Så var den avklarad. Den sista arbetsdagen på fem månader. Nu är jag fri som en fågel och på lördag flaxar jag över Atlanten till det stora äpplet.

De här sista dagarna i Sverige är mer än lovligt fullbokade. Det är en hel del som ska fixas men som tur är får jag hjälp av mamma och Anna som kommer ner på torsdag för att hjälpa mig i värsta packpaniken. För jag är så klart inte ens i närheten av färdigpackad. Men något så galet hade vi väl inte riktigt väntat oss heller.

Och mitt i alltihop finns en jättestor klump i magen. Något fantastiskt har hänt men tajmingen är så usel att den måste vara handplockad av Murphy och hans lag. Och det gör ont och är jobbigt men samtidigt så bra och jag försöker hitta tacksamheten bland tårarna. Och hoppas att ödet och viljan är på min sida.

Nu måste jag göra ett allvarligt försök att kräla ut ur den här bubblan. Här blir inga barn gjorda. Eller lådor packade.

2 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Femton dagar kvar.

3 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Sitter här i mörkret och lyssnar på John Mayer på mitt nyförvärvade Spotify Unlimited utan minsta reklamsnutt så långt örat kan nå. Lite halleluja är det.

Från och med nu och de närmaste 2,5 veckorna kommer den här bloggen troligtvis enbart bestå av långa haranger om resfeber, nerver, rädsla, ont i magen, saknad, längtan, oro, spänning, never. Och glädje.

Men den här dagen var jobbig. Redan innan fötterna nuddade golvet imorse visste jag att den här dagen skulle bli en utmaning från början till slut. Det kröp i hela mig, jag mådde illa, var jätteyr och det blossade om kinderna. Jag trodde att jag höll på bli sjuk, det kändes precis som innan febern slår till. Hela dagen var en enda stor dimma.

Jag har mått oförskämt bra de senaste veckorna. Livet har gett mig människor, skruvbollar, möjligheter och känslor som jag aldrig trodde att jag skulle kunna klämma in på en enda sida i den här livsföljetongen. Det har varit underbart och läskigt men framför allt har det känts ända in i själen att jag lever. Och jag har gråtit av ren och skär lycka för det var länge sedan jag kände att jag levde som jag gör nu. Och jag vet att det bara är början.

Men med sådana toppar måste det ju också komma dalar. Förutom det fysiska bakslaget som var rätt väntat när man varit på helspänn i flera veckor så kom även ett mentalt, mer nedtryckande bakslag som innebar att fraser som “vad i hela helvete har du gett dig in på” malde runt runt i huvudet och vägrade att ens ta en kaffepaus.

Och så här kommer det nog fortsätta. Upp och ner fram och tillbaka tills det kulminerar någonstans runt när jag sätter fötterna på Manhattans gator. So bare with me.

Gilla’t!

Sluta gilla

Två tredjedelar av den här helgen har redan gått och vad har jag fått gjort? En enda stackars maskin tvätt. Jag prokrastinerar så att jag får ångest ända in i själen. Ångestångestångest.

Jag tänkte tidigare att jag behöver bara hålla ut i tre veckor, sedan lugnar det ner sig. Fast det är ju egentligen inte sant. Det är ju om tre veckor det börjar. Vilket betyder att jag inte kommer kunna slappna av på typ ett halvår. Konstant ytandning och förvirring är vad som kommer att dominera mitt liv.

Nu ska jag försöka andas lite och sedan ta tag i min garderob. Det osar lite panik om det här inlägget.

Gilla’t!

Sluta gilla

Sitter här i natten och surfar och funderar lite. Alltså, ursäkta om jag tjatar, men kan ni fatta att jag åker till New York om tre veckor? TRE veckor! Det är ju typ ingenting! Poff bara så är det den 4:e september och jag ska ta min backpack och parkera min lilla behind på ett plan över pölen. Och så ska jag bo på hostel för första gången i mitt liv. 30 år gammal. Dela rum med 7 andra tjejer och killar. Innan jag får komma in i min lägenhet den 7:e. Spännande värre. Och lite skräckinjagande.

Mrs Hellman har varit på besök i kväll. Vi har druckit te, reggat domäner och pratat resor. Så klart. Fru Hellman är ju den mest rutinerade backpackern av dem alla, hon har säkert 30-40 länder under bältet och det hon inte vet om konstiga insekter, tvivelaktiga transportmedel och hur man gör en höna av en fjäder (fast på ett bra sätt), det är inte värt att veta. Så det var skönt med lite expertråd och lite lugnande ord. Inte för att de hjälpte, jag är fortfarande en vandrande nervboll, men hon försökte ju i alla fall.

Nu ska den här nervbollen försöka sova lite. I helgen blir det till att göra ett ryck med packning och organisering, avfärden närmar sig nämligen med stormsteg hur mycket jag än försöker ignorera det.

Gilla’t!

Sluta gilla

Julia Roberts i senaste amerikanska Elle.

Jag jobbar på dagarna, uppdaterar AboutJulia.Com på kvällarna (bara två dagar kvar till “Eat, Pray, Love“!) och försöker lugna nerverna tillräckligt länge för att få någon slags reseplanering gjord. Det är fruktansvärt pirrigt nu och det känns som att jag har glömt halva huvudet någonstans. Får inte riktigt tankarna att gå ihop.

Måste nog göra checklistor. En hel bunt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag är det exakt en månad tills att jag sätter mig på planet till New York. Och när nu nedräkningen börjar på riktigt finner jag mig själv med blandade känslor. Självklart är jag jättespänd över det enorma äventyr jag har framför mig, men samtidigt undrar jag verkligen om det ska kännas så här.. melankoliskt? Jag har inte surfat New York-bloggar eller webcams på hela semestern. Jag har ingen lust att läsa Bali-delen i “Eat, Pray, Love” ännu en gång. Och jag har inte ens börjat på varken packlista eller packning. Jag vet att det egentligen bara är en dipp, att det är resfebern som börjar jävlas med mig. Men jag vill inte att det ska kännas så här. Jag vill vara fnittrig, förväntansfull och planerig. Inte oinspirerad och oexalterad.

Jag tänker på det här med magkänsla. Och inte bara när det gäller resan, utan även jobb, kärlek och andra livsavdelningar där de som vet hela tiden snackar sig varma för att det är just denna beryktade magkänsla som är intergalaktiskt sammankopplad med ödet och den förutbestämda väg vi ska vandra. Att man helt enkelt, djupt därinne, bara vet hur man ska agera i dessa livets vägskäl.

Men om man inte vet då? Om man känner en sak ena stunden, och en annan den andra. Är den dåliga magkänslan egentligen bara rädsla? Och ska man då möta den rädslan och växa i processen eller ska man springa åt andra hållet? Är bra magkänsla den feges utväg? Och hur hittar man balansen mellan vad man vet rent intellektuellt, vad man känner i magkänslan och vad man känner i hjärtat?

En klok vän sa en gång till mig att en känsla aldrig kan vara fel. Jag är egentligen inte rädd för att bli sårad, för jag vet att det är i de stunderna man är sårbar som man är som mest öppen att lära sig en sak eller två om sig själv. Och de gånger man vinner, vinner man stort. Jag önskar bara jag visste vilka magkänslor jag kan lita på.

2 personer gillar det här inlägget.

Sluta gilla

Det har hänt. Jag tog steget. En ny era är här. Jag är med Mac. Och vi är äckligt nykära.

Idag har jag kramats med min MacBook Pro hela dagen. Eller rättare sagt, gått omkring med den i väskan för att känna in den och om jag kan knalla omkring med den konstant i New York. Det kan jag nog. Men jag behöver eventuellt en ny väska till den. Ilandsproblem. Gotta love it.

Gilla’t!

Sluta gilla

USA-visum är fixat, biljetter upphämtade och väska kirrad.

Den här lilla (enorma) sötingen plockade jag upp på Stadium igår, de hade 20% rabatt på alla ryggsäckar, så det var ju som hittat! Inga hjul tyvärr, men man kan öppna den från sidan och det finns en hel drös hemliga fack och finesser på den. Hur jag ska få plats med 4 månaders packning i den har jag ingen aning, en sådan här skulle jag kunna fylla för en weekend.

Jag undrar fortfarande vad jag gett mig in på, hur blev jag en backpacker? Jag behöver en nybörjarguide. Backpacking for dummies. Hjälp!

Gilla’t!

Sluta gilla

I måndags skrev jag ju om min potentiella hyresgäst som hade gått upp i rök och att denna fina tvåa nu var up for grabs igen. Ett par stycken nappade på detta, bland annat Daniel som hörde av sig och var intresserad. Ett par dagar senare ringer telefonen, då är det Anna, en bekant som jag inte träffat på år och dar. Då visar det sig att denne Daniel var hennes son som hittat min blogg, helt utan inverkan från henne. När han visade bilder på lägenheten för henne tyckte hon att det verkade bekant och vips så trillade poletten ner!

Daniel, hans flickvän och Anna var precis och kikade på lägenheten, så nu har jag två nya, supertrevliga hyresgäster och en referens fick jag på köpet. Kontrakt ska förhoppningsvis skrivas till veckan. Det är som att universum lägger bitarna på plats, en efter en.

Gilla’t!

Sluta gilla

Nu är det klart! Från september och tre månader framåt kommer mina vykort komma från den här gatan. Grand Street btw Elizabeth & Mott. Där kommer jag att bo. Min temporära adress. I New York. Kan ni fatta? New York. Jag kan inte ens fatta det än. Och nördig som jag är så har jag såklart redan vandrat kvarteret runt på Google Maps. Lokaliserat bageriet under lägenheten och det lokala apoteket. Och här sitter jag och chattar med min nya rumskompis. Lina. Om galleriöppningar i Chelsea och om att cykla över Brooklynbron. Det känns helt galet magiskt.

Gilla’t!

Sluta gilla

Att jag varit en liten blödig jäkel har vi sedan länge etablerat. Men att jag skulle sitta och lipa till en trailer kom faktiskt som något av en överraskning även för mig. Självklart pratar jag om “Eat, Pray, Love“, Julia Roberts’ nya storfilm och, om vi ska vara ärliga, inspirationen till min egen resa. Jag började läsa boken sist jag var i New York för två år sedan och sedan dess har drömmen tagit en mer och mer realistisk form. Och den fjärde september bär det av. Det känns fortfarande helt surrealistiskt, även om det så smått börjar sjunka in. New York. I nästan tre månader. Nya Zeeland. Fallskärmshoppning. Och Bali. Bali. Det känns helt vansinnigt. Vansinnigt och fantastiskt.

Det är nog därför den här trailern talar till mig. Jag känns som att de gjort den speciellt för mig. Den hittar alla rätta punkter och alla rätta känslor. Jag har allt det här fantastiska framför mig. Jag kan redan nu känna hur min själ växer. Det knakar nästan bokstavligt talat i mig. Att det kan vara så underbart att vara helt och fullkomligt livrädd.

Filmen har svensk premiär (copyn som översatte titeln borde få sparken) den 1/10 och om ni vill stifta närmare bekantskap med författaren till denna självbiografi, fantastiska Elizabeth Gilbert, så kommer hon till Stockholm för ett framträdande den 6/9 (två dagar efter att jag åker, typiskt!). Att säga att hennes bok har förändrat mitt liv känns möjligtvis en aning lamt och cheesy, men i det här fallet är det nog banne mig sant.

Gilla’t!

Sluta gilla

Hepp. Det verkar som att min blivande hyresgäst gick så smått upp i rök. Jag mailar och mailar och inga mail får jag tillbaka. Så nu blir det till att leta efter en ny hyresgäst. Tur att jag har hyfsat god tid på mig iaf. Så, känner du någon som behöver en tvåa i Nacka mellan 4/9-1/2, hojta så det hörs!

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag har ju bara suttit och väntat på att några roliga nyheter om vad som händer i NYC till hösten ska dyka upp. Till exempel att Julia Roberts ska göra Broadway igen. Det hade suttit fint.

Nu vet jag i alla fall vad jag kommer göra den 10 oktober. Jag kommer hänga på låset på närmaste Target-butik i NYC och klämma på väskorna som Mulberry tagit fram tillsammans med lågprismärket. Håll tummarna för en lågpris-Alexa.

Gilla’t!

Sluta gilla

Bild lånad av Sandra.

Alltså, jag för lite av pirr-i-magen-mys-längtan när jag läser Sandras New York-guide.

Snartsnartsnart.

Gilla’t!

Sluta gilla