Jenny tillsammans med några av de få männen på bygget. Och när man ska sluta får man bete sig som en 12-åring och småtafsa på bröstet.

Igår var Jennys sista dag hos oss på EAS. Hon har jobbar här i drygt sju år och var en av mina stöttepelare när jag började i april förra året. Finare och snällare och mer omtänksam människa får man banne mig leta efter.

Hon är en av dem som fnittrat och gnällt med mig över luncher då vi benat sönder och kokat ner livets ris och rosor. Vi har badat i Medelhavet tillsammans en galen natt i Italien, vi har varit en sväng till Göteborg och mulat thaimat på Koh Phangan. Men främst av allt har hon funnits där i vardagen. Att garva med och bitcha med och inspireras av.

Det har känts galet tomt utan henne här idag på kontoret. Och då var det så himla mysigt att springa på små post-it-lappar från henne här och där. Och med kärleken Jenny, det går faktiskt aningen bättre än igår.. ;)

Till slut kom vi till Göteborg i alla fall. Och till Hanna som jag skulle bo hos. Hon har typ världens finaste kisse, Alice.

Så här ser Alice ut. Hon är pytteliten och aningen rastlös ibland.

På fredagskvällen åt vi middag hemma hos Hannas pojkvän vars soffa, som jag sedan sov i, är stor som ett hav.

På lördagseftermiddagen, efter en sväng till Erikshjälpen där jag fyndande jättegamla böcker och en kappa, mötte jag upp Jenny för att ta en fika.

Och köpa en väldans massa lördagsgodis. Jenny, som sist jag såg henne precis hade blivit mamma till en liten Tindra, gillar lördagsgodis.

De färgglada godisarna är bäst.

Sedan flanerade vi lite på stan.

På kvällen hamnade vi, efter en liten felkalkylering i bordsbokandet, på Vino Pasta. Och tur var väl det. Den här lilla härligheten hade vi inte fått på tapas-stället.

Jenny var med, så klart.

Och Fredrik.

Och jag. Hej!

Hanna.

Och Elin som jag träffade för första gången. Hon var tokrolig.

Karin var också med.

Efterrätten var sådär god så att håret på armarna fick lite knäpp.

Och så dök Ida upp!

Och så twittrade vi lite. Sedan hade jag haft nog av äventyr för en dag och gick hem och la mig i den där havs-stora soffan igen. Och sedan på söndagen tog vi bilen hem till Stockholm.

Tack Göteborg för en finfin tramz-helg!

Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.

Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA’s soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.

Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under “skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.

Karin Boye, hon kan det här med ord.

Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.

Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.

Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.

Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.

Vår eminente värd, PA.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

Så här kan det gå när ett gäng twittrare försöker ta en gruppbild.

Det där ögonbrynet alltså.

Flickorna intog dansgolvet med bravur.

Som avskedspresent fick hon en specialgjord variant av en “Mina Vänner”-bok. I den hade jag skrivit att första gången jag såg henne tyckte jag att hon var “äckligt vacker”. Det stämmer fortfarande in mycket bra.

Fine bjöd på indisk mat och alla åt med god aptit. Vissa svettades mer än andra.

Fredrik och hans skägg var också med.

Och så jag så klart. Hej!

Patrik var förvånad att se mig. Vad Erica har för sig vet jag inte riktigt.

Veronicas urringning inbjöd till förvaring av olika tingestar. Detta dokumenterade nog alla.

Fine och Jenny intog dansgolvet rätt omgående. Jennys hår hade nog roligast av alla.

Efter ett tag kom Christian. Här kramas han med en annan Christian. Totalt var fyra (4!) olika Christian på samma fest igår. Då är det tur att det finns twitnicks.

Eftersom Christian inte hade träffat någon av oss tidigare var han lite blyg. Till en början bondade han mest med twittermopsen. Hon hjälpte honom fylla i “Mina Vänner”-boken.

Av en av Christianarna fick Fine en ölkorvsbukett som hon satte i vatten. Fullt rimligt.

Sedan sjöng vi lite.

Någonstans runt att Josefin motorboatade Erica så började det spåra ur.

Rökning dödar. Alternativt eldar upp.

Hela dysfunktionella familjen.

Igår tog jag den dystopiska (mitt nya favoritord) blå linjen till Solna Centrum för att hänga med Justin Bieber (David) och Erica. För dagen var de mycket mysiga i tjocksockor och hoodies där de satt skavfötters i soffan med var sin telefon i högsta hugg, twittrade och drack rödvin. Själv satt jag på den fluffiga mattan, tafsade på min iPad och drack te medan jag räckte upp handen istället för att dricka vin när jag gjort något snuskigt som föreslogs i den konstant intressanta leken “jag har aldrig”. Efter ett tag utbrast Erica “Men! Hur full är det meningen att man ska bli egentligen?!” och började räcka upp handen hon med. Dra vilka slutsatser ni vill av detta.

Och så blev jag jättemassa twitrejpad och #linjaler föddes. Och så höll vi på med hemligheter. Jag gillar hemligheter när jag själv vet vad de innefattar. I övrigt är jag inte så förtjust i dem.

En helt vanligt ovanlig tisdag med andra ord.

Kalvsylta och rödbetssallad är förmodligen mina favoritinslag på julbordet. Och man måste ha äppelmos på skinkmackan, något jag förstått är ett påfund av oss Norrlänningar.

Mamma.

Mitzi var på besök.

Anna.

Någon gran hade vi inte men klappar desto fler.

Morbror Roger drog på sig min julklapp direkt.

Mormor var glad över väggkalendern med mig på framsidan.

Och så jag. Jag fick Prosecco i en tomte. Don efter person skulle man kunna säga.

I fredags ville jag äta mat med mina fina flickor. Eftersom vi inte hade ätit på Marie Laveau (förutom Carin) förut så bestämde vi oss för att äta där.

Carin fick guida oss eftersom hon var den enda som varit där förut. Hon har också precis köpt lägenhet så det skulle ju firas.

Jag vill också ha en stor griffeltavla i mitt vardagsrum. Konstant uppdaterad gästbok liksom.

Jenny flyttar snart hem till Övik så jag får passa på att kramas med henne när jag kan. Plus att hon ska ha en sån där bebis om en månad eller två och det måste ju firas konstant!

Så åt vi majskolvar och sötpotatis och vitlöksbröd och entrecôte och ungtuppar och blåbärspaj och drack rödvin och cosmos. Och ja, jag dog av godhet.

Och sedan kom Lisa med den största nyheten – hon har förlovat sig! Då blev det så klart pussar och kramar all around.

Och så delade Carin ut julklappar. Helt galet vad hon skämmer bort oss.

Sedan blev jag sådär tokfredagstrött och gick hem och sov jättesött.

Men, om jag inte har någon bästa vän då? Tänk om jag har en hel drös fantastiska människor i mitt liv som jag har haft sådan tur att JAG får kalla vänner. Jag vill inte rangordna dem, sätta dem på piedestaler eller plocka ned dem från dem. Jag vill krama alla precis lika mycket hela tiden.

Vänner, som de människor de är, har kommit och gått i mitt liv. Det gör varken mig eller dem till sämre sådana att vi inte hållit fast vid varandra. Jag tror att människor kommer in i mitt liv av en orsak. För att lära mig någonting, eller kanske för att jag ska lära dem någonting. Alla människor är lärare. Jag har vuxit av alla vänner jag har och har haft. Vissa flera meter, vissa lite mindre. Men jag har alltid blivit lite klokare, lite varmare, lite mer kärleksfull eller lite mer realistisk av en vänskapsrelation.

Jag tror också att man har olika vänner för olika delar och skeden i ens liv. Vissa vänner när man har en behöver en galen utekväll, andra när man behöver gråta och en tredje när man behöver “tough love”. Det gör också alla relationer speciella på ett eget sätt. Alla har ju sina egna guldkanter. Sedan kan personer så klart checka flera av de lådorna men charmen är ändå att varje vänskap har sin tid, plats och karaktär.

De vänskaper som jag haft i många många år byter konstant skepnad. Ibland är man närmare varandra, ibland längre bort, beroende på var man befinner sig i livet. Men man vet att man när som helst kan ringa och allt skulle vara som vanligt. Det är äkta vänner.

Tack alla ni underbara varelser som finns i mitt liv. Ni är älskade och uppskattade.

Gamla vänner på min 18-årsfest.

Nya vänner på #sillkrig.

Status på hemmakvällen med familjen. Det lagas mat och dricks vin. Det kanske syns.

Denna lördag sken solen över Stockholm. Jag och familjen begav oss in till City. Närmare bestämt Norra Bantorget.

Och Clarion Sign! För här skulle Svenska Bilsportförbundet dela ut ett gäng medaljer till de som hade kört jättejättefort. Och eftersom lillasyster och morbror håller på och kör sådär jättefort så skulle de hänga där och titta lite.

Sedan hängde vi lite på Drottninggatan. Vi och typ en miljon folk till. Jag är aldrig i city så det var lite spännande. Och förvirrande. Men de hade fina ljuskronor i luften i alla fall.

Säg hej till lillasyster Anna!

Vi shoppade lite på H&M Home där de har de coolaste shoppingvagnarna i form av magneter.  Och jag köpte julgransdekorationer fast jag inte har någon julgran. När det gäller rosetter så får man.

Sedan provade jag ungefär femtielva BH:ar på Details och köpte två. Man måste vara snäll mot tuttarna.

Lite pengar lämnade jag på H&M också. Och så här såg jag ut i deras provrum.

Och nu är det lördagskväll och jag ska vara hemma för första gången på toklänge med god mat och fint vin och bra folk. God lördag!

Sist jag såg Jenny var hon platt om magen och långt ifrån gravid. Nu har hon en fem veckor gammal bebis. Det betyder att jag inte träffat Jenny på alldeles för himla länge.

Ikväll fick jag äntligen krama på henne och hennes lilla familj som numera, förutom Robban, även innehåller Tindra, 5 veckor och 1 dag gammal. Tindra har mohawk och världens största ögon och rynkar på ögonbrynen och knorrar och skrattar. Hon är sådär bebissöt som bara bebisar kan vara. Det vore ju väldigt konstigt om jag börjar knorra och rynka på ögonbrynen på bebissött vis. Skulle bombis inte funka alls.

Och vi åt pasta och drack vin och tittade på Idol och så sjöng jag “fredagsmys”-sången för Tindra och sedan kaskadspydde hon ned hela mig. Det är nästan så att jag och min sångröst tar det hela lite personligt. Alternativt att jag skyller på OLW.

Och så känner jag åter igen att jag kanske borde längta efter det här livet men att det känns så galet långt bort från min egen verklighet. Som när Jenny säger “hon går upp bra i vikt” (barnet antar jag) och jag bara nickar och har inte den blekaste aning vad det är meningen att jag ska svara på det. Och jag pratar om galna festkvällar och pojkar och känner mig som en 20-åring fast i en något mer förfallen kropp.

Men så tänker jag att Jenny är ju ändå precis samma fantastiska Jenny som för ett år sedan. Nu finns det bara en miniversion av henne i världen med. Och det är ju himla fint egentligen. Det kanske skulle vara något för mig med. Fast vi tar nog det en annan dag.

Sedan dess har hon blivit en av de bästa människorna i mitt liv. En sådan som är ärlig men inte elak. Som ger bra råd även om de inte är de lättaste att följa. Som ger mig den sparken i rumpan jag ibland behöver (och förtjänar). Men som också stöttar, lyssnar och dricker alldeles för mycket vin med en. En sådan som skrattar med en. Och som man aldrig behöver skämmas inför.

Denna söndag sken solen när jag gick hemifrån och luften var septembervarm.

Jessie klädde sig passande och vi åt bagels. Det kändes liksom rätt.

Och så drack vi te och pratade om New York, minnen och pojkar. Sånt där som man gör på söndagar, ni vet.

Älskar kladdväggen på Bagel Street Café.

I lördags sken solen och jag åkte bilfärja.

Jag hade tofs i håret och spets på tröjan.

Vi åkte ut till Vaxholm.

Anna var med. Hon var lockig i håret.

Från Vaxholm fortsatte vi mot Åkersberga och ut i skogen där vi kom fram till den här lilla stugan.

Där grillades det röding.

Det var Lina som stod vid spakarna.

Till efterrätt åt vi nyplockade, solvarma hallon med grädde. En av de sista, perfekta sommardagarna.

Vi smet in i den dunderfina second hand butiken med vimplarna utanför som jag passerade förra gången jag var i Gamla Stan. Där fanns vackra brudklänningar och böcker från 1800-talet och det var jättelågt i tak. Jag vill bo där.

Anledningen till att vi var i Gamla Stan var för att vi skulle till slottet och se Högvakten.

Det var Livgardet som skulle in och vakta. De hade väldigt välpolerade hjälmar.

Martin spelade trumpet och red snel hest. Han vinkade dock inte som han lovat. Förmodligen pga bristen av “Heja Martin”-skylt från min sida. Gör om, gör rätt.

Det var jättemånga blå uniformer på plats.

När den pampiga högvakten var övar gick vi till den pampiga storkyrkan med den pampiga orgeln. Himla pampigt var allting där inne.

Sedan gick vi vidare in till city.

På Kungsgatan stannade vi och åt sushi. Jag försökte lära mamma att äta med pinnar. Hon kämpade på och var faktiskt rätt duktig för att vara blåbär.

På Hötorget var det loppis. Jag blev lite kär i den här skrivmaskinen men köpte en scarf för 20 kronor istället.

Plötsligt ropade de ut att det bjöds på gratiskonsert i Konserthusets foajé. Det var de helt fantastiskt duktiga killarna i vokalensemblen Urkraft som bjöd på acapellasång som hette duga. Inte bara en omgång ståpäls där inte. De uppträder även nästa helg så har ni vägarna förbi Hötorget, spana in! Konserttider hittas här.

Det är måndag kväll och jag är tillbaka i Stockholm. Silver ligger bredvid mig på soffan. Hon har tvättat sig mycket ingående och i en mindre evighet, en av hennes rutiner när hon kommer till ett nytt ställe och börjar känna sig bekväm igen. Nu sover hon och det rycker lite i tassarna och svansen när hon drömmer.

Den senaste veckan har varit intensiv, som alltid när jag är hemma i Norrland och hälsar på. Jag har folk runt omkring mig hela tiden, på gott och ont. Självklart är det mest underbart att ha familjen och vännerna i närheten, men jag har mycket i huvudet just nu som är svårt att reda ut med människor i närheten.

Den här sorgen jag pratar om. Först och främst tänker jag så klart på Norge. På död och förtvivlan och förlust. På en smärta som är värre än jag ens kan föreställa mig. Som är större och hårdare än något jag behövt erfara i mitt liv hittills. Men som jag ändå tar på mig på det lilla vis jag kan. Medkänsla och sympati.

Den sorg jag har inom mig är mer den över att inte räcka till. Att inte kunna trösta när någon är ledsen. Att inte kunna ge livsglädje och hopp när någon är på väg att ge upp. Att inte kunna dela upp mig i fem olika delar för att kunna vara alla till lags när jag är hemma en kort stund. Att säga fel saker och gå åt fel håll. Den att ge och ge men inte känna att man får lika mycket tillbaka. Att till slut sluta att ge eftersom att annars kanske det inte blir något kvar. Och någonstans även försöka ha något kvar till mig själv. Att känna tårar av hjälplöshet och tillkortakommanden tränga bakom ögonlocken och bli arg på sig själv och livet för att jag inte kan göra mer. Vara mer.

Och att i slutändan vara den som ska hålla ihop det. Som sitter ensam, mitt i alla dessa känslor, och är sista utposten. Och känna att maggropen är så full av ledsamhet att jag bara vill sova en vecka och hoppas att det ska försvinna.

Men någonstans ändå veta att sorgen bottnar i kärlek. För fanns inte kärlek och vilja så fanns inte sorg. Så någonstans blir det ändå vackert. Om man bara lyfter blicken lite.

Surströmming öppnas med fördel i vatten för att lite av stanken ska ge med sig direkt.

Utanför min gamla lekstuga hade vi dukat upp för kalas.

Min morbror hälsade min morfars syster välkommen.

Välkommen till Norrland.

Mormor.

Vi åt färskpotatis direkt från landet och smör. Så. Himla. Gott.

Jag hade fläta i luggen.

Och hängde i hammocken. Det är det allra bästa.

Jordgubbstårtan tog slut i ett nafs.

Anna.

Senare på kvällen när släkten lämnat åkte vinet fram och grillen på. Nomnom.

Vi började med amerikanskt, och en dos nostalgi, på Mississippi Inn vid Nytorget. Där pratar man amerikanska hela tiden. Eller, servitrisen i alla fall. Efter att ha ätit precis på gränsen till för mycket drog vi oss vidare till Bauer på Götgatsbacken där fönstren stod öppna så att man nästan satt ute fast man satt inne. En fin annandagskväll.

Ni förstår, Borås är likamed mode (postorder). Och har man bott här så måste man alltså ha pluggat mode, annars har man liksom ingen ursäkt att mellanlanda här så länge som fem år. Men icke. Ingen modeplugghäst här inte. Det var så enkelt att jag fick ett jobb, och tog därför mitt pick och pack och flyttade från Norrland till en stad där jag inte kände en käft. De åren som följde var några av de bästa och de värsta i mitt liv. Men mer om det en annan gång.

Som med allt annat känns det å ena sidan som en mindre evighet sedan och å andra sidan som igår jag lämnade Bårre. Sedan dess har jag varit där ett par gånger, eftersom pappa bor i krokarna, men sällan är jag faktiskt inne i själva staden. Men i lördags, då sken solen och jag kände att det var ett tag sedan jag såg gamla Borås. And off we went, jag och pappa.

Gågatan ser ut ungefär som vanligt. Jag vet inte vem den här killen är dock, han är ny. Bishop’s Arms ligger dock kvar på samma ställe. Gammal trogen tjänare, den där biskopen och hans armar.

På torget hade de påskpyntat en jättestor björk. Himla mycket jobb för lite reward kan jag tycka.

Vi slog oss ned på gamla Rådhuset och fick oss en bit mat och pappsen en öl. Säg hej till pappa.

Parken frodades och så även människorna som fick lite sol på snoken nere vid Viskan.

All in all, ett lyckat besök på gamla brottsplatsen. Om man bortser från ett borttappat Visa-kort som fick spärras. Du skall icke lämna bankkort i parkeringsautomater. Hör ni det?

Ute på landet bytte jag däck. Jag är nästan som Hulken. Vilket man var tvungen att vara för att skruvarna (bultarna?) satt fast hårdare än… ja.. något som är riktigt hårt. Men på två dagar hann jag alltså byta däck OCH starta bilen med hjälp av startkablar! Kvinnor kan.

Och så fick jag säga hej till den här tjejen igen. Min finafina Silver. Hon har bott hos pappa sedan jag åkte iväg i höstas men nu har hon flyttat hem igen. Än så länge bor hon under soffan. Hon acklimatiserar sig tror jag det kallas.

Och så grillade vi en himla massa. Gottgottgott.

Och det var den påsken. Några fräknar rikare. Hej svejs!

Susanne och jag gick gick i samma klass på högstadiet. Vi var väl aldrig bästisar men umgicks i samma gäng och hon var alltid en av de snälla tjejerna. Det fanns ju många dumma på den tiden.

Sedan dök hon upp på en kundkväll på NK för något år sedan och så tog vi upp kontakten igen. I måndags avnjöt (eller, allt är ju relativt) vi open mic night på Bara Vi med ett glas vin. Där underhölls vi av en hel drös lägereldsgitarrister, ett par svåra pianister, ett trumpetargästspel och en otroligt plågad poet som tappade mig någonstans runt raden “våldtog min själ”.

Fint, det här med nygamla vänner.

Sist jag såg Jenny var i New York, troligtvis på Gitane. Nu åt vi frukost på Story Hotel, hon sjöng lovord över hushållsost och gurka och så pratade vi Big Apple, pojkar och jobb.

Sedan begav jag mig till KTH där jag aldrig varit förut. Jag var omgiven av en massa stiliga, smarta unga män och kände mig nästan lite smartare själv bara av att röra mig på campus. Var på spännande intervju hos spännande start-up företag som headhuntat mig. Alltid himla trevligt att bli uppvaktad kan man tycka.

Sedan bar det av in till city igen och lunch med ny bekantskap på Sushi Yama. Självklart frossades det på edamamebönor. Is there any other way?

Sist jag träffade Emma var också i New York då vi firade smygjul på Svenska kyrkan. Nu smygfirade vi att hon hade köpt lägenhet i Stockholm. Med terass. Hello sommar och rosé!

Efter vår varm-choklad-fika åkte jag hem och powernappade hastigt och lustigt innan det bar av in till stan igen för del två av den översociala dagen.

Då var det dags för middag med Sanna! Vi hamnade på Vapiano i Gamla Stan, kolhydrater delux!

Jag var prickig.

På Ibeyo Studios hade Erro ett litet event där jag pep in och tog ett glas vin och kramade på lite bekanta. Kläderna var himla coola och helt och hållet obärbara. Om man, som jag, väger över 50 kilo. Och har bröst.

Linn följde med. Hon tyckte om lamporna.

Töserna från Sahara Hotnights spelade skivor. Jättehögt.

Kvällen avrundades med förhandsvisning av “No Strings Attached” som Finest bjöd in till. Fanny och Kelly höll mig och Linn sällskap i biomörkret och Kelly var sådär läskigt fräsch för att komma direkt från gymmet.

Och det var den dagen!

Eric Saade hälsade välkommen på dörren in till Karin.

Här gick mellopepplistan på repeat.

Sockerchocken var ett faktum och jag grillade marshmallows över ljusen.

Angela bjöd på skånsk specialitet. Kakor, grädde, kakor, grädde. Och lite lingon. Mums!

Schlager likamed glitter! Och jordgubbar.

Danny och Linda i topp!

Karin hade fått nya skates så jag var så klart tvungen att testa på dem med efter förra gångens otroligt framgångsrika åk. Den här gången fick jag en välbehövd störtkruka med. Så jävla schnygg.

Den här veckan har verkligen gett mig ett par rejäla käftsmällar och då är det så himla skönt att ha vänner som bryr sig och frågar hur man mår och säger att man kan ringa när som helst om man vill prata. Mycket må vara skit just nu men mina vänner är alltid helt fantastiska. Tack för att ni finns, mina älsklingar.

Jag och Jessie.

Fina David är jätteglad för att han får vara med på bloggen.

I fönstret spelade bandet “Vandring” himla fint.

Lördag. Carin hade 26-årsfest. Det kom ungefär 60 pers till hennes etta. Det blev himla gemytligt och galet varmt. Innan alla människor kom fick hon 70 påsar popcorn av David. Han hade paketerat dem i två flyttlådor som han hade sprayat rosa. Är inte det så presentfiffigt att man dör sötdöden? Kanske borde tillägga att Carin kan leva på popcorn. Och förmodligen måste hon det om hon ska lyckas konsumera det här berget under sin livstid.

Godistårtor och cupcakes bidrog till sockerchocker all over the place. De sega råttorna försvann mystiskt från tårtorna under kvällens gång. Råttor rockar fett.

Söndag. Jag gick på Cirkus med Soffis och Jenny och såg Mia Skäringers “Dyngkåt och hur helig som helst“. Igenkänningsfaktor delux. Och lika delar ångest och asgarv. Och galet bra musik som Mia framförde alldeles lysande. Vem visste att hon kunde sjunga liksom? Kvällens nyckelord? “Fuktighetspoäng”. Mycket bra. Se.

Efteråt gick vi till Wagamama på Klarabergsviadukten och åt japanskt. Jag inhalerade nästan edamamebönorna. Älskar edamame. Vill äta varje dag. Och så avklarade vi hjärtesorg, skola, jobb, barn och andra existentiella ämnen. När alla satt och gäspade gick vi hem.

Bra avslut på jobbig helg. Nästa vecka blir bättre. Eller hur?

Som vilken tvåsamhet som helst så blev lyckan komplett när jag och Karin fick tillskott i familjen för kvällen. Tvvitterbitter har lånat ut sin vovve Nuno (som Karin envisas med att kalla för Nemo), en pussvänlig typ som gillar popcorn och Let’s Dance. Himla mysigt med hundpussar.

Hej från New York! (Bild lånad av Izza.)

Bloggsjukan som det innebär att fota sin mat.

Fina Izza!