Jenny tillsammans med några av de få männen på bygget. Och när man ska sluta får man bete sig som en 12-åring och småtafsa på bröstet.

Igår var Jennys sista dag hos oss på EAS. Hon har jobbar här i drygt sju år och var en av mina stöttepelare när jag började i april förra året. Finare och snällare och mer omtänksam människa får man banne mig leta efter.

Hon är en av dem som fnittrat och gnällt med mig över luncher då vi benat sönder och kokat ner livets ris och rosor. Vi har badat i Medelhavet tillsammans en galen natt i Italien, vi har varit en sväng till Göteborg och mulat thaimat på Koh Phangan. Men främst av allt har hon funnits där i vardagen. Att garva med och bitcha med och inspireras av.

Det har känts galet tomt utan henne här idag på kontoret. Och då var det så himla mysigt att springa på små post-it-lappar från henne här och där. Och med kärleken Jenny, det går faktiskt aningen bättre än igår.. ;)

Inga kommentarer

3

Vissa dagar behöver man höra att man är värd något. Att man betyder något för någon. Att man inte bara finns på den här jorden för att ta upp onödig plats. Och då är det tur att man har vänner som Erica, som öser kärlek över en tills man är helt gödd och matt och ödmjuk. Tack, finaste fina du.

Inga kommentarer

5

En roadtrip med rätt människor kan onekligen vara grunden till magont på grund av asgarv. Detta blev jag varse i fredags då jag, Jenny och Fredrik hoppade i lilla Minin och tog sikte på Göteborg. Och jag säger bara det, ska ni sitta fast i en bil i fem timmar (närmare sju den här gången på grund av bilkön från helvetet mellan Norrköping och Linköping), då ska ni göra det med de här människorna. Så mycket värme och skratt att bilstackarn nästan sprängdes inifrån.

Till slut kom vi till Göteborg i alla fall. Och till Hanna som jag skulle bo hos. Hon har typ världens finaste kisse, Alice.

Så här ser Alice ut. Hon är pytteliten och aningen rastlös ibland.

På fredagskvällen åt vi middag hemma hos Hannas pojkvän vars soffa, som jag sedan sov i, är stor som ett hav.

På lördagseftermiddagen, efter en sväng till Erikshjälpen där jag fyndande jättegamla böcker och en kappa, mötte jag upp Jenny för att ta en fika.

Och köpa en väldans massa lördagsgodis. Jenny, som sist jag såg henne precis hade blivit mamma till en liten Tindra, gillar lördagsgodis.

De färgglada godisarna är bäst.

Sedan flanerade vi lite på stan.

På kvällen hamnade vi, efter en liten felkalkylering i bordsbokandet, på Vino Pasta. Och tur var väl det. Den här lilla härligheten hade vi inte fått på tapas-stället.

Jenny var med, så klart.

Och Fredrik.

Och jag. Hej!

Hanna.

Och Elin som jag träffade för första gången. Hon var tokrolig.

Karin var också med.

Efterrätten var sådär god så att håret på armarna fick lite knäpp.

Och så dök Ida upp!

Och så twittrade vi lite. Sedan hade jag haft nog av äventyr för en dag och gick hem och la mig i den där havs-stora soffan igen. Och sedan på söndagen tog vi bilen hem till Stockholm.

Tack Göteborg för en finfin tramz-helg!

Inga kommentarer

0

Jag gillar ord. Det kommer kanske inte som någon direkt överraskning. Trots detta är jag väldigt dålig på poesi, har aldrig varit speciellt intresserad eller orkat sätta mig in i ämnet. Jag har, trots nyfikenhet, liksom aldrig vetat riktigt var jag ska börja någonstans. Så när PA, en van nyttjare av lyrik i och med sitt lilla projekt “Dagens dikt”, öppnade upp för idén att ha en poesikväll med tillhörande rödvinsdrickande så var jag inte sen att hoppa på tåget.

Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.

Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA’s soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.

Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under “skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.

Karin Boye, hon kan det här med ord.

Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.

Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.

Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.

Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.

Vår eminente värd, PA.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

1 kommentar

1

Allt blir ju liksom så mycket roligare när det rör sig. Därför får ni här avskedsfesten i lite rörlig version.

Så här kan det gå när ett gäng twittrare försöker ta en gruppbild.

Det där ögonbrynet alltså.

Flickorna intog dansgolvet med bravur.

Inga kommentarer

0

På torsdag blir vår fantastiska lilla Twitterbubbla en entusiast kortare. Fine flyttar till sin kärlek i Göteborg och med sig tar hon en liten bit av oss alla. Men om man ska se det från den ljusa sidan: 1) Ännu en anledning att besöka Göteborg oftare. 2) En anledning att ha en hejdundrande avskedsfest. Och det bjöd Fine in till igår.

Som avskedspresent fick hon en specialgjord variant av en “Mina Vänner”-bok. I den hade jag skrivit att första gången jag såg henne tyckte jag att hon var “äckligt vacker”. Det stämmer fortfarande in mycket bra.

Fine bjöd på indisk mat och alla åt med god aptit. Vissa svettades mer än andra.

Fredrik och hans skägg var också med.

Och så jag så klart. Hej!

Patrik var förvånad att se mig. Vad Erica har för sig vet jag inte riktigt.

Veronicas urringning inbjöd till förvaring av olika tingestar. Detta dokumenterade nog alla.

Fine och Jenny intog dansgolvet rätt omgående. Jennys hår hade nog roligast av alla.

Efter ett tag kom Christian. Här kramas han med en annan Christian. Totalt var fyra (4!) olika Christian på samma fest igår. Då är det tur att det finns twitnicks.

Eftersom Christian inte hade träffat någon av oss tidigare var han lite blyg. Till en början bondade han mest med twittermopsen. Hon hjälpte honom fylla i “Mina Vänner”-boken.

Av en av Christianarna fick Fine en ölkorvsbukett som hon satte i vatten. Fullt rimligt.

Sedan sjöng vi lite.

Någonstans runt att Josefin motorboatade Erica så började det spåra ur.

Rökning dödar. Alternativt eldar upp.

Hela dysfunktionella familjen.

Inga kommentarer

4

Igår tog jag den dystopiska (mitt nya favoritord) blå linjen till Solna Centrum för att hänga med Justin Bieber (David) och Erica. För dagen var de mycket mysiga i tjocksockor och hoodies där de satt skavfötters i soffan med var sin telefon i högsta hugg, twittrade och drack rödvin. Själv satt jag på den fluffiga mattan, tafsade på min iPad och drack te medan jag räckte upp handen istället för att dricka vin när jag gjort något snuskigt som föreslogs i den konstant intressanta leken “jag har aldrig”. Efter ett tag utbrast Erica “Men! Hur full är det meningen att man ska bli egentligen?!” och började räcka upp handen hon med. Dra vilka slutsatser ni vill av detta.

Och så blev jag jättemassa twitrejpad och #linjaler föddes. Och så höll vi på med hemligheter. Jag gillar hemligheter när jag själv vet vad de innefattar. I övrigt är jag inte så förtjust i dem.

En helt vanligt ovanlig tisdag med andra ord.

1 kommentar

0

Ungefär så här såg årets julafton ut.

Kalvsylta och rödbetssallad är förmodligen mina favoritinslag på julbordet. Och man måste ha äppelmos på skinkmackan, något jag förstått är ett påfund av oss Norrlänningar.

Mamma.

Mitzi var på besök.

Anna.

Någon gran hade vi inte men klappar desto fler.

Morbror Roger drog på sig min julklapp direkt.

Mormor var glad över väggkalendern med mig på framsidan.

Och så jag. Jag fick Prosecco i en tomte. Don efter person skulle man kunna säga.

Inga kommentarer

2

I fredags ville jag äta mat med mina fina flickor. Eftersom vi inte hade ätit på Marie Laveau (förutom Carin) förut så bestämde vi oss för att äta där.

Carin fick guida oss eftersom hon var den enda som varit där förut. Hon har också precis köpt lägenhet så det skulle ju firas.

Jag vill också ha en stor griffeltavla i mitt vardagsrum. Konstant uppdaterad gästbok liksom.

Jenny flyttar snart hem till Övik så jag får passa på att kramas med henne när jag kan. Plus att hon ska ha en sån där bebis om en månad eller två och det måste ju firas konstant!

Så åt vi majskolvar och sötpotatis och vitlöksbröd och entrecôte och ungtuppar och blåbärspaj och drack rödvin och cosmos. Och ja, jag dog av godhet.

Och sedan kom Lisa med den största nyheten – hon har förlovat sig! Då blev det så klart pussar och kramar all around.

Och så delade Carin ut julklappar. Helt galet vad hon skämmer bort oss.

Sedan blev jag sådär tokfredagstrött och gick hem och sov jättesött.

2 kommentarer

0

“Berätta om din bästa vän.”

Men, om jag inte har någon bästa vän då? Tänk om jag har en hel drös fantastiska människor i mitt liv som jag har haft sådan tur att JAG får kalla vänner. Jag vill inte rangordna dem, sätta dem på piedestaler eller plocka ned dem från dem. Jag vill krama alla precis lika mycket hela tiden.

Vänner, som de människor de är, har kommit och gått i mitt liv. Det gör varken mig eller dem till sämre sådana att vi inte hållit fast vid varandra. Jag tror att människor kommer in i mitt liv av en orsak. För att lära mig någonting, eller kanske för att jag ska lära dem någonting. Alla människor är lärare. Jag har vuxit av alla vänner jag har och har haft. Vissa flera meter, vissa lite mindre. Men jag har alltid blivit lite klokare, lite varmare, lite mer kärleksfull eller lite mer realistisk av en vänskapsrelation.

Jag tror också att man har olika vänner för olika delar och skeden i ens liv. Vissa vänner när man har en behöver en galen utekväll, andra när man behöver gråta och en tredje när man behöver “tough love”. Det gör också alla relationer speciella på ett eget sätt. Alla har ju sina egna guldkanter. Sedan kan personer så klart checka flera av de lådorna men charmen är ändå att varje vänskap har sin tid, plats och karaktär.

De vänskaper som jag haft i många många år byter konstant skepnad. Ibland är man närmare varandra, ibland längre bort, beroende på var man befinner sig i livet. Men man vet att man när som helst kan ringa och allt skulle vara som vanligt. Det är äkta vänner.

Tack alla ni underbara varelser som finns i mitt liv. Ni är älskade och uppskattade.

Gamla vänner på min 18-årsfest.

Nya vänner på #sillkrig.

Inga kommentarer

1