Men det är inte bara i Lindas lilla skalle som det har hänt saker sedan 2005. Det har tydligen hänt en del med tekniken med. Välkommen till den 6:e juli 2005.

Jag mötte upp med Jenny nere på stan vid två ungefär, och eftersom jag var lite tidig (VA?! JAG?! TIDIG?!) så passade jag på att läsa nyheterna på mobilen. WAP är en praktisk liten uppfinning upptäckte jag härom dagen! Man kan kolla kvällens tv-repertoar på Dagens TV, vem som ligger med vem på Aftonbladet och helgens väder, allt i mobilen! Perfekt när man har lite tid att slå ihjäl på bussen eller liknande. Och jag wappade i säkert 10 minuter för bara 2 kr, passar min ekonomi perfekt.

Idag vill man strypa någon om 3G inte fungerar under en 100-meterssträcka med bussen. Oh how far we have come.

Ett litet tillägg till mitt Foppa-inlägg nedan;

• 8) Talet. Tårar och ödmjukhet och tacksamhet. Och blödig som jag är snyftar jag självklart med.

Peter Forsberg slutar alltså med hockeyn. Och för gott den här gången. Jag kan med all säkerhet säga att det är en sorgens dag här i Övik, Foppas hemstad och näste. Lokaltidningen skriver spaltmetrar (och slängde till och med ihop en Foppa-bilaga i sista stund igår kväll) och det här kommer nog bli det stora samtalsämnet på fikarasten i minst en vecka.

Ni som följer min blogg vet att jag inte är speciellt sportintresserad. Men just hockey är en sport som ligger lite närmare hjärtat. Och detta enbart tack vare Modo. Modo för mig är en speciell form av patriotism, något som för människor, som annars kanske inte skulle ha mycket gemensamt, närmare varandra.

Jag har vuxit upp med Foppa. Han spelade sina första matcher i Elitserien när jag var bara 10 år gammal och hade sin storhetstid (åtminstone här i Sverige) i mina tidiga tonår. Gångerna som jag stått på läktaren i Kempehallen, skrikit mig hes och haft turen att få se honom på isen är lyckliga ungdomsminnen. Jag har till och med en autograf liggandes någonstans som Foppa skrev sittandes på Wiks skor på Sundsdagen för typ 100 år sedan. Han skrev “kram” och jag var fnissig i flera dagar efteråt. Han är nog en av de mycket få som lyckats locka fram någon slags sportfåne i mig.

Men nu slutar han. Och jag säger tack Foppa. Först och främst för allt du gjort för Övik, men också för några riktigt lyckliga sportögonblick.

- Hälsningar från hon som egentligen inte gillar hockey.

Igår följde jag och mamma med ut i (ur)skogen när Roger skulle reka inför Örnskölden som går av stapeln om två veckor. Roger sladdade loss (eller försökte iaf, går inte så bra med en fyrdjulsdriven audi) på vägar med liiite för hög snö och jag ritade grymt snygga pilar i den reviderade roadbooken.

Vi såg tre älgar och en massa översnöade tallar. Och skotrar. Många skotrar.

Jag hade i och för sig en liten 3-dagars grej med The Sims, men fattade liksom aldrig grejen. Att bygga huset var väl ganska kul, men sen då? De klär på sig, går till jobbet, lagar mat, ser på tv. Det kan jag liksom göra själv i mitt eget liv, jag behöver inte spela att jag gör det. Men sedan tror jag att bebisen kröp in i brasan och så brann hela huset ned. Så det var det liksom.

Sedan försökte jag mig på sånt där pangpangspel med exet någon gång. För att han satt där hela tiden och vi skulle göra något tillsammans. Bonda liksom. Men jag blev bara åksjuk av allt vändande och vridande och hoppande och hukande. Och så kom han och skar halsen av mig bakifrån. I dattaspelet alltså. Så då var det slut med det.

Men i alla fall. Igår var jag hos bror. Och han skulle designa människor till dattaspelet. Bara det liksom, designa människor? Vad hände med 2D-Mario? Men det här att designa, det är ju jag liksom ganska bra på, så bror bad om hjälp. Så jag designade lite människor till dattaspelet. Snyggisar blev de. Och nu ska mina bebisar (som tydligen är ganska elaka och pangpangar folk i dattaspelsvärlden) åka till någon planet någonstans långt borta och pangpanga lite. Jag säger väl lycka till då?

Det blir inte mycket bloggande så här i påsktider, det är så mycket mat och mys och andra härligheter som ska hinnas med så bloggen får en liten paus.

Men nu när jag är hemma i föräldrahemmet så kan jag ju passa på att bjussa på en bild från en svunnen tid. Mitt studentfoto, ganska precis 11 år gammalt. Och jag ser precis likadan ut, är det inte fantastiskt?

Men så strosar jag down memory lane i arkivet och inser, att det hände faktiskt ett och annat.

Som i januari, när brorsan var på besök och vi myste i Gamla Stan, Kate tog hem två guldglobar och jag dansade loss i både Charleston och Afrikansk dans. Dessutom funderade jag redan då på lugg, och så fyllde min älskade lillasyster vuxen. Och så fick jag Spotify av Hasse och Jessica! Oh the joy.

I februari upptäckte jag att Ed Westwick var britt (hawt!), jag kramades med vänner i Göteborg och med Tony Irving backstage på “Let’s Dance”, jag fick en ros på Alla Hjärtans Dag, träffade nya vänner när jag firade Sandra, introducerades för Veronica Maggio och började twittra. Daniel och Victoria förlovade sig och så såg jag en väldans massa film. Oscarsgalan är helig.

Och sen kom mars. Som nog var den bästa månaden på året. För det var månaden då jag till slut fick träffa Julia Roberts. I London. Det var stort.

I april fyllde jag år, våren kom till Stockholm, sommaren kom till Borås en sväng och jag målade påskägg under en finfin påskhelg hemma i Övik.

Maj bestod av en hel del fina dagar. Och en och annan fin kväll. Jag såg Beyonce live. Drack vodka på tub. Och så dödade jag blommor. På löpande band.

I juni var det dags att knipsa Silver, jag rockbowlade utan större framgång, jag röstade fast jag knappt minns på vad, det blev sommar och jag gjorde fint i sovrummet. Michael kilade vidare, mormor fyllde 80 och så blev det sommarfest och semester(eller ja, typ). Och så var jag på dejt (jodå, det inträffar en gång i halvåret sisådär).

Juli, kära juli. Vi målade sommarhuset, åkte lastbil och på hemmasemester till Högbonden, jag åt surströmming för första gången och spenderade en hel del tid i hammocken och vid havet. Jag blev jag invalid en stund, Mr K var på besök och så funderade jag lite på kärlek och längtan och mål. Och så flyttade jag från Absolut Glam till La Linda!

I augusti blev det ett fasligt hattande till Västkusten. Först myste jag med Jenny medan resten av Sverige var på U2 och helgen efter var det dags igen för att se Madonna. Jag badade för första gången på flera år, jag besökte Operan för första gången och så vankades det kräftor x2.

I september började det kännas att hösten kröp på. Deppighet blandades med finfina dagar men mycket tankar och funderingar var det i omlopp. Men jag hade ju alltid Gilmore-töserna till tröst. Det var mycket hemlängtan. Men självklart hanns även lite mys, finkultur och kalas med! Och så lite tråkigheter – Patrick Swayze lämnade oss.

Oktober. Maria kom på besök. Jag var med på teve. Och i Glamour. Pappa drattade på arslet och bröt handleden. Jag ordnade smyckeskalas och sedan tog jag en bloggpaus. Och så kom jag tillbaka lagom till Blog Awards.

I november kom mamma och Anna på besök och vi gick på musikal. Jag blev med lugg, jag började drömma lite och gjorde ett pluggförsök. Jag hälsade på min invalide far i Borås och sedan kom han och hälsade på mig tillbaka. Vi var på Idol och jag lärde mig att det heter prokrastinera, det jag gör. Lite andra trevligheter blev det även i form av julbord på Fjäderholmarna och den fantastiska bloggfesten på Rose.

December alltså. Frosten kom. Snön kom. Sedan kom det lite mer snö. Och lite till. En jävla massa snö helt enkelt. Däremellan bakade jag lussekatter, firade Soffis och Kattis , kollade in NEXX och adventsmös hos Jempa och Fredrik, spelade alfapet, träffade gamla vänner och firade jul. Och så dog Brittany Murphy. Droger eller en gris? Det återstår att se.

Som sagt. Ett och annat hände tydligen ändå.

Nu är det nyårsafton, klockan är 2 på natten och mindre än 22 timmar återstår av det här året. Och i alla fall 8 av dessa tänkar jag spendera sovandes. Sov sött kära vänner.

Men nu ska jag vara allt annat än bitter, för ikväll får jag verkligen finbesök. Maria och jag var bästisar (älskar det ordet) genom alla mina barn- och ungdomsår, vi gick i samma klass fram till gymnasiet och även efter det var hon min bästa vän. Sedan flyttade vi båda ut i landet och gled isär, tråkigt nog. På Sileas dop sågs vi för första gången på flera år och det var så kul! Ikväll kommer hon till hufvudstaden och ska kinesa på min soffa. Det blir tacos, vin, kladdkaka och skvaller, just like the good ol’ days. Och kanske en uppdatering på dessa fantastiska bilder nedan. De är ca 10-12 år gamla. Jag har inte åldrats en dag, eller hur?

Förlåt Maria, men det här var too good to pass up, liksom.

Jag vill så gärna dela med mig av bilderna. Men jag vågar inte. Är lite rädd för att bli stenad och jagad med facklor.

ÅH. MAJ. GAWD.

Mia, en klasskompis från gymnasiet, har grävt fram den här härliga gamla dängan och lagt upp på Fejjan. Från skolavslutningen 1997, mitt första år på gymnasiet. Vilken puma.

This post is password protected. To view it please enter your password below:

Password:

Igår satt jag framför TV:n och tittade på bönderna för första gången, och där var han. Som en av gay-bondens “uppvaktare”. Och jag kände mig lättad på ett bisarrt sätt. Då var det iaf inte mig det var fel på. Han gillar helt enkelt inte tjejer. När jag ringde Jenny och berättade kunde hon inte sluta skratta.

Nackdelen med detta är att nu är jag ju fast i bönderna.

Idag när jag (äntligen) ställde ner balkongmöblerna i källarförrådet så snubblade jag över en massa bortglömda härliga prylar, bl.a. alla dessa cd-skivor. Så nu sitter jag och diggar en massa skön 90-talsmusik (Love Alanis!) och funderar på vad jag ska ta på mig för snyggt ikväll. Kanske mormorskängorna eller plåtåisarna (är de inte härligt bisarra?) som jag också hittade i källaren? Eller mina dansskor! Kanske ska ge mig ut och bugga istället?

Nu måste jag verkligen kasta mig i duschen, ska möta upp en massa härliga bloggtjejer på Due Fratelli om två timmar.

Vad ska ni hitta på ikväll?

Från min favoritmusikal genom tiderna, “Kristina från Duvemåla”. Jag såg den tre gånger på Cirkus (vilket på den tiden även betydde tre resor från Ö-vik tur och retur) och var dessutom på den allra sista föreställningen där jag fick äran att träffa Benny Andersson. Så otroligt mycket nostalgi i dessa stycken. Fantastisk musik och fantastisk sång. Jag blir nästan lite gråtmild.

Den här är till dig Maria!

Har du en favoritmusikal?

Jag är så glad att se att Patrick Swayze är på benen och kanske till och med har lyckats få ett uppsving på karriären efter cancern. Här är helt nya bilder från hans serie “The Beast” som ska börja sändas i USA i januari, ser mycket bra ut! Men jag kanske är lite partisk.

Patrick Swayze var en av mina första kändisförälskelser (han och Rick “Never gonna give you up” Astley) och jag satt klistrad vid “Nord och Syd” och “Ghost” för att inte nämna “Dirty Dancing”. Vem ville INTE vara Baby? Kunna dansa sådär OCH få Johnny Castle på köpet, katching! Det faktum att han är lika gammal som min käre far var inget hinder när jag fantiserade om hur jag skulle bräda hans fru.

Bland favoriterna fanns Boogart, Sannex och BlackJack och när Boogart rev av sitt seriefigursmedley var hela Folkets Park i eufori. Årets händelse var dansmaran som gick av stapeln i februari och augusti då busslaster kom hela vägen från Göteborg (kan ni tänka er!) för att svänga sina lurviga under två dagars non-stop dans. Det var en av de roligaste tiderna jag haft i mitt liv.

Härom dagen hörde jag Peter LeMarcs “Det finns inga mirakel” på radion, en låt som Boogart hade stående i sin repertoar, nostalginerven fick stimulans och det började spritta i dansbenen igen. Jag ringde min barndomskompis Maria, min vapendragare på dansgolvet, som bott i Stockholm och frågade var man ska ta vägen om man vill ut och bara dansa. Hon hänvisade mig till Mälarsalen på fredagar då de kör modern dans och klientelet är i min ålder. På fredag har de “Skottdans”. Någon som vill följa med? Allvarligt asså. *småskraj och rätt gammal*

Det där är en riktig gla’skit till bebis!

Jag fick en inblick i ett helt annat liv igår, ett liv som, om det hade gått en annan väg, mycket väl hade kunnit varit mitt. Jag och mamma var på besök hos en tjej som jag gick i samma klass med som liten. Hon och hennes fästman har byggt hus nere vid vattnet och fått en liten bebistjej som nyligen kommit på hur man ger ifrån sig väldigt mycket ljud och får allas uppmärksamhet samtidigt. En underbar liten tjej på dryga halvåret som ler med hela ansiktet.

Jag kan inte, trots att jag är rätt nöjd med mitt eget liv, låta bli att undra hur mitt liv hade sett ut om det hade tagit en annan väg den där ödesdigra natten förra våren. Men allt händer av en anledning, eller hur?

Det var en jättetrevlig eftermiddag med mycket bebisprat (såklart), förlossningsprat (såklart) husbyggeprat och gamla-bekanta-prat. Och vid det här laget kanske både bebis och mamma läser bloggen. Välkomna! *vinkar*

När jag loggar in på Fejjan ikväll så har jag fått ett meddelande från henne:

“*vinkar lite*

hoppas du har det bra…

=)”

Bara sådär. Som att aldrig någonting hänt. Det var som att få en knytnäve i magen. Min första tanke var att skriva en lång harang för att försöka, ännu en gång, att få henne att förstå hur mycket hon förstörde. Men jag kommer nog aldrig att förstå varför hon gjorde som hon gjorde när hon berövade mig min pojkvän och min bästa vän i ett och samma ögonblick den där natten för ganska precis 1,5 år sedan. Så jag tänker inte ens försöka. Så istället för att riva upp ett sår som ännu inte är läkt så raderade jag meddelandet. Jag vill inte ha mer med henne att göra. Den sortens svek läker aldrig.

Imorrn ska jag och Jenny ut i metropolen Borre, och bekanta ansikten blir nog svårt att undvika. Men så länge ett visst ansikte inte dyker upp så kommer det bli riktigt roligt! Håll tummarna för att breakdowns och hysteriska utspel håller sig på avstånd!

Bockstyret byttes snart ut mot ett “normalt” styre och de 26″ blev rätt snabbt för små (eller benen för långa), men cykeln hängde med länge. Kanske lite för länge. Ända till Borås. Tror faktiskt att den fortfarande står kvar i källaren under min och C’s gamla lägenhet.

Vi har nyligen haft en cykelkampanj på jobbet och jag har haft ett litet öga till de där mountainbajkarna. Det var ju som dags för en ny hoj. Eftersom det blev ett gäng cyklar över efter kampanjen så fick jag köpa en idag till ett förmånligt pris. Jag förstod snart varför. Man måste skruva ihop den. Själv. Och okej att jag är teknisk, men ett cykel är faktiskt lite att ta i. Detta är en pryl som ska bära min kroppsvikt i hög fart. Gör man fel så kan det göra riktigt ont. Men jag lyckades. Stolt som en tupp är jag! Eller höna.. Nog för att jag redan lyckats pajja bromsarna på framdäcket men jaja..

Slutet gott, allting gott. Nästan iaf. Jag slog inte ihjäl mig men jag fick cykla hem i (pisk) regn och (nästan) storm! Så jag lever, men jag är kall och blöt. Bara jag inte blir sjuk så var det klart värt det! Så länge man ser något så tycker jag det är skönt att cykla när det regnar. Man känner att man lever!

*snörvel*

Här i Bromma har jag varken vimpel eller flagga, så jag får helt enkelt nöja mig med de små flaggorna på SL-bussarna.

Glad Påsk!

Det känns som igår. Jag och Daniel hade precis blivit kombos och jag satt i studion i Umeå tillsammans med honom och Rina och lyssnade igenom en demoinspelning, det var runt sextiden. Jag satt på armstödet på soffan när en av killarna sa “Har ni hört att WTC har rasat?”. På sättet han sa det var jag helt övertygad att han skojade. “Inte en chans!” sa jag och Daniel i kör. Han försökte övertyga oss i ett par minuter men när han insåg att det var lönlöst så tog han upp Aftonbladets, kraftigt nedbantade, hemsida på datorn. Och där var det, svart på vitt. Framför mig uppenbarades en bild av tornen som brann och “TERROR MOT USA” i stora svarta bokstäver. Jag trodde inte mina ögon. Det var som en film, en dålig blandning av Armageddon och Independence Day.

Hela kvällen och framåt småtimmarna rullade CNN på teven hemma. Vi hade ComHem och de hade bytt ut Discovery, eller vad som kunde ha varit månadens gratiskanal, och körde CNN gratis i ett par dagar. När jag två år senare kom till New York för första gången och besökte Ground Zero kände jag igen kvarteren från de nu så välkända bilderna. Först då blev det verkligt för mig. Jag tror faktiskt jag fällde en tår eller två.

Minns du var du var och vad du gjorde den 11 september, 2001?

Hanna fick en inbjudan till en återträff för hennes “class of ’96″ i GBG, undra om någon i vår årskull orkar dra ihop något sånt. Det skulle vara rätt festligt!

Julafton 1996. Mormor agerade tomte fram till ungefär tre år efter att Anna kommit på hemligheten med bastubadet lagom tajmat till julklappsutdelningen.

Nyårsafton 1996. Jag i myskläder hällandes alldeles äkta pommac. Du har inte missat tandställningen va? Och långt HÅR hade jag också. Vill ha igen tack. Min kära mamma är underbart vacker på den här bilden.

Med lite hjälp av Hedgehog så tog jag ett sort kliv in i nostalgins dimma och tillbaka till någonstans i mitten på 1980-talet. Det var den tiden som jag utvecklade en av mina tidiga ungdomsförälskelser (tillsammans med Rick Astley och Brandon Walsh), Anthony Andrews. De flesta minns honom nog som hjälten i “Ivanhoe” (gör ni inte det så spana på trean på nyårsdagen) medan jag fick upp ögonen för honom första gången i en TV-version av “The Scarlet Pimpernel“, om den Röda Nejlikan som räddade aristokrater från giljotinen under Franska Revolutionen, där han spelade mot en väldigt ung och fager Jane Seymour (Dr Quinn, ni vet). Hans Sir Percy var så stilig, sofistikerad och romantisk, allt det där som behövs för att få en sju-åring att falla handlöst. Och faller handlöst, det gör jag varje nyårsdag, varje gång han höjer på ögonbrynen sådär eftertänksamt och kysser den vackra möns hand. Behöver det tilläggas att jag slukade Harlequin Historisk böcker i mina tidiga tonår?

They seek him here. They seek him there. Those Frenchies seek him everywhere. Is he in Heaven? Or is he in Hell? That damned, elusive, pimpernel.

För några år sedan, när jag var 18-19, nått sånt, fick jag lite skrämselhicka när jag hittade en knöl i mitt högra bröst. Efter många turer till läkare som sa att “det är förmodligen inget, du är ju så ung” så hittade jag till slut en gynekolog på ungdomsmottagningen som tog mig på allvar och gav mig en remiss till mammografin. Han sa precis samma sak, “det är förmodligen inget, men jag ger dig en remiss så du slipper oroa dig”. Äntligen en läkare som fattat sitt jobb. Det var inget, bara en körtelknut av något slag, och jag kunde äntligen andas ut. Mammografi är inget jag rekommenderar som fritidssysselsättning dock, det gör ont som F-N och det finns roligare saker än att se sitt bröst utplattat som en pannkaka. Men när det handlar om liv och död får man bara le mot röntgenkameran och bita ihop.