Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.

Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA’s soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.

Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under “skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.

Karin Boye, hon kan det här med ord.

Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.

Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.

Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.

Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.

Vår eminente värd, PA.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

Så här glad var Jenny! Fast egentligen var hon lite irriterad på det snöregnslaskiga vädret. Som resten av Stockholm ungefär.

Och sedan blev det bakning av! Jenny var väldans duktig på att hälla upp exakt mängd mjöl och sedan var hon som en fantastisk liten husmor som visade förvirrade mig hur jag skulle gå till väga för att bulldegen skulle bli så bra som möjligt.

Jag degade och knådade och kladdade för glatta livet.

Så här roligt tyckte jag att det var att kladda!

Och någon timma och så senare så såg det ut så här i köket. Himlagoda blev de med.

Vi började med middag på Riche med de finaste servettringarna.

Där åt vi köttbullar med rårörda lingon och gurka. Himla mumsigt även om det var svårt att slå Pelikan.

Det här är Linda. Hon har det snyggaste röda håret. Det här kanske blir nästa steg för mig?

Sedan bar det av ut till Cirkus.

Och Melissa Horn. En spelning jag blev galet positivt överraskad av.

Det var vackert och sorgset och innerligt och avslappnat och magiskt. Jag hade tårar i ögonen hela spelningen igenom. På vissa låtar, som den här, föll de mer än under andra.

Hon hade med sig en hel stråkkvartett som spelade som änglar. Och så fick hon hela Cirkus att applådera i baktakt och sedan fick hon stående ovationer redan innan extranumren. Atta’ grrrl!

Sedan gick jag hem. Lite sorgsen, fast stark och hoppfull på samma gång. Förändringarnas vindar blåser.

Jag tror Andreas vann kladdkaketävlingen innan vi ens smakat på kakan. Fyrverkerier i kakan har ju heller aldrig skadat.

Martin tyckte tutorna var så roliga att han snodde åt sig två.

Rebecka.

Loranganostalgi.

Andreas och Martin delade broderligt och kärvänligt på läsken.

Carro och jag.

Madde.

Hela underbara gänget. Hej!

Men nu står jag här. Dryga 10 000 tweets senare. Och genom all humor och allt blaj har jag fått riktiga vänner. Riktiga, viktiga relationer.

Detta jubileum, och allt det fina som kommit med twitter, firade jag igår med en liten nedräkning. Och här kommer den igen om ni skulle missat den.

Internätt-tokig som jag är så har jag blivit lite halvbesatt av Sonja. Ni vet, twitter-stalkat henne, sovit utanför hennes dörr, skrivit kärleksbrev i blod på hennes spegel. Den nivån.

Så när hon kom till Stockholm härom dagen en sväng så var jag ju bara TVUNGEN att träffa henne. Så jag twitterstalkade lite mer, man kan säga att jag nästlade mig in i hennes inre. Och det funkade!! För hon kom till Nada och drack äckliga drinkar och var lite rädd för Toga-partyt som tog plats och så pratade vi videos och vad som är äkta och fejk och hon skulle komma och sova på min soffa. Så nu är vi nog ihop på riktigt.

Jenny, jag, Sonja och Mia.

Christian var med också. Han lånade Mias hatt.

IDOLBILD!

Jag skulle in och plåta i ateljén på jobbet idag till bloggen när vår guldsmed Birgit frågade om jag ville prova löda. Öhh..skiter björnar i skogen? HELL YEAH! Så det gjorde jag. Som en liten smygpyroman satt jag och smälte silver och joxade med tandläkarbestick och var fem år igen. Men en ansvarsfull femåring som inte tänder eld på saker och ting.

Så kul kan man ha ett par minuter på mitt jobb.

Fotograferingsdag. Galet snygg modell. Fabulous glasögon. Mattias Edwall. Världens bästa chef EA som kommer med en blus i present till en och säger “Den var inte min stil och den var inte E’s stil men jag tänkte att den skulle passa dig.” Och jag med hakan i backen och så glad att jag sprack.

Och att man får den där chansen. Att vara kreativ och ta ut svängarna och filma och klippa och växa och utmanas och vara mer än vad ramarna tillåter. Världens bästa jobb. Så himlahimla jöbbnöjd.

Ni förstår, Cirkus Scott kör ju någon slags revivalgrej just nu och har smällt upp sitt stora tält mitt på Gärdet i Stockholm. Och i morgon ska ett par hundra singlar inta nämnda tält, dricka vin och lära sig gå på lina och krama på elefanter (hoppas jag) och sedan titta på “Water for Elephants”, som kommer ut på DVD i dagarna, mitt i manegen! Jag tycker att det här låter så himla flott och jag tycker cirkus är väldigt spännande, så jag tänker ta kollegan Jenny under armen och gå dit.

Om du också är film-,singel- och cirkussugen så tycker jag att du hakar på, det hela kostar inte en spänn, bara att anmäla sig här!

Att inta en halv flaska rom på ca tre timmar och sedan sjunga musikalduetter klockan tre på natten, kan det räknas som acceptabelt semesterbeteende? Det var i alla fall vad jag och Christian gjorde igår kväll. Jag har inte gått utanför dörren idag, så jag är inte säker, men det är mycket möjligt att mina grannar har startat en namninsamling för att få mig vräkt. Gränsen för hur många gånger man får sjunga “En helt ny värld” från Alladin på raken överskreds med råge.

Idag har världen gått lite i slow motion och trots Jessicas rätt barska uppmaning att jag skulle göra henne sällskap i lördagskvällen inne i stan så avböjde jag på grund av fosterställning i soffan framför ett Glee-maraton. Jag har tydligen musikalhelg. Har nu plöjt de sista avsnitten av säsong två och är nu redo för säsongsstarten i september.

Säsongsfinalen var inspelad i New York och det stinger lite av saknad i mig när jag ser de bekanta platserna och gatorna. För ett år sedan befann jag mig i ett virrvarr av känslor inför det enorma äventyret och hur utmanande det än var så var det en miljon gånger mer fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt gjorde det. Att jag trots allt levde ut min dröm. Jag blir faktiskt lite stolt när jag tänker på det. 2010 var ett magiskt år.

Det hade ju varit lite bättre om jag hade gjort det här inlägget för typ en vecka sedan, när jag vaknade hemma i Övik med värsta blaffablåmärket och inte hade den blekaste aning var det kom från. Nu har det nästan bleknat bort (även om det är värre än på bilden) och ser inte alls lika hårt och coolt ut längre.

Men mysteriet kvarstår. Jag var inte full en enda kväll i Övik (mer än på livet) så jag kan inte skylla på fylleäventyr. Jag sprang mig veterligen inte in i någon dörr/gärdsgård/stor hård man medan jag var där. Jag hade inga andra slags fysiska aktiviteter för mig. Om man inte räknar promenaden från hammocken och in i huset. Och glassätandet.

Vad som återstår är nattlig misshandel av mig själv. Ja, så var det nog. Jag är ju ofta rätt stygg i drömmar. I had it coming.

Benny och hans 16-manna orkester stod i torsdags på utomhusscenen på Folkets Park där ca 4000 personer hade samlats för att avnjuta härlig musik med inslag av schottis, polska och hambo. Majoriteten var ett par generationer äldre än mig men jädrar vad det blev liv i luckan när violinisterna drog igång. Folkfest var ordet.

BAO hade också släpat med sig en alldeles egen dansbana som gick varm under kvällen. Det sprätte ett par gånger i mina egna små dancing shoes, men det blev ingen gammtjoa av för min del. Men jag knep mig i alla fall en plats mitt framför scenen så att jag kan dela med mig av de här finfina bilderna till er. Håll till godo.

Känner mig nu mycket huslig. Är mycket stolt.

Någonstans har jag fått för mig att hjortron växer på buskar. Det gör de inte. De växer ett och ett långt där nere på marken vilket innebar att jag stod dubbelvikt i ca 1,5 timme. Man kan ju bli genomsvettig för mindre. Lägg också till luftfuktighet på en miljon ungefär och mental stress i form av björnskit, älgskit och alla möjliga flygfän i mina öron, så tycker jag att 1,5 liter hjortron som var slutresultatet, fan är värt en medalj.

Men jag kommer få med mig en burk hjortronsylt hem till Stockholm. Det duger också i brist på medalj. Och skogen är ju rätt mysig egentligen. I lagom dos.

Så här ser hjortronväxten ut. Inte en buske alltså.

Mamma och morbror ute på myren.

Man är sjukt mycket fashion ute på myren. Kolla mönstermixen bara. Come on, Vogue!

Så här såg resultatet ut. Finfint och färgglatt.

Vi är live. Jag firar med bubbly.

I paketet låg en blyertspenna med texten “140 characters or less is the new black” och en lapp från Lina där det stod “Linda, när jag hittade denna kom jag att tänka på dig… Stor kram!” Det kan vara så att hon syftar på min Twitterbesatthet.

TACK Lina, så himla roligt och omtänksamt och fint och bra att jag blir alldeles gråtig! Och påminner mig lite extra varför jag älskar bloggar och bloggare och internet.

När jag nästan var framme vid kontoret på Münchenbryggeriet lämpade jag henne på ett löv där hon fick fortsätta njuta av sommaren. Tack för en fin stund, nyckelpigan!

Jag hade haft en av de värsta dagarna på senare tid. Som helt magiskt efter ett besked som kanske borde ha varit ledsamt blev så mycket bättre. En sten har lyft från hjärtat. Jag är tillbaka igen.

Vi började på Vapiano i Gamla Stan.

Där får man färska kryddor vid bordet. Lyx.

Jag åt pasta med salami, ruccola, pinjenötter och ricotta. Jag dog lite av godhet.

Jag har fortfarande jättegröna naglar. Hej!

Sedan gick vi till Eken. Den här glada mannen stod i baren och satt barnvakt till Carins telefon som hon glömde medan vi gick till Ljunggrens takterass. Så vi fick gå tillbaka.

På vägen upp på Götgatan vinkade en glas man i silverjacka till oss. Himla roligt.

När det blev senare gick vi på Nada och hälsade på. Alla vägar bär tydligen dit.

Pelle var också där. Han var jätteglad och pussig.

Sedan gick jag hem innan jag blev pumpa för att jag är vuxen och ansvarsfull. Eller i alla fall tills det blir semester. Och det var den kvällen. Så liten men ändå så stor.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Det här med att jag och Lina bjöd på ett fantastiskt serenadpottpurri av Disneylåtar innehållandes bland annat “En helt ny värld” från Alladin i fredags eftermiddag, det tycker jag är himla fint. Alldeles gratis. Varsågod liksom.

Idag är alltså dagen då jag skulle börja dricka kaffe. Sånt där lyxkaffe med fluffad mjölk, men never the less, kaffe. Jag är en av de få som lyckats undslippa koffeingiftet större delar av mitt liv, borträknat de tre månaderna i USA i höstas då jag bodde på Starbucks. Men det räknas inte riktigt. Åtminstone inte om man frågar riktiga kaffedrickare. Syrup och mjölk liksom. Bluffåbåg.

Men nu skulle det alltså vara dags. Why, you ask? Därför att risken att jag skulle somna denna måndagseftermiddag annars var överhängande. Sömn var en bristvara i helgen. Och sedan kombinerar man för lite sömn med för mycket trevligheter vilket resulterar i trötter-Linda på måndagseftermiddagen.

Men jag borde ju veta bättre vid det här laget, det är ju inte direkt första gången jag ska lära mig dricka livets dryck. Och resultatet är fortfarande detsamma. Jag får ont i magen och blir ännu tröttare medan kroppen gör uppror. Det är väl helt enkelt så att det finns vissa saker som inte är ens grej. Kaffe är min. Och spinning. Don’t even get me started on that one.

Nu börjar firandet av den här trettioettåringen! Ikväll har jag sällskap av finaste lillasyster Anna, vi ska äta gott och bubbla lite och sedan blir det storslaget firande imorgon kväll med bland annat stora delar av Swepack. Fint som snus.

Och så finns det dagar som igår. Sådana som innehåller både massor med skratt, kramar och nya upptäckter. Sådana man bara vill stoppa i en liten ask och plocka fram när de där trista, grå vardagarna rullar in som en dimma. Sådana som innehåller varm choklad. Och isiga skogspromenader. Knarrig is som låter som syrsor. Kloka ord. En massa sol. God mat. Och bubbel. Och den enda anledningen till att den tar slut är att man omöjligt orkar hålla sig vaken en sekund till. De dagarna är i en klass för sig.

Det är fredag. Solen skiner. Våren är äntligen på väg. Idag känns helt enkelt som en bra att leverera goda nyheter.

Jag har fått jobb!!

Det blev egentligen klart i slutet på förra veckan, men kontrakt skulle skrivas och även om jag förespråkar att ta ut segern i förskott så ville jag inte säga något innan allt var klart. Nästa måndag börjar jag min nya tjänst som webbredaktör och webbshopsansvarig för ett av Sveriges största smyckesmärken. Av alla jobb jag sökte var det det här som jag helst ville ha och jag känner mig superpeppad!

Jag kommer inte att skriva så mycket om jobbet på bloggen, jag vill hålla isär mitt yrkes-jag och mitt privata blogg-jag, men jag ville i alla fall dela med mig av de goda nyheterna. Sådär, nu tar vi god helg!

Det är inte alla som har sina smyckeskollektioner hängande på galgar. Det säger något om hur “klädda” Cornelias smycken är.

De här ringarna är avgjutningar av Cornelias egna fingrar. Hur coolt? Ascoolt.

Skosmycken! Lövvit.

Kvistar på halsband, varför har ingen tänkt på det tidigare?

Kim fick låna och bondade med Bergström (världens mest naturliga papegojnamn) över hennes diamantring som gojjan gärna ville lägga beslag på. Jag kliade den lite på huvudet och den försökte bita mig. Lite kärleksfullt sådär.

Jag är, så här 24 timmar senare, fortfarande lite i någon slags chocktillstånd. En papegoja liksom. Hur coolt och skumt som helst.

Tidningen som fick äran att ta mig skribent-oskuld är nya SOLO Mode, SOLOs helt nya renodlade modelillasyster där duktiga Annika Norman är redaktör. Första numret kom ut i dagarna och jag har inte hunnit bläddra i den så mycket än, mest bara dreglat över mina egna jobb, men jag tycker den känns jättesnygg och härlig!

Så, mars iväg till närmaste butik och köp, om inte annat bara för att läsa min intervju med Cornelia och min guide till “Sveriges bästa shopping”. Cause it’s (I’m) worth it.

Lördag. Carin hade 26-årsfest. Det kom ungefär 60 pers till hennes etta. Det blev himla gemytligt och galet varmt. Innan alla människor kom fick hon 70 påsar popcorn av David. Han hade paketerat dem i två flyttlådor som han hade sprayat rosa. Är inte det så presentfiffigt att man dör sötdöden? Kanske borde tillägga att Carin kan leva på popcorn. Och förmodligen måste hon det om hon ska lyckas konsumera det här berget under sin livstid.

Godistårtor och cupcakes bidrog till sockerchocker all over the place. De sega råttorna försvann mystiskt från tårtorna under kvällens gång. Råttor rockar fett.

Söndag. Jag gick på Cirkus med Soffis och Jenny och såg Mia Skäringers “Dyngkåt och hur helig som helst“. Igenkänningsfaktor delux. Och lika delar ångest och asgarv. Och galet bra musik som Mia framförde alldeles lysande. Vem visste att hon kunde sjunga liksom? Kvällens nyckelord? “Fuktighetspoäng”. Mycket bra. Se.

Efteråt gick vi till Wagamama på Klarabergsviadukten och åt japanskt. Jag inhalerade nästan edamamebönorna. Älskar edamame. Vill äta varje dag. Och så avklarade vi hjärtesorg, skola, jobb, barn och andra existentiella ämnen. När alla satt och gäspade gick vi hem.

Bra avslut på jobbig helg. Nästa vecka blir bättre. Eller hur?

Igår följde jag och mamma med ut i (ur)skogen när Roger skulle reka inför Örnskölden som går av stapeln om två veckor. Roger sladdade loss (eller försökte iaf, går inte så bra med en fyrdjulsdriven audi) på vägar med liiite för hög snö och jag ritade grymt snygga pilar i den reviderade roadbooken.

Vi såg tre älgar och en massa översnöade tallar. Och skotrar. Många skotrar.