Buon Natale
Julen har kommit till Little Italy. Med besked. Den måste ha smugit in när jag inte tittade.
Category: Project NYC
Protected: The End
Sista kvällen i New York
Yup. Jag packar. För tillfället är mitt skrivbord belamrat med prylar som är tänkta att de ska få plats i mitt handbagage. Jag tvivlar starkt på att det är fysiskt möjligt. Tyvärr finns det liksom inget alternativ så det är bara att pressa. Våld och vaselin.
Min sista kväll i New York spenderades på B.E.S. tillsammans med Elin och Mark. Så fina, fina vänner de är, de här underbara människorna som jag lärt känna under min tid här i New York. Som bara lyssnar och försöker ge råd i en omöjlig situation. Som klappar lite på mig när jag sitter mitt i restaurangen och snyftar.
Ångesten över att lämna New York är rent ut sagt vidrig. Jag vet att jag ska vidare på fantastiska äventyr och kommer träffa ännu mer härliga människor, men just nu hjälper inte det. Just nu vill jag bara riva flygbiljetten och det där förbannade turistvisumet och stanna här för alltid. För jag är inte färdig. Jag har fortfarande inte varit på Chelsea Market, jag har inte ätit på La Esquina och jag har inte dansat tillräckligt på små, improviserade dansgolv.
Avskedet blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fick inte mitt “moment”. Saknaden gnager redan i mig.
Men imorgon bitti går planet västerut. Och imorgon kväll äter jag middag med Seth i San Francisco. Kan det alltså finnas ett liv efter New York? Det återstår att se.
Tjockiskatten
Det är ju bara så himla typiskt mig att skjuta upp saker till sista sekunden. Jag har sneglat på Fat Cat ända sedan jag kom till New York men inte tagit mig iväg. Så det blev en sista-sekunden-grej så klart.
Efter ett totalt katastrofalt restaurangbesök där typ allt gick fel så satte sig jag, Robert, Emma och Antonio i en taxi till West Village och ställde oss i kö till det här magiska stället. Här serverar de skumma ingefäradrinkar, spelar smått psykadelisk jazz och samtidigt som man diggar till det och blir småpackad så kan man spela biljard, pingis eller foosball mer eller mindre framgångsrikt. Om man är lite mer intelligent lagd (hur nu det funkar ihop med alkohol) finns alternativen scrabble och shack. Vi valde alkohol och en röd soffa där jag och Emma jobbade vidare på ghetto-symbolerna. Jag är inte skitbra på dem om man säger så.
Senare dök Tristan och Al upp. Vi spelade biljard och trots att det är en mindre evighet sedan jag tog mig an en biljardkö senast så var jag inte värdelös! Bara halvkass.
Himla synd bara när man går hem ledsen efter en sådan här kväll. Den förtjänade bättre.
Tacksägelse
En av de finaste högtiderna jag vet är Thanksgiving, och jag är lite ledsen för att vi inte har något motsvarande i Sverige. Jag gillar tanken med att träffa familj och vänner, laga mat tillsammans, äta och dricka gott och lyfta fram vad man är tacksam för.
Jag är tacksam för min fina vän Mark som satte ihop en alldeles egen Thanksgiving till mig i fredags. Egentligen infaller inte Thanksgiving förrän på torsdag men eftersom jag lämnar New York imorgon så tjuvstartade vi lite. Det var underbart, kalkon, stuffing, pumpkin pie, hela baletten. Och fina vänner och alldeles för mycket vin.
Mark skär upp den mumsiga pippin.
Jag var ansvarig för potatismoset. Den bästa biten av middagen om jag får säga det själv.
Tristan var med. Han hade med sig en himla massa vin.
Marks fina vänner var också med.
Till efterrätt blev det dyr-som-guld Paradis-asken jag köpt på Svenska Kyrkan tidigare samma dag.
Smygjul
Det här är nog så nära som jag kommer svensk jul i år; Svenska Kyrkan i New Yorks julmarknad. Jag och Emma lyssnade på julmusik, drack glögg med pensionärerna och köpte en Paradis-ask för $20, dyr som guld med så värt det.
No dancing – it’s the law
Igår kväll mötte jag upp Robert och Emma som är på besök i New York för att fira Emmas födelsedag. De är New York-oskulder och hade som sådana varit uppe i Empiren och knallat runt hela dagen så de hade jätteont i fötterna.
Vi började med middag på Tao. Edamamebönor och Pad Thai. Mummilumma. Emma var himla fin i håret.
Sedan åkte vi till Brandy’s, en pianobar på Upper East. Vi kom fram till ganska snabbt att vi behöver en sån här pianobar i Stockholm.
Robert, Emma och jag.
Jessica och Marie var redan på plats.
Sedan kom även Roberts kompis Antonio. Han bor i stan och pluggar skådespeleri.
På Brandy’s spelar världens finaste pianokille. Han kan nog alla låtar i hela världen.
Det är väldigt svängigt och alla sjunger med. Men man får inte dansa. För det är lag.
Sedan blev klockan ett och jag tog min obefintliga röst, som blivit ännu mer obefintlig av skrålande till låtar som “I will survive”, och tog en taxi hem. När taxin susade FDR Drive fram så gjorde det lite ont i hjärtat. Snart är det liksom slut. Vill inte.
Delivery
Jag måste erkänna att det är en smula irriterande att upptäcka det underbara i kombinationen online ordering och home delivery ungefär tre och en halv dag innan jag ska lämna New York. Men det räddade mig ju i alla fall denna torsdagseftermiddag då jag sitter upp till armbågarna i projektplan-skrivande.
Kill kill kill
Nu jäklar ska den här begynnande förkylningen bombarderas med acetaminophen, phenylophrine, dextromethorphan och ett gäng andra ämnen jag inte kan uttala – allt förpackat i små discopiller från Tylenol. Hurra för Duane Reade.
Stickad cykel
Minns ni den instickade bilen? Den hade en cykelvän med. Cykeln har dock blivit lite naggad av väder och vind (och ett och annat förbipasserande rötägg som försöker cykla på den) så nu har en ny stickcykel gjort entré på Elizabeth Street. Och den här har till och med barnstol där bak. Det är förvirrande och konstigt och skithäftigt.