Browsing Category

Love and lack thereof

Love and lack thereof

Gästbloggscirkel: Låt oss prata om kärlek

Det hela började på en restaurang vid italienska rivieran. Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor också i sina bästa år, drogs in i samtalet om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden ”kärleken tar slut efter 3 år”. Föga anade han de högljudda protesterna från framförallt Sofia, och föga anade han att uttalandet skulle leda till att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek. Här kommer Katarinas inlägg på temat.


Efter att ha spenderat en vecka i Italien, romantikens och kanske kärlekens paradis om så vill kommer en hem både frivilligt och ofrivilligt, med nya ögon på kärlek.

Låt oss prata om kärlek.

Det hela började med Lorenzo, en italiensk man i sina bästa år som bland fyra kvinnor i sina också bästa år, drogs in i ett samtal om relationer. I ett generaliserat uttalande där nyanserna försvann i översättningen yppade han de ljuva orden

“Kärleken tar slut efter 3 år” – Lorenzo.

Föga anade han nog då att uttalandet skulle mötas av högljudda protester från Sofia och lite mer lågmälda från oss tre andra runt bordet. Föga anade han nog också att fyra bloggare skulle skriva varsin bloggpost om kärlek, utifrån detta uttalande.

Vi har alla kärlekshistorier att dela med oss utav. Kanske har det varit den där ljumma sommarbriskärleken som smeker kinden lätt och får hjärtat att kvittra eller den där stormande passionen med ett avslut värre än en pisksnärt som lämnat ett djupt öppet blödande varigt sår som en vet i förväg kommer bli helt omöjligt att få att läka utan det starkaste av penicillin. Och så har vi alla kärlekens nyanser, däremellan.

I Italien tar kärleken slut efter tre år

Synen på kärlek varierar såklart över kulturgränserna. Det kan vi nog enas om. Kanske är det också därför Lorenzo så bestämt hävdar att kärleken tar slut efter tre år. För kanske gör den det i Italien?

Tar verkligen kärleken slut efter tre år?

När jag ställer frågan i sociala medier är svaren minst sagt engagerade och varierade.

En bloggare skriver om en undersökning genomförd av forskare i Pisa. Om en får tro forskarna så går förälskelsen över redan efter två år. Förklaringen är visserligen utifrån en biologisk synpunkt, impulser och hormoner, och med denna utgångspunkt har de påvisat att så är fallet.

En andra kompis säger; att det är Helt rätt! Den vanliga normen om att leva med samma människa, det traditionella passar inte hen och hen kan inte mer än ljudligt instämma till den kloka italienska filosofens ord. Kanske rent av ett halleluja moment.

En tredje säger; att det delvis stämmer det här med tre år och att man först kan ride the vawe för att sedan behöva börja jobba på relationen för att få kärleken bestående, men att det snarare sker vid sex år, beroende på. Hen hänvisar till hur vanligt det är med separationer runt år sex.

En fjärde säger; att den första tiden, förälskelsefasen, inte är kärlek utan att en snarare är “helt från vettet” och att det tillståndet knappast är kärlek.

En femte säger; att ja, vid år tre kanske förälskelsen tar slut, men då tar kärleken vid, om man inte är italienare då förstås.

Någonstans i skarven mellan alla historier hittar en kärnan.

Vad är kärlek för mig?

Jag är benägen att hålla med om att ett uttalande som Lorenzos är provocerande. För accepterar man detta, faller på något vis den traditionella synen på kärlek och äktenskap. För om kärleken tar slut efter tre år, vad är då meningen med ett traditionellt äktenskap?

Om man och andra sidan inte tycker att kärlek och förälskelse är samma sak utan att förälskelse bara är en första fas av kärlek så faller kanske inte teorin om ett lyckligt långt äktenskap bara för att förälskelsen övergår i något annat (tar slut vid tredje året). Jag antar att man på sätt och vis nu kommer till en punkt, där man väljer själv, oavsett vad forskningen talar om för en.

För mig är det nödvändigtvis varken det ena eller andra. Jag tror inte att förälskelse eller kärlek tar slut efter tre år, inte för alla. I min värld passar helt enkelt vissa människor och deras personligheter bättre ihop än andras. Med separationer i bagaget håller jag dock med om att en ibland måste jobba på det för att komma förbi livsomvälvande gränser, men jag tror inte att alla behöver jobba lika hårt.

Jag tror det finns människor som vandrar på den här jorden som skapades för att vandra tillsammans. Som från första andetaget gör samma val i livet och när blickarna möts vet att de är ämnade att för evigt vandra jorden tillsamman. Äktenskapstycke, om en så vill.

Jag tror också att det finns flera av dessa personer och förhållanden, för en människa. Det finns inte en enda Hollywood-äktenskaps-skirande-rosa-rätt-person, utan flera, för oss alla. En person en kanske träffar när man är 16 år, men kanske likaså när man är 60 +. En person man träffar lägligt och med tajming och en person en träffar när den redan är gift, med någon annan. Det spelar egentligen ingen roll när, hur eller med vem men jag tror och vill tro att man någon gång i livet träffar en av dessa personer man är menad att vara med.

Vad man sedan gör av det, är en annan historia.

Min tro på kärlek är stark och ett uttalande om att kärleken tar slut efter tre år är för mig högst obegripligt men ändå intressant.

Låt oss nu höra. Vad tycker du? Tror du på evig kärlek och att en kan vara ämnad för en annan människa?

Katarina


Inlägget är skrivet av Katarina från Äntligen Vilse och är en del av en gästbloggcirkel som vi gör ihop med Sofia och Sara. Du kan läsa mitt inlägg på samma tema hos Sara, Saras inlägg hos Sofia och Sofias inlägg hos Katarina. Sedan är vi förstås alla väldigt nyfikna på hur länge kärleken varar enligt dig?


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Love and lack thereof

Reasons to fall

Skäl till att jag vill bli kär:

♥ Vara den viktigaste i någons liv.

♥ Ha någon som tänker på en när man inte är där.

♥ Hångel.

♥ En varm nacke att pussa på morgonen.

♥ En hand i min.

♥ Den tråkiga tryggheten.

♥ Fjärilar i magen.

♥ Mera hångel.

♥ Vara lilla skeden.

♥ Sova på en arm.

♥ Hjärtslagen med örat mot bröstkorgen.

♥ God morgon-sms:et.

♥ Det enkla och självklara.

♥ Handskrivna lappar.

♥ Lyckan.

♥ En resekamrat.

♥ Vara rädd men inte behöva vara rädd.

♥ Glittret i ögonen.

♥ Vara så nära som man kan bara komma.

♥ Att inte vara ensam längre.


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Love and lack thereof

The girl who cried love.

Jag hittade den här texten bland mina gamla textutkast. Den är några år gammal men av någon anledning publicerade jag den inte då. Hoppas ni tycker om den.

tumblr_beatingheart

Det där med kärlek. Man tror kanske att det blir enklare med åren. Då man vet mer, har mer erfarenhet, mer misstag under bältet. Man vet vad man vill ha och vad man ska undvika för att inte gå i samma fälla fler än en gång.

Jag har mer än en gång fallit offer för min egen optimism. Fallit handlöst för de svåra männen med de stora tankarna och de trasiga själarna. Männen som har så mycket potential, så mycket kärlek och ömhet och kreativitet. Och jag ser mig själv, gång på gång, stå där och banka huvudet i väggen för att få honom att förstå sin storhet samtidigt som jag någonstans längs vägen tappar bort mig själv. Mina egna behov, mitt eget värde.

Jag har fått höra så många gånger att jag är “så bra, så fantastisk, så mycket bättre än du tror”. Av samma män som ett ögonblick senare går åt ett annat håll och inte har plats för mig längre. Till slut betyder orden ingenting. Ord som inte blir till handling är bara bleka bokstäver utan själ.

Och varje gång tror jag det är kärlek. Varje gång jag får den där blicken och känner förståelsen, varje gång jag kommer igenom muren och ser tårar i hans ögon. Varje gång han kysser mig på just det där sättet och säger att jag är just så där fantastisk som jag aldrig känner mig. Varje gång jag känner magin.

Så många gånger har jag hamnat där. Där han säger att han inte kan lova något. Och jag känner en blandning av förkrossning och lättnad. Förkrossning för att, ännu en gång är det inte min tur. Ännu en gång måste jag ta ett steg tillbaka och se mitt liv passera mig förbi.

Trygghet därför att nu kan jag falla tillbaka in i mitt trygga mönster. Att vara “olyckligt kär” i någon som inte vill ha mig hela vägen. Men som ändå bekräftar min existens och min person. Som håller om mig och som jag kan lägga min energi på. Den som jag inte vill eller vågar lägga på mig själv. Men jag behöver inte ta ställning till något eller ta något ansvar. För jag vet ju hela tiden att det inte kommer att vara jag i slutändan.

Och jag undrar varför jag inte värderar mig själv högre. Varför jag tycker att jag inte är värd att vara nummer ett? Värd all kärlek som en människa kan ge? Varför nöjer jag mig med att vara ett andrahandsval, ett pausnummer i väntan på det som är på riktigt?

Han är bekräftelse. Han är närhet. Och jag är trasig. När jag är nära honom så glömmer jag skiten en liten stund. Känner mig lite mer hel. Lite mer levande. Det är inte logiskt. Det är inte värdigt. Men det är där jag är just nu. Jag behöver det. Även om det är på låtsas.


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Love and lack thereof

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag håller på att föreviga vår parentes i tiden. De kallar det konst. Jag vet inte jag. Jag kallar det mest att vända ut och in på själen och försöka få på pränt de där skavande såren som till slut blivit till ärr. Och att hitta till den platsen är inte helt lätt. Där man minns både logiskt och i hjärtat.

Nu har jag hittat dörren. Triggern. Den kallas Winnerbäck och rödvin. Och eventuellt meditation för att öppna sinnet. Winnerbäck alltså. Jävlar vad han trippar på min tårkanal.

Jag är så rädd för att skriva om det vi hade. Eller kanske inte hade. Jag vet helt ärligt inte längre vad det var. Var det bara min hjärna som lurade mig? Eller var jag ska vansinnigt kär i dig som mitt hjärta minns?

Jag bortförklarar ofta mina känslor för dig. Det var så intensivt. Det var så kort tid. Det var extrema omständigheter. Men tänk ändå om det var du som skulle tvinna in din själ i min och bo där för evigt. Och så blev det ett hack i universum och vi missade varandra.

Kände vi varandra bättre än någon annan? Just för att vi inte höll tillbaka? Eller var allt bara en fasad och en illusion? Jag vill tro att vi fann magin. Bara en liten stund i all tid som finns.

Det här inlägget är en del av #blogg100
Dag 18/100 – Inlägg 22/100


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!
Love and lack thereof

I might be too good at being alone.

Jag loggar in på Happy Pancake för första gången på månader. Den har börjat krypa på mig igen. Ensamheten. Den kommer i cykler med några månaders mellanrum. Smyger sig på. Jag kommer på mig själv att känna doften av han med det perfekta skägget. Fast jag är ensam. I min egen lägenhet. Jag kan erinra mig känslan av en arm över min midja på natten. Eller ett hjärtslag mot min kind samtidigt som jag drar fingrarna genom de små, lockiga håren på hans bröst. Han vars hjärta jag krossade.

Kroppen värker efter beröring.

Jag kollar ikapp på ”Grey’s Anatomy” och de är fan deppigare än någonsin, Grey och hennes anatomiska doktorer. Just när man inte trodde det kunde bli mer drama så blir det det. Och jag lyssnar med ett halvt öra samtidigt som jag redigerar bilder till bloggen. Men så fäller någon en kommentar som gör att jag spänner ögonen i TV:n och trycker på paus.

”I might be too good at being alone.”

Som att någon tagit en jättestor pinne och petat på en. ”Du! Ja du! Jag pratar med dig!”

Det fanns en tid då jag var helt värdelös på att vara ensam. Då jag behövde sällskap varje kväll. Om inte fysiskt sällskap så pratade jag i telefon med någon eller chattade. Tystnaden och ensamheten skrämde skiten ur mig.

Nu välkomnar jag den. Nu ser jag fram emot en kväll i tystnaden då jag bara kan göra det jag själv vill och inte har någon att vara trevlig mot eller behöva anstränga mig inför. Så att jag kan jobba eller titta på film eller virka i lugn och ro. Jag går glatt på bio själv och har inga problem med att äta ute helt solo. Jag kan använda en slagborr (även om jag varje gång är rädd att jag ska träffa en elledning och avrätta mig själv) och jag äger en (eller tre) dildo(s). Jag klarar mig själv. Jag kanske till och med är för bra på det.

Stockholm är inte den lättaste staden att träffa någon i. Inte någon att älska för mer än en natt i alla fall. Och trots att jag har ett självförtroende som är på topp så är självkänslan när det kommer till kärlek något som lämnar mycket att önska. Men har man varit singel i snart 10 år och fått hjärtat krossat fler gånger än man kan räkna så, ja, man har oddsen emot sig, om man säger så. Man orkar inte längre hoppas. Och önska.

Det jag försöker säga är att jag gör det inte lätt för mig. Jag öppnar inte dörren längre. Jag har slutat försöka. Jag har accepterat att livet är så här. The crazy pet lady och hennes 1000 projekt. Jag har blivit för bra på att vara ensam.

Men ändå. Vad jag inte skulle ge för Honom som andades tungt i min nacke på natten.

beingalone

All I see are days that will never be mine.


Klicka gärna på hjärtat nedan så att jag vet vilka inlägg du gillar bäst!