Någonstans har jag en föreställning om att allt kommer att ordna sig. Att det kommer bli bra till slut. Att jag, på ett eller annat sätt, till slut, kommer att bli lycklig. För som sagan säger, “slutet gott, allting gott”.

Realister, eller som jag hellre öronmärker dem – pessimistiska cyniker – ger mig ibland en smäll på fingrarna. Kallar mig drömmare, eller ännu hellre, naiv. Det är mycket möjligt att de har rätt. Det finns inget som tyder att jag inte skulle dö ensam så när som på ett dussin katter. Men varför skulle jag ta ut den förlusten i förskott? Det är ju bara ännu en sorg, och dessutom inför något som inte inträffat ännu och kanske aldrig gör det.

En terapeut sa en sak till mig för många år sedan, när jag satt och grät över mitt kraschade förhållande, föraktade mig själv för att det gått i kras och var övertygad om att karma skulle spöa skiten ur mig för resten av mitt liv. Då sa hon: “Du kommer inte att dö ensam, för du vill inte det. Och du tror egentligen inte att du kommer det.”

Så ja. Jag kanske är naiv, men det är det som kommer att rädda mig. Min tro på kärleken, på människan och på att allt kommer att ordna sig, det är vad som lovar mig att till slut blir det min tur med.

På något vis lyckads jag se lite ut som Mona Lisa på den här bilden. Glad, ledsen, hoppfull, hopplös? Ingen som vet.

Inga kommentarer

1

Igår blev jag intervjuad av Sanna, som pluggar till journalist, angående nätdejting. Tydligen är jag något av en expert på det här att träffa män på nätet. Sedan hur lyckat det blir i slutändan, det är ju en helt annan femma. Men all erfarenhet är bra erfarenhet, eller hur?

Efter vårt samtal funderade jag lite på skämsfaktorn i att erkänna att man nätdejtar. Och nu pratar jag inte bara om de klassiska dejtingsajterna utan bara att träffas på nätet. Sanna berättade att hon fått jättebra respons på sitt projekt och det var många som gärna ville vara med – men endast under förutsättning att det var anonymt. Av någon konstig anledning, i dessa tider av smartphones, sociala medier och en onlinenärvaro som är i stort sett konstant, så anses det fortfarande lite skämmigt att träffa någon på nätet. Det anses lite desperat, en sista utpost för de som inte kan hitta någon som vill ha dem via andra kanaler. Och hur ärligt och på riktigt är det egentligen när man bakom skyddet av en dataskärm kan anta vilken skepnad man vill?

Men vad är egentligen skillnaden? Du väljer ju alltid vilken del av dig själv du vill visa upp, så även i andra sociala situationer som på jobbet, en middag med bekanta eller ute på krogen. Nätet är väl inte så annorlunda? Eller så är jag kanske naiv, jag är ju trots allt samma person online som offline, även om onlineversionen ibland är lite “best of”. Men har man levt hela sitt vuxna liv på nätet, då är det inte direkt ett “steg” att nätdejta, det är istället ett naturligt sätt att träffa nya människor, pojkvänsprospekt eller inte. Ungefär på samma sätt som man söker jobb, resor och andra upplevelser. Livsgoogla.

Några av mina absolut bästa vänner har jag träffat på nätet. Borde jag skämmas över dem med och känna som att vi är de som “blev över”?

Jag har en hel del mer att säga i ämnet men då kommer jag nog sno hela Sannas artikel. Så jag pausar här en stund.

Men vad tycker ni? Är det skämmigt att säga att man nätdejtar? Nätdejtar ni? Eller har ni kanske till och med träffats på nätet?

Bilden av en nätdejtare. Ser jag tillräckligt desperat ut?

5 kommentarer

0

Det har hänt något med mig den senaste veckan. Tack vare, eller kanske som en biprodukt till, att jag kommit tillbaka till kroppen, avstått från alkohol och rensat upp i min lägenhet, och så även i min själ, så har jag även den här senaste veckan kommit till ro med något jag kämpat med länge.

Det här med känslor. Det är knivigt och svårt och jävligt jobbigt ibland. Och man kan inte bestämma med hjälp av rim och reson när nog är nog. Man får helt enkelt spela med och vänta in den där stunden då alla pusselbitarna faller på plats och man äntligen kan släppa taget. Men nu är jag där, på andra sidan. Och här är allt lättare. Jag är lättare.

Christian åt middag hos mig igår och vid något tillfälle tittade han på mig, log och skakade på huvudet. När jag frågade varför sa han bara att hela mitt ansikte hade förändrats. Att jag såg genuint glad ut. Och det var jag verkligen. Sedan gick jag omkring och tramsade och dansade i köket och petade på honom hela kvällen. Det vet jag inte om han var lika nöjd med. Men som den gode vän han är lät han mig hållas.

Hashtag livet alltså. Är det inte helt jävla fantastiskt?

2 kommentarer

5

Klockan har slagit tre. Jag sitter i tystnaden som jag älskar så. Mamma och syster sover i rummet bredvid och det enda som hörs är klockans tickande och mina fingrars smattrande mot tangenterna. Och Dagmar som börjar dra in över Norrland.

Över detta internet delar jag i natt vänners smärta. Hjärtan som brister, själar som inte får ro. Som i decembernatten tumlar runt i sin ångest i en kamp för att hitta ytan. Hitta lugnet. Finna tilliten. Till sig själv och till dem man håller kär.

Likaså tumlar jag runt i min egen sorg. Som någonstans övergick från att slitas mellan hopp och förtvivlan till en molande melankoli. Och som sådan så gör den mig lite perplex. För att i sorgen finns ett lugn. Ett lugn som inte sliter och drar och levererar besvikelser och inger hopp. Den bara är där. Den förändras inte märkbart och gör inte mycket väsen av sig. Den bara.. finns. Och det finns inget aktivt sätt att hantera den. Inget problem att lösa. Inget att göra.

Istället så måste jag bara sitta i sorgen. Acceptera den. Känna den. Inte försöka fixa den. Och bara hoppas att det innebär att den till slut släpper taget.

Är det inte dock lite ironiskt att jag, i en stund som denna, känner en så oroligt stark längtan efter kärlek? Det är nog sant det där de säger, att hjärtat aldrig lär sig. Och tur är väl det.

Inga kommentarer

0

Jag saknar någon jag inte mött ännu. Han som ska göra mig vinglig och stabil på samma gång. Han som ska stryka mig över kinden och säga att jag är vackrast i världen. Han som ska hångla upp mig mot en vägg så att jag tappar andan. Han som ska tycka att jag är viktigast av allt. Han som är min person och jag hans. Han som ska välja mig.

Han är på väg. Och han kommer så fort han bara kan.

6 kommentarer

4