand Canyon. Å måste skära av sin egen arm. Fatta läget. Skära-av-sin-egen-arm. Med en skitslö kniv. Eller dö. Hur gör man det liksom.

Fetaste ångesten. Ever.

James Franco är Oscarsnominerad. Med all rätt. Helt galet bra.

“Inte frisk” var en av kommentarerna som damp ned i min Twitter-feed om nya filmen “Black Swan” (trailer) och om inte jag varit fruktansvärt sugen på att se den innan så var det ju droppen som fick ytspänningen att brista.

Och visst. Den är skruvad och konstig och på många sätt smått obegriplig men den är också fängslande, läskig och otroligt vacker. Bilden av disciplinen och konkurrensen inom balett på yrkesnivå är fascinerande och en aning störande. Natalie Portmans förvandling från skör och timid, via smått sinnessjuk till Miss Crazyeyes är helt fantastisk.

Sådär. Nu räcker det med adjektiv.

Och så finns det en förjäkla het girl-on-girl scen mellan Natalie och Mila Kunis i den. Bara det liksom.

Detta var idag bakgrunden för Apples initiativ “Meet the filmmaker” som idag hade bjudit in den fantastiske regissören David Fincher och skådespelaren Jesse Eisenberg för att prata om deras nya film “The Social Network“, filmen om hur Facebook startades. Filmnörd som jag är så älskade jag varje sekund av tiden de pratade om bearbetning av manuset (som geniet Aaron Sorkin skrivit), hur Fincher skrapade ihop 99 tagningar av en och samma scen och hur castingen av Jesse gick till. Själv var han så kissnödig under hela mötet så han minns inget. Skön kille.

Fincher var alldeles lagomt arrogant och efter att ha sett ett klipp från filmen som uppenbarligen skulle innehållit något som inte lämpar sig för Apples besökare sa han “Did you really have to bleep that for the Apple Store? Fuck!”.

Jorå. Såatt.

Om det finns något jag älskar mer än filmmakare prata om att göra film så är det att höra skådespelare prata om hur de tar sig under skinnet på en karaktär, hur de tänker för att bli den personen utan att bli den personen. Och Eisenberg hade några riktigt bra poänger i sin teknik. Ni minns den där lilla stunden då jag skulle bli skådis? De ryckte lite i den nerven idag igen.

Nu blev jag väldigt sugen på att kika på “In the actors studio“.

Söndagsbio i New York erbjuder ett lite mer spännande utbud än i Stockholm och detta tog jag och Elin fasta på igår när vi drog oss till 11th/3d i East Village för att spana i filmen “The kids are all right” med sådana glimrande skådisar som Annette Bening och Julianne Moore i huvudrollerna. Filmen handlar om en någon okonventionell familj och vad som händer när livet inte riktigt blir som man har tänkt sig. Lite curveballs if you will.

Jag älskar att i den här filmen är livet inte svart eller vitt. Det finns inga good guys och bad guys. Karaktärerna är mänskliga och livet är inte alltid lätt. Men ändå hittar regissören den där balansen mellan feelgood, hjärtekrossande ögonblick och väldigt mycket humor. Sköna, totalt awkward moments blandat med hjärtskärande repliker som “sometimes you stop seeing the other person” när Julianne Moore håller en lipframkallande monolog om äktenskapets utmaningar.

Skådespeleriet i filmen är inget mindre än fantastiskt och jag kan se Oscars-nomineringar för både Bening och Moore när den tiden kommer. Jag har nog faktiskt inget dåligt att säga om den här filmen. Jag lämnar biografen med en bra känsla i magen och en känsla av att ha lärt mig lite mer om det här vi kallar livet.

Jag mådde dock lite fysiskt illa när jag lämnade bion. In America, everything’s bigger. Och även fast vi bara åt halva popcornpåsen på två personer så var det lite att ta i. Jag börjar lära mig att large är aldrig ett bra alternativ i USA.

Jo, och så en trailer så klart.

Så när jag slog mig ner i biofåtöljen på biografen på 19 st East i måndags var förväntningarna, ja, relativt skyhöga. Att säga att de infriades vore, well, fel ord. Filmen är underbar. Fotot är ljuvligt, Julia hittar rätt ton filmen igenom och den bjuder på både visuell och själslig njutning rakt igenom.

Men jag har väldigt svårt att vara objektiv här. För det första för att boken indirekt blev inspirationen för min egen resa och för det andra för att så många saker i filmen hits a little bit close to home. Det handlar om balans. Om att hitta balans i sig själv och att våga tappa den balansen för kärlek. Att stå på egna ben men våga tappa fotfästet.

När vi lämnade biografen tryckte tårarna på bakom ögonlocken. Mark frågade mig vad jag tyckte och jag kunde inte prata. Han utbrast “But.. you’re crying!” och yup, jag gjorde visst det. I ungefär fyra kvarter då vi bara gick planlöst utan mål, rann tårarna medan jag försökte förklara för honom varför min reaktion var så stark. Det var bara det att, jag visste inte riktigt varför. Och det vet jag fortfarande inte riktigt.

Det känns som att jag konstant kämpat mot något i mitt liv. Oftast har det varit något ansiktslöst och väldigt ofta även syfteslöst och det har varit så tröttsamt. Jag ville bara sluta kämpa och börja leva. Det senaste halvåret har jag lärt mig att komma närmare balansen, att arbeta med mig själv och att lära mig hur jag ska manipulera min egen hjärna för att känna så som jag vill känna. Affirmera rätt saker och välja mina tankar.

Men nu är kampen mer närvarande än någonsin. Jag vet inte om det är staden, om det är det faktum att jag lever min dröm och inte riktigt kan hantera det. Eller om det handlar om det jag lämnade där hemma och all osäkerhet som finns kvar där. Jag tror att det är en blandning av allt. Och jag har inga svar. Jag har ingen kontroll. Och det gör mig helt och fullt livrädd.

Så det är väl någonstans där jag befann mig när vi slog oss ner med ett glas vin någonstans längs Broadway.

Av någon anledning känns bilderna som jag la upp innan jag började skriva inte helt representativa. Men ni får dem ändå.

Orealistisk på alla sätt och vis. Inte för att romantiska komedier brukar vara speciellt realistiska men den här tar det till en helt ny nivå. Dessutom är den inte speciellt romantisk eller rolig heller. Men det är bakislördag och jag har inte så höga krav. Jag kan sitta och surfa och ha ett öga på filmen och ändå hänga med. Sedan är ju Ashton Kutcher så het i det här att jag får andnöd. Och jag finner mig själv sukta efter Katherine Heighls frisyr på ett nästan ohälsosamt sätt.

Jag måste nog väga upp det här med “Shutter Island” för att hjärncellerna inte ska förtvina ikväll.

Förra torsdagen var jag och brorsan och såg den lagom hajpade “Inception” på bio i Övik. Bakom spakarna står Christopher Nolan (“The Dark Knight”) och på den imponerande rollistan hittar vi förutom Leo DiCaprio, rätt nyupptäcka förmågor i Hollywood som Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Ken Watanabe och Marion Cotillard. Och Michael Caine förstås. En hel drös Oscarsnominerade typer med andra ord.

Jag är ju en sucker för visuellt godis, och det är precis vad “Inception” är. Eftersom stora delar av filmen utspelar sig i drömmar har set designern fått spinna loss totalt och gjort det riktigt bra. Jag älskar scenen när Ellen Page vandrar runt i Paris och möblerar om staden efter bästa förmåga.

Men man måste hänga med i svängarna. När Leo & co äntrar tredje nivån i drömmarnas värld börjar det bli snurrigt. Men i slutändan känner jag att jag ändå hänger med och imponeras av hur innovativt och smart det här manuset här. Så kul att se något helt nytt! Sedan har fenomenet drömmar alltid fascinerat mig, hur något som verkar helt bisarrt när man är vaken kan tyckas helt normalt i en dröm.

Det som skiljer “Inception” från en “vanlig” actionfilm är dock, förutom de fantastiska skådespelarna, känslan. Christopher Nolan fokuserar verkligen på att få fram karaktärernas känslor inför de olika scenariorna, det blir aldrig stelt och hårt, utan det finns ett djup och nyans i filmen. Jag rekommenderar den här filmen starkt! Och se den på bio så att du får hela den visuella upplevelsen.

Har du sett “Inception”? Vad tyckte du?

Sex and the City 2. Var ska jag börja? Kanske någonstans vid ankomsten till biografen. Det är helt fantastiskt att se vilket event den här filmen har blivit. Först och främst var såklart biografen fullproppad av tjejer ända ut på gatan. Men inte vilka tjejer som helst. De här tjejerna hade gått all in. Klackar, cocktailklänning, Hollywoodlockar, the works. En härlig (men smått konstig) känsla av samhörighet la sig över mig. Vi kom alla dit med samma förväntningar, samma känsla, samma längtan efter den där magin som är “Sex and the City”. Ni som vet vad jag pratar, ni vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här serien som ett populärkulturellt fenomen, men sanningen är att serien har betytt otroligt mycket för mig, jag har vuxit upp med, och på många sätt, genom den.

När lamporna släcktes och den där bekanta signaturmelodin släpptes ur högtalarna kom direkt spontana applåder och exalterade tjut. Jag har aldrig varit med om en sådan här stämning på en bio förut, förutom när jag såg den första “Sex and the City”-filmen i New York för två år sedan. Visst, på biopremiärer och förhandsvisningar brukar stämningen vara mer uppsluppen, men inte på en “vanlig” biokväll. Men det här var ingen vanlig biokväll, det här var en reunion deluxe. Jag fick till och med tårar i ögonen under opening credits, mycket känslor.

Så, filmen då? Hur var den? Det finns inget riktigt enkelt svar på den frågan. Allt beror på vilken relation man har till de här karaktärerna sedan innan. Är man inget fan av showen så har man nog inte mycket till övers för filmen heller. I get that. Som ett eget fristående element så hade jag nog inte heller tyckt att det var något mästerverk. Men jag som har varit besatt av den här serien i tio års tid, för mig var det som att återse gamla kompisar, få höra om vad de haft för sig de senaste åren och få en inblick i deras relationer, glädjeämnen, samvetskval och huvudbryn. Det var inte bara en film, det var ett glatt återseende.

Det här är en helt annan sorts film än den första. Den första var tung bitvis, medan den här är förhållandevis lättsmält med några få djupare inslag. Bäst i filmen är helt klart Samanthas karaktär och hennes stundande medelålderskris. Många sköna repliker bränner hon av! Jag älskar även scenen med Miranda och Charlotte i baren. “Take a sip!”. Det märks också att jag och mina vänner har blivit äldre, man känner igen sig i deras problem och tankar på ett helt annat sätt än när man började titta på serien när man knappt var torr bakom öronen.

Jag saknar dock New York City. Den största delen av filmen utspelar sig i Mellanöstern, och inget ont om det, men filmen (och serien) heter ju ändå “Sex and the City” och med undantag för två avsnitt i LA och två i Paris så utspelade sig hela serien i New York. Jag saknar the fifth lady i det här. Sedan är det några lama skämt, för mycket kulturella burka-hänvisningar och produktplacering och alldeles för lite Aidan men all-in-all så är jag rätt nöjd. Här skulle jag också vilja vara sådär mogen och säga “nu räcker det, nu lämnar vi de här karaktärerna, här har de det bra”. Men vi vet ju alla att jag kommer sitta bänkad om det blir en trea. Who am I kidding liksom? Separationsångesten är ju total.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

On a sidenote; jag undrar hur mycket pengar de lagt på marknadsföringen för den här filmen. Den har ju varit helt insane! Den här husväggsplanschen sitter vid Stureplan i Stockholm. Den syns om man säger så. Carrie är tre våningar hög.

Imorse lyssnade jag (något motvilligt) på Hans Wiklund när han passade på att slakta “Sex and the City 2″ på Mix Megapol. Vi minns väl alla hans urbota korkade kommentarer när den förra filmen kom för två år sedan? Oh well, idag höll han igen hyffsat när det gällde att förolämpa hela det kvinnliga släktet samtidigt som han konstaterade att det här “är inte film, bara en massa sand”.

Jag kan erkänna att jag inte är överdrivet förtjust i upplägget, hela grejen är ju att de ska vara i “The City”. “Sex and the Desert” känns på något sätt inte lika bra. Menmen, ikväll kommer jag och Sofia sitta bänkade, tillsammans med vad jag gissar, halva Stockholms kvinnliga invånare. Vad jag ser mest fram emot? Aidan såklart.

Får jag se någon av er på biografen ikväll?

Oh. My. God. I think my heart just stopped.

En helt ny trailer för nya “Sex and the City”-filmen har precis släppts på nätet. Och jag blir nästan gråtfärdig.

Jag kanske borde bli lite orolig över hur emotionellt engagerad jag har blivit i dessa fiktionella karaktärer. Men i vanliga fall är jag ju relativt psykiskt stabil (relativt sa jag) så jag låter den här lilla galenskapen passera.

Aiiiidan! Ser ni Aiiiidan! Åh herregud, JAG blir ju kär i honom igen.

Samtidigt så är jag nästan lite rädd för att se filmen. För det betyder ju att det är slut. Slutslut. The End på min romans med Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha. Fast – egentligen inte. För i höst inleder jag ju min egen kärlekshistoria med staden. Eventuellt våldgästar jag Sarah Jessica Parker för en cosmo.

Förresten, det är inte bara jag som älskar Aidan, han leder stort i min lilla omröstning nedan.

Mr Big i all ära men mitt hjärta har alltid slagit lite extra för Aidan. Helyllekillen med ett hjärta av guld. Ja, vi pratar Sex and the City. Två.  I den första trailern verkar det onekligen som att (ännu) en fnurra på tråden är aktuell mellan Big och Carrie och härom dagen bekräftade John Corbett att han kommer att reprisera sin roll som Aidan i filmen som har premiär i maj. Jag anar intriger av den hjärtsnörpande sorten.

Är det bara jag som hoppar så smått upp och ner av lycka?

Efter filmen pratade Mattias Lindahl som var “visual effects supervisor” på filmen, lite om specialeffekterna och hur alla lager (bl.a. green screen, det som filmats fysiskt och sådant som är gjort digitalt) sätts samman till vad som blir de färdiga scenerna. Väldigt intressant och nog det jag hade mest behållning av under kvällen.

Mia sparkar stjärt. *tihi*

Delinda med vän och Mia innan visningen.

Kelly posar med asskickaren efter filmen.

Det känns väldigt lyxigt att få inbjudningar på posten. Och lite lyx var precis vad jag behövde idag. På måndag blir det förhandsvisning av Kick-Ass. Det ser liiite för mycket fjortis ut för min smak, men Nic Cage kanske överraskar? Samma regissör som gjorde “Stardust” som jag aldrig såg. Var den bra?

Vad tror vi? Har Julia en hit på G?

För att distrahera mig själv så kollade jag istället galan nu på eftermiddagen. Det var inte det lättaste att ducka resultaten i hela 9 timmar, men det är ju så mycket roligare med överraskningar.

Jämfört med förra årets gala (Hugh Jackman, kom tillbaka!) var årets gala en katastrof. Väldigt otajt och inte speciellt underhållande. Steve Martin och Alec Baldwin, alltså, jag vet inte, men jag drog inte ens på smilbanden. Inte en enda gång. Generellt så kändes de flesta presentationerna väldigt påtvingade och stela, som att alla låg under producentens piska, trist! Men det fanns en och annan positiv sak med.

1) Neil Patrick Harris intro. Sådärja. Musik, dans och driveri. Så ska det se ut.

2) Ben Stiller. Roligast på hela kvällen.

3) Klänningarna. I år hade nog alla lyckats tror jag. Maggie G och Rachel McAdams var härliga färgklickar och jag gillade även bl.a. Demi Moore och Vera Farmiga, det var inte direkt någon som misslyckades fatalt i år.

4) Sandra Bullock och hennes läppstift. Och hennes tal. Major tearjerker. Jajaja, jag vet att Meryl Streep borde ha vunnit, men jag är så glad för Sandy. Sedan måste tilläggas att Sandy härom dagen även vann en Razzie, vilket gör henne smått historisk iom att det är första gången en skådespelerska vinner en Oscar och en Razzie samma år. Man måste ju älska henne för att hon faktiskt dök upp och tog emot priset.

5) The Hurt Locker och Kathryn Bigelow. Det är så härligt att kunna säga “rätt film vann”. Sedan är det lite extra kul att det för första gången blev en kvinnlig vinnare i kategorin Bästa Regi.

Jag vet inte ens var jag ska börja när det gäller att lovprisa Tom Fords (ja, designern) regidebut “A Single Man”. Det syns att det är en konstnär som gjort den. Färgerna, ljuset, vinklarna – fotot är helt fantastiskt. Det är en visuell godisbit rakt igenom.

Skådespeleriet är även det något av det bästa jag sett i år. Att inte Julianne Moore är Oscarsnominerad är för mig en gåta. Att den här filmen överhuvudtaget bara har en enda Oscarsnominering (Colin Firth, bästa manliga skådespelare) är helt galet.

Det finns så många småsaker i den här filmen som är genialiska. Tillbakablickarna blir aldrig förvirrande eller långdragna. Det faktum att ljuset och färgerna förändras med huvudkaraktärens nivå av livsvilja fungerar perfekt. Manuset är tajt. Colin Firths scen när han får den hemska nyheten. En enda lång tagning och han är helt galet bra.

Alltså, när ni har sett den kan vi bryta ner och sönderanalysera alla småsaker som gör den så bra (grannflickans klackskor som en tickande klocka), men innan dess så kommer ni bara tycka att jag gaggar. Så. Se den. Nu. Eller imorrn när den har biopremiär.

Imorgon kommer den, “Shutter Island”. Leo och Marty together again. Jag vill så gärna se men jag vet inte om jag vågar. Jag får nog vänta tills jag kan sitta hemma och ha en kudde till hands. Eller ta med kudden till bion. Men det kanske kan tyckas lite konstigt.

Den fick en femma av Hans Wiklund. Hasse och jag är inte alltid överens, men här hoppas jag att han har rätt.

Halva Hollywood är med i “Valentine’s Day”. Åtminstone känns det så. Det är så många parallella handlingar att man blir helt snurrig.

Jag läste manuset innan jag såg filmen och hade rätt höga förväntningar, det hade kunnat bli riktigt bra. Jag säger inte att det är dåligt, inte jättedåligt i alla fall, men mycket av “fluffet” som ligger mellan själva handlingarna känns mer som en parodi på kärlek och romantik än något annat.

Filmen är inget mästerverk, men det hade väl ingen väntat sig heller. Det är fluffigt och relativt förutsägbart, precis som en romantisk komedi ska vara.

Det kan också vara jag som är lite cynisk.

Julia Roberts har utan tvekan den bästa och mest rörande storyn. Detta säger jag inte (enbart) för att jag är partisk, det är faktiskt sant. I hennes sista scen får jag tårar i ögonen, något jag inte direkt hade väntat mig. Hon och Bradley Cooper interagerar väldigt bra och de har båda oväntade twists i slutet av filmen.

Överlag är det för mycket folk med i den här filmen. Det är inte direkt jobbigt för att det blir för mycket att hålla reda på (handlingen är inte överdrivet invecklad) utan för att man inte hinner få någon känsla eller sympati för karaktären. Och när det så blir dramadrama så köper man det inte riktigt, det känns väldigt ansträngt. Och i slutet när allas säckar ska knytas ihop tar det tiiiid.

Taylor Swift är mycket möjligt den sämsta skådespelerskan någonsin. Det var plågsamt att se.

Jag var lite förvånad över att jag gillade Jessica Biel i den här, men hon har roligt material att jobba med. Jag älskar Jennifer Garner, men hennes roll är rätt trist. Min favorit (utöver Julia) är Anne Hathaway, hennes telefonsex-scener är skitroliga!

Vad du än gör, missa inte den fantastiska “Pretty Woman”-referensen i eftertexterna. Filmens bästa ögonblick, no contest.

Idag har jag varit helt feberfri, synd bara att halsmandlarna envisas med att stanna i uppblåst format. Om jag har haft halsont sedan i söndags, inte kan jag fortfarande smitta då? Jag börjar bli så smått rastlös och less på dessa fyra väggar. Och Silver börjar bli som en riktigt needy brud.

En positiv grej med att ligga hemma är att jag har kommit ikapp i alla mina tv-serier och dessutom plöjt lite filmer. Igår såg jag Clint Eastwood’s “Invictus“, mycket bra, samt Coen-brödernas “A Serious Man“. Alltså, jag vet inte om det är mig som det är fel på, men jag kan inte för mitt liv fatta vad som rör sig i Coenbrödernas skallar. De gör så mycket konstigt. Jag har försökt förstå ända sedan “Fargo” och den enda filmen som jag faktiskt tyckte var bra var “No Country for Old Men”. Så att “A Serious Man” blev nominerad till en Oscar för bästa film och “Invictus” inte blev det, är för min del smått obegripligt. Men med tanke på att alla hyllar Coenarna så är det antingen jag som är korkad. Eller alla andra som låtsas fatta för att Coenarna är weirda och därmed coola. Ibland är Hollywood väldigt konstigt.

Den pyttelilla filmen som nu är uppe och fajtas i toppen med de stora pojkarna. Det sägs att det är “The Hurt Locker” mot “Avatar” i kampen att kamma hem det största filmpriset på Oscarsgalan i mars. Jätten James Cameron som gjort de två filmerna som dragit in mest pengar i världshistorien (“Titanic” och “Avatar” har tillsammans dragit in över 3 miljarder dollar i hela världen) mot uppstickaren Kathryn Bigelow med den lilla filmen som hittills inte dragit in mer än lite drygt $16 miljoner. En liten parentes kan också vara att dessa två tidigare har varit äkta makar. Regissörerna alltså, inte filmerna.

Men nog med kuriosa. “The Hurt Locker” är en ruskigt bra film. Att kalla den “krigsfilm” vore att fördumma och förminska den. Bigelow har lyckats med något jag personligen trodde var omöjligt, hon har fått mig att komma så nära känslan av hur det är att vara mitt i ett krig, som jag möjligtvis kan komma. Det är svettigt, det är förvirrande, nerverna är utanpå och inuti och överallt, det är adrenalin, det är sorg och det är jävligt intensivt.

Jag sitter på nålar hela filmen, och inte bara för att det är spännande, utan just för att det är så otroligt intensivt, både känslomässigt och adrenalinmässigt. Nu har jag som sagt ingen aning om hur det är att desarmera bomber i Irak, men det känns äkta. Tekniskt sett gillar jag fotot speciellt, men så är jag ju en sucker för handkamera. Sedan gillar jag också att det i stort sett bara är okända skådespelare (förutom Ralph Fiennes och Evangeline Lilly i små roller), det gör att det känns ännu mer äkta.

Sedan älskar jag det faktum att det är en kvinnlig regissör. Girl Power liksom.

Som ni vet älskade jag “Avatar” men när det gäller en Oscar för bästa film så lägger jag min röst på “The Hurt Locker”. För jag är också en sucker for the underdog.

Awards Daily skriver väldigt bra om The Hurt Locker här, läs mer om du är sugen på fina ord om den här filmen!

Varje år nu i åtta års tid har jag suttit uppe och tittat på Oscarsgalan, en tradition som jag bara älskar. Att se den största prisutdelningen inom film och samtidigt blogga och chatta med människor från hela världen om kläderna, filmerna och talen, det är en av höjdpunkterna i filmåret. Det faktum att det är mitt i natten här i Sverige gör det bara lite extra speciellt, det blir liksom en “grej” av det hela. Att vara extremt övertrött har sin charm.

I år tänker jag suga på glamkaramellen lite extra och även sitta uppe inatt och titta på Golden Globe-galan som sänds live online på Facebook. Den sänds även på Kanal 9, men eftersom jag inte har den kanalen så förlitar jag mig på internet. La Julia är nominerad, vilket gör det hela ännu roligare!

Någon annan som ska sitta uppe och titta?