Det blir inte mycket bloggande så här i påsktider, det är så mycket mat och mys och andra härligheter som ska hinnas med så bloggen får en liten paus.

Men nu när jag är hemma i föräldrahemmet så kan jag ju passa på att bjussa på en bild från en svunnen tid. Mitt studentfoto, ganska precis 11 år gammalt. Och jag ser precis likadan ut, är det inte fantastiskt?

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag är det ett år sedan den där magnifika, galet nerviga dagen i London. Ett år, helt vansinnigt hur fort tiden går!

Gilla’t!

Sluta gilla

Tidigare idag kom textversionen, men eftersom jag vet att bilder är populärt på bloggar så kommer här collageversionen.

Gilla’t!

Sluta gilla

Året är snart slut och det börjar bli dags att summera. När jag tänker tillbaka på 2009 så tycker jag inte att det har hänt så mycket, rent spontant. Ett år som passerat lite passivt och rätt snart kommer falla i glömska. Ett år då ingen historia skrevs direkt, åtminstone inte på mitt privata front.

Men så strosar jag down memory lane i arkivet och inser, att det hände faktiskt ett och annat.

Som i januari, när brorsan var på besök och vi myste i Gamla Stan, Kate tog hem två guldglobar och jag dansade loss i både Charleston och Afrikansk dans. Dessutom funderade jag redan då på lugg, och så fyllde min älskade lillasyster vuxen. Och så fick jag Spotify av Hasse och Jessica! Oh the joy.

I februari upptäckte jag att Ed Westwick var britt (hawt!), jag kramades med vänner i Göteborg och med Tony Irving backstage på “Let’s Dance”, jag fick en ros på Alla Hjärtans Dag, träffade nya vänner när jag firade Sandra, introducerades för Veronica Maggio och började twittra. Daniel och Victoria förlovade sig och så såg jag en väldans massa film. Oscarsgalan är helig.

Och sen kom mars. Som nog var den bästa månaden på året. För det var månaden då jag till slut fick träffa Julia Roberts. I London. Det var stort.

I april fyllde jag år, våren kom till Stockholm, sommaren kom till Borås en sväng och jag målade påskägg under en finfin påskhelg hemma i Övik.

Maj bestod av en hel del fina dagar. Och en och annan fin kväll. Jag såg Beyonce live. Drack vodka på tub. Och så dödade jag blommor. På löpande band.

I juni var det dags att knipsa Silver, jag rockbowlade utan större framgång, jag röstade fast jag knappt minns på vad, det blev sommar och jag gjorde fint i sovrummet. Michael kilade vidare, mormor fyllde 80 och så blev det sommarfest och semester(eller ja, typ). Och så var jag på dejt (jodå, det inträffar en gång i halvåret sisådär).

Juli, kära juli. Vi målade sommarhuset, åkte lastbil och på hemmasemester till Högbonden, jag åt surströmming för första gången och spenderade en hel del tid i hammocken och vid havet. Jag blev jag invalid en stund, Mr K var på besök och så funderade jag lite på kärlek och längtan och mål. Och så flyttade jag från Absolut Glam till La Linda!

I augusti blev det ett fasligt hattande till Västkusten. Först myste jag med Jenny medan resten av Sverige var på U2 och helgen efter var det dags igen för att se Madonna. Jag badade för första gången på flera år, jag besökte Operan för första gången och så vankades det kräftor x2.

I september började det kännas att hösten kröp på. Deppighet blandades med finfina dagar men mycket tankar och funderingar var det i omlopp. Men jag hade ju alltid Gilmore-töserna till tröst. Det var mycket hemlängtan. Men självklart hanns även lite mys, finkultur och kalas med! Och så lite tråkigheter – Patrick Swayze lämnade oss.

Oktober. Maria kom på besök. Jag var med på teve. Och i Glamour. Pappa drattade på arslet och bröt handleden. Jag ordnade smyckeskalas och sedan tog jag en bloggpaus. Och så kom jag tillbaka lagom till Blog Awards.

I november kom mamma och Anna på besök och vi gick på musikal. Jag blev med lugg, jag började drömma lite och gjorde ett pluggförsök. Jag hälsade på min invalide far i Borås och sedan kom han och hälsade på mig tillbaka. Vi var på Idol och jag lärde mig att det heter prokrastinera, det jag gör. Lite andra trevligheter blev det även i form av julbord på Fjäderholmarna och den fantastiska bloggfesten på Rose.

December alltså. Frosten kom. Snön kom. Sedan kom det lite mer snö. Och lite till. En jävla massa snö helt enkelt. Däremellan bakade jag lussekatter, firade Soffis och Kattis , kollade in NEXX och adventsmös hos Jempa och Fredrik, spelade alfapet, träffade gamla vänner och firade jul. Och så dog Brittany Murphy. Droger eller en gris? Det återstår att se.

Som sagt. Ett och annat hände tydligen ändå.

Nu är det nyårsafton, klockan är 2 på natten och mindre än 22 timmar återstår av det här året. Och i alla fall 8 av dessa tänkar jag spendera sovandes. Sov sött kära vänner.

Gilla’t!

Sluta gilla

Mormor och morfar på sin bröllopsdag för nästan 53 år sedan. Liljekonvaljer i buketten och blommor i håret. Så vacker hon var. Och han så stilig med sin fina lugg och flotta fluga. Nu för tiden är de lite rynkigare men fortfarande lika fina.

Gilla’t!

Sluta gilla

Midsommarhelgen har smygstartat med tillhörande spöregn, man måste ju hålla vid traditionerna. Jag har handlat på ett överfullt Coop, kryssat mellan lila system-kassar och beställt mig ett nytt ICA-kort (äntligen!). Och packat Tradera-paket, tur man har lite prylar att kränga så att ekonomin går ihop även den här månaden.

Men nu ska jag vara allt annat än bitter, för ikväll får jag verkligen finbesök. Maria och jag var bästisar (älskar det ordet) genom alla mina barn- och ungdomsår, vi gick i samma klass fram till gymnasiet och även efter det var hon min bästa vän. Sedan flyttade vi båda ut i landet och gled isär, tråkigt nog. På Sileas dop sågs vi för första gången på flera år och det var så kul! Ikväll kommer hon till hufvudstaden och ska kinesa på min soffa. Det blir tacos, vin, kladdkaka och skvaller, just like the good ol’ days. Och kanske en uppdatering på dessa fantastiska bilder nedan. De är ca 10-12 år gamla. Jag har inte åldrats en dag, eller hur?

Förlåt Maria, men det här var too good to pass up, liksom.

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag gör backup på backupen till nya lilla söta externa hårddisken (nämnde jag att jag var tekniknörd) på bilder från 2002 och framåt. Åh. Maj. Gawd. 2002 var jag 22 och hade precis flyttat till Borås. Jag kunde ingenting om varken smink eller  mode och detta är plågsamt uppenbart när man plöjer bilder med en rasande fart. Men kul hade jag. Och pojkvän fick jag ändå. Helt otroligt.

Jag vill så gärna dela med mig av bilderna. Men jag vågar inte. Är lite rädd för att bli stenad och jagad med facklor.

Gilla’t!

Sluta gilla

ÅH. MAJ. GAWD.

Mia, en klasskompis från gymnasiet, har grävt fram den här härliga gamla dängan och lagt upp på Fejjan. Från skolavslutningen 1997, mitt första år på gymnasiet. Vilken puma.

Gilla’t!

Sluta gilla

När jag gick sista året på gymnasiet hade jag och två vänner ett UF-företag där vi producerade info-videos (eller rättare sagt, en infovideo). På vår lokala UF-mässa vann vi några priser och fick därmed åka till den nationella mässan i Stockholm (stooort!). I samband med detta träffade jag en kille som var från Härnösand (om jag inte minns fel) som även han var Ung Företagare. Vi kom jättebra överens och hade väldigt kul och träffades även några gånger efter mässan, han var bl.a. på min första inflyttningsfest när jag flyttat hemifrån. Jag minns att jag blev lite småförtjust i killen, och det var uppenbart att han tyckte om att umgås med mig, men det blev liksom aldrig någonting mer.

Igår satt jag framför TV:n och tittade på bönderna för första gången, och där var han. Som en av gay-bondens “uppvaktare”. Och jag kände mig lättad på ett bisarrt sätt. Då var det iaf inte mig det var fel på. Han gillar helt enkelt inte tjejer. När jag ringde Jenny och berättade kunde hon inte sluta skratta.

Nackdelen med detta är att nu är jag ju fast i bönderna.

Gilla’t!

Sluta gilla

Idag när jag (äntligen) ställde ner balkongmöblerna i källarförrådet så snubblade jag över en massa bortglömda härliga prylar, bl.a. alla dessa cd-skivor. Så nu sitter jag och diggar en massa skön 90-talsmusik (Love Alanis!) och funderar på vad jag ska ta på mig för snyggt ikväll. Kanske mormorskängorna eller plåtåisarna (är de inte härligt bisarra?) som jag också hittade i källaren? Eller mina dansskor! Kanske ska ge mig ut och bugga istället?

Nu måste jag verkligen kasta mig i duschen, ska möta upp en massa härliga bloggtjejer på Due Fratelli om två timmar.

Vad ska ni hitta på ikväll?

Gilla’t!

Sluta gilla

Från min favoritmusikal genom tiderna, “Kristina från Duvemåla”. Jag såg den tre gånger på Cirkus (vilket på den tiden även betydde tre resor från Ö-vik tur och retur) och var dessutom på den allra sista föreställningen där jag fick äran att träffa Benny Andersson. Så otroligt mycket nostalgi i dessa stycken. Fantastisk musik och fantastisk sång. Jag blir nästan lite gråtmild.

Den här är till dig Maria!

Har du en favoritmusikal?

Gilla’t!

Sluta gilla

Jag är så glad att se att Patrick Swayze är på benen och kanske till och med har lyckats få ett uppsving på karriären efter cancern. Här är helt nya bilder från hans serie “The Beast” som ska börja sändas i USA i januari, ser mycket bra ut! Men jag kanske är lite partisk.

Patrick Swayze var en av mina första kändisförälskelser (han och Rick “Never gonna give you up” Astley) och jag satt klistrad vid “Nord och Syd” och “Ghost” för att inte nämna “Dirty Dancing”. Vem ville INTE vara Baby? Kunna dansa sådär OCH få Johnny Castle på köpet, katching! Det faktum att han är lika gammal som min käre far var inget hinder när jag fantiserade om hur jag skulle bräda hans fru.

Gilla’t!

Sluta gilla

När jag var mellan 16-19 så var jag ute och dansade väldigt ofta. Nu snackar vi inte hoppa upp och ner till dunkadunka, utan riktig dans. Foxtrot, bugg, ibland till och med gammeldans. Man drog på sig finbyxorna, en topp, dansskorna och laddade vattenflaskan. Alkohol var aldrig inblandat, helt enkelt för att det inte var syftet. Syftet var att dansa. Simple as that.

Bland favoriterna fanns Boogart, Sannex och BlackJack och när Boogart rev av sitt seriefigursmedley var hela Folkets Park i eufori. Årets händelse var dansmaran som gick av stapeln i februari och augusti då busslaster kom hela vägen från Göteborg (kan ni tänka er!) för att svänga sina lurviga under två dagars non-stop dans. Det var en av de roligaste tiderna jag haft i mitt liv.

Härom dagen hörde jag Peter LeMarcs “Det finns inga mirakel” på radion, en låt som Boogart hade stående i sin repertoar, nostalginerven fick stimulans och det började spritta i dansbenen igen. Jag ringde min barndomskompis Maria, min vapendragare på dansgolvet, som bott i Stockholm och frågade var man ska ta vägen om man vill ut och bara dansa. Hon hänvisade mig till Mälarsalen på fredagar då de kör modern dans och klientelet är i min ålder. På fredag har de “Skottdans”. Någon som vill följa med? Allvarligt asså. *småskraj och rätt gammal*

Gilla’t!

Sluta gilla

Det där är en riktig gla’skit till bebis!

Jag fick en inblick i ett helt annat liv igår, ett liv som, om det hade gått en annan väg, mycket väl hade kunnit varit mitt. Jag och mamma var på besök hos en tjej som jag gick i samma klass med som liten. Hon och hennes fästman har byggt hus nere vid vattnet och fått en liten bebistjej som nyligen kommit på hur man ger ifrån sig väldigt mycket ljud och får allas uppmärksamhet samtidigt. En underbar liten tjej på dryga halvåret som ler med hela ansiktet.

Jag kan inte, trots att jag är rätt nöjd med mitt eget liv, låta bli att undra hur mitt liv hade sett ut om det hade tagit en annan väg den där ödesdigra natten förra våren. Men allt händer av en anledning, eller hur?

Det var en jättetrevlig eftermiddag med mycket bebisprat (såklart), förlossningsprat (såklart) husbyggeprat och gamla-bekanta-prat. Och vid det här laget kanske både bebis och mamma läser bloggen. Välkomna! *vinkar*

Gilla’t!

Sluta gilla