Tänk att bara få vara. Här i nuet. Inte känna stress eller oro eller ängslighet. Inte känner saknad eller längtan eller sorg. Bara vara utan press från framtiden.

Visst blir det bättre?

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

Nu har jag blivit lite mer sådär rödhårig igen. Ser mest orange ut här men jaja. Ni får ta mig på orden helt enkelt. Det var i och för sig redan förra veckan, men ni vet hur jag är med livet, jag ligger allt som oftast lite efter.

Första arbetsveckan på det nya året är avklarad och den har varit den sanna definitionen på “mjukstart”. Tre dagar av mest förberedelser för chefens återkomst och vårens projekt. Och sedan en massa ljuvlig ledighet igen.

Och livet då? Jo tack, jag har så smått börja ta tag i stora och viktiga delar av mitt liv. Kropp och själ ska rensas och startas om. Tankar ska vaskas och tänkas om och fokus ska flyttas. Men idag har jag inte ont i magen över tillvaron. Det var väldigt länge sedan jag inte hade det. Men nu har jag bestämt mig. Och det här “allt eller inget”-tänket, det kommer aningen väl till pass just här.

Idag ska Jenny, som den raring hon här, hjälpa mig att feng shuia skiten ur min lägenhet. No mercy, nu åker allt som jag inte tittat på eller använd sedan jag kom hem från min resa förra vintern.

Jag kommer hata mig själv för den här äckliga peppheten senare, men – NU KÖR VI!

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Så jag tänker istället lite på en person som jag kanske borde älska lite mer. Mig själv. Jag kanske borde slösa lite mer av den där kärleken och ömheten och omtänksamheten som ligger på vänt för Honom på mig själv. Vara lite snällare mot mig själv. Lyssna på min kropp lite mer. Gå inåt och känna efter hur jag mår egentligen. Vad jag vill egentligen. För som tur är så är ju inte kärlek ett fossilt bränsle. Det tar aldrig slut. Det finns inte i en begränsad mängd. Så jag kan slösa precis hur mycket som helst.

Jag önskar ibland att det vore så enkelt. Att det var sådana saker som jag drömde om. Men i ärlighetens namn så har jag redan uppfyllt den stora drömmen jag hade. Den påtagliga drömmen som jag hade kontroll över. Att bo i New York, hoppa fallskärm och resa jorden runt. Alla dessa tre betade jag av förra hösten. Och lider nog fortfarande lite upplevelsebaksmälla efter det. För let me tell you, det blir katastrofalt tomt när man uppfyllt sina drömmar på ett sådant explosivt sätt.

Så vad har jag kvar? Vilka drömmar ligger där och pyser? Ja du..

Jag drömmer om äventyr. Stora som små. Själsliga och fysiska. Och jag drömmer om kärlek. Galen, kvidande, virvlande kärlek. Trygg, uppfyllande, stryka-över-håret kärlek. Och om jag har sådan ofantlig tur att jag får dessa ting i mitt liv, då kanske jag vågar drömma om livslång lycka. För det är väl den yttersta drömmen av dem alla.

En drömmare?

Nu när jag sitter och lyssnar igenom alla låtar som får mig att gråta just nu så censurerar jag mig själv. Jag inser att lägga ut de låttexterna här är mer naket och gör mig mer sårbar än mina egna ord. Så istället för att ta dem som träffar mest rätt just nu så tar jag en av Melissas texter som förföljt mig från och till det senaste året.

“Jag vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här
i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i.
Jag försöker att strida mot känslan
men den är rädd och den spelar ett spel nu
jag får för mig att jag kan vara kvar men vet inte hur.” 

Vackra, nakna ord om kampen mellan hjärta och hjärna. Världens längsta halvmeter.

Jag väljer att modifiera de här inläggen litegrann. För det finns ju så många personer jag beundrar. Och framför allt finns det många egenskaper i dessa personer som jag beundrar. Därför väljer jag istället att prata om dem.

Jag beundrar ärlighet och rak kommunikation. Människor som kan sätta ord på sina känslor så att man förstår. Som inte virar in sig i halvmesyrer och förädlar och förskönar. Som inte överdramatiserar. Utan säger som det känns. Rakt upp och ner. Utan baktankar. Utan att tänka på vad han eller hon får ut av det. Utan bara “så här är det, kan vi bara sitta i det en stund?”. Det här är Hanna fantastisk på.

Jag beundrar integritet. Att våga säga nej när man menar nej och ja när man menar ja. Att inte stänga ute men inte släppa in längre än vad som känns bekvämt. Att tycka om sig själv tillräckligt mycket för att respektera sig själv och vad man mår bra av. Allas integritetsnivå ligger på olika nivåer och att finna den nivån och respektera den, det beundrar jag. Storchefen min, hon har en jädra integritet. Mycket coolt.

Jag beundrar omtänksamhet och empati. De som frågar hur man mår och faktiskt stannar för att höra svaret. Som vågar ställa följdfrågor och kommer med råd. Eller som bara lyssnar och finns där om det är det man behöver. Som vågar bry sig.

Jag beundrar mod. Mitt motto har sedan en tid tillbaka varit “Life begins at the end of your comfort zone”. Och det är ju där man växer. När man är obekväm och ute på djupt vatten. När man utforskar nya sidor i sig själv, vare sig det handlar om att hoppa fallskärm, bekämpa en fobi, säga upp sig från sitt trista jobb eller resa jorden runt själv. Jag beundrar de som utmanar sig själv.

Jag beundrar vänlighet. Något som borde vara så självklart men ändå ofta känns väldigt ovanligt.

Jag hoppas att jag besitter åtminstone några av dessa egenskaper. Det vore ju så himla trevligt att beundra sig själv. Lite ödmjukt så där på avstånd så klart.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

Jag tar plats. Jag är smart och ganska rolig och har uppenbarligen inget till övers för jantelagen. Jag är oftast stark och glad och lever med känslorna på utsidan. Jag är rak och ärlig och tycker saker. Jag är omtänksam och kärleksfull och tycker verkligen om de jag tycker om.

Ibland är jag ledsen och jätteliten och lägger för mycket makt över mitt eget välmående i andras händer. Men jag vet om det och försöker fixa och trixa så att det inte ska vara så längre. Ibland tycker jag inte om mig själv så mycket men jobbar på att vara lite snällare mot mig själv.

Jag jobbar på världens bästa jobb och bor i världens bästa stad. Även om jag ibland önskar att jag kunde få bo lite mer i New York.

Min favorittid på dygnet är då alla gått och lagt sig, det är mörkt och tyst och man själv sitter vaken som en liten tomta. Det är då motorvägen mellan hjärnan och hjärtat är helt fri från trafik och man ser saker klarare än någonsin.

Jag omfamnar lycka och sorg med samma tacksamhet för att växa och känna är det häftigaste som finns.

Min plan att ligga i sängen innan 22 den här veckan har hittills misslyckats fatalt. Trots lugna kvällar (läs, inga överdrivna mängder alkohol) lyckas jag likt förbenat inte ta mig till den där efterlängtade dejten med John Blund innan midnatt.

Jag tänker på det här med hopp och förtvivlan. Det har varit en del sådant i mitt liv på sistone. Hoppet och förtvivlandet och den här raska, obarmhärtiga och illamåendeframkallande berg- och dalbanan där emellan. Och någonstans i en riktigt kräkframkallande nedförsbacke som inträffade nyligen insåg jag att när hoppet försvinner, så gör även förtvivlan. Om än lite senare, så bleknar den bort. Det är som att den ena inte överlever utan den andra. Om inget hopp finns, då kan inte heller förtvivlan fortsätta existera. Den har inget att nära sig på. Inget motpol att jämföra sig med. Ingen referensram. Sedan följer friheten. Och sorgsenheten. Men den kan jag omfamna och tycka om. Melankolin är vacker så länge jag inte låter den ta över och hindra mig från att gå framåt.

Ungefär där är jag just nu. Det är dags för ett nytt kapitel. Morgondagen badar i vacker ovisshet.

“Jag har förlorat en tävling men vunnit ett val. Har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av.”

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Sedan sparar jag texterna i en mapp på datorn dit ingen hittar. Så att de får ligga till sig. Mogna lite. Läsas igen och kännas på. Kanske hamnar de här en dag. När jag kommit lite längre ifrån det som river.

Lånat av Robin.

Hej bloggen. Hur mår du? Jag mår bra.

Eller bra. Bra och bra. Allt är ju relativt. För ärligt talat bloggen så är det lite mycket i huvudet just nu. Mycket på jobbet. Mycket i livet. Och det är ju inte så att jag klagar. För jag gillar ju mycket. När det snurrar och har sig. När det är mycket i kalendern och de där bollarna i luften bara svischar runt huvudet.

Men jag önskar jag hade lite mer tid. Tid att tänka efter. Känna efter. Tid att läsa och se där filmerna jag velat se ett tag. Ta tag i de där projekten som jag skjuter upp hela tiden. Tid att bli lite mer strukturerad. Både inuti och utanpå. För magkatarren är arg. Och kaninhjärtat är lite för uppe i varv då och då. Och kroppen är överlag ganska trött.

Men först ska jag till New York. Och sedan blir det avskedsfest för Floris som åker till Australien. Och så blir det Göteborg. Och någonstans i allt det här ska jag försöka sälja min bil. Känner du någon som vill ha världens finaste Hynda? Men sedan. Då jäklar ska det bli ordning på torpet. Eller hur?

Han pratar om att den som älskar mest förlorar. Och jag tänker på att vi människor är så ofantligt rädda för att sträcka ut handen och kanske inte få en hand tillbaka att vi inte ens vågar försöka. Att när vi träffar någon så är vi så oroliga över vad den andra ska tycka om oss att vi glömmer bort att känna efter vad vi faktiskt tycker om dem. Om spelen vi spelar och rädslan för att vara den som känner mer, som vill mer. Som älskar mer. Därför att den som älskar mest förlorar. Sitt obrustna hjärta. Sin stolthet. Kontrollen.

Detta är ett koncept och en rädsla så inkörd i vårt medvetande att ens ifrågasätta den blir ett projekt. Att ens våga tänka tanken att man skulle kunna vara den som sträcker ut hakan, som tar en chans, finns inte.

Motfrågan är dock; om den som älskar mest förlorar, vad vinner då den som älskar minst? 

Bob Hansson under 4goods föreläsning.

Skulle lägga mig tidigt. Fastnade med Mark på Skype i två timmar. Gick inte och la mig tidigt. Jag saknar honom. Jag saknar New York. Jag saknar känslan jag hade inför livet när jag var i New York.

Jag vet inte om det är hösten eller jobbet eller det där andra jobbiga som gnager, men jag är så himla trött just nu. Inte direkt fysiskt trött, även om det också ligger på en helt annan nivå än för några veckor sedan, men mentalt trött. Jobbet tar väldigt mycket fokus men det är nog lika bra. Jag lägger hellre min energi där än på saker jag inte kan förändra.

Jag önskar att saker var enkla. Att livet kunde vara okomplicerat bara en liten stund.

Idag är det precis ett år sedan jag åkte. Ett år sedan mitt livs största äventyr började. Sedan jag förverkligade min dröm att bo i New York. Jag minns hur fjärilarna dansade runt i magen på mig. Hur upprymd och exalterad och rent ut sagt livrädd jag var. Och samtidigt lite sorgsen. För att hjärtat ville vara kvar i Sverige. Hur jag tänkte på trygghet och utmaningen det innebär att leva ut sin dröm och vad som händer om den inte exakt stämmer överens med förväntningarna. Och hur jag under fyra månader utmanade mig själv varenda dag.

Jag tänker på hur livet har förändrats sedan dess. Vem jag var för ett år sedan kontra vem jag är idag. Var i mitt liv jag befinner mig. Hur otroligt mycket jag lärt mig om mig själv. Alla platser jag sett och alla människor jag träffat.

Men någonstans tror jag att jag la varenda liten partikel energi jag hade i de där fyra månaderna. Och när jag kom hem så var den slut. Eller åtminstone otroligt avmattad. Och att jag istället för att fokusera på mig själv har lagt väldigt mycket av min energi det här året på att fokusera på andra. Och att jag vill ha den tillbaka. Min fokus. Min energi. Behöver ha pusselbitarna på plats. Alla hästar in i ledet etc.

“Jag behöver hela mig så jag kan ge dig hela mig.”

Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.

Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.

Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.

Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.

Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.

Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.

Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.

Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.

Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.

Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.

Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.

Detta borde även kunna tillämpas på städning av hallspegeln.

]]> http://www.lalinda.se/2011/07/14/if-my-mind-can-conceive-it-and-my-heart-can-believe-it-i-know-i-can-achieve-it/feed/ 1 http://www.lalinda.se/2011/07/06/you-hold-me-without-touch-you-keep-me-without-chains/ http://www.lalinda.se/2011/07/06/you-hold-me-without-touch-you-keep-me-without-chains/#comments Tue, 05 Jul 2011 22:00:56 +0000 La Linda http://www.lalinda.se/?p=14011 Jag sitter här i mörkret. Mina klockor tickar inte i takt med varandra. Millisekundrar om vartannat.

Jag som varit bunden så länge. Som haft en osynlig boja som tyngt ner mig. Utan att veta hur jag skulle bli fri, hur jag skulle kunna lägga det till handlingarna och gå vidare. Som vridit och vänt och byggt upp det i mitt huvud tills det var större än det någonsin var. Mer otillgängligt. Mer idealistiskt. Mer perfekt. Något det aldrig var. Hjärnspöken.

I slutändan var det så enkelt. Och på en sekund så var det borta. Som att en tyngd fallit från mina axlar. Helt plötsligt var jag fri. Och vägen framför mig var rak och ljus. Kvar var lite sorgsenhet över att saker inte blir som man har tänkt sig. Men det tas över av hoppet. Att allt kommer att bli precis som det var meningen att det skulle bli. Och under tiden så lever jag.

Livet people. Livet. Är det inte helt jävla magiskt?

Det var en intensiv kväll som satte mycket känslor i omlopp. Och när solen gick ner var känslorna på utsidan och kaoset på insidan. Och kaoset, även om det lugnats lite, är fortfarande väldigt närvarande. Den här känslobusinessen är trixig värre.

Och sen då?

Och är samtidigt lite ledsen för att jag inte kan dela med mig av dem till er.

Jag minns en tid då jag var helt orädd. La ut mitt hjärta för alla att se. Och jag vet att ni tog kraft av det. Av min osäkerhet och mina misstag och min mänsklighet. Och det gav mig kraft tillbaka. Jag vet inte var någonstans jag slutade vara modig. Eller kanske slutade vara dumdristig.

Jag vill vara ärlig, på riktigt, med hjärta och kärlek och smärta och allt det som gör oss mänskliga. Men det är en fin linje att gå då ofta andra människor är inblandade i det som pågår i rumlandet inombords. Jag är lite mer aktsam nu för tiden. Det är ju trots allt inte bara mitt hjärta som kan komma i kläm.

Jag vill bara att ni ska veta att jag tänker på det. Och att jag saknar er lite, när vi pratade så där öppet och ärligt. Jag vill gärna hitta tillbaka till det igen.

Jag har blivit vald av andra
Det är min hemlighet
Den ena saknar känsla
Den andra ödmjukhet
Dom hade något gemensamt
Jag blundade för det
Jag har alltid hållit hårt
om dom jag inte orkat med
—-
Du har ditt eget facit
för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än
—-

Melissa Horns nya låt “Innan jag kände dig” kryper under skinnet på mig. Så många ord, så många rader känns som tagna direkt ur mitt eget huvud. Det är läskigt men samtidigt tryggt. Och en aning fascinerande. Känner vi alla samma sak? Har vi alla samma osäkerheter och är vi alla lite trasiga i kanterna?

Melissa Horn är 24 år. Just saying. Och hon är och rotar lite för mycket i mitt huvud. På ett genialiskt, hjärtskärande, uppmuntrande, melankoliskt, hoppfullt och plågsamt sätt. Jag älskart.

Med detta agg som bas bestämde jag mig igår kväll för att nu får det fan vara nog. Och så drog jag ut och sprang i morse. Det var en helt annan form av halvdöd. Men så grymmeskönt. Älska sommarmornar innan det blivit jättevarmt och bara fåglarna är vakna. Det faktum att jag legat och vridit mig i sängen till halv tre var då ett minne blott. Det börjar dock krypa på mig så smått nu.

Saker och ting börjar sorteras in. Livslusten börjar så smått återvända.

Och så har jag jättegröna naglar! Bara en sån sak.

Sån här musik lyssnar jag på när jag sitter här i mörkret och natten smyger på. Bara så ni vet vad vi snackar för nivå. Oj. Där rimmade jag visst. Det var inte meningen.

Den här söndagen har inte direkt imponerat. Men det tog en rätt fin vändning på kvällskvisten. Jag gillar när dagar slutar på en helt annan plats än de började.

Det kan anses provocerande för vissa när jag säger att jag tycker att man ska försöka vara tacksam för allt som händer, även de dåliga sakerna. För man är ett resultat av alla sina erfarenheter, goda som onda. Allt formar en och man lär sig av allt man går igenom. Någon sa något i stil med att “det är i motvind trädets rötter växer sig starka” och det passar nog in rätt bra på oss människor med. Efter regn kommer solsken och allt det där.

Just nu går jag igenom en känslomässigt turbulent tid. En förvirrande tid då jag, även om jag känner hur jag utvecklas och kommer närmare och närmare att bli en mer nyanserad och intressant version av den person jag är, tampas med känslor av otillräcklighet, ensamhet och andra känslor som är svårare att hantera ibland.

Och då är det en trygghet att veta att man är på en resa. Som inte har en hållplats eller ett mål. Utan att det faktiskt är resan som är målet. Och att trots att vissa delar av den är överjävliga så väntar helt fantastiska etapper som jag aldrig hade kommit till om jag valt en annan rutt.

Oj vilken fin metafor. Jag kom på den alldeles själv. Heja mig.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password: