Åh så glad jag blev när inbjudan till Jill och Veronicas bröllop damp ner i brevlådan idag! Jag visste att de skulle gänga sig men hade faktiskt inga större förhoppningar på att jag skulle få komma eftersom att det skulle bli ett rätt litet bröllop. Så nu är jag så glad, så glad så glad! Och de ska ta ett nytt efternamn som gifta, en kombination av deras båda nuvarande efternamn, är inte det bara helt underbart fint?

I år blir det alltså två bröllop, det ska bli så underbart att dela mina fina vänners dagar. Och, i min ytliga lilla värld, få klä sig riktigt fint.

Jag tror precis jag blev lite fluffig och kär.

Inget IKEA blev det, men såväl en tripp till SKHLM som till Rusta där jag fick tag på grå balkongmatta som jag ska lägga i min walk-in istället för den vidriga 70-talsplastmattan som ligger där nu. Och även hantlar (rosa!), 1-kilos till axelövningar (och vekare dagar) för att komplettera de tyngre som jag redan har.

Pappa myser omkring i lägenheten, fingrar på sin nya nyckelknippa och trallar förtjust “Jag har bil! Jag har bil!”. Det var länge sedan jag såg honom så barnsligt glad, som en unge på julafton. Och allt för en gammal Saab som vi hittade översnöad i Tyresö. Den spottar ut multum med avgaser och lever om som bara den, men nostalgi är inte en känsla att leka med. Nu sitter och planerar hur han ska pimpa sin ride på bästa sätt. Jag hörde “rallyfiera”. Spännande.

Se så glad han är!

Hannah friserar bort pappsens Anders Borg-frippa, jag lagar lasagne och Silver spanar nyfiket på alla lockar som trillar till golvet. En fin tisdagskväll i förorten.

I söndags vaknade jag av en elak lampa rakt i nyllet och ett litet rödhårigt huvud som nyfiket kikade på mig. Själv låg jag i en bäddsoffa på golvet i vardagsrummet hos Hanna och lille Jens tyckte att sju var en alldeles ypperlig tid att påbörja söndagen. Så han börjar slamra i köket och från sovrummet ropar hans pappa: “Jeeeens, vad gör du?” och tillbaka får han ett fokuserat “nam-nam!”.

Jag, som som bäst försöker gnugga natten ur ögonen, är inte riktigt med i händelserna men Jens slamrar vidare i köket. Sedan hör jag “eeeen… doooo…deeeee..”. Här någonstans börjar hans pappa ana oråd och kommer därför ut i köket och börjar därefter asgarva. Där sitter Jens på köksgolvet och har vid det här laget lastat upp en hel djuptallrik med vällingpulver. Kan själv på hög nivå liksom. När nam-nam-magen blir sugen så kan man ju inte vänta på morgontrötta föräldrar, då tar man saken i egna händer. Det är ju sött så man får dåndimpen.

Tick-tack-tick-tack. Den biologiska klockan gör sig påmind.

Jens med morsan och lillsyrran.

Senast jag träffade Hanna var hon gravid med sitt första barn. Gången innan det var hon en smågalen singel och det är främst så jag känner henne. Det var drygt 3 år sedan. Nu har hon två barn, är gift och har byggt ett hus (med lite hjälp). När jag i helgen besökte henne för att fira hennes 30-årsdag, kändes det som om hon aldrig gjort annat än varit 2-barnsmor. Hon var så lycklig, så harmonisk och tillfreds, det var helt underbart att se. Att sedan hennes barn och hennes man är bland de bästa personer man kan hitta är ju en härlig bonus.

Och det bästa av allt? Hon är fortfarande samma gamla härliga Hanna. Allt har förändrats men ändå ingenting. Det är i den kombinationen man hittar de bästa vännerna.

Klockan är kvart över ett och nu börjar jag så smått knyta ihop säcken på en liten födelsedagspresent jag jobbar på. I helgen blir det Göteborg, först mys med Jenny imorgon kväll, sedan födelsedagskalas på lördag hos älskade Hanna som jag inte träffat på flera år! Hon har hunnit både skaffat man och två kids sedan jag såg henne sist, det ska bli superkul! Sedan blir det en sväng förbi Borås och pappsen med.

Håll tummarna för att jag slipper snöstormen. Snö och bilkörande känns inte som en vinnande fredagskombo.

Det är när sådana här fina saker trillar in i brevlådan som man nästan blir lite grinblödig. Lilla Jempa har blivit så stor att hon ska gifta sig. Helt galet. Och alldeles, alldeles underbart. Tidernas vackraste brud kommer hon bli, utan tvekan.

Det är så härligt att vara så glad för sina vänner. För man vet att de förtjänar all lycka.

Så var lovey-dovey-dagen här igen. Eftersom jag inte har någon pojke att hångla upp så passar jag på att ge en massa kärlek till mina fina bloggläsare, mina vänner och min älskade familj istället! Lövv joo!

Igår tog jag en promenad i blåsten hem till Sanna i hennes väldigt fina hus (det kom på ett flak, tydligen) en bit bortanför mig. Det tog en halvtimme att gå dit, men typ fem minuter att komma hem, allt tack vare hennes underbart snälla man som körde hem mig trots att han var försatt i koma efter en lång arbetsdag.

Sanna bjöd på kyckling med klyftpotatis och tomatsås, samt rosévin (saft, I tell you!) och chokladpudding till efterrätt. Vi hade ett öga på Let’s Dance samtidigt som vi pratade om bloggar (eller, jag och hennes 16-åriga styvdotter pratade om bloggar) och meningen med livet. Jag tror bestämt att jag blev lite småfull på det där vinet, för jädrar vad käften gick! Tyvärr var det inte konstant intelligenta saker som kom ur den.

Jag fick också träffa hennes charmtroll till dotter, en-två-tre-åriga Moa vars välkomstkommentar var “Du har tjock mage!”. Brutal ärlighet tror jag att det kallas. Men hon verkade gilla mig trots min bukfetma och poserade glatt för kameran, både utan och med en filt över huvudet (hon var spöke juh!).

Sanna och Moa.

Rosévin i februari, me likey!

De kramarna behövde jag idag. Tack Hannah.

Vi skulle kika på Mellon hos Jenny och Fredrik igår. Någonstans mellan Jenny Öhlunds robotkoreografi och Anders Ekborgs musikaldrama korkades vinet upp och innan jag visste ordet av stod Carin och mixade rom och cola. Sedan bar det av till Imperiet där jag raggade lite lammköttsbrat och nästan strulade bort min jacka (tack Carin!!).

Det var en skön kväll. Jag har flyt just nu och det känns helt fab.

Carin hade bakat Dumlemuffins som innehöll ungefär en miljon underbara kalorier.

Lisa tog med sin nyförvärvade pojkvän.

Det soon-to-be äkta paret pussades. Och snusade.

Carin hittade rom. Det tyckte jag rockade fett.

Nu unnar jag mig en liten pluggpaus för att avlägga lägesrapport från fredagens kryssning. Det blev åka av vill jag lova.

Först och främst ett litet Public Service Announcement. Viking Line har slutat sälja alkohol i taxfreen på resan till Åland, vilket innebär slutet för förfesterna i hytterna. Men, tänker ni då, ta med egen alkohol! NÄ sidu, den gubben gick inte, för vet ni mer vad de har infört? Säkerhetskontroller. Och vätska (mer känt som alkohol) får icke medtagas ombord. Så det så.

Efter att viss grinighet inför förlusten av hyttförfest lagt sig så väntande snabbpiffning i den flashiga hytten. Möjligtvis hade de förutsett vår grinighet och därför uppgraderat oss till en A-hytt, vilket för icke-kryssningsfantaster, innebär fönster. Riding high style baby!

Aktiviteter som följde involverade:

* Viking buffet. Detta är ett fenomen. Som innebär att äta. Massor. Och dricka massor. All you can drink liksom.
* Smuggling av drinkar från baren och ned till hytten så att nämnda förfest ändå fick en liten mindre efterföljare.
* Sexor. En massa massa sexor (som i alkohol). De flesta av dem P2. Jag har fortfarande inte vågat kolla balansen (eller obalansen) på bankkontot.
* Byte av skor efter ungefär en halvtimme. Fördelen av att ha “hemmet” i närheten. Sedan ett evigt dansande.
* Dans, dans och dans. Och dans.
*…och eventuellt lite hångel.. :*)
* Nämnde jag alkohol?

Det är tur att man kryssar ungefär var tredje till femte år. Igår var jag levande död. Därför kan jag inte för mitt liv förstå de människor som piffar upp sig till tänderna lagom till frukosten och återställer med en vodka redbull alternativt fem starköl?! För att sedan gå direkt ut på krogen. Krogen?!! Jag somnade i soffan direkt när jag kom hem.

Eventuellt pågick lite drivande av en viss bloggare vid det här tillfället. Den som gissar rätt vinner en klubba?

Mobilen agerade stereo. Jag i dinneroutfit.

Jenny hinkade Strawberry Daquiri hela kvällen. Jag tog P2 intravenöst. Nästan iaf.

This is where the magic happens…

Har ni lagt märke till snöstormen där ute? När jag var på väg till min lunchdate med Mia idag så snöade det horisontellt. Då måste man gå med huvudet parallellt med snön för att inte bli blind. Det blir lite jobbigt att se var man går då.

På tal om att bli blind, jag kan se igen! Luggen hade precis passerat gränsen för vad som är humant, den hade kärat ned sig lite i mina ögonfransar och ville make sweet sweet love med dem hela tiden. Jag var inte så sugen på sweet sweet love mitt i synen, så jag pep in till Hannah på VR-redaktionen innan jag mötte upp Mia. Tillsammans smet vi in på toaletten (ojoj), hon drog fram sina frisörsaxar och klippte luggen. Chopchop bara! In och ut på tio minuter, det är ju helt fantastiskt! Hon är den bästa, min lilla mumin.

Det kan hända att jag är lite bakis idag. Eventuellt kan det vara så. Av denna enkla anledning blir det idag mer bilder, mindre text.

Soffis och jag på födelsedagsfest i Täby.

Bracelet buddies!

Dumstrut?