Jag är trasig. Jag vet inte riktigt när jag gick sönder eller hur det gick till men jag är trasig. Och det är inte bara hjärtat som har rämnat ännu en gång utan även själen är i bitar. Motivationen är borta. Hoppet sinar. Viljan finns där men den får inget bränse. Och kvar står jag med händerna fulla med resterna av mig själv.

Jag undrar om jag kanske varit trasig hela tiden. Om jag aldrig läkte riktigt. Även fast det gått sex år sedan den där hemska tiden på botten i Borås.

Jag hann inte mer än komma in i det där lilla rummet på vårdcentralen igår morse innan jag grät hejdlöst och försökte förklara att jag inte orkade längre. Att allt rasat. Och läkaren letade frenetiskt näsdukar och lät mig hållas i tio minuter innan hon sa ordet. Deprimerad. Det där lilla ordet som jag kämpat så länge för att distansiera mig själv ifrån. Och hon skrev ut medicin och bokade in en tid hos en psykolog och plötsligt var jag tillbaka där igen. I förvirringen. I självföraktet. I de tusen frågorna och inga svar. I de tusen frågorna andra ställer och jag har inga svar till dem heller.

Just nu är jag sjuk. Jag är ledsen och förvirrad och stressad och jag har inga svar. Och jag måste sluta kämpa för dem. Jag måste våga släppa taget, våga känna och någonstans hitta lugnet som ska föra mig tillbaka till mig.

Jag är så tacksam för mina vänner och min familj som stöttar mig i det här. Jag älskar er och ni ska veta att ni har min eviga tacksamhet. Jag orkar bara inte visa den just nu. Jag är tacksam att jag hittade en läkare (tack Sanna!) som tog mig på allvar direkt. Och jag är tacksam för min chef som, det första hon gjorde när jag berättade, var att ge mig en kram.

Jag kommer att blogga längs vägen. För jag vet att jag inte är ensam. För att om jag kan hjälpa er och ni kan hjälpa mig så kanske något bra kan komma ur det här. Jag kommer att blogga för att jag vill processa. Jag vill förstå. Jag vill räta ut frågetecken jag själv har och som min omgivning har. Jag vill våga vara svag och jag vill våga vara stark på en och samma gång. För jag kommer att vara riktigt svag vissa dagar. Lägga mig under täcket och gråta och inte vilja vara med. Men jag kommer också att vara stark andra dagar. Gå till jobbet och skratta med mina vänner och se framåt.

Det kommer bli bra till slut. För annars är det inte slutet.

Balkongdörren på glänt och våren väntar utanför.

50 kommentarer

4

Efter mitt söndagshäng med Jessica och Jenny igår tog jag mig en promenad. Först hade jag bara tänkt knalla Åsögatan bort till Londonviadukten som jag brukar göra när jag hänger på Söder. En lite lagom promenad sådär för att gå av dagens intryck.

Men igår behövdes en något längre promenad för att processa en helg full av känslor och tankar. Många varma. Många onda. När jag kom till Londonviadukten rusade både tankarna och hjärtat och för att ge dem fritt spelrum så fortsatte jag att gå. Via Danvikstull och ner till Hammarby Sjöstad. Vidare till Sickla till Järla Sjö till Nacka Forum. Efter nästan två timmar hade det nästan blivit mörkt och fötterna var trötta så jag tog bussen den sista biten hem.

Det var inte så mycket som föll på plats i slutändan och hjärtat är fortfarande minst lika tungt. Men det känns skönt att jag i slutändan fyllde den här vidriga dagen med något annat än tårar.

Kanske skriver jag lite senare om varför det gör så ont idag. Men inte nu. Även om den här texten känns lite extra passande just idag.

If I get it all down on paper, it’s no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I’m naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you’ll use them, however you want to.

- Breathe, Anna Nalick

Inga kommentarer

0

Här har jag spenderat den senare delen av min söndagskväll. Levande ljus, lite Rumble på paddan, en spinnande och galet kelsugen katt och datorn i knät. Och så ett litet inramningsprojekt på det.

Det har varit en emotionellt omtumlande helg som avrundat (ännu) en berg- och dalbanevecka utan dess like. Himmel och helvete har klämts in under alltför kort tid för att huvud och själ ska hänga med. Och denna kväll har jag öppnat Pandoras ask på vid gavel och ut flög all möjlig skit. Be careful what you ask for, det är allt jag säger.

Inga kommentarer

0

Påskledigheten har kommit till sitt slut och i morgon sätter den bistra verkligheten sina sylvassa klor i mig igen. En verklighet utan 6.45 wake up calls och utan en konstant ström av små fina meddelanden som gör dagen lite lättare att ta sig igenom. Utan varma stunder att se fram emot. En verklighet som är lite tyngre än för en vecka sedan.

Ibland tänker jag att jag är lite fånig. Som använder ordet “sorg” och är så ledsen som jag har varit. Som att jag tar bort kraften i ordet, i tillståndet, från de som faktiskt känner det “på riktigt”. De som förlorat någon som faktiskt var deras. För ibland känns det som vi hade som en dröm. En parentes i det “riktiga” livet som nu ska återgå till det normala. Men jag antar att man bara kan utgå från sin egen referensram.

Saknaden går onekligen i vågor. Jag har skrattat mycket i helgen. Bitvis varit glad på riktigt. Inte gråtit så mycket utan mest vant mig vid tomheten. Vid avståndet och känslan av ingen återvändo som blev än mer påtaglig när jag fick höra hans röst där i lördagsnatten. Den som bar mig hem och bäddade ner mig på småtimmarna. Som inte sa så mycket men ändå precis allt. Som gjorde att jag kände mig så nära honom men ändå så plågsamt långt borta.

En dag i taget. Mot att bli “normal” igen. Någon som är lite extra jobbigt när man egentligen inte alls vill tillbaka dit. När man trivs precis där man var.

Sov gott mina vänner. Jag hoppas ni är lyckliga, var ni än är.

Inga kommentarer

1

Klockan är halv sex. Jag vaknar fullt påklädd kramandes kudden och utrunnen mascara har klibbat ihop mina övre ögonfransar med de nedre. Vårfåglarna kvittrar utanför. De har inte riktigt fattat att det fortfarande är minusgrader ute. Jag ser mig i spegeln och mina ögon är röda och svullna.

Jag grät mig till sömns igår. En sådan där avgrundsgråt där varenda muskel i hela kroppen är spänd och man vill krypa ut ur sitt skinn. Där man skriker och skakar och biter i kudden för att inte väcka grannarna. Det var skönt att gråta. En urladdning, sorg som lämnar kroppen.

Därför blir jag lite förvånad när jag vaknar med precis lika mycket sorg som innan The Big Breakdown igår. Fast det kanske inte är så. Det bara känns så.

Christian sa att sorg är lite som en vattenballong som man stuckit ett litet, litet hål på. Man märker det knappt, men vattnet sipprar ut, lite åt gången, tills inget finns kvar. Det tar tid, men till slut har sorgen lämnat kroppen.

Jag är glad att det hände, och därför är sorgen inte fullt lika tung att bära. Men det betyder inte att den är fjäderlätt.

8 kommentarer

1

I fredags köpte jag en liten present till mig själv. Eller, egentligen två, men den andra får ni se lite senare. Det ena var det här superfina halsbandet från Efva Attling med texten “Amor Fati”. Jag har skrivit tidigare om vad dessa ord, “Kärleken till vårt öde” betyder för mig, här kommer ett litet utdrag från mitt förra inlägg:

Det kan anses provocerande för vissa när jag säger att jag tycker att man ska försöka vara tacksam för allt som händer, även de dåliga sakerna. För man är ett resultat av alla sina erfarenheter, goda som onda. Allt formar en och man lär sig av allt man går igenom. Någon sa något i stil med att “det är i motvind trädets rötter växer sig starka” och det passar nog in rätt bra på oss människor med. Efter regn kommer solsken och allt det där.

….och då är det en trygghet att veta att man är på en resa. Som inte har en hållplats eller ett mål. Utan att det faktiskt är resan som är målet. Och att trots att vissa delar av den är överjävliga så väntar helt fantastiska etapper som jag aldrig hade kommit till om jag valt en annan rutt.

Dessa ord stämmer väldigt bra på mitt liv just nu med. Konstant dessa utmaningar. Som sliter i en och försöker bryta ner en. Vilket de kan lyckas med om man inte passar sig. Men de kan även göra en till en starkare, mer nyanserad person. Och jag hoppas att det är dit jag är på väg.

Läs hela inlägget här.

2 kommentarer

0

En dag som ändå varit ganska bra tog sedan vändningar som bara fick mig att vilja backa in i mitt sköldpaddeskal, dra ner luckan och gå i ide.

Varför ska det vara så jävla svårt? Man tycker att man gör saker med goda avsikter. Man tycker att man bidrar och försöker få folk att må bättre. Och tillbaka får man bara småaktighet och otacksamhet. Och jag blir så trött på det. Så trött och så jävla ledsen.

När man borde ställa sig på barrikaderna och stå upp för vad man tror på. Men egentligen vill man bara gömma sig och sova förbi allting.

4 kommentarer

0

Lite då och då behöver jag påminnas hur jag borde tänka. När de dåliga och elaka tankarna tar över och tar med mig på en åktur rakt ned i den där destruktiva spiralen. Då jag behöver klappa på mig själv med silkesvantar och påminna mig själv att jag är ju faktiskt också värd att må bra. Att behandlas väl.

Jag sitter således här på kvällskvisten, med överstrykningspennan i högsta hugg och läser ur Sanna Ehdins bok “Sluta kämpa – börja leva“. Jag har läst den förut, de första kapitlen är redan fulla av rosa streck överallt och anteckningar i marginalen. Men som sagt, jag behöver påminnas lite då och då.

De orden som slår hårdast idag är dessa:

Se till att först finna det som gör dig glad, det du vill göra. Satsa på dig själv och ditt arbete och låt männen vara tills du blivit säkrare på dig själv och vad du vill. Då kommer rätt relation till dig av sig själv.

Och hon har ju en poäng.

De senaste 1,5 åren har jag rusat som en tjur från en man till nästa. Och nu pratar vi inte ens förhållanden. Nejnej, ett sådant har jag inte lyckats få till. Jag har istället kastat mig handlöst in i, ja, vad ska man kalla dem, förälskelser? Infatuations? Jag har gett bort mitt hjärta på prov så många gånger att jag inte knappt ens vet själv om jag har något kvar. Och jag får alltid tillbaka det igen. Lite blåslaget och naggat i kanterna. Och så ska man försöka laga och limma, stoppa och sy.

Det är som att jag någonstans tror att en relation skulle kunna rädda mig från mig själv. Precis som vissa par skaffar barn för att de tror att det ska rädda relationen, så verkar det som att jag någonstans tror att en man ska kunna rädda mig från mig själv. Det verkar ju mer än lovligt knasigt, faktiskt.

Let it be. Jag tror att det är tricket just nu. Flyta med. Låta det vara. Lita på ödet och gudomligheten och allt det där och låta det komma till mig när det är redo. När jag är redo.

Let it go.

2 kommentarer

4