Här kommer den till slut, filmen från #nyårskrig. Tyvärr så är det ungefär bara en fjärdedel av de som var med som faktiskt fastnade på film, det är mörkt och rödflammigt och det enda jag har med från #twitawards är Erica’s “HEJ!”. Men det är tanken (och känslan) som räknas, eller hur?
Julia Roberts som hon den där elaka drottningen. Tarsem Singh vid spakarna. Mirror, Mirror är som en liten visuell godisbit med lite retrokänsla i humoravdelningen. Jag gillart’! Kommer i mars 2012.
Jag vet att det många gånger sitter långt inne att klicka på en play-knapp på ett videoklipp. Kanske har man inte tid. Kanske sitter man på jobbet. Kanske är det lite för luddigt vad man får för sina hårt inarbetade minuter i livet.
Så här kommer de. De fem själen till varför ni inte får missa #avskedskrig – The Movie.
@Per_P:s något sjukliga besatthet av dekorationerna. Samt att hångla med dem.
@Pelletsmaskinens presentation av twittereliten. Mycket förvirrande och kärleksfull.
Congatåget som verkligen anstränger sig för att göra en “trappa” bakom soffan.
Igår hade jag besök av en lång man och en kapten. En av dem hette Morgan.
Att inta en halv flaska rom på ca tre timmar och sedan sjunga musikalduetter klockan tre på natten, kan det räknas som acceptabelt semesterbeteende? Det var i alla fall vad jag och Christian gjorde igår kväll. Jag har inte gått utanför dörren idag, så jag är inte säker, men det är mycket möjligt att mina grannar har startat en namninsamling för att få mig vräkt. Gränsen för hur många gånger man får sjunga “En helt ny värld” från Alladin på raken överskreds med råge.
Idag har världen gått lite i slow motion och trots Jessicas rätt barska uppmaning att jag skulle göra henne sällskap i lördagskvällen inne i stan så avböjde jag på grund av fosterställning i soffan framför ett Glee-maraton. Jag har tydligen musikalhelg. Har nu plöjt de sista avsnitten av säsong två och är nu redo för säsongsstarten i september.
Säsongsfinalen var inspelad i New York och det stinger lite av saknad i mig när jag ser de bekanta platserna och gatorna. För ett år sedan befann jag mig i ett virrvarr av känslor inför det enorma äventyret och hur utmanande det än var så var det en miljon gånger mer fantastiskt. Jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt gjorde det. Att jag trots allt levde ut min dröm. Jag blir faktiskt lite stolt när jag tänker på det. 2010 var ett magiskt år.
Det är jag som är La Linda och det här är min lekplats. Jag är thirtysomething och norrlänning från Örnsköldsvik. Bor i Stockholm. Kattkvinna. Webbnörd på heltid. Älskar New York och livet. Och nätkärlek. Och vanlig kärlek. Och julmust. Eller påskmust. Twittrar som @La_Lindas och återfinns på linda@lindah.net.