Kylan idag. Jag är varken imponerad eller glad över den. Utomhus är väl en sak, där är det fullt acceptabelt att larva runt i täckbyxor, men när den kryper in i vardagsrummet så att jag måste sitta med två filtar, torgvantar och tofflor för att inte huttra, då är det inte så kul längre. Det här med isolering, det prioriterades uppenbarligen inte vid bygget av den här lyan.

Jag tog mig i alla fall iväg på en promenad i kylan. Och säga vad man vill om vinter och kyla, men världen är ju i alla fall inte ful just nu. Snön lyser upp hela världen och det ser lite ut som att allt vilar under det vita täcket. Liksom väntar på värmen och ruvar och planerar inför dess återkomst.

Väl hemma så gjorde jag lyxhelgfrukost (palla göra smoothies en vardagsmorgon liksom), även om en aning sent, och parkerade framför “The Ides of March“. Mycket bra film. George Clooney, han har verkligen lyckats med konststycket att kunna regissera och agera i en film samtidigt, och sköta båda yrkesrollerna med bravur. Plus att Ryan Gosling är ett hett litet stycke.

Nu ska jag ta en tupplur. För det är söndag och då får man göra sånt.

Veckan i alla fall. Den som jag inte delat med mig av. Den har jag mest spenderat med mig själv. Varit snäll mot mig själv. Tagit beslut som gör skillnad och fått lite skruvbollar kastade på mig och tagit beslut igen. Och inte tänkt så mycket.

Jag känner att jag är jävligt luddig nuförtiden i mitt bloggande. Och att ni förmodligen någonstans tänker “men tala ur skägget kvinna!”. Jag förstår er. Jag känner lite så själv ibland. Men samtidigt så trivs jag rätt bra i min luddighet och i mina metaforer. Jag kan säga så mycket fast jag inte säger någonting alls. Det känns tryggt. Någon dag kanske jag lämnar boet och talar ur skägget.

Men inte idag. Idag ska jag läsa texter som river ut hjärtat och lägger sig som fluff runt detsamma. För nästa fredag ska jag och några vänner läsa poesi för varandra. Så nu rekar jag. En helt, för mig, outforskad värld.

Nästa fredag får jag även dricka rödvin igen. En vit vecka kvar.

Och efter det här lilla svamlandet så önskar jag er en trevlig helg. Hoppas den är full av fint.

Men till dess, ta hand om er och varandra. Och GOTT NYTT ÅR!

Det känns ingenstans som att det varit jul. Bristen på snö samt ihållande storm och regn har väl gjort sitt för att hålla julkänslan på armlängs avstånd men det är nog egentligen bara en liten del. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det kastar omkull hela avslutet av det är året. Vid det här laget brukar jag börjar peppa för nyår och göra planer för det nya året men i år känns det om att jag ligger gravt efter i planeringen.

Nu ska jag ha ett par dagar ledigt och försöka styra upp mitt liv så smått. Och på lördag blir det #nyårskrig, den mest episka nyårsfesten någonsin. Innan dess hoppas jag ha kunnat lagt det här året till handlingarna.

Som avslutning på den här dagen får ni några äckelmysiga bilder på en nyhemkommen Silver. Bara för att hon är söt.

Ungefär så här hade jag tänkt se ut när jag provar öl och vinkar av Hanna ikväll. Kan det gå för sig?

Fredag kväll. Har precis kommit hem efter en gemytlig kväll med nya och gamla bekanskaper. De åtta timmar jag sovit totalt de två senaste nätterna är dock inte, för mig, fullgod nattsömn. Det var en av sakerna jag insåg när jag näst intill stensomnade på bussen hem för en halvtimme sedan. Detta kan jag tycka är en aning skämmigt när det ofta innebär att medresenärer tolkar det som att man är tokplakat. Klockan 23. Efter två öl. Det skulle ju vara mycket orutinerat.

Familjen (min) som ska komma på besök i helgen är på ingång. Det ska faktiskt bli ganska skönt med en lugn helg. Bara laga god mat, fixa i lägenheten och ligga lågt. Hålla mig ifrån dramat på byn.

Nu ska jag bädda soffan för gästerna och sedan halvdö en stund. Sov gott internettet.

Det är tidigt. Jag sitter här i min plyschmorgonrock och väntar på att äggen till frukosten ska koka färdigt. Det är minusgrader ute och jag är alldeles för dåligt förberedd på vintern. Jag borde bo i ett klimat där det är konstant tidig höst. Sådant väder är det enda jag äger kläder för. Övriga årstider fryser eller svettas jag bara.

Jag tänkte bara kika in en snabbis och berätta att idag kan min karriär som blondin vara över. Jag har nämligen gått med på att sitta hårmodell för Björn Axén. Så i eftermiddag blir det åka av. Jag avsäger mig skrikorange, grönt och svart, men i övrigt så är jag nog ganska öppen för förslag. Det här kan alltså gå precis hur som helst.

Så säg hej då till lintotten, henne kommer ni nog inte se på ett tag.

Jag är på väg till Göteborg. Ska jobba. Ska sniffa bebishår. Ska dricka vin med twittrare. Hej framsidan!

1) Om två veckor åker jag till New York. Med jobbet. Fast jag får lite semester med. Det är så himlahimla bra att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag ska spela bingo och äta burritos på Tortilla Flats och leka med Tristan och Mark och dricka vin och flanera i Nolita och bara må gott. Och så ska jag ju jobba med. Det ska bli tokspännande.

2) Ikväll ska jag ha kräftskiva. Vi kallar det #kräftkrig vi Tvittermännschen. Jag verkar dock var sist i hela världen med att ha kräftskiva eftersom ICA numera verkar ha bannlyst alla kräftdekorationer. Inte en enda liten plastkräfta så långt ögat kan nå. Men jag fick i alla fall tag på kräftor. Riktiga. Att äta alltså. Och röda serpetiner. Röda serpentiner betyder fan i mig kalas.

3) Carin kommer snart hem. Det är bra.

4) Plus massa andra spännande tings som är lite hemliga. Lite hemlig måste man ju få vara också.

Hej, mitt namn är Linda och jag är wordfeudoman. Sedan jag kom hem från jobbet idag har jag legat på soffan, ätit två (okej fem (okej sju)) bitar wienergums och spelat detta förbannade spel non-stop. Och det värsta är ju att det tar ju aldrig slut! Eller, det tar ju slut, men den där “re-match”-knappen är ju alldeles för nära och VIPS så var vi igång igen. Det här är fan snäppet värre än bubbelspelet.

Jag har inte så mycket mer spännande att erbjuda er denna tisdag. Igår var jag nämligen hemma från jobbet och idag var jag mer eller mindre halvdöd på jobbet och ställde därför in min middag med Hanna för att gå hem och – well – spela wordfeud.

Jag har inte ens ätit idag. Det här spelet WILL BE THE END OF ME.

Ungefär så här har mina twitteruppdateringar sett ut denna eftermiddag. Just nu tvättar jag och dör lite i soffan framför “Bachelor Pad”. #köttfärskrig igår var oförskämt bra och just nu gör jag mitt bästa för att ladda om inför Kellys födelsedagsfest med Hawaii-tema ikväll. Bildbomber från veckans umgänge kommer imorgon.

Så här såg det ut förra sommaren då jag paddlade för första gången.

Jag har klivit upp. Efter att ha vaknat och somnat om ungefär en miljon gånger.

Jag har försökt stanna kvar i en sådan där underbart härlig dröm med kyssar i nacken men gett upp.

Jag har hunnit hosta upp små delar av mina lungor och nysa ut stora delar av min hjärna.

Jag har kommit på ungefär en miljon saker som jag borde göra “när jag ändå är hemma”, vilket helt och fullt motarbetar syftet med att vara hemma sjuk; vila.

Jag har funderat på männen i mitt liv och på att skriva en egen version av “Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig“. Tror att jag kunde lära mig en hel del om mig själv genom att skriva en sådan bok.

Och så har jag packat upp ett paket som jag fick igår och undrat vad jag skulle göra med alla de små vita skumgummigrejerna som följde med. Det känns som att man skulle kunna ha kul med dem. Men jag gav upp och slängde dem istället.

Det känns underbart skönt att ha en ledig söndag innan det är tillbaka till jobbet igen för jag har ungefär en miljon saker på to-do-listan som ska bockas av. Sådana där spännande saker som att handla, städa, betala räkningar och – just ja – deklarera.

Just nu förbannar jag lite det faktum att jag valde att starta företag. Deklarationen ska vara inne imorrn och jag har ingen aning hur det här ska gå till. Finns det någon deklarationsakut någonstans?

Nej, två timmar i sängen från uppvaknande till uppstigning får nog räcka. God söndag!

Nedvarvning. Har krupit in i min stora hoodie med Modo Hockey loggan (som jag snodde från syrran och vägrar lämna tillbaka), dricker en kopp té och läser ikapp mig på vad som hänt under kvällen. Jag är precis hemkommen från releasefesten för Daisy Beauty och häng med bästa tjejerna och sedan efterföljande middag på en indier i Vasastan. Fortfarande helt galet mätt och rätt nöjd med livet generellt.

@Carnebro & @LexMarkus

Jag, @per_p och @mariahagglof. Jag vet inte om Per försöker se svår eller förförisk ut. Förmodligen det senare. Foto lånat av @ficklampa.

@rutberg och jag YouTube-nördar ner oss. Foto lånat av @ficklampa.

@LexMarkus och @KarinmedK.

Kvällens danskung var utan tvekan Per. Sittdans FTW!

Alltså. Just nu. Så himla mycket bra händer. Livet snurrar fort och samtidigt inte alls. Det känns lite som ett vakuum, som att jag väntar på att det “riktiga” livet ska börja. Inte för att livet just nu inte känns riktigt men kanske en aning ostrukturerat. Det har varit dåligt med rutiner i livet sedan jag kom hem till Stockholm. Men snart blir det ordning och reda igen.

Jag har inte haft en ledig kväll på över en vecka så jag tycker att jag har förtjänat en kväll i soffan tillsammans med Gilmore Girls och helt utan “måsten” och “borden”. Sådana kvällar måste man också få ha och så får det bli. Sedan blir det nog tidig sänggång med för att ladda om batterierna inför dag två av SECC imorgon.

I övrigt är det en så himla bra dag. Jag känner mig peppad och inspirerad, om man bortser från den fysiska tröttheten. Jag hoppas att jag i helgen ska kunna berätta om allt braigt som hänt. #fortfarandehimlamystisk

God torsdag! Den här veckan har verkligen bara sprungit förbi, det känns som att jag inte har en lugn stund. Att vara arbetslös betyder verkligen inte att man är sysslolös!

Det händer väldigt mycket spännande just nu och även om jag försöker lyda mitt eget råd och ta ut segern i förskott så vill jag kanske inte basunera ut något för världen förrän det är klart och säkert. Det kräver en hel jädra massa viljestyrka för att inte pladdra loss till er om allt som händer men det blir liksom jobbigt om jag måste ta tillbaka något i efterhand. Så ni får vänta (och hålla tummarna) en liten stund till!

I eftermiddag blir det ett spontant deltagande på SECC (Social E-commerce Conference), det ska bli superspännande och jag hoppas på mycket inspiration och ny kunskap! Och ikväll ska jag på information på Skatteverket för de som ska deklarera enskild firma för första gången. Kanske inte lika spännande men skönt att få lite mer kött på benen.

Sitter på Urban Café på PUB-huset, pillar lite på datorn och försöker uppbringa någon slags pepp för att göra något vettigt. Skriva jobbansökningar till exempel. Men idag är jag lite låg. Jag försöker att inte ta ut förlusten i förskott utan hålla peppnivå hög, men ibland, när det suger till sådär i magen, nästan hugger lite, då är det svårt. Det är väl i just denna situation som jag ska gräva fram det där gamla mottot som jag levde efter förra sommaren – “Just do it!”. Ba gört’ liksom.

Jag har stajlat håret ungefär tre gånger sedan jag kom hem till Sverige. Resten av gångerna jag har gått utanför dörren (di tre) har jag helt enkelt dragit på mig en mössa för att dölja de stackars hårtesterna som spretar runt i brist på hårspray som håller dem i shack.

Men jag ska inte klaga. Jag har ställt väckaren två gånger på en månad. Och jag har örnkoll på “Våra bästa år”. Fast det sista är faktiskt en lögn. Någon måtta på misären får det vara.

Nu sätter jag tänderna i den allra sista inlämningsuppgiften. Gissa om jag ska break out the bubbly när den här är klar.

Nu tar jag mig ett glas vin, trycker i mig en fem-tio chokladbollar och kikar på Let’s Dance.

God helg!

Idag är det halvtid. Två månader sedan jag kom till New York. Och ganska precis två månader tills jag åker hem till Stockholm igen. Två och en halv vecka kvar i New York innan äventyrskarusellen drar vidare. Separationsångest börja smånafsa i hälsenorna på mig och gnaga sig upp mot maggropen.

Om allt jag ville de första två veckorna var att åka hem så har det slagit om helt nu. Jag vill inte åka hem. Jag vill vara kvar i mitt lilla alternativa universum. Där jag passar in ingenstans och överallt. Där man är vän med alla trots att de knappt vet vad man heter. Där man blir bjuden på fest av en komplett främling, går dit och har helt bisarrt roligt. Där man kan vara vem man vill, hur man vill och ingen höjer ens på ögonbrynen.

Jag kommer sakna denna städernas stad. Pulsen, människorna och de fina vännerna jag fått här. Hur man aldrig är ensam men oftast helt anonym (förutom när man springer på sin chef på gatan!?). Hur det aldrig är mer än fem minuters promenad till det viktigaste (tvätt, vin, godis, mat). Och hur levande man känner sig när man går hem klockan ett på natten och bara andas in friheten och möjligheterna som den här staden innebär. Den där promenaden hem kommer jag att sakna mest av allt. Jag kommer nog banne mig till och med sakna de störiga turisterna som tar upp hela trottoaren när jag har bråttom.

Jag har lyckats förtränga verkligheten rätt länge nu. Det där som gnager där hemma börjar bubbla upp igen. Saker som måste tas tag i. Viktiga saker. Riktiga saker. Sånt som man inte kan skjuta upp hur länge som helst. Jag tror det kallas ansvar. Inte riktigt redo för ansvar ännu.

Lunch. Eller middag. Beroende på hur man räknar. Vegetarisk sushi. Göttit värre.

Watch out, New York City. Det är fredag kväll och jag är redo att ge mig ut på stan. Först blir det mat och vin hos Jessie på Upper East Side och sedan får vi se, the City is our oyster.

Hej då Sverige, vi ses när snön ligger vit och jag (förhoppningsvis) är brun. You will be missed.

Sist jag var på Arlanda köpte jag den här boken. Nu är jag på väg igen, med den som inspiration. Cirkeln är sluten. Eller nått.

Jag är så trött att jag håller på att gå i bitar. Hela veckan har jag varit en vandrande zombie på jobbet och jag ser inga tecken på förbättring. Jag hoppas verkligen att det bara är något med vädret, för så här kan vi inte ha det.

Har varit inne i stan och hängt lite med Åsa och Theresia men när de valde att gå vidare till F12 så drog jag hem, jag har ju trots allt en pressfrukost att hålla i imorgon bitti. Man är väl proffs.

Förlåt att jag ser galen ut på bilden. Det finns liksom inget mellanting mellan zombie och galen zombie.