Det där ontet i halsen som jag skrev om igår, det gav inte med sig. Det blev istället sju resor värre under natten. Så idag ser min att-göra-lista lite annorlunda ut. Idag består den, efter att ha jobbat bara litelite, mest av att dricka kopiösa mängder te, piffa både kisses tassar och mina egna, samt se obscena mängder “How I met your mother”.

Helvete.

Och den känslan var en bra grund för helvetet som följde under kvällen. Kroppen ba, “I’m gånna kick yor äss!”. Och imorse var jag på vårdcentralen för femtielfte gången på under en månad. Och nu knarkar jag antibiotika för tredje gången under samma tid. Hej å hå.

Hörru kroppen, kan vi inte bara kramas och tycka om varandra nu? Tack på förhand.

Och tack M för att jag har något fint att titta på när jag för tillfället är lite halvbitter på mig själv.

Man kan tycka att fyra besök på vårdcentral/akutmottagning på två veckor är lite att ta i från tårna. I morse var det nämligen dags igen. Antibiotika är jättebra för att ta död på sjukdomar men tyvärr har det slagit ut typ resten av kroppen med. Oh well, en dos medicin till så hoppas jag vara kirrad. Men nu får det vara nog med sjukdomar. Jag tycker liksom att jag fyllt min kvot nu.

Och så tycker jag att förtjänar att sitta i en park, dricka bubbel, kisa mot solen och kramas med vänner. Så det är vad jag tänker göra denna afton. I min nya, fina, italienska-bordsduksklänning från Lindex.

Dock återstår frågan vad det egentligen var för fel på mig. Varför svällde jag upp likt en padda som inte blivit kysst? Det, mina vänner, kommer att förbli ett mysterium. Det bästa hon kunde erbjuda mig var att jag fått en infektion i vänster spottkörtel och på något skumt sätt hade detta medfört att även alla andra körtlar i halsen hade svällt upp. Och så lite virus som grädde på moset. Jag fattar ingenting, men svullnaden är på väg ned så jag orkar faktiskt inte gräva mer i det.

Mitt största problem nu, i och med att spottkörteln är lite malfunktionerande, är att jag är otroligt muntorr. Jag måste dricka vatten konstant och kan i stort sett inte svälja något utan assistans av vätska. Doktorns bästa tips för detta var att suga på citron. Tydligen triggar surt igång saliven. Mums. Så om ni letar mig så sitter jag och mumsar citrusfrukter i mitt hörn av världen. Kom och lek.

De har tagit mer blod från mig än jag någonsin blödit själv tror jag. Så många hål i mina armar att jag kunnat misstas för en simpel pundare. Och nu är jag tydligen smittsam som pesten. De kunde inte ha kvar mig på sjukhuset för de hade inte plats att “sätta mig i isolering”. Skööönt.

Boven i dramat kallar vi än så länge för påssjuka. Japp, that’s the one. Den där som barn får ibland fast typ ingen alls eftersom alla började vaccineras 1982. Men tydligen kan det smyga sig på en ändå. Jag är en av de speciella ca 30 själar som drar på sig detta årligen. Men jag har inte fått resultaten på provsvaren än så det finns fortfarande chans för läkarna att komma på alternativa, spännande diagnoser. Jag är typ med i ett avsnitt av “House”.

Men nu börjar svullnaden avta i alla fall. Så pass att jag faktiskt idag åt en hel smörgås. Stående ovationer tack.

Fortsättning följer. Spänning är olidlig. Can you feel it?

Här bodde jag i 18 timmar. Inte så oskön som man kan tro faktiskt.

Branded.

Ni minns halsflussen? Det var tydligen inte någon halsfluss. Vi har ett par bud på vad det kan vara istället men ingen vinnare ännu. Infektion av massiva proportioner har jag dock och får därför antibiotika intravenöst as we speak. Det känns lite som att jag är med i “House”.

Min största problem just nu är att jag är nere på 24% batteri och inte har någon laddare med mig. Kan du säga panik?

Nej, det är inte en dubbelhake eller en brottarnacke. Det är halsfluss. And it hurts like hell.

Halsfluss måste vara något av ett eget litet helvete på jorden. Jag har varit förskonad från det så länge så jag har väl landat i föreställningen att det handlar om lite halsont och feber. But oohh nooo. Det handlar om att ungefär alla körtlar i hela jävla halsen sväller upp till 100 gånger sin egen storlek och gör så att halsen bokstavligt talat blir bredare än ansiktet. Jag kan inte ens känna mitt käkben längre, så svullet är det. Äta kan vi ju se oss om i himlen efter, jag kan knappt öppna munnen tillräckligt mycket för att dricka eller borsta tänderna.

När jag åkte till vårdcentralen igår morse tycker jag att det var rätt illa, men sedan dess har det blivit ungefär nio resor värre. Bara sedan jag tog den här bilden har det blivit värre. Jag har fått pencillin och jag knarkar alvedon och ibumetin om vartannat och jag kan fortfarande andas normalt, men det här är fan obehagligt. Det är inte bara det faktum att jag är helt orkeslös eftersom jag inte ätit ett riktigt mål mat på två dygn utan att det slutar inte svälla! Snart får det inte plats i skinnet längre, det spänner och jag kan knappt röra huvudet.

Jag försöker sova så mycket jag kan för att vila samt att tiden ska gå, men även jag har en gräns för hur mycket jag kan sova. Plus att jag tror att jag börjar få liggsår.

Snälla, ge mig något annat att tänka på. Jag saknar mitt käkben.

Mvh / En jävligt grinig pelikankvinna

Jag mådde lite illa på morgonen men gick ändå till jobbet med hoppet att det skulle ge med sig. Efter lunchen på Rival (som bestod av en smoothie och inte mycket mer) med bästaste och coolaste Li så började kallsvettningarna tränga fram och lagom till att jag landade i soffan hemma så hade även febern gjort entré. Härliga tider. Gårkvällen bestod av yoghurt, pillertrillning och alldeles för många avsnitt av “How I met your mother”. När jag inte sov, det vill säga.

Och idag har jag jobbat från soffan. Horisontellt läge kanske kan lura magen att den egentligen vilar även fast inte hjärnan och fingrarna gör det?

Bästaste Li och jag utanför Rival.

Dagen till ära serverade de ingen varm mat eftersom de höll på att renovera köket. Kanske bra timing av magkatarren ändå?

Från torsdag kväll till söndag kväll lämnade jag inte lägenheten. Fredagen spenderade jag i sängen, halvdöd från feber och hosta. Lördagen och söndagen ägnades helt och hållet till att få min lägenhet att se någorlunda presentabel ut igen. Jag har inte gjort många handtag sedan jag kom hem till Stockholm igen om man säger så.

Men nu är hela lägenheten skinande ren och alla kartonger uppackade. Eller, alla utom en. Mina hyresgäster måste ha snott med sig hälften av mina galgar när de drog för jag har mirakulöst nog mer kläder än galgar nuförtiden. Det beror självklart inte på att jag har mer kläder nu än tidigare.

Den här veckan har jag en hel massa spännande på gång. Om jag nu bara kunde bli av med allt snor som segar ner hjärnan så skulle jag bli väldigt glad. Och en aning mer effektiv.

ETT: Fy FAN vilken tur vi har som bor i Sverige. Inga diktatorer, inga jordbävningar, inga tsunamis. Det värsta vi har att gnälla på är snö och skatter. Och SL såklart.

TVÅ: FAN va sur Moder Natur är. Det känns som att naturkatastroferna har eskalerat med läskig hastighet de senaste 5-10 åren. Snart imploderar hela skiten.

TRE: Mina fina vänner i Indonesien och Nya Zeeland. Stay safe.

Nej, nu måste jag slita mig från Twitter och CNN och BBC och göra mig representabel. Jobbintervju coming up. Fingers crossed.

Återkommer när hjärnan är med.

• Försökt trycka in en för stor spegel i en för liten bil. Som en fyrkantig kloss genom en runt hål ungefär. Går inte. Den fick stanna i Övik.
• Kramat hejdå på syster och mormor och morfar och morbror.
• Kört 55 mil.
• Efter 8 av dessa 55 mil fått hyperpanik för att termometerprylen för motorn slog på röttröttrött.
• Efter hyperpaniken spelat hej-jag-är-blondtjej-och-kan-inget-om-bilar-kortet på OKQ8 för att få hjälp med att fixa. Lite glykol i hyndan fixade biffen.
• Svurit över bilköer.
• Tankat två gånger. Säkerhetskissat lika många gånger.
• Svurit över snörök.
• Fått en jobbintervju (!!!!).
• Svurit över att södra länken var stängd så jag fick åka omväg via långbortistan (Huddinge) för att komma hem.
• Pratat med pappa. Och Jenny. Och mamma. Och syster.
• Svurit över att min parkeringsplats bestod av en enda stor snöhög när jag kom hem.
• Pratat med fastighetsskötare som ska ta bort stora snöhögen.
• Svurit över dummadumma försäkringsbolag.
• Smidit planer om hur jag ska förinta dumma försäkringsbolag.
• Kramat på Bagladyn.
• Ätit god pasta som Bagladyn lagat.
• LAN:at med Bagladyn och hennes fiancé.
• Med hjälp av Bagladyn försökt komma på hur man gör en balansräkning. Gick sådär.
• Ätit jellybeans.
• Och kakor.

Och nu är vi här. Nu ska jag lägga mig och sova i den mindre lyxkryssare som är Bagladyns uppblåsbara madrass. Hej Stockholm.

Ät skit Kung Bore. Men tack för solen.

Mamma frågade hur jag mådde när jag åt middag och så började jag lipa mitt i maten. Humöret känns inte helt stabilt nu va. Vi hoppas på att morgondagen blir bättre.

Avslutar nog med lite “How I met your mother”. Ted är så söt så man bara måste bli på bättre humör av det.

Sådär Jessie, du beställde, jag bloggade. Nu får du banne mig kommentera.

Nu är det officiellt. Jag är arbetslös. Igår var jag och skrev in mig på arbetsförmedlingen och fick en mapp med info och direktiv om hur man är en duktig arbetssökande. Hittills så är det något av ett heltidsjobb att vara arbetslös. Förlåt, arbetssökande.

Statistiken so far:

• Antal sökta jobb: 7
• Antal tack men nej tack: 2
• Antal intervjuer: 0
• Antal psykbryt över a-kassepapper: 762
• Antal ont-i-magen: Hela tiden

Jag är ett praktiskt och känslomässigt vrak. Och någonstans tycker jag att det är himla spännande, det här med att inte ha någon koll. Lite äventyrligt sådär. Så om jag överlever så är det nog enbart tack vare adrenalinkicken.

Av denna anledning sitter jag numera inlåst på hotellrummet och kollar på dåliga filmer. För att inte skrämma någon. Beställer roomservice för första gången i mitt liv och dricker cola. Kvider lite och undrar varför livet inte kan vara mer som en romantisk komedi.

Men jag fick i alla fall 1,5 timmes massage på stranden för ca 130 kronor. Och jag kommer garanterat komma hem med lite färg på kroppen.

Ni vet ju att mina ögonlock höll på att trilla av förra veckan. Huden var så torr och flagnade så det såg ut som att jag hade mjäll i ögonfransarna. So not fräsch.

I ren och skär panik sprang jag fram till en dam vid Clinique-disken på Macy’s och hon föreslog denna lilla fina samtidigt som hon delgav den inte så härliga informationen att detta lilla condition kunde bero på att jag var allergisk mot ögonskugga. I alla fall lila sådan. Tydligen är det något tjafsämne i lila ögonskugga som gör att man kan bli allergisk. Grejt.

Men nu, så här en fyra-fem dagar med ögongegga senare, så är mina ögonlock mycket mindre frasiga. Men jag håller mig borta från den lila ögonskuggan ett tag till. Just in case.

Nu jäklar ska den här begynnande förkylningen bombarderas med acetaminophen, phenylophrine, dextromethorphan och ett gäng andra ämnen jag inte kan uttala – allt förpackat i små discopiller från Tylenol. Hurra för Duane Reade.

Den största av dem blir att slippa det här satans klorvattnet. Det har tagit död på min hårbotten och min hy, jag har aldrig haft så mycket finnar som sedan jag kom till New York och nu börjar huden på mina ögonlock flagna för att den är för torr eller död eller nått. Och det svider och jag blir tokig! Jag kan inte ens sminka mig för det finns liksom ingen vettig hud att sminka på ögat. Och så kan vi inte ha det. Jag kan ju liksom inte gå omkring utan ansikte.

Hudterapeuter, proffs eller hobby, please, se hit. What to do? Är allt jag behöver en riktig dunderögonkräm or what? Fungerande lösning belönas med en påse beef jerky.

New York har blivit kallt. Idag visar termometern sorgliga 13 grader och det trista gråa vädret håller i sig. Detta vore ju hyfsat okej höstväder om det vore så att jag faktiskt hade hyfsade höstkläder att ta på mig. Men någonstans måste jag ha trott att sommaren skulle hålla i sig tills i november då jag åker vidare till varmare breddgrader, för vad som finns i min garderob i värme-väg är ett par jeans och en kofta. Och en långärmad tischa. Himla spännande. Måste jaga second-hand affärer. Tur man bor nära Lower East Side, där har jag hört att sådana duggar tätt.

Annars då? Två inlämningsuppgifter på två dagar och nästa ska in på söndag. Det är intensivt nu, jag önskar att studieinspirationen kunde infinna sig och att jag inte behövde pina mig genom uppgifterna. Och nu börjar vi verkligen komma in på sådant jag faktiskt inte kan, så ansträngningsnivån måste höjas lite.

Men en föreläsning får räcka för idag, nu ska jag iväg till Café Gitane och möta upp Sofia, det senaste tillskottet till Swepack, vi ska käka lunch och sedan kanske det blir spana lite Gossip Girl-inspelning och shopping på Lower East Side.

Ha en fin kväll Sverige!

På kvällen var det tänkt att jag och Elin skulle titta på NYC Ballet som skulle hålla en föreställning under Bryant Park Fall Festival. Så jag och Elin möttes upp, glada i hågen, gick på Prêt-a-Manger och köpte oss lite käk och slog oss sedan ned i parken för att invänta föreställningen. Och så börjar det regna. Vi ignorerade de första dropparna och hoppades innerligt att det skulle gå över. Men icke. Där satt vi och tuggade på våra wraps och blev blötare och blötare tills vi till slut gav upp och dök in under ett av de stora parasollen som finns i parken. Och där stod vi och tryckte medan regnet tilltog och sedan även fick sällskap av blixt och dunder. Där stod vi säkert 20 minuter innan vi sprintade vidare i regnet och dök in på en Irländsk pub där jag gjorde ett halvhjärtat försök att lära mig hur baseball fungerar. Sedan letade vi bröd till frukost. Något som det kom att visa sig inte är helt lätt att få tag i runt Times Square.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Eller hur var det den gick?

Allt var ju så bra. Solen sken, jobbet var slut för dagen. Jag åkte till Orminge Centrum och körde den vanliga loven. Apoteket, Lindex och Systemet. Hoppade i bilen och började köra hemåt.

När jag körde iväg tyckte jag att bilen uppförde sig lite skumt och lät lite konstigt, och när jag kom ut från parkeringen på vägen kände jag att den drog kraftigt åt höger. Svängde in på första bästa ställe och jodå, visst fan var det punka på biljäveln.

Helvetes jävla skiiiiiiiit! Har inte tid, har inte ork, har inte lust, har inte råd, pallar inte!

Ringde såklart morbror-som-kan-allt-om-bilar i ren och skär panik. Jag vet nämligen inte hur man byter däck på en bil. Eller rättare sagt, jag kan det i teorin. Bilen ska upp med en sån där pumpgrej och sedan ska man fram med skiftnyckeln (eller vad det nu heter) och slita för kung och fosterland. Och bli skitig. Jag gillar inte att bli skitig.

Efter att jag fått lov av morbror, körde jag de två kilometrarna hem. Jääääättelångsamt. Med varningsblinkers på. Och skämdes bakom solglasögonen medan alla dömande typer, som uppenbarligen inte gör annat än byter däck på fritiden, blängde lite på mig.

Men så kommer ju silverkanten. Jag får herrbesök i helgen. Och herrar kan byta däck. Det ligger i deras gener. Om jag mutar lite med rödvin och god mat så kanske han ställer upp och meckar lite.

Idag är jag kvinnorörelsens stora skam.

Döm min förvåning och besvikelse när jag startade datorn och insåg att det där träningsprogrammet lämnade mitt digitala liv tillsammans med den externa hårddisken som checkade ut. Och eftersom vädret lämnade mycket att önska och en joggingtur kändes lite väl optimistiskt och äckelhurtigt så blev det till slut ingen träning. Nope. Inte en endaste minuts svettande.

Däremot en lång frukost och en halvtimmes okynnessurfande på Mr Mac.  Dååålig Linda. Dåligdålig.

Och självklart så väljer min onlinebackup att jävlas ungefär samtidigt.

FAAAAAN.