För en dryg månad sedan sisådär så fyllde min blogg sex år. Det är typ en livstid. Och om man tittar på tonen och innehållet i 25-åriga Lindas blogg så var det nog det.

Men det är inte bara i Lindas lilla skalle som det har hänt saker sedan 2005. Det har tydligen hänt en del med tekniken med. Välkommen till den 6:e juli 2005.

Jag mötte upp med Jenny nere på stan vid två ungefär, och eftersom jag var lite tidig (VA?! JAG?! TIDIG?!) så passade jag på att läsa nyheterna på mobilen. WAP är en praktisk liten uppfinning upptäckte jag härom dagen! Man kan kolla kvällens tv-repertoar på Dagens TV, vem som ligger med vem på Aftonbladet och helgens väder, allt i mobilen! Perfekt när man har lite tid att slå ihjäl på bussen eller liknande. Och jag wappade i säkert 10 minuter för bara 2 kr, passar min ekonomi perfekt.

Idag vill man strypa någon om 3G inte fungerar under en 100-meterssträcka med bussen. Oh how far we have come.

2 kommentarer

0

Ett litet tillägg till mitt Foppa-inlägg nedan;

• 8) Talet. Tårar och ödmjukhet och tacksamhet. Och blödig som jag är snyftar jag självklart med.

Peter Forsberg slutar alltså med hockeyn. Och för gott den här gången. Jag kan med all säkerhet säga att det är en sorgens dag här i Övik, Foppas hemstad och näste. Lokaltidningen skriver spaltmetrar (och slängde till och med ihop en Foppa-bilaga i sista stund igår kväll) och det här kommer nog bli det stora samtalsämnet på fikarasten i minst en vecka.

Ni som följer min blogg vet att jag inte är speciellt sportintresserad. Men just hockey är en sport som ligger lite närmare hjärtat. Och detta enbart tack vare Modo. Modo för mig är en speciell form av patriotism, något som för människor, som annars kanske inte skulle ha mycket gemensamt, närmare varandra.

Jag har vuxit upp med Foppa. Han spelade sina första matcher i Elitserien när jag var bara 10 år gammal och hade sin storhetstid (åtminstone här i Sverige) i mina tidiga tonår. Gångerna som jag stått på läktaren i Kempehallen, skrikit mig hes och haft turen att få se honom på isen är lyckliga ungdomsminnen. Jag har till och med en autograf liggandes någonstans som Foppa skrev sittandes på Wiks skor på Sundsdagen för typ 100 år sedan. Han skrev “kram” och jag var fnissig i flera dagar efteråt. Han är nog en av de mycket få som lyckats locka fram någon slags sportfåne i mig.

Men nu slutar han. Och jag säger tack Foppa. Först och främst för allt du gjort för Övik, men också för några riktigt lyckliga sportögonblick.

- Hälsningar från hon som egentligen inte gillar hockey.

3 kommentarer

0

När jag fyllde tretton år fick jag en present som jag tjatat om i flera år. En kartläsarlicens. Morbror Roger har kört rally så länge jag kan minnas och jag ville ha en del av den adrenalinösande fartkakan. Och det fick jag. Det var dock tur att Roger oftast var medarrangör för tävlingarna och därmed kunde alla sträckor. Jag var nämligen inte till så mycket hjälp där jag satt i passagerarsätet, fastspänd på alla tänkbara sätt, med en lite för stor hjälm och mest bara gav ifrån mig exalterade “whiiiiiiiii”:n då och då. Jag gick faktiskt en notkurs också men rabblade alltid bort mig de första 100 meterna så där stjälpte jag nog mer än jag hjälpte.

Igår följde jag och mamma med ut i (ur)skogen när Roger skulle reka inför Örnskölden som går av stapeln om två veckor. Roger sladdade loss (eller försökte iaf, går inte så bra med en fyrdjulsdriven audi) på vägar med liiite för hög snö och jag ritade grymt snygga pilar i den reviderade roadbooken.

Vi såg tre älgar och en massa översnöade tallar. Och skotrar. Många skotrar.

2 kommentarer

1

Min bror spelar en massa sådana där dattaspel. Sådana där jädrigt avancerade dattaspel med pengar och rymd och och en massa andra dattaspelare som sitter runt hela jorden och dattar på. Själv har jag inte spelat dattaspel sedan Mario och Luigi skuttade runt i tvådimensionella världar som gjorde mig otroligt traumatiserad när jag inte kunde rädda dem från att ramla ned i den tvådimensionella underjorden. “Bara ett liv kvar”. Trauma, I tell you.

Jag hade i och för sig en liten 3-dagars grej med The Sims, men fattade liksom aldrig grejen. Att bygga huset var väl ganska kul, men sen då? De klär på sig, går till jobbet, lagar mat, ser på tv. Det kan jag liksom göra själv i mitt eget liv, jag behöver inte spela att jag gör det. Men sedan tror jag att bebisen kröp in i brasan och så brann hela huset ned. Så det var det liksom.

Sedan försökte jag mig på sånt där pangpangspel med exet någon gång. För att han satt där hela tiden och vi skulle göra något tillsammans. Bonda liksom. Men jag blev bara åksjuk av allt vändande och vridande och hoppande och hukande. Och så kom han och skar halsen av mig bakifrån. I dattaspelet alltså. Så då var det slut med det.

Men i alla fall. Igår var jag hos bror. Och han skulle designa människor till dattaspelet. Bara det liksom, designa människor? Vad hände med 2D-Mario? Men det här att designa, det är ju jag liksom ganska bra på, så bror bad om hjälp. Så jag designade lite människor till dattaspelet. Snyggisar blev de. Och nu ska mina bebisar (som tydligen är ganska elaka och pangpangar folk i dattaspelsvärlden) åka till någon planet någonstans långt borta och pangpanga lite. Jag säger väl lycka till då?

2 kommentarer

0

Det blir inte mycket bloggande så här i påsktider, det är så mycket mat och mys och andra härligheter som ska hinnas med så bloggen får en liten paus.

Men nu när jag är hemma i föräldrahemmet så kan jag ju passa på att bjussa på en bild från en svunnen tid. Mitt studentfoto, ganska precis 11 år gammalt. Och jag ser precis likadan ut, är det inte fantastiskt?

1 kommentar

0

Idag är det ett år sedan den där magnifika, galet nerviga dagen i London. Ett år, helt vansinnigt hur fort tiden går!

2 kommentarer

0

Tidigare idag kom textversionen, men eftersom jag vet att bilder är populärt på bloggar så kommer här collageversionen.

8 kommentarer

0

Året är snart slut och det börjar bli dags att summera. När jag tänker tillbaka på 2009 så tycker jag inte att det har hänt så mycket, rent spontant. Ett år som passerat lite passivt och rätt snart kommer falla i glömska. Ett år då ingen historia skrevs direkt, åtminstone inte på mitt privata front.

Men så strosar jag down memory lane i arkivet och inser, att det hände faktiskt ett och annat.

Som i januari, när brorsan var på besök och vi myste i Gamla Stan, Kate tog hem två guldglobar och jag dansade loss i både Charleston och Afrikansk dans. Dessutom funderade jag redan då på lugg, och så fyllde min älskade lillasyster vuxen. Och så fick jag Spotify av Hasse och Jessica! Oh the joy.

I februari upptäckte jag att Ed Westwick var britt (hawt!), jag kramades med vänner i Göteborg och med Tony Irving backstage på “Let’s Dance”, jag fick en ros på Alla Hjärtans Dag, träffade nya vänner när jag firade Sandra, introducerades för Veronica Maggio och började twittra. Daniel och Victoria förlovade sig och så såg jag en väldans massa film. Oscarsgalan är helig.

Och sen kom mars. Som nog var den bästa månaden på året. För det var månaden då jag till slut fick träffa Julia Roberts. I London. Det var stort.

I april fyllde jag år, våren kom till Stockholm, sommaren kom till Borås en sväng och jag målade påskägg under en finfin påskhelg hemma i Övik.

Maj bestod av en hel del fina dagar. Och en och annan fin kväll. Jag såg Beyonce live. Drack vodka på tub. Och så dödade jag blommor. På löpande band.

I juni var det dags att knipsa Silver, jag rockbowlade utan större framgång, jag röstade fast jag knappt minns på vad, det blev sommar och jag gjorde fint i sovrummet. Michael kilade vidare, mormor fyllde 80 och så blev det sommarfest och semester(eller ja, typ). Och så var jag på dejt (jodå, det inträffar en gång i halvåret sisådär).

Juli, kära juli. Vi målade sommarhuset, åkte lastbil och på hemmasemester till Högbonden, jag åt surströmming för första gången och spenderade en hel del tid i hammocken och vid havet. Jag blev jag invalid en stund, Mr K var på besök och så funderade jag lite på kärlek och längtan och mål. Och så flyttade jag från Absolut Glam till La Linda!

I augusti blev det ett fasligt hattande till Västkusten. Först myste jag med Jenny medan resten av Sverige var på U2 och helgen efter var det dags igen för att se Madonna. Jag badade för första gången på flera år, jag besökte Operan för första gången och så vankades det kräftor x2.

I september började det kännas att hösten kröp på. Deppighet blandades med finfina dagar men mycket tankar och funderingar var det i omlopp. Men jag hade ju alltid Gilmore-töserna till tröst. Det var mycket hemlängtan. Men självklart hanns även lite mys, finkultur och kalas med! Och så lite tråkigheter – Patrick Swayze lämnade oss.

Oktober. Maria kom på besök. Jag var med på teve. Och i Glamour. Pappa drattade på arslet och bröt handleden. Jag ordnade smyckeskalas och sedan tog jag en bloggpaus. Och så kom jag tillbaka lagom till Blog Awards.

I november kom mamma och Anna på besök och vi gick på musikal. Jag blev med lugg, jag började drömma lite och gjorde ett pluggförsök. Jag hälsade på min invalide far i Borås och sedan kom han och hälsade på mig tillbaka. Vi var på Idol och jag lärde mig att det heter prokrastinera, det jag gör. Lite andra trevligheter blev det även i form av julbord på Fjäderholmarna och den fantastiska bloggfesten på Rose.

December alltså. Frosten kom. Snön kom. Sedan kom det lite mer snö. Och lite till. En jävla massa snö helt enkelt. Däremellan bakade jag lussekatter, firade Soffis och Kattis , kollade in NEXX och adventsmös hos Jempa och Fredrik, spelade alfapet, träffade gamla vänner och firade jul. Och så dog Brittany Murphy. Droger eller en gris? Det återstår att se.

Som sagt. Ett och annat hände tydligen ändå.

Nu är det nyårsafton, klockan är 2 på natten och mindre än 22 timmar återstår av det här året. Och i alla fall 8 av dessa tänkar jag spendera sovandes. Sov sött kära vänner.

2 kommentarer

0

Mormor och morfar på sin bröllopsdag för nästan 53 år sedan. Liljekonvaljer i buketten och blommor i håret. Så vacker hon var. Och han så stilig med sin fina lugg och flotta fluga. Nu för tiden är de lite rynkigare men fortfarande lika fina.

2 kommentarer

0

Midsommarhelgen har smygstartat med tillhörande spöregn, man måste ju hålla vid traditionerna. Jag har handlat på ett överfullt Coop, kryssat mellan lila system-kassar och beställt mig ett nytt ICA-kort (äntligen!). Och packat Tradera-paket, tur man har lite prylar att kränga så att ekonomin går ihop även den här månaden.

Men nu ska jag vara allt annat än bitter, för ikväll får jag verkligen finbesök. Maria och jag var bästisar (älskar det ordet) genom alla mina barn- och ungdomsår, vi gick i samma klass fram till gymnasiet och även efter det var hon min bästa vän. Sedan flyttade vi båda ut i landet och gled isär, tråkigt nog. På Sileas dop sågs vi för första gången på flera år och det var så kul! Ikväll kommer hon till hufvudstaden och ska kinesa på min soffa. Det blir tacos, vin, kladdkaka och skvaller, just like the good ol’ days. Och kanske en uppdatering på dessa fantastiska bilder nedan. De är ca 10-12 år gamla. Jag har inte åldrats en dag, eller hur?

Förlåt Maria, men det här var too good to pass up, liksom.

2 kommentarer

0