Det där ontet i halsen som jag skrev om igår, det gav inte med sig. Det blev istället sju resor värre under natten. Så idag ser min att-göra-lista lite annorlunda ut. Idag består den, efter att ha jobbat bara litelite, mest av att dricka kopiösa mängder te, piffa både kisses tassar och mina egna, samt se obscena mängder “How I met your mother”.

Inga kommentarer

0

Precis när man tror att man är trygg igen och det börjar kännas bra så rycks mattan ut under fötterna på en. Igen.

Helvete.

4 kommentarer

1

När man kommer hem från jobbet och ett sådant här fantastiskt ting hänger på dörren med den finaste hälsningen så man smälter lite och blir glad i kroppen.

Och den känslan var en bra grund för helvetet som följde under kvällen. Kroppen ba, “I’m gånna kick yor äss!”. Och imorse var jag på vårdcentralen för femtielfte gången på under en månad. Och nu knarkar jag antibiotika för tredje gången under samma tid. Hej å hå.

Hörru kroppen, kan vi inte bara kramas och tycka om varandra nu? Tack på förhand.

Och tack M för att jag har något fint att titta på när jag för tillfället är lite halvbitter på mig själv.

Inga kommentarer

2

Man kan tycka att fyra besök på vårdcentral/akutmottagning på två veckor är lite att ta i från tårna. I morse var det nämligen dags igen. Antibiotika är jättebra för att ta död på sjukdomar men tyvärr har det slagit ut typ resten av kroppen med. Oh well, en dos medicin till så hoppas jag vara kirrad. Men nu får det vara nog med sjukdomar. Jag tycker liksom att jag fyllt min kvot nu.

Och så tycker jag att förtjänar att sitta i en park, dricka bubbel, kisa mot solen och kramas med vänner. Så det är vad jag tänker göra denna afton. I min nya, fina, italienska-bordsduksklänning från Lindex.

4 kommentarer

1

Jag är inte pestsmittad. Jag har heller inte påssjuka, as it turns out. Läkaren ringde igår med de glädjande nyheterna att jag kunde slänga fotbojjan och ge mig ut på grönbete, jag är inte längre smittsam!

Dock återstår frågan vad det egentligen var för fel på mig. Varför svällde jag upp likt en padda som inte blivit kysst? Det, mina vänner, kommer att förbli ett mysterium. Det bästa hon kunde erbjuda mig var att jag fått en infektion i vänster spottkörtel och på något skumt sätt hade detta medfört att även alla andra körtlar i halsen hade svällt upp. Och så lite virus som grädde på moset. Jag fattar ingenting, men svullnaden är på väg ned så jag orkar faktiskt inte gräva mer i det.

Mitt största problem nu, i och med att spottkörteln är lite malfunktionerande, är att jag är otroligt muntorr. Jag måste dricka vatten konstant och kan i stort sett inte svälja något utan assistans av vätska. Doktorns bästa tips för detta var att suga på citron. Tydligen triggar surt igång saliven. Mums. Så om ni letar mig så sitter jag och mumsar citrusfrukter i mitt hörn av världen. Kom och lek.

3 kommentarer

0

Jag är hemma. Jag spenderade ganska precis 18 timmar på sjukhuset innan jag blev av med nålen i armen och fick åka hem. Efter att ha blivit sjukskriven i två veckor och tillsagd att “undvika folkmassor”. Utan diagnos men med en massa roliga piller. De är jätteblå. Nästan som i Matrix.

De har tagit mer blod från mig än jag någonsin blödit själv tror jag. Så många hål i mina armar att jag kunnat misstas för en simpel pundare. Och nu är jag tydligen smittsam som pesten. De kunde inte ha kvar mig på sjukhuset för de hade inte plats att “sätta mig i isolering”. Skööönt.

Boven i dramat kallar vi än så länge för påssjuka. Japp, that’s the one. Den där som barn får ibland fast typ ingen alls eftersom alla började vaccineras 1982. Men tydligen kan det smyga sig på en ändå. Jag är en av de speciella ca 30 själar som drar på sig detta årligen. Men jag har inte fått resultaten på provsvaren än så det finns fortfarande chans för läkarna att komma på alternativa, spännande diagnoser. Jag är typ med i ett avsnitt av “House”.

Men nu börjar svullnaden avta i alla fall. Så pass att jag faktiskt idag åt en hel smörgås. Stående ovationer tack.

Fortsättning följer. Spänning är olidlig. Can you feel it?

Här bodde jag i 18 timmar. Inte så oskön som man kan tro faktiskt.

Branded.

Inga kommentarer

0

Jag ligger på sjukhus. Inget jätteallvarligt hoppas jag men läkarna har inte riktigt räknat ut vad det är för fel på mig och vill därför att jag bor här en stund.

Ni minns halsflussen? Det var tydligen inte någon halsfluss. Vi har ett par bud på vad det kan vara istället men ingen vinnare ännu. Infektion av massiva proportioner har jag dock och får därför antibiotika intravenöst as we speak. Det känns lite som att jag är med i “House”.

Min största problem just nu är att jag är nere på 24% batteri och inte har någon laddare med mig. Kan du säga panik?

9 kommentarer

0

Nej, det är inte en dubbelhake eller en brottarnacke. Det är halsfluss. And it hurts like hell.

Halsfluss måste vara något av ett eget litet helvete på jorden. Jag har varit förskonad från det så länge så jag har väl landat i föreställningen att det handlar om lite halsont och feber. But oohh nooo. Det handlar om att ungefär alla körtlar i hela jävla halsen sväller upp till 100 gånger sin egen storlek och gör så att halsen bokstavligt talat blir bredare än ansiktet. Jag kan inte ens känna mitt käkben längre, så svullet är det. Äta kan vi ju se oss om i himlen efter, jag kan knappt öppna munnen tillräckligt mycket för att dricka eller borsta tänderna.

När jag åkte till vårdcentralen igår morse tycker jag att det var rätt illa, men sedan dess har det blivit ungefär nio resor värre. Bara sedan jag tog den här bilden har det blivit värre. Jag har fått pencillin och jag knarkar alvedon och ibumetin om vartannat och jag kan fortfarande andas normalt, men det här är fan obehagligt. Det är inte bara det faktum att jag är helt orkeslös eftersom jag inte ätit ett riktigt mål mat på två dygn utan att det slutar inte svälla! Snart får det inte plats i skinnet längre, det spänner och jag kan knappt röra huvudet.

Jag försöker sova så mycket jag kan för att vila samt att tiden ska gå, men även jag har en gräns för hur mycket jag kan sova. Plus att jag tror att jag börjar få liggsår.

Snälla, ge mig något annat att tänka på. Jag saknar mitt käkben.

Mvh / En jävligt grinig pelikankvinna

8 kommentarer

0

Livet är lite för spännande just nu. Det tycker i alla fall min mage som bestämde sig för att däcka mig igår. Magkatarr delux.

Jag mådde lite illa på morgonen men gick ändå till jobbet med hoppet att det skulle ge med sig. Efter lunchen på Rival (som bestod av en smoothie och inte mycket mer) med bästaste och coolaste Li så började kallsvettningarna tränga fram och lagom till att jag landade i soffan hemma så hade även febern gjort entré. Härliga tider. Gårkvällen bestod av yoghurt, pillertrillning och alldeles för många avsnitt av “How I met your mother”. När jag inte sov, det vill säga.

Och idag har jag jobbat från soffan. Horisontellt läge kanske kan lura magen att den egentligen vilar även fast inte hjärnan och fingrarna gör det?

Bästaste Li och jag utanför Rival.

Dagen till ära serverade de ingen varm mat eftersom de höll på att renovera köket. Kanske bra timing av magkatarren ändå?

2 kommentarer

1

Och där gick hela helgen utan att ett enda blogginlägg passerade mina fingrar. Det är för att jag håller på att dö snordöden här dårå.

Från torsdag kväll till söndag kväll lämnade jag inte lägenheten. Fredagen spenderade jag i sängen, halvdöd från feber och hosta. Lördagen och söndagen ägnades helt och hållet till att få min lägenhet att se någorlunda presentabel ut igen. Jag har inte gjort många handtag sedan jag kom hem till Stockholm igen om man säger så.

Men nu är hela lägenheten skinande ren och alla kartonger uppackade. Eller, alla utom en. Mina hyresgäster måste ha snott med sig hälften av mina galgar när de drog för jag har mirakulöst nog mer kläder än galgar nuförtiden. Det beror självklart inte på att jag har mer kläder nu än tidigare.

Den här veckan har jag en hel massa spännande på gång. Om jag nu bara kunde bli av med allt snor som segar ner hjärnan så skulle jag bli väldigt glad. Och en aning mer effektiv.

Inga kommentarer

0