Först var det Oliver Stones Den sanna historien om USA på TV4 Fakta. Nu är det Fahrenheit 9/11 på Silver. USA imponerar inte denna afton. Så att säga.
Jag hjälper syrran med CV-författande istället. Det känns inte som ett lika hopplöst fall.
Kommer hem från träningen och sätter mig och tittar på säsongsavslutningen av “Girls” och så springer Adam i bar överkropp över halva jävla New York för att Hanna håller på att bryta ihop och så plockar han upp henne från sängen och säger “I was always here” och samtidigt som jag typ kräks lite i munnen för att det är så klyschigt så börjar jag STORBÖLA för att det är så jävla romantiskt fast ungefär lika mycket för att det aldrig kommer att vara jag och jag kommer att dö ensam.
Välkommen till roliga pepptimmen hos La Linda. Nu ska jag gå och sova.
Kameran på min iPhone slutade fungera förra helgen. Bara sådär en dag vägrade den bara att vara med, “slutaren” öppnade sig aldrig. Jag har provat att starta om, stänga ner etc etc men ingenting funkar. Idag provade jag sista instansen – att återställa telefonen. Och tjillevippen så fungerade kameran igen! HURRA!
Två bilder senare kraschade den igen och så var vi tillbaka på noll. Ej ropa hej och så. Så nu måste jag reklamera. Inte så hurra.
En av de överlyckliga bilderna jag hann ta i min tandkrämsfläckiga badrumsspegel innan kameran la av igen.
Det är lördagskväll och istället för att gå på kalas med en massa fina av mina vänner så sitter jag hemma med katten och min ständiga nemesis – magkatarren. Hen ansåg inte att det var passande för mig till kalas och har därför, som resten av veckan, bjudit på molande illamående hela aftonen.
Detta betyder ju dock att jag har tid att berätta för er vad det är som pågår i mitt liv och vad det var som drog undan mattan under fötterna för mig i måndags.
Jag har blivit uppsagd från mitt jobb. Det är omstruktureringar på gång på företaget och min tjänst ska outsourcas på externa konsulter. Det är den korta versionen. Den långa satt jag och halvlipade till framför VD:n i måndags.
Det känns så klart helt förjävligt. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats som jag gör på denna. Arbetsuppgifterna, arbetskamraterna, kontoret plus det faktum att den fantastiska kvinna som är varumärket är en av de mest inspirerande och livsbejakande människor jag någonsin har träffat. Hon sprudlar av liv och det smittar av sig.
Men nu är det så här. Jag jobbar min sista dag på skärtorsdagen och sedan väntar nya utmaningar. Jag har ingen aning vad jag ska ta mig an efter detta men det ordnar sig nog. Min största oro är att inget kommer mäta sig med det jobb jag har nu. Lite som att man jämför alla killar man träffar med den där “that got away”.
Så, nu vet ni. Jag ska få i ordning på min skit inom kort, uppdatera mitt CV och min portfolio och sedan blir det “projekt: nytt jobb” all over again.
De här senaste dagarna har livet spöat skiten ur mig rejält. Jag fick ett besked i måndags som vände upp och ner på hela min tillvaro och nu försöker jag mest reda ut i vilken ände jag ska börja för att kravla mig upp på fötter igen.
Jag vet att jag är luddig men jag förklarar mer när jag orkar. Just nu vill jag bara sova. Det verkar vara det enda jag orkar med just nu.
Joråsåatte. Men man fick ju vara glad sisådär en vecka i alla fall. Och nu är världen sådär grå och vanlig igen.
Så ni behöver inte oroa er. Jag kommer inte bli en sådan där lycklig jävel. Så kul ska vi inte ha det. Allt är precis som vanligt. Och jag har spenderat hela dagen i sängen.
Yey love. Woo.
Jag tänkte idag, när snöflingorna föll sådär idylliskt i slowmotion utanför mitt sovrumsfönster, att allt verkligen inte blir som man tänkt sig.
Ungefär när bussen som jag skulle suttit på upp till Övik rullade ut på E4:an norrut, vred jag mig i magplågor i min säng. Inga väskor packade, inga julklappar inslagna. Så som det ser ut nu blir jag fast här i jul och får åka upp och fira nyår med familjen istället.
Jag försöker att nu inte fastna i någon slags tycka-synd-om-bubbla och självmisär utan se det som ett experiment. Inte ens katten är ju hemma eftersom hon flyttade till Åke för att jag skulle bort. Så, hur firar man jul på egen hand?
Jag har köpt färdigskivad julskinka, scans kalvsylta (förlåt mamma) och vörtbröd, laddat ner “Miracle on 34th street” och hällt upp skumtomtar. Eller ska jag bara skita i allt och göra tacos?
God jul och så.
Ingen censur. Inget skyddsnät. Det här är jag. Och jag gråter.
Jag går Hornsgatan fram. Denna aveny av mörker och möjligheter. Vinden och de små snöflingorna piskar mitt ansikte som att jag gjort mig skyldig till ett brott.
Min livsgnista finns där framme någonstans. Jag försöker stappla ikapp den men likt en lemlästad kämpar jag förgäves. Ljuset dämpas mer och mer och den grå, bistra natten tar över.
Besvikelsen gnager på mig inombords. Över att inte räcka till. Vara mer. Duga. Synas.
Jag känner orken rinna ur mig som ur ett läckande såll. Samtidigt som bekräftelsehoran inom mig klöser mina inälvor blodiga och uppmanar mig att försöka igen.
Jag vill inte. Jag vill inget hellre.
Sedan gråter jag.
Vissa dagar tror jag att jag har accepterat det. Att du inte vill finnas i mitt liv längre. Vissa dagar kan jag nästan glömma saknaden.
Andra stunder, som just nu, kommer den som en käftsmäll. Frustrationen över att inte förstå och inte få prata med dig gör mig apatisk. Det skulle vara så mycket lättare om jag bara kunde släppa det. Om jag bara kunde låta det vara och gå vidare.
Men jag vill inte. Hur gör man då?
