Hej lördag!
Det här lilla gossemonstret ligger kvar i sängen och jag släpar mig upp och ut på en joggingtur i blåsten. Sedan blir det bubbel med vänner, födelsedagskalas och Eurovisionfest! Var hittar man en enhörning med lite short notice?
Förlåt mig men jag dör lite av hur söt min katt är ibland. Som när hon gömmer sig bakom min kappa på skohyllan när jag ska gå till jobbet. Eller när hon springer omkring med en plingande kattleksak i munnen och leker rovdjur. Eller när hon bygger bo i en skokartong och man tar kort på henne och hon ser ut som en mysande vampyr.
Det är sådana stunder jag förstår hur människor känner inför sina barn. Mvh, the crazy catlady.
När livet är sådär dumt som det varit mot mig i veckan så är det tur att man har sådana där nya och gamla och nygamla fina vänner som tar hand om en. Som har soffor man får ligga på med filtar över sig medan de häller upp vin och lagar ratatojji (råttatollji? rattatulli? rattarattara?) till en och man får bitcha lite om hur jävligt livet är ibland och sedan skratta lite i sin bitterhet och så kramas.
Som min kollega sa till mig idag när vi var ute och åt. “Fan, vad du är bitter!” med lite ärlig förvåning i rösten. Jaja, det går väl över.
Tack Jenny och Freja för att ni tagit hand om mig i veckan när jag behövt klappas lite medhårs. Puss och så.
Och så lite tack till Silver som liksom pussar på mig hur jag än mår. Och gömmer sig under täcket tillsammans med mig när jag inte alls har någon lust att hänga med världen.
Lördag. Ca 15 grader kallt ute och strålande sol. Jag vaknar av stickig kattpuss och en tvätthög stor som Mount Everest som skriker efter uppmärksamhet. Således är klockan snart ett och jag är snart klar med tvätten och ska tag i dammråttorna som även de kräver behandling.
I övrigt är planerna för helgen väldigt lugna och fina. Promenad i solen, träning och så ska jag försöka komma ihåg att köpa de där jädra batterierna. Vad hittar ni på?
Man våldskelar upp katten litegrann för att, well, man har saknat det lilla håriga livet. Och vad får man som tack för hånglet? Jo, ett rivmärke i nyllet. Precis vad jag behöver, en till svår katta i mitt liv.
Jag är så trött. Så fanatiskt, fantastiskt trött. Men det är bra trött tror jag, för att jag har tränat fleraflera gånger i helgen (två) så tänker skylla på det. Jag tänker somna inom sisådär sju och en halv minut, men först tänkte jag dela med mig av några highlights från min helg. Här kommer de.
- Min hatthylla brakade sönder. Igen. Nu hänger den på en skruv i någon slags halvledset tillstånd och jag har inte riktigt bestämt mig om jag ska hänga upp den igen eller ta ned eländet.
- Jag var och såg “Berättelsen om Pi” på bio med fina vänner. Det var den första filmen jag såg i 3D och blev väl inte överväldigad även om vissa scener blev rätt coola. Och framförallt var ju JAG väldigt cool i brillorna. Viktigt.
- Jag har virkat. Och virkat. Och virkat lite till.
- Jag har bjudit Åke på brunch. Pannkakor med hjortronsylt, maple syrup och grädde. Nom så att jag nästan dog. Och så gav jag honom ett pussel (han är pussel-oman). Ett 18-bitars djurpussel. För jag är lustig på det viset.
- Jag har tränat. BodyPumpat. Och fått ännu ondare i knät. Och även halvpajjat handleden. Jag är jävligt bra på det här att träna.
- Och så kom Silver hem! En stickig kattpuss på näsan efter att inte träffat henne på två veckor, det är lycka.
Här är jag placerad denna onsdagsmorgon. Utanför pågår någon slags snöblandad regnhistoria i en värld som ser ut att vara svartvit. Jag har matat katten som plötsligt blev mycket lugnare än den spattiga morgonversionen av densamme. Jag kan tycka att det nu är hennes tur att mata mig tillbaka. Men nej, hon SOMNAR. Inte okej.
Dessa ladda-batterier-onsdagarna har inte varit så mycket ladda batterierna. Det har av någon mystisk anledning blivit mycket fläng och alldeles för lite hemmahäng. Det tänker jag ta igen idag. Läsa lite, blogga, kanske hänga upp en tavla eller två, spela gitarr, laga mat. Sova. Typ så.
Men först ska jag till min husläkare och diskutera eventuell fortsatt sjukskrivning. Jag är bara sjukskriven november ut som det ser ut nu. Jag tror inte att jag är redo för hundra procent riktigt ännu. Det är nära. Men jag är inte framme.
Solen skiner utanför. Den där härliga senvår/försommarvärmen som jag har längtat efter hela den långa, mörka vintern. Och nu är den här. Och jag spenderar dagen i sängen. Jag har visserligen ett mycket kelsjukt och gulligt sällskap, men ändå.
Det var ju inte så här den här våren skulle bli.
De senaste två dagarna har jag pendlat mellan sängen och soffan. Ibland via köket. Jag har försökt tänka mindre och känna mer. Känna efter hur jag faktiskt mår, vad jag faktiskt vill, och mindre på vad andra tänker och tycker. Rastlösheten gör mig helt skakig men ändå är jag helt handlingsförlamad. Jag vill gå ut, vill träffa folk, vill jobba, men kroppen bara appappappapp, plats!
När man mår så här känner man sig ensammast i världen. Även fast man har världens bästa vänner som hör av sig och försöker peppa så känns det så hopplöst för ingen kan faktiskt göra något. Jag måste sitta i skiten alldeles själv. Rida ut stormen. Omgiven av kärlek men ändå tar ekot över.
Mitzi var min första katt. Hon fick flytta hem till mig ungefär ett år efter att jag flyttade hemifrån, när jag hade gjort mig av med min kattallergiska pojkvän. Hon hade fluffig päls, låg med tassarna i kors som en liten drottning och svarade på tilltal. Och Jenny tyckte att hennes namn lät som ett på en strippa.
Hon flyttade med mig till Umeå och sedan till Borås och sedan till Stockholm. Hon har mest haft det jättebra men vissa gånger inte så lätt. En gång blev hon påkörd och fick åka till kattakuten i Göteborg. Och en annan gång skakade hon så mycket på huvudet så att ett blodkärl brast i örat och sedan skrumpnade det helt ihop.
När jag flyttade ihop med Sofia så fick Mitzi flytta hem till mamma i Övik, något hon tyckte var rätt fint. Där fick hon vara ute hela dagarna, ligga i rabatten och spana på folk och ibland jaga en pippi eller två.
Igår ringde mamma och sa att hon blivit sjuk. Hon åt inte och drack inte och kunde inte tvätta sig och bara dreglade. Och idag åkte de till veterinären. Han sa att hon hade cancer, en tumör under tungan. Så de bestämde sig för att låta henne somna in. 15 år gammal blev hon nästan, och ett fint kattliv har hon haft.
Sådana här dagar så önskar jag att hon kunde prata, berätta hur hon kände och om hon tyckte att vi gjorde rätt. Men mamma sa att hon var lugn. Att hon snällt följde med till veterinären och inte stretade emot när han undersökte henne. Hon visste nog att mamma ville hennes bästa.
Och katthimlen är nog fin. Där får hon jaga pippifåglar varje dag, det är sommar jämt och det finns en massa rabatter som hon kan ligga i. Och ibland gräva i.
Fina lilla Mitzi. Tack för att du bodde hos mig en stund. Ha det så bra i katthimlen.
