Det har hänt något med mig den senaste veckan. Tack vare, eller kanske som en biprodukt till, att jag kommit tillbaka till kroppen, avstått från alkohol och rensat upp i min lägenhet, och så även i min själ, så har jag även den här senaste veckan kommit till ro med något jag kämpat med länge.

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

2 kommentarer

5

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Jag saknar någon jag inte mött ännu. Han som ska göra mig vinglig och stabil på samma gång. Han som ska stryka mig över kinden och säga att jag är vackrast i världen. Han som ska hångla upp mig mot en vägg så att jag tappar andan. Han som ska tycka att jag är viktigast av allt. Han som är min person och jag hans. Han som ska välja mig.

Han är på väg. Och han kommer så fort han bara kan.

6 kommentarer

4

Idag är jag inte stark. Idag är jag liten och svag och vill mer än något att någon ska hålla om mig och säga att jag är vad som är viktigast. Att jag är deras första val, viktigaste person. Att jag inte bara är ett tidsfördriv, till för att föda det aldrig mättade egot. Att deras liv skulle vara tomt utan mig. Att jag betyder något. På riktigt.

Men det är tyst. Mina utsträckta armar möter bara kyla och tomhet. Denna måndag river ensamheten lite extra.

2 kommentarer

0

Bob Hansson. På Rivals scen står denne yvige man (som skrivit en himla bra bok) med ett kroppsspråk som bäst kan liknas vid en schizofrenig orkan. Ena sekunden virvlar och snubblar han över scenen med armarna vevandes åt alla håll och gastar i högan sky om kärlek och närhet och i nästa stund står han blickstilla och viskar med stora hundögon och sorg i rösten.

Han pratar om att den som älskar mest förlorar. Och jag tänker på att vi människor är så ofantligt rädda för att sträcka ut handen och kanske inte få en hand tillbaka att vi inte ens vågar försöka. Att när vi träffar någon så är vi så oroliga över vad den andra ska tycka om oss att vi glömmer bort att känna efter vad vi faktiskt tycker om dem. Om spelen vi spelar och rädslan för att vara den som känner mer, som vill mer. Som älskar mer. Därför att den som älskar mest förlorar. Sitt obrustna hjärta. Sin stolthet. Kontrollen.

Detta är ett koncept och en rädsla så inkörd i vårt medvetande att ens ifrågasätta den blir ett projekt. Att ens våga tänka tanken att man skulle kunna vara den som sträcker ut hakan, som tar en chans, finns inte.

Motfrågan är dock; om den som älskar mest förlorar, vad vinner då den som älskar minst? 

Bob Hansson under 4goods föreläsning.

Inga kommentarer

3

Klockan är 01.15. Jag kliver av nattbussen och regnet smattrar obarmhärtigt mot mitt halvrisiga paraply. Ett ungt par kliver av före mig och klämmer ihop sig under sitt enda paraply och skyndar iväg hemåt. Förmodligen för att ligga nära varandra. Och känna. Det gör ont för att för bara två veckor sedan var det jag.

Det är fredag natt och själv har jag just, för sjätte gången under ett och samma år, avslutat något som egentligen aldrig var.

Det blåser. Vinden piskar regnet mot mig och trots att jag håller paraplyet som en sköld framför mig så är mina byxor efter ett tjugotal meter dyngsura från halva låret och nedåt. Trottoaren är som en enda stor vattenpöl och mina Converse ger ganska snabbt upp kampen mot vätan. När jag kommer hem rinner inte bara vatten från mitt paraply och mina skor utan även från mina ögon.

Jag är trött. Trött för att jag har spenderat det senaste året med att konstant befinna mig i processen av att komma över någon. Konstant försökt stänga av känslor. Begravt hoppet. Övertygat mig själv att det var för det bästa, att det inte var meningen att det skulle vara vi. Att det finns någon annan där ute för mig.

Att aldrig få vila. Aldrig vara trygg. Aldrig vara genuint lycklig. Visst har det funnits stunder av eufori. Av lyckorus och glädje. Men aldrig genuin lycka. Bestående sådan. För över allt har det hela tiden legat en tunn tunn dimma av sorgsenhet. Så tunn att man nästan inte ser den. Så tunn att den nästan går att ignorera. Men inte riktigt.

Och att hela, hela tiden känna att man är för mycket. Eller att man aldrig räcker. Aldrig duger. Aldrig når hela vägen fram. Att hur man än vänder och vrider på sig själv och situationen så är det ändå något som är fel. Och i samma andetag tänka att “om jag hade gjort si eller sagt så eller varit så här så hade det kanske blivit bra”.

Jag vill inte känna så. Jag vägrar känna så. Jag vill vara nog i den jag är. Jag vill inte behöva vara den drivande kraften hela tiden. Den som hela tiden måste anpassa sig till någon annans humör och tempo. Jag vill hitta någon jag kan stå still med. Och bara gunga i takt med musiken.

11 kommentarer

0