Med detta agg som bas bestämde jag mig igår kväll för att nu får det fan vara nog. Och så drog jag ut och sprang i morse. Det var en helt annan form av halvdöd. Men så grymmeskönt. Älska sommarmornar innan det blivit jättevarmt och bara fåglarna är vakna. Det faktum att jag legat och vridit mig i sängen till halv tre var då ett minne blott. Det börjar dock krypa på mig så smått nu.

Saker och ting börjar sorteras in. Livslusten börjar så smått återvända.

Och så har jag jättegröna naglar! Bara en sån sak.

Observera klockan i bakgrunden. Halv sju. Och jag står i vardagsrummet iförd jympadojjor med hantlar i högsta hugg och småfrustar. Det är ganska anmärkningsvärt med tanke på att jag helst gör så lite så möjligt klockan halv sju på morgonen.

Jag har alltså lyckats ta tag i morgonträningen igen. Jag är inte fullt lika ambitiös som förra året när det gäller träningen men jag tänker att allt som är plus är ju bra, liksom. Mycket bra slutsats. Jag hoppas att löplusten ska landa över mig som ur det blå inom en snar framtid med så att jag ger mig ut och springer igen. Vi hade det ju så bra, jag och löparspåret. Får nog sätta mig och läsa igenom min träningsdagbok här på bloggen från förra året, har jag tur kanske jag kan inspirera mig själv!

Nej, nu ska jag ta tag i en ny arbetsvecka, god måndag internet!

Sådärja! Första träningspasset på typ en månad avklarat, den satt grymt långt inne. Fortfarande lite småförkyld så jag tog det lite lugnt men ändå väldigt skönt att vara slut i kroppen av något annat än ren slöhet.

Nu ska jag ta mig en promenad på Söder i solen och njuta av den sista ledigheten innan jobbet börjar på måndag!

När man inga riktiga vikter har, man ketchup och vattenflaska tar. Inte direkt greppvänliga och en aning mesiga (bara kilot styck) men fullt dugliga för hemträningen framför tv:n. Jillian is kicking my ass som vanligt.

Jag gick loss på barret med mammas varmluftsborste tidigare. Kände mig lite Hollywood en stund, håret var alldeles underbart fluffigt och krulligt. Men sedan gick jag ut och gick 1,5 timme. Nu är barret spikrakt. Hata skandinaviskt bebisfjun.

På tal om min nyfunna hurtighet så jag har återupptagit min hat/kärleksaffär med Jillian’s “30 Day Shred”. Två gånger den här veckan har jag stått och skuttat upp och ned i mammas vardagsrum. Tanterna som går förbi utanför fönstret kikar lite konstigt på mig. Det kan vara en bidragande faktor att jag inte har några riktiga vikter utan står där med en vattenflaska i ena näven och en stor ketchupflaska i den andra. Man tager vad man haver liksom. Känns jädrigt skönt att vara igång igen.

Om ni är sådär ruskigt nyfikna på att veta vem den här Jillian är och vad hennes magiska shred-pass är för konstigheter så har Kattis skrivit en alldeles lysande guide på sin blogg. Skutta över och inspireras!

Efter att ha skjutit upp det i nästan en månad gjorde jag idag slag i saken och gick igenom den plågsamma processen som det innebär att köpa en ny sportbehå. Trots 94% luftfuktighet så stod jag där i provhytten och hoppade och skuttade och sträckte och skakade och hittade till slut ett finfint exemplar passande nog kallad “The Bust Stops Here”. Så nu jäklar ska här kommas igång med träningen igen.

Det finns inget som motiverar träning som nya träningskläder. Och det finns inget som värmer hjärtat som en genomtänkt present. Ett av mina mantran när det gäller träning (och livet för den delen) har länge varit “Just do it”. Tänk inte så mycket, överanalysera inte varenda liten sak, gör det bara.

Det råkar ju, som ni vet, också vara Nikes slogan. När jag kom hem efter Kellys kalas i lördags hade mitt finafina Öviksbesök tagit fasta på mitt livsmantra och varit och köpt en present till mig, bara sådär. En tischa med ett färgglatt “Just do it” på. Jag blev så glad så jag nästan lipade.

Nu på morgonen har jag invigt den tillsammans med Jillian. Den gör liksom morgonplågan lite roligare och finare.

Tack fina Rickard.

Kondition är onekligen en färskvara. De senaste veckorna har jag inte alls varit lika på med träningen som tidigare i sommar så dagens joggingrunda/powerwalk kom som en mindre chock för kroppen. Håll och blodsmak, hela baletten. Men jag tog mig igenom det OCH ett styrketräningspass när jag kom hem. Nu tänker jag däcka så smått framför allsången och fortsätta ha ångest över to-do listan utan att egentligen få något gjort. Mycket konstruktivt.

Döm min förvåning och besvikelse när jag startade datorn och insåg att det där träningsprogrammet lämnade mitt digitala liv tillsammans med den externa hårddisken som checkade ut. Och eftersom vädret lämnade mycket att önska och en joggingtur kändes lite väl optimistiskt och äckelhurtigt så blev det till slut ingen träning. Nope. Inte en endaste minuts svettande.

Däremot en lång frukost och en halvtimmes okynnessurfande på Mr Mac.  Dååålig Linda. Dåligdålig.

Nu är det nästan tre månader sedan jag påbörjade sommarens stora projekt, Grace Wellness Viktskola och träning med PT. Så här i efterhand kanske jag borde insett att sommaren inte är årets bäst lämpade tid att ägna sig åt en chockartad hälsoreform, men vad kan jag säga, jag hade väl en blond liten stund. Och det blonda ögonblicket fick jag lida för. Ingen alkohol, inga kolhydrater på kvällen, 60 minuter cardio varje dag och styrketräning tre gånger i veckan. Ingen picknick direkt.

Karaktären höll i sig väldigt bra ungefär till vecka sju, då ryssvärmen kom och blåste bort all motivation mot Grönland. Men jag bet i och “krigade på” som Helene brukar säga och när de 10 veckorna var över hade jag gått ner 5 kilo och minskat över 20 cm på hela kroppen, varav nästan 10 i midjan! Totalt sedan nyår har jag alltså gått ner 14 kilo, en bedrift jag nog måste säga att jag är rätt stolt över. Med tanke på måtten vs kilona så har jag nog byggt på mig muskler rätt duktigt med.

Inför första passet med min PT Helene var jag så smått skräckslagen men om man bortser från blodsmak i munnen och betonglår dagen efter så kan jag nog arkivera händelsen som en positiv upplevelse. Och det blev bara bättre, det här med PT är något av det bästa jag gjort, vilken kick!

Grace Wellness Viktskola med tränings- och kostråden gav väldigt bra riktlinjer om hur man skulle äta och vad man skulle tänka på. Personligen tycker jag att det är viktigt att veta varför man ska göra något, inte bara att man ska göra det. Så jag grottade ner mig i vad de olika ämnen gör för nytta i kroppen och hur man kan påverka sin utveckling genom inte bara vad man äter men även hur och när.

Jag har ju under dessa 10 veckor även ätit kosttillskott i form av Xantan (för ökad mättnadskänsla och minskat sötsug), Reducer (för ökad förbränning) samt Bredspektrum Antioxidant för lite påfyllning av vitaminer och mineraler. Av dessa kommer jag troligtvis att fortsätta äta både Xantan och Bredspektrum Antioxidant, jag tycker det är helt fantastiskt att sötsuget bara kan försvinna ut i tomma intet som det gjorde för mig redan första veckan! Reducer kommer jag dock inte fortsätta med då jag fick sådan halsbränna av den, detta tack vare min sporadiska magkatarr.

De senaste två veckorna har jag tagit en liten paus från mitt hårda kost- och träningsprogram. Liiite semester måste man ju få. Men nu är det bara på’t igen! Även fast de 10 veckorna med Grace Wellness nu är till ända så blir det ingen rast, ingen ro här. Augusti blir plågmånad. Så det så.

Det kanske inte är så uppenbart på bilden, men tröjan här känns numera som att den kommer direkt ur tvättmaskinen. Dyngsur med andra ord. Så går det när man joggar/powerwalkar sex kilometer i hällregn. Men jag klagar inte, det var underbart skönt att springa i det varma regnet.

Så, vad står på schemat idag? Fika med en fin vän, en liten utflykt med mormor och morfar och sedan lite drinks med en annan vän i kväll. Kanske till och med Övik kan liva upp lite en tisdag på sommaren?

Jag har i och för sig gjort en hel del av det. Ätit alltså. Men jag orkar inte pladdra om min dåliga karaktär idag. Nej, låt oss pladdra om min fantastiska morgon istället.

Vaknade sju. Snoozade i en halvtimme och släpade mig sedan motvilligt ur sängen. På med träningskläderna. Uppvärmning. Styrketräning. Ajaj. Ojoj. Varmt och jobbigt. Men skööönt på samma gång.

Efter en halvtimmes styrketräning snörde jag på mig joggingskorna och tog bilen till ett elljusspår lite längre bort. Ibland måste man ju skoja till dig lite. Och ojoj va skoj det var. Och ajaj va jobbigt det var. En sträcka på dryga 4 km tog mig nästan 45 minuter. What? Det blev eventuellt lite längre eftersom jag gick lite vilse. Hur man nu går vilse längs med ett elljusspår. Jag vet hur. Och kuperat var det. Upp ner stock och sten. Svetten rann. Och äntligen tillbaka till bilen.

Snabbt ombyte. På med sandalerna och fram med handduken. Promenerade ner till sjön där i närheten. Inte en kotte vid stranden. Bara solen och fåglarna. Ut på bryggan. Tjingade lite på firrarna som simmade omkring där nere. Sådana där småfirrar med ränder på sidorna och röda fenor. Abborrar tror jag de kallas. Klättrade nedför stegen ner i vattnet. Aj oj kallt. Fast egentligen inte. Ett två tre, på det fjärde ska det ske. Och plums. Hyperventilerade så smått innan det blev skööönt. Simmade runt. Låg på rygg och såg molnen glida förbi. Hade nog simmat omkring där bra mycket längre om jag inte läst om bitgalna gäddor. Men för badkrukan som aldrig badar var det rätt bra.

Det enda som hade gjort den här dagen bättre var om jag hade haft en bild på det. Men istället får jag hoppas att mina ord räcker.

Jag har fått en del frågor om hur jag har ätit under den här tiden som jag kört Grace Wellness Viktskola. Tillmötesgående som jag är (om än lätt seg) så tänkte jag försöka mig på ett litet tipsinlägg när det gäller kosten.

Först och främst så är tricket att äta regelbundet. Det har ni garanterat hört en femtielva gånger tidigare men det finns en anledning till det. Att äta ungefär var tredje timme gör att kroppen håller igång förbränningen hela tiden och att man slipper blodsockerdippar (sötsug) och hungerkänslor. Skippar du t.ex. lunchen är risken att kroppen går på sparlåga och äter man då istället en stor middag så lägger kroppen in den på reserverna istället för att förbränna den. Med andra ord – frukost, lunch, middag och två till tre mellanmål är det ultimata.

Något jag fått lära mig under tiden med Grace Wellness är att man gärna ska kapa ner på kolhydraterna på kvällen om man vill gå ner i vikt. Till lunchen behövs kolhydraterna, det är ju trots allt energi det handlar om, och detta behövs såklart, speciellt om man tränar. Men om du minskar på kolhydraterna på kvällen så bränner kroppen istället fettreserver under natten. Hepp – viktnedgång!

Jag har ätit med utgångsläget halva tallriken grönsaker, 25% protein (kött, fisk etc) och 25% långsamma kolhydrater (fullkornspasta, ris etc). När det gäller smarta formuleringar gällande dessa ämnen väljer jag att citera viktskolan lite:

Proteinet är ett av de viktigaste näringsämnena och bör finnas med i varje måltid. Det är svårare för kroppen att bryta ned och det leder till en högre förbränning i kroppen. Samtidigt är det kroppens byggstenar som krävs för att kunna bygga muskler. Utan protein bryts muskulaturen istället ned.

Långsamma kolhydrater ger en varaktig mättnadskänsla, ett jämnare blodsocker och bättre fettförbränning.

Proteinet reparerar dagens nedbrytning av kroppens muskulatur och celler. Fetterna hjälper till bland annat vid vitamintransport och cellmembransreparation. Grönsakerna fyller på vitamin-, mineral- och antioxidantbehoven – viktiga delar för att hålla sig frisk.

Ta frukosten ovan som exempel. Rågbröd är till största del långsamma kolhydrater, ägg är bra fetter och massor med protein och i smoothien finns frukter och bär för att fylla på vitaminer och mineraler.

Mellanmålen var länge min största utmaning. Det skulle gå fort, gärna kunna ätas på gående fot och vara enkelt. Mina tre go-to-mellanmål blev därmed keso (gärna smaksatt med äpple, päron och kanel alternativt med bär), ett ägg eller naturella nötter.  Denna tre-enighet har räddat mig vid många eftermiddagsdippar.

Det var lite tips angående min kosthållning. Jag ska försöka skriva lite mer om träning senare och intressanta saker som jag lärt mig på den avdelningen. Har ni några frågor så ställ dem gärna så ska jag svara så gott jag kan.

Det här upplevelsen, om man så flummigt kan kalla en personlig tränare för det, kom helt rätt i tiden i mitt liv. Det är en förändring på gång inuti mig, jag känner det, och det är så häftigt. Att vara aktivt medveten om att man växer som människa, och i det här fallet, att den mentala förändringen också innebär kroppslig förändring. Jag frågade Helene vad hon tyckte den största förändringen med mig var under den här tiden och hon svarade precis det, att det har hänt något i huvudet. Hela inställningen till träning, till en permanent förändring i livet, har omvärderats.

Jag är så tacksam för den här tiden. För mig handlade det om så mycket mer än att lyfta skrot och svettas bort ett gäng kilon. Det handlade om att värdera sig själv på ett nytt sätt, något jag känner att jag är på god väg att lyckas med.

Med allt detta följer såklart dåligt samvete som ett brev på posten. Jag går såklart fortfarande ner i vikt, men inte alls så fort och effektivt som jag skulle önska. Samtidigt så vill jag bara bitchslappa mig själv när jag börjar gnälla så här. Jag har ju banne mig gått ner massor i vikt, give me a friggin’ break, det är semester! Och jag har inte ätit en enda mjukglass än.

Det är för varmt för att tänka. Jag återkommer.

För ett par veckor sedan fick jag och Karolina träffa Professor Öckerman. Det är den här übersmarta gubben som har blandat och fixat och tagit fram Grace Wellness-produkterna som jag nu har ätit nu i ca två månader. Som smarta personer gör så pratade han med ord som ibland blev lite för invecklade för La Linda, så då kom hon med blonda smarto-frågor för att bena ut det hela lite. Till slut blev det ett mycket givande möte, jag fick lära mig massor om vad som händer med kroppen när man går ner i vikt och varför det är så viktigt att äta rätt och inte bara skippa att äta.

Det är nämligen såhär, kära läsare, att när man går ner i vikt så tappar man ju inte bara fett man blir av med utan även viktiga ämnen som vitaminer och mineraler. Detta låter ju rätt logiskt när man tänker efter, det är ju lite svårt att loosa enbart fettet, även om det vore himla praktiskt. Det finns alltså en ökad risk för brister på dessa viktiga ämnen när man går ner i vikt, så då kan det vara bra att äta kosttillskott under tiden i stil med Bredspektrum Antioxidant som jag ätit nu i två månader. I den finns allt man kan behöva och lite till, innehållslistan är låååång. Vad säga till exempel om koppar, krom och citrusflavonoider? Det visste du inte att du behövde va? Det här är också anledningen att det är viktigt att äta näringsrik mat när man går ner i vikt, annars blir man ju ett kolli om man äter skräpmat och dessutom drar ner på intaget.

Så, då har vi lärt oss något nytt idag. Visst känns det bra?

För en mindre evighet fick jag en iPod Shuffle i present. Idag packade jag upp den. Jag har inte haft något direkt behov av den tidigare, men idag kom jag på att den är ju perfekt att ha när man är ute och springer. Bara ladda lite musica och knipsa fast den så är man klar. Inga jobbiga sladdar som fladdrar omkring. Så jag snabbladdade den och gav mig ut i solen. Note to self; snabbladdning funkar inte. Den höll i ca 200 meter, sedan var batteriet slut. Så det blev musiklös jogg idag.

På tal om sol. 25 grader i skuggan. Varmare i solen. Men det blåste rätt skönt på balkongen så jag tänkte att, äsch, vi kör ändå. Smarto. Nu är jag nästan död. Och lite halvbränd tror jag. I skuggan gick det ju någon väg, men rätt många passager var det stekande sol. Men jag svimmade inte och tog mig hem igen. Så det måste ju räknas som lyckat ändå.

Nu blir det styrketräning sedan parkhäng med Jempa och Carin. Älska sommar!

Minns ni när jag sprang tre minuter och var helt überstolt? Det är ganska precis en månad sedan och på min morgonrunda i morse så dubblade jag det lilla rekordet. Sex minuter! Det här är ju fantastiskt, snart springer jag maraton! Ja, eller, vårruset kanske i alla fall?

Klockan är tjugo över åtta och dagens styrkepass är även det avklarat, även om det var något plågsammare idag med tanke på träningsvärken som har parkerat i mag- och rumptrakten. Nu blir det hopp i duschen och iväg till jobbet, bara två dagar kvar nu, sedan blir det fyra härliga veckors semester!

Innan jag började träna med PT så förstod jag inte riktigt poängen. Det var väl bara att lära sig maskinerna och sedan köra på, varför skulle man betala en massa pengar för att någon ska säga åt en vad man ska göra? Men nu är jag frälst. Helene är Messias.

För det första, att ha någon som vet vad hon gör med sig är alltid tryggt, man kan ställa frågor om teknik och dylikt när som helst. När man får ont vet hon om det är ont som betyder att man måste lugna sig, eller ont som man kan ta sig igenom. Hon sätter ribban för att hon vet vad jag klarar när jag inte ens vet det själv. Och hon höjer den varje gång, för hon vet att jag blir starkare. Hade jag varit själv hade jag inte gjort 15 reps, då kanske jag hade gjort 10. Jag kanske inte lagt på tillräckligt mycket vikter. Och Gud vet att jag inte hade stått på den där förbannade cykeln i tre intervaller när jag ville dö efter en. Men jag klarade av det. Hon pushar mig förbi mina gränser och får mig att inse min potential. Hon utmanar mig när jag själv inte vågar.

Med två träningstillfällen kvar så har jag nu grav separationsångest. Hur ska jag klara det här själv? Hade jag haft pengarna så hade jag tränat med Helene en gång i veckan i resten av mitt liv. För jag mår så himla bra just nu. Jag är stark, glad och pigg. Och trots att matmotivationen kanske inte är på topp nu så är PT-timmen min favorittimme på veckan. Vem trodde att man kunde älska blodsmak i munnen så?

Sju på varje sida. Upp och ner i plankan. Jobbigt? Det kan man säga.

Medan den ena gjorde plankan gjorde den andra detta. Det sved efter ett tag.

Intervaller 1 min löp/30 sek vila med ökning varje intervall. Vi sprang så fort att vi blev suddiga.

Sedan var det den förbannade cykeln. Om jag ser död ut är det för att jag nästan var det.

Jag tappade helt greppet. Alla hämningar out the window. Eller, kanske inte alla, men det var inte många gränser som upprätthölls i helgen. Vin, chips, vinegums en masse, mjukt bröd, potatissallad och grillat. Och det var helt underbart gott. En stund i alla fall. Visst, det hade kunnat vara värre, jag hade kunnat ta en McFeast istället för den lilla cheeseburgaren och pommes istället för minimorötterna när jag svängde förbi Donken på vägen ner till Borås i torsdags. Men man kan nog med all rätt säga att jag spårade ur lite. Nu vägde jag upp det med några träningspass, så helt bortkastat var det inte, men det kanske inte var skitsmart att ställa sig på vågen det första man gjorde imorse. Jag hade inte gått ner om man säger så.

Sedan nyår har jag gått ner totalt 13 kilo, en bedrift som jag är rätt stolt över. Men det här innebär också att motivationen börjar sacka efter. Jag börjar bli rätt nöjd med mig själv och det jag åstadkommit. Träningen tycker jag är jätterolig, men just kosthållningen börjar kännas fruktansvärt uttjatad. Samtidigt så blir jag lite less på mig själv när jag gnäller på vad jag får och inte får äta, för om man jämför hur jag mår när jag äter bra och tränar, med hur jag mådde innan jag började att lägga om kosten, är skillnaden helt galen. Nu är jag glad, energisk och stark, något som jag aldrig vill byta bort.

Jag vet att mina vikt- och träningsinlägg har en tendens att bli lite klämkäcka. Därför känns det viktigt att även skriva om de stunder då allt inte är så lätt. När det flyter på så flyter det väldigt bra, men ibland är det riktigt jävla tungt. Då allt känns orättvist och bittert. Men de stunderna duggar inte speciellt tätt längre. Ont föder ont. Och gott föder uppenbarligen mycket gott.

Så vi får väl räkna den här helgen som det undantaget som bekräftar regeln. Och kliva upp på den här knäckebrödsätande hästen igen.

Från Röshult till Rånnaväg är det tre kilometer. Den sträckan fram och tillbaka, på landsvägen, har jag och pappsen avklarat nu på morgonen. Vi, och ett gäng envist uppvaktande flugor som höll på att driva mig komplett till vansinne. Det känns som att jag viftat axlarna så smått ur led.

Internettillgången har varit minimal i helgen, så den kontakt med omvärlden jag haft har varit via mobilen. Nu blir det frukost, en dusch och eventuellt lite F1 innan jag beger mig mot huvudstaden igen.

Asfaltsbarn som jag är blev jag lite ställd när “elljusspåret” var en halvt igenväxt skogsväg. Men nu är morgonjoggen avklarad och med daggvåta dojjor kan jag nu börja avnjuta denna midsommarafton.

Med Grace Wellness Viktskola har jag hittills gått ner nästan fyra kilo, en siffra som känns helt okej, även om jag hade önskat mer. Igår fick jag dock bevis på att mitt hårda arbete gett resultat när Helene drog fram måttbandet. Hon har sagt många gånger att jag är väldigt stark, så en anledning till att jag inte direkt rasat i vikt är troligen att jag byggt muskler istället. Så måste det  nästan vara, för när hon mätte mig igår hade jag, på sex veckor, minskat totalt 20 centimeter över hela kroppen, varav 6,5 cm runt midjan och 6 cm runt höften. Can I get a woot woot!? Sedan är det ju en väldig belöning att känna att man orkar fler repetitioner, tyngre vikter och längre tid på löpbandet!

Numera är det femkiloshantlarna som får utmana mina biceps.

“Svanka som en anka!” var Helenes uppmaning inför tricepsövningen. Ay-ay captain!

Magen är fortfarande min svaga punkt, men även där känner jag förbättringar!

Den här klarade jag typ två av första gången. Igår körde jag 15 innan jag halvdog.

Igår damp den här lilla manicken ned i brevlådan. Nu ska här alltså börja räknas steg på uppmaning av min PT Helene Ahlson. Det här träningsäventyret har minst sagt trappats upp eftersom. Numera är det sju en-timmes cardiopass och tre styrkepass som gäller i veckan, detta utöver PT-passet som jag kör med Helene. Och så stegräknaren då, minst 10 000 steg ska jag knata per dag. En dag som denna då jag var ute och sprang imorse, går det ju någon väg, men en vanlig dag på kontoret kan nog det bli trixigt.

Kan du säga prestationsångest?

Nu är klockan halv nio och jag har även hunnit med ett styrketräningspass och frukost. Och vet ni vad det bästa är? Att jag nu har hela kvällen ledig från träning. Halleluja.

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen efter ett gäng härliga dagar i Övik med vänner och familj. Men avslappning, det kan jag väl inte direkt påstå att det blev så mycket av, det blir ju en hel del runtflängande för att hinna träffa och krama på alla. När jag satte mig i bilen igår var jag dötrött och satt och gäspade redan efter ett par mil.  Telefonen blev räddningen, surrade på nästan hela vägen.

I Gävle stannade jag och tankade både bensin och energi. När man är en mindre hälsofreak som jag är nuförtiden i och med Grace Wellness Viktskola så duger det ju inte att köpa den obligatoriska Snickersen på macken utan man måste leta lite bättre alternativ. Jag snubblade över den här nötblandningen från Risenta med tranbär, äppelbitar och nötter som kändes helt okej. Lite socker hade de tryckt ned i den, men det var ändå en aning bättre än den där Snickersen. Nötter innehåller mycket bra fetter och bär är fullproppade med antioxidanter, så jag är rätt nöjd över mitt val.

Efter timmen med Helene körde jag även 10 minuter 20-sekunders sprintintervaller på löpbandet och verkligen testade de nya pjucksen. Det kändes jättebra i fötterna, men ojojoj så trött jag var i benen sen. Så skönt att vara helt och totalt slutkörd. Och det känns idag vill jag lova. Hello betongben.

Utfall och bicepscurl. För några månader sedan kunde jag inte göra två utfall och då var de inte ens ända ner till golvet. Nu kör jag 20 och känner mig stark! Underbart!

Kolla mördarblicken. Arrgh!

Den här ser rätt bekväm ut men den är en magmördare, känns hela vägen ner i höftböjaren.

Så, sagt och gjort, jag åkte till Löplabbets butik i Globens shoppingcenter där jag fick eminent hjälp av Lotta. Det är läskigt hur proffsiga de är på det stället. Häng med i mitt skoshoppande!

Först fick jag strippa tassarna och ställa mig på en plastbit med spegel under medan Lotta kollade in fötterna, hur de lutade och var uppbyggda. När hon hade en bra grundpejl fick jag dra på mig ett par testdojjor.

De var jättelätta.

Sedan fick jag springa på ett löpband medan mina fötter filmades bakifrån. Poängen var att se hur mina fötter belastades när jag sprang och utifrån det välja rätt sko för just mig.

Lotta gillar ordet pronation, ett ord jag själv inte var bekant med innan idag. Det innebär att foten lutar inåt, som ni tydligt kan se att min fot gör ovan. Detta betyder att jag behöver stöd på insidan av foten när jag springer.

Enter Saucony ProGrid Omni 8!

Och hepp! En helt ny fot! Galet vilken stor skillnad. Jag provade alltså ett par skor. Ett! Och bara pang bom rakt på rödbetan. Effektivitet på hög nivå.

Jag ser fram emot våra många fina (och smått plågsamma) stunder tillsammans.

Nu jäklar blir det åka av..

Måndag. Den här veckan känns dock alldeles lagom lång för mig, jag jobbar nämligen bara idag. Lyx och flax. Imorgon har jag först PT:n på förmiddagen och sedan bär det av till Övik där morfar ska firas, sedan tar syrran studenten på fredag. Studenten! Jag kan knappt fatta det. Förhoppningsvis ska jag även hinna klämma in lite quality time med mina Öviksvänner. Vänner, ska vi leka?

I eftermiddag drar jag med mig Vero till Löplabbet vid Globen där det ska inhandlas riktiga skor och förhoppningsvis lite vettiga kläder med, spännande! Jag har även börjat snegla på pulsklockor. Snacka om att ha snöat in, jag som fortfarande springer max tre minuter i sträck. Somebody stop me!