Ni vet ju att jag varit uppe i Övik och hälsat på i helgen. Det har varit intensivt men ändå lugnt och skönt. Det är alltid så tokigt när man kommer upp, det är som att man hamnar i en bubbla, en slags parallell verklighet ett par dagar där allt är helt annorlunda mot annars. Som att man skiftar läge i det inre på något vis. Lite skönt.

Lite så här har helgen varit då, förutom det ni redan har fått se.

Det här är Christian. Klasa dårå. Han har skjutsat mig och sjungit för mig och fått mig att skratta och sjunga som en gitarr. Vi har haft det himla skojigt. Så här såg han ut i fredags när vi åkte upp.

Sedan åkte vi över Höga Kusten-bron i den där makalösa solnedgången jag visade innan.

På lördagen traskade vi lite på stan.

Där hade man påskpyntat lite så här knasigt.

Lillasyster köpte solglasögon och jag lekte brillorm. Det är fasligt kul.

Jag spelade en himla massa Rumble. Då ser paddan ut så här efteråt.

På kvällen åt vi jordens godaste middag, drack rödvin och sedan spelade vi sällskapsspel. Som Racko från typ 1975. Jag vann lite då och då. Det var roligt.

Och Rummikub. Det krävdes lite mer tankeverksamhet som är jobbigt när man druckit lite rödvin och blir tröttmössa. Men roligt ändå.

Och så idag innan jag skulle åka hem åkte vi och hälsade på mormor. Hon var söt.

Morfar var så klart också där. Han fick läsa min blogg på min iPad. Jag tyckte det var typ det finaste och roligaste någonsin.

Och det var den helgen i Övik!

Inga kommentarer

1

Det här med barn alltså. Häftig grej. Jag har aldrig varit speciellt sugen på sådana själv, jag kan liksom inte se mig själv som mamma. Mina vänner är sådana där “barnatyper” som faktiskt gillar barn och har tålamod med sådana där små knytten. Jag har ju inte det. De är mysiga en stund när de doftar gott och gurglar lite men när de börjar lukta suspekt och leva om, då lämnar jag tillbaka dem igen.

Jenny har precis fått en bebis. Jenny som jag känt halva mitt liv. Jenny som bara för en liten stund sedan lämnade Stockholm som hon bott i sedan vi slutade skolan, och flyttade hem till Övik. Som för inte så länge sedan (fast det nog börjar bli länge sedan) träffade den där mannen som sa “that’s the mother of my children” när han såg henne på det där bröllopet. Och så gifte de sig vid havet. Och så blev det så.

Och hon säger “joooo!” när Ove hetsigt skriker “nääääää!” (eller egentligen “whääääää!”, men vem har koll egentligen) och pratar med honom som folk. Som är precis samma Jenny men med en pytteliten människa som sitter fast på bröstkorgen på henne större delen av tiden. Och som fick mig att faktiskt tänka att jag kanske också skulle kunna göra det där.

Fast det blir nog en annan dag.

Jag börjar tro på riktigt att han faktiskt sitter fast.

Jenny och Ove. Han ville inte lyssna på vårt dravel.

Vi lekte härmleken.

Och det tyckte syster Anna var jätteroligt.

Jenny som är helt galet bra på att baka hade gjort tryffelkaka. Jag dog lite av godhet.

Mamma var också med. Hon var den enda som faktiskt fattade något av hela bebis-förlossnings-mamma-grejen.

Efter maten blev Ove lite sömnig men ganska glad.

Mamma och Anna tyckte Ove var typ sötast i världen.

Och jag med.

Sedan skulle Ove och hans mamma och pappa på familjemiddag och då åkte vi hem. Och det var det!

6 kommentarer

1

Istället för att sitta hemma och dränkas i söndagsångest drog jag istället denna eftermiddag in till Söder och mötte upp Jessica och Hanna för bagels, kaffe och öl. Inte samtidigt men lite efter varandra. Det blev några timmar av catching up (jag och Hanna har ju några månader och komma ikapp efter hennes Thailandsäventyr) och bara skönt söndagshäng. Sådana där timmar då man pratar lite, twittrar lite, sjunger med lite till allt från Ledin till Cranberries (mikket kånstit) och bara njuter av den där avslappnade känslan som kommer med vänner.

Och sedan går man förbi Stadsmuséet där de har en jättetokig idé om att man kan SMS:a något och få det uppsmällt med en jätteprojektor på väggen till muséet. Så Hanna gjorde så klart vad vilken normal människa som helst gör i det läget – skickar en hälsning till Oscar och frågar honom varför han är bakis jämt. För det är ju så rålit.

Inga kommentarer

0

Förutom den här jäkla hurriorkanen som pågår i min skalle just nu så har detta varit en alldeles förträfflig onsdag. Bra framsteg på jobbet (sjukt roligt event i mars som jag jobbar på!), efterjobbshäng med Disneykollegan och veteöl och sedan sushi och fnitter på Bauer med Erica som hade fått nytt jobb och det skulle ju firas och så. Och sedan en sväng på Nada och planerande inför min födelsedagsfest om drygt en månad (!!!).

Jag är så glad och tacksam över att jag har sådana vänner som man bara kan ösa all sin skit över och de nickar och förstår och sorterar in skiten i fack när man själv inte orkar. Och så skrattar man och lättar upp och så lovar de att allt ska bli bra till slut. Tack fina Erica.

Och sedan vill jag bara säga hur fantastiskt jävla glad jag är över alla er som orkat kommentera och berättat om er själva i inlägget här nere. Att ni varit med så länge och verkar så himla härliga och bra så att jag bara vill bjuda hem er allihopa på middag och bubbel! Det har varit fantastiskt roligt att läsa och det känns verkligen som att vi kommit lite närmare varandra och jag fått en liten ny boost i bloggeriet. Så himla kul! Och jag lovar att svara så fort jag bara kan.

Och hörrni, ni som vill ha lösenordet till de dolda inläggen. Släng iväg ett mail till mig på linda (at) lindah.net så ska jag se vad jag kan göra.

Inga kommentarer

3

Jenny tillsammans med några av de få männen på bygget. Och när man ska sluta får man bete sig som en 12-åring och småtafsa på bröstet.

Igår var Jennys sista dag hos oss på EAS. Hon har jobbar här i drygt sju år och var en av mina stöttepelare när jag började i april förra året. Finare och snällare och mer omtänksam människa får man banne mig leta efter.

Hon är en av dem som fnittrat och gnällt med mig över luncher då vi benat sönder och kokat ner livets ris och rosor. Vi har badat i Medelhavet tillsammans en galen natt i Italien, vi har varit en sväng till Göteborg och mulat thaimat på Koh Phangan. Men främst av allt har hon funnits där i vardagen. Att garva med och bitcha med och inspireras av.

Det har känts galet tomt utan henne här idag på kontoret. Och då var det så himla mysigt att springa på små post-it-lappar från henne här och där. Och med kärleken Jenny, det går faktiskt aningen bättre än igår.. ;)

Inga kommentarer

3

Vissa dagar behöver man höra att man är värd något. Att man betyder något för någon. Att man inte bara finns på den här jorden för att ta upp onödig plats. Och då är det tur att man har vänner som Erica, som öser kärlek över en tills man är helt gödd och matt och ödmjuk. Tack, finaste fina du.

Inga kommentarer

5

En roadtrip med rätt människor kan onekligen vara grunden till magont på grund av asgarv. Detta blev jag varse i fredags då jag, Jenny och Fredrik hoppade i lilla Minin och tog sikte på Göteborg. Och jag säger bara det, ska ni sitta fast i en bil i fem timmar (närmare sju den här gången på grund av bilkön från helvetet mellan Norrköping och Linköping), då ska ni göra det med de här människorna. Så mycket värme och skratt att bilstackarn nästan sprängdes inifrån.

Till slut kom vi till Göteborg i alla fall. Och till Hanna som jag skulle bo hos. Hon har typ världens finaste kisse, Alice.

Så här ser Alice ut. Hon är pytteliten och aningen rastlös ibland.

På fredagskvällen åt vi middag hemma hos Hannas pojkvän vars soffa, som jag sedan sov i, är stor som ett hav.

På lördagseftermiddagen, efter en sväng till Erikshjälpen där jag fyndande jättegamla böcker och en kappa, mötte jag upp Jenny för att ta en fika.

Och köpa en väldans massa lördagsgodis. Jenny, som sist jag såg henne precis hade blivit mamma till en liten Tindra, gillar lördagsgodis.

De färgglada godisarna är bäst.

Sedan flanerade vi lite på stan.

På kvällen hamnade vi, efter en liten felkalkylering i bordsbokandet, på Vino Pasta. Och tur var väl det. Den här lilla härligheten hade vi inte fått på tapas-stället.

Jenny var med, så klart.

Och Fredrik.

Och jag. Hej!

Hanna.

Och Elin som jag träffade för första gången. Hon var tokrolig.

Karin var också med.

Efterrätten var sådär god så att håret på armarna fick lite knäpp.

Och så dök Ida upp!

Och så twittrade vi lite. Sedan hade jag haft nog av äventyr för en dag och gick hem och la mig i den där havs-stora soffan igen. Och sedan på söndagen tog vi bilen hem till Stockholm.

Tack Göteborg för en finfin tramz-helg!

Inga kommentarer

0

Jag gillar ord. Det kommer kanske inte som någon direkt överraskning. Trots detta är jag väldigt dålig på poesi, har aldrig varit speciellt intresserad eller orkat sätta mig in i ämnet. Jag har, trots nyfikenhet, liksom aldrig vetat riktigt var jag ska börja någonstans. Så när PA, en van nyttjare av lyrik i och med sitt lilla projekt “Dagens dikt”, öppnade upp för idén att ha en poesikväll med tillhörande rödvinsdrickande så var jag inte sen att hoppa på tåget.

Så jag tog Jenny och Jessica och åkte ut till Örnsberg där vi blev bjudna på våfflor, drack rödvin, hade lite hattfest, läste dikter och bjöd upp till allsång. Och så blev jag lite kär i Karin Boye.

Efter att ha varit helt vit i tre veckor var det eventuellt lite ambitiöst att ge sig på rödvin, champagne OCH Jägermeister samma kväll och detta fick jag erfara dagen efter kalaset. Om vi säger som så. Jag lämnade PA’s soffa klockan 16 på lördagen, innan dess kunde jag mest kvida, gnälla, blunda och dricka cola (och två ägg) som han var snäll nog att gå och köpa till mig.

Detta makabra tillstånd till trots hade jag och PA en mycket gemytlig dag med prat om livet, bildspel och en hel massa sittdansande (liggdansande för min del) till musik som många nog skulle arkivera under “skämskudde”. Och lite finsk tango. Det var en aning plågsamt. Men ska man nödvändigtvis vara bakis så ska man nog banne mig vara det i den här mannens sällskap. Asgarv ger liv åter, eller nått.

Karin Boye, hon kan det här med ord.

Jag och det förrädiska rödvinet. Och Emil-i-Lönneberga-kepsen.

Jessica gömde sig bakom den enorma lila hatten och såg lite filmstjärnig ut.

Hon hade dessutom varit otroligt ambitiös och skrivit egna dikter. Så vackra ord så jag försmäktar.

Jenny i stråhatt och slips. Snitsigt.

Vår eminente värd, PA.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.

- Karin Boye

1 kommentar

1

Allt blir ju liksom så mycket roligare när det rör sig. Därför får ni här avskedsfesten i lite rörlig version.

Så här kan det gå när ett gäng twittrare försöker ta en gruppbild.

Det där ögonbrynet alltså.

Flickorna intog dansgolvet med bravur.

Inga kommentarer

0

På torsdag blir vår fantastiska lilla Twitterbubbla en entusiast kortare. Fine flyttar till sin kärlek i Göteborg och med sig tar hon en liten bit av oss alla. Men om man ska se det från den ljusa sidan: 1) Ännu en anledning att besöka Göteborg oftare. 2) En anledning att ha en hejdundrande avskedsfest. Och det bjöd Fine in till igår.

Som avskedspresent fick hon en specialgjord variant av en “Mina Vänner”-bok. I den hade jag skrivit att första gången jag såg henne tyckte jag att hon var “äckligt vacker”. Det stämmer fortfarande in mycket bra.

Fine bjöd på indisk mat och alla åt med god aptit. Vissa svettades mer än andra.

Fredrik och hans skägg var också med.

Och så jag så klart. Hej!

Patrik var förvånad att se mig. Vad Erica har för sig vet jag inte riktigt.

Veronicas urringning inbjöd till förvaring av olika tingestar. Detta dokumenterade nog alla.

Fine och Jenny intog dansgolvet rätt omgående. Jennys hår hade nog roligast av alla.

Efter ett tag kom Christian. Här kramas han med en annan Christian. Totalt var fyra (4!) olika Christian på samma fest igår. Då är det tur att det finns twitnicks.

Eftersom Christian inte hade träffat någon av oss tidigare var han lite blyg. Till en början bondade han mest med twittermopsen. Hon hjälpte honom fylla i “Mina Vänner”-boken.

Av en av Christianarna fick Fine en ölkorvsbukett som hon satte i vatten. Fullt rimligt.

Sedan sjöng vi lite.

Någonstans runt att Josefin motorboatade Erica så började det spåra ur.

Rökning dödar. Alternativt eldar upp.

Hela dysfunktionella familjen.

Inga kommentarer

4