Klockan var jättetidigt när jag kom till Arlanda. Och fortfarande ganska tidigt när jag åkte taxi från Newark in till Manhattan. Fast i annan tidszon då.

I New York var det höstsommar och himlen var blå över Chrysler Building som man såg från Tristan’s fönster. Han hade “I love New York”-muggar som han egentligen tycker att han är för cool för. Men de gick utmärkt att dricka öl ur.

Temperaturen som låg över 25 grader gjorde det löjligt möjligt att picknicka i Central Park. Jag hängde med mina NYC-favoriter Whole Foods, Marc och Tristan så klart.

En kväll fick jag dricka frozen margaritas på favoriten Tortilla Flats. Och på Papaya Dog fick jag en komplimang på ett jätteknasigt men roligt vis.

Hos Marc Jacobs fick skyltdockorna inte gå någonstans med rädsla för tårna. Och jag skyddade mina med helt nya Converse som blev blöta av höstregnet.

Och så jobbade jag några dagar och fick bo på fina Dream Downtown där de hade runda fönster som man kunde sitta i. Och så åt vi middag på Jamaicanska Miss Lily’s där de hade skivomslag på väggarna.

Och en annan kväll åt vi på härliga Pastis. Och ännu en annan drack vi öl på ett tak i Midtown med den magiska utsikten.

Och sedan åkte jag hem och längtade efter nästa gång jag får återse min olycklige kärlek.

De följande dagarna hängde jag väldigt mycket i de här kvarteren i Meat Packing District. Här ligger nämligen vår nya butik!

Jag flyttade även ut från Tristans lägenhet i East Village och in här, på Dream Downtown i Chelsea. Ser ni fönstret i taket? Det är undersidan av poolen som fanns på innergården. Mycket läckert.

I restaurangen såg det ut som en hel galax i taket.

Och i mitt rum hade jag ett runt fönster. Det var mysigt att sitta i och spana ut över poolen.

På onsdagen var det dags för stort öppningskalas.

Uma Thurman kikade förbi.

Efter öppningen gick vi till Pastis som ligger på samma gata för att äta middag.

Jag åt steak frites. Kanske inte det allra smartaste valet när klockan var sent. Men mumsigt var det.

Med oss hade vi två finska bloggtjejer, Carita och Malena. Fantastiska töser.

Pastis.

Malena var galet snygg i sin grå klänning.

Sedan kom torsdagen och det var dags att åka hem. Jag och Mark tog en sista promenad längs 14th street, pratade pojkar och kramades hej då. Jag hade gärna stoppat ned honom i bagaget och tagit med honom hem men det går ju inte.

Så var det dags att ta farväl för den här gången. Vi ses snart igen, my love.

Måndagen i New York var lika varm och solig som dagarna innan. Vi gick till Peels för att äta brunch.

Peels blev snabbt en ny favorit för mig här i stan. Supermysigt ställe och riktigt god brunch. Ett tips!

Finaste taket hade de också.

Mark.

Efter brunchen stod shopping på schemat. Visakortet fick sträcka på benen och jag blev några dyrgripar rikare.

Steve Jobs bortgång gjorde avtryck överallt i staden.

Sedan gick jag och Mark till Café Gitane medan Tristan jobbade men då glömde jag att fota. Samma sak hände på kvällen när jag och Tristan åt middag på Dos Caminos. Bad bad blogger. Men jag fick i alla fall världens godaste guacamole. Och tokstarka kycklingtacos.

Kameran åkte dock fram igen när vi alla hamnade på en champagnebar i the Village med de coolaste lamporna.

Och den största champagnemojiton någonsin.

Väl hemma i East Village försökte jag få Tristan att förstå storheten i “Sex and the City” utan någon större framgång. Sedan somnade jag sittandes, så trött var jag.

Vi skulle nämligen äta brunch på The Dutch, en av de hetaste brunchställena i stan just nu enligt vissa.

Vi beställde in en pastry board med mumsiga saker.

“Vi” var jag, Tristan och finaste Mark!

Jag åt stekta ägg med hominy grits, chorizo och salsa verde. Nomnom.

Mycket fint var det där inne. Speciellt lamporna.

Till efterrätt delade vi på en bit paj och dog lite av godhet.

Hej!

Sedan gick jag och Mark på en promenad. Vi hamnade i Meat Packing District. Här är utsikten mot Highline och Standard Hotel från mitt fina jobbs nya butik.

Mark blev lite förtjust i de här tavlorna och konstnären blev lite förtjust i honom.

Sedan var det dags att åka upp till parken. Det var en jättefin dag och varenda människa ville ro båt.

Vi nöjde oss med att picknicka. Vi var inte ensamma om det heller.

Tristan var nöjd i gräset.

Mark var glad.

Sedan blev det kväll och vi åkte tillbaka till Meat Packing för att äta på Revel. Jag åt en filet mignon som var så mör att det var nästan som att skära i smör. Galet gott.

Tristan.

Sedan gick vi på mitt gamla hak Tortilla Flats med den galnaste inredningen och drack frozen strawberry margaritas och spelade trivia.  Det var mycket fnissigt.

När vi var klara med triviandet åkte vi upp till Midtown och hälsade på Tristan’s kompis RJ. Han tog med oss till en jätteskum taqueria där vi drack öl och pratade om vilken TV-serie som är den manliga motsvarigheten till “Sex and the City”. “Entourage”, “It’s always sunny in Philadelphia” och “Workaholics” nämndes. Vad tycker ni?

Sedan klättrade vi upp på RJ’s tak, drack billig öl och häpnades över den här magiska utsikten innan vi åkte hem och jag halvdog lite på grund av jetlag. Tack och hej söndag!

Vi gick mot mina gamla kvarter.

Vid Astor Place hade man satt en hel massa färgglada buntband på lyktstolpar. Man kallade det “Flaming Cactus”. Himla piffigt tycker jag.

Solen sken och det var tokvarmt.

Vid Houston Street satt den här guldpojken på husfasaden. Jag har gått förbi där tusen gånger förut men aldrig sett honom. Lite konstigt.

I Nolita hängde de här killarna vid tunnelbanan. Den var tydligen nymålad. Verkar inte riktigt som att de brydde sig.

Väggarna är färgglada i Nolita.

Efter några timmars promenerande blev vi trötta och hungriga. Så då satte vi oss på Xicala Wine Bar på Elizabeth Street, åt galet goda minihamburgare och drack sangria.

Säg hej till Tristan!

Sedan blev det kväll och vi drack öl och åt varmkorv men då glömde jag kameran så det får stanna i huvudet bara.

Jag hänger lite i New York. Och det är magiskt och fantastiskt och otroligt konstigt att vara tillbaka igen.

Jag vet inte hur mycket tid det kommer finnas att blogga medan jag är här, men jag twittrar så mycket jag hinner med (när jag hittar WiFi) så häng med där istället!

Nu blir det brunch i West Village med bästa killarna och sedan picknick i Central Park. Livet är bra!

Jag har, så länge jag kan minnas, haft en förkärlek för New York som inte riktigt kan förklaras. Det är en känsla. Av liv, av hopp, av möjligheter och spänning. Mina favoritkvällar i New York förra hösten var de när jag fick promenera hem genom en vibrerande stad, lyssna på ljuden, lufta på dofterna, se människorna. Känna.

I min lägenhet kan man inte missa denna smärre besatthet för den fantastiska staden i väst. Varsågod för en liten inblick i mitt New York-nedsmetade hem.

Det här vykortet köpte jag på en loppmarknad i East Village. Det är daterat 1945 och på baksidan står det “The town is as lively as ever”. Sådana inblickar i historia och andras liv ger mig lite gåshud.

I hallen hänger den här enorma tavlan som tar upp hela väggen. Känns lite som att stå på ett tak och blicka ut över staden.

Jag är inte mycket för souvenirer (förutom mina kylskåpsmagneter) men den här lilla snögloben som jag köpte i China Town fick följa med från New York. Och Ganesha fick följa med hem från Bali.

Den här tre-delade tavlan känns lite sådär old-school New York. “Singing in the rain” möter Katherine Hepburn typ.

Ett äpple som jag köpte på julmarknaden i Bryant Park. Och den bästa påminnelsen bredvid.

Och så klart skumgummikronan som jag dog skämsdöden för när jag köpte den i China Town inför Halloweenfesten i Queens. Men DJ:en på Calico Jack’s uppskattade den i alla fall.

Att inta en halv flaska rom på ca tre timmar och sedan sjunga musikalduetter klockan tre på natten, kan det räknas som acceptabelt semesterbeteende? Det var i alla fall vad jag och Christian gjorde igår kväll. Jag har inte gått utanför dörren idag, så jag är inte säker, men det är mycket möjligt att mina grannar har startat en namninsamling för att få mig vräkt. Gränsen för hur många gånger man får sjunga “En helt ny värld” från Alladin på raken överskreds med råge.

Idag har världen gått lite i slow motion och trots Jessicas rätt barska uppmaning att jag skulle göra henne sällskap i lördagskvällen inne i stan så avböjde jag på grund av fosterställning i soffan framför ett Glee-maraton. Jag har tydligen musikalhelg. Har nu plöjt de sista avsnitten av säsong två och är nu redo för säsongsstarten i september.

Säsongsfinalen var inspelad i New York och det stinger lite av saknad i mig när jag ser de bekanta platserna och gatorna. För ett år sedan befann jag mig i ett virrvarr av känslor inför det enorma äventyret och hur utmanande det än var så var det en miljon gånger mer fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt gjorde det. Att jag trots allt levde ut min dröm. Jag blir faktiskt lite stolt när jag tänker på det. 2010 var ett magiskt år.

Jag är för närvarande åtskild från min Spotify på grund av mobilt bredband så för tillfället tar jag min tillflykt till iTunes där Rihannas “What’s my name” för tillfället snurrar frekvent.

När jag såg videon för någon vecka sedan kom jag på att jag faktiskt gick förbi där i slutet av oktober i New York när de spelade in scenen i snabbköpet. Jag och Mark hade varit på en bar och var på väg hem då vi gick förbi korsningen i East Village/Lower East Side (minns inte riktigt var vi var) där en jädra massa strålkastare var uppsatta. Folk dividerade rätt länge om vad som pågick tills någon meddelade att det var Rihanna som spelade in en video. Ingen Rihanna syntes till men det var ändå lite kul att få en liten kik bakom kulisserna.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Yup. Jag packar. För tillfället är mitt skrivbord belamrat med prylar som är tänkta att de ska få plats i mitt handbagage. Jag tvivlar starkt på att det är fysiskt möjligt. Tyvärr finns det liksom inget alternativ så det är bara att pressa. Våld och vaselin.

Min sista kväll i New York spenderades på B.E.S. tillsammans med Elin och Mark. Så fina, fina vänner de är, de här underbara människorna som jag lärt känna under min tid här i New York. Som bara lyssnar och försöker ge råd i en omöjlig situation. Som klappar lite på mig när jag sitter mitt i restaurangen och snyftar.

Ångesten över att lämna New York är rent ut sagt vidrig. Jag vet att jag ska vidare på fantastiska äventyr och kommer träffa ännu mer härliga människor, men just nu hjälper inte det. Just nu vill jag bara riva flygbiljetten och det där förbannade turistvisumet och stanna här för alltid. För jag är inte färdig. Jag har fortfarande inte varit på Chelsea Market, jag har inte ätit på La Esquina och jag har inte dansat tillräckligt på små, improviserade dansgolv.

Avskedet blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fick inte mitt “moment”. Saknaden gnager redan i mig.

Men imorgon bitti går planet västerut. Och imorgon kväll äter jag middag med Seth i San Francisco. Kan det alltså finnas ett liv efter New York? Det återstår att se.

Efter ett totalt katastrofalt restaurangbesök där typ allt gick fel så satte sig jag, Robert, Emma och Antonio i en taxi till West Village och ställde oss i kö till det här magiska stället. Här serverar de skumma ingefäradrinkar, spelar smått psykadelisk jazz och samtidigt som man diggar till det och blir småpackad så kan man spela biljard, pingis eller foosball mer eller mindre framgångsrikt. Om man är lite mer intelligent lagd (hur nu det funkar ihop med alkohol) finns alternativen scrabble och shack. Vi valde alkohol och en röd soffa där jag och Emma jobbade vidare på ghetto-symbolerna. Jag är inte skitbra på dem om man säger så.

Senare dök Tristan och Al upp. Vi spelade biljard och trots att det är en mindre evighet sedan jag tog mig an en biljardkö senast så var jag inte värdelös! Bara halvkass.

Himla synd bara när man går hem ledsen efter en sådan här kväll. Den förtjänade bättre.

Jag är tacksam för min fina vän Mark som satte ihop en alldeles egen Thanksgiving till mig i fredags. Egentligen infaller inte Thanksgiving förrän på torsdag men eftersom jag lämnar New York imorgon så tjuvstartade vi lite. Det var underbart, kalkon, stuffing, pumpkin pie, hela baletten. Och fina vänner och alldeles för mycket vin.

Mark skär upp den mumsiga pippin.

Jag var ansvarig för potatismoset. Den bästa biten av middagen om jag får säga det själv.

Tristan var med. Han hade med sig en himla massa vin.

Marks fina vänner var också med.

Till efterrätt blev det dyr-som-guld Paradis-asken jag köpt på Svenska Kyrkan tidigare samma dag.

Vi började med middag på Tao. Edamamebönor och Pad Thai. Mummilumma. Emma var himla fin i håret.

Sedan åkte vi till Brandy’s, en pianobar på Upper East. Vi kom fram till ganska snabbt att vi behöver en sån här pianobar i Stockholm.

Robert, Emma och jag.

Jessica och Marie var redan på plats.

Sedan kom även Roberts kompis Antonio. Han bor i stan och pluggar skådespeleri.

På Brandy’s spelar världens finaste pianokille. Han kan nog alla låtar i hela världen.

Det är väldigt svängigt och alla sjunger med. Men man får inte dansa. För det är lag.

Sedan blev klockan ett och jag tog min obefintliga röst, som blivit ännu mer obefintlig av skrålande till låtar som “I will survive”, och tog en taxi hem. När taxin susade FDR Drive fram så gjorde det lite ont i hjärtat. Snart är det liksom slut. Vill inte.

Jag måste erkänna att det är en smula irriterande att upptäcka det underbara i kombinationen online ordering och home delivery ungefär tre och en halv dag innan jag ska lämna New York. Men det räddade mig ju i alla fall denna torsdagseftermiddag då jag sitter upp till armbågarna i projektplan-skrivande.

Nu jäklar ska den här begynnande förkylningen bombarderas med acetaminophen, phenylophrine, dextromethorphan och ett gäng andra ämnen jag inte kan uttala – allt förpackat i små discopiller från Tylenol. Hurra för Duane Reade.

Minns ni den instickade bilen? Den hade en cykelvän med. Cykeln har dock blivit lite naggad av väder och vind (och ett och annat förbipasserande rötägg som försöker cykla på den) så nu har en ny stickcykel gjort entré på Elizabeth Street. Och den här har till och med barnstol där bak. Det är förvirrande och konstigt och skithäftigt.

Vackert. Ironiskt. Härligt. Förjävligt. Fantastiskt. Plågsamt. Underbart. Fullt. Tomt.

Allt på en och samma vecka.

Marie, Elin och Madde, som lyckades med konststycket att få bingo.

Svenskgänget (med några amerikanska inslag) fyllde upp hela TF’s bakrum.

Smiley face bingo!

Mark, Tristan och jag myste i hörnet.

Bryant Park är alldeles lovely nu när det vankas jul.

På Fiat Café har de jättemånga Fiatar.

DSW. Massormassor med skor. Mia fick med sig ett par fina Ralph Lauren-pumps hem.

Vi har sparkat i löv på Mott Street.

Och druckit varm choklad sent på kvällen på Café Select.

Man börjar så smått ana att julen nalkas i New York. Här utanför Macy’s på 34th street. Empire State Building var blå, dagen till ära.

En vecka kvar. Oh how I will miss you.

Brunch på Gemma. Mimosas, scrambled eggs och bagels. Det bästa en söndag.

November 14, 2010. Bowery Stadium.

Efter att ha tjatat i dryga två månader fick jag äntligen idag se min första Broadwaymusikal. Valet föll på “In the Heights” efter att jag sörjt färdigt det faktum att mitt förstahandsval “Promises, Promises” inte fanns med på TKTS meny denna söndag.

Jag blev dock inte besviken. Musikalen är fantastisk och musiken likaså, och det var lite kul att få se Jordin Sparks sista föreställning, hon avslutade nämligen sitt gästspel på Broadway ikväll. Den tjejen har en pipa som inte går av för hackor!

Vi åt brunch på Juliette’s. Tyvärr inte på deras fina takterass som var stängd.

Här dricker man kaffe ur sugrör.

Istället får ni se bilder från resten av kvällen. Den var inte jättelång med himla rolig.

Först hamnade vi på något sunkhak på någon aveny någonstans. De hade ingen musik i matsalsdelen så vi poppade Robyn på iphonen istället.

Den obligatoriska taxibilden. Mark var med också men hade lite problem att klämma in sig i bilden.

Så han fick en egen. Eller, en med Jessica. På Lit Lounge.

Elin var finast på dansgolvet.

Det var dansdansdans ända till, well, typ midnatt eller nått. Då var alla trötta och gick hem.